Allsköns funderingar om politik

Lööftunt

Av , , 10 kommentarer 66

Annie Lööf gillade inte att Kristersson och Busch Thor motsatte sig att hon skulle få ett sonderingsuppdrag av talmannen eftersom de ansåg att alla möjligheter redan var uttömda efter två sonderingsrundor. Lööf däremot ansåg att Kristersson inte ordentligt uttömt alla möjligheter att få till en ny regering. Därför tjatade hon sig som ett barn till att få sondera förutsättningarna för en regering. Då hon själv tillsammans med Björklund utgjort det största hindret för en ny regering, kände man sig nog tvingad att låta henne försöka. Dessutom krävde Stefan Löfven att hon skulle få sonderingsuppdraget. Det kanske fick henne att hoppas att hon skulle lyckas och kanske t o m få en statsministerpost.

Men ”Framåt” gick det inte för Lööf under hennes vecka av samtal. Det är märkligt att två mindre partier (C och L) håller svensk politik som gisslan p g a sitt behov av samtalsterapi och egensinnig ’kan själv’-mentalitet. Det som stått fullt klart för de flesta andra av oss ända sedan 9 september tycks nu i alla fall äntligen ha gått upp för henne. Ingen utom möjligen hon själv och Björklund trodde att hon skulle lyckas sy ihop ett regeringsförslag med samarbete över blockgränsen. Hon fick ändå chansen att bevisa att också hon misslyckats med sitt uppdrag och med att få stöd för att själv bli statsminister. Det måste ha varit tungt och pinsamt för den självgoda Lööf att erkänna sitt misslyckande och att tvingas inse den verklighet alla vi andra redan insett.

Björklund har på sistone f ö utsatts för press från sitt eget parti. I Aktuellt i tisdags sade han att partirådet får bestämma och att de som en sista åtgärd kanske får acceptera den M-KD-regering de hittills röstat mot. Minsann! Enligt källor till Expressen driver dock Björklund internt linjen att partiet ska gå ur Alliansen för att söka samarbete med S. Källorna rapporter även att Björklund börjat dela ut ministerposter i partiet för att få stöd för sin linje. Klart är att han under alla sina år som partiledare inte lyckats lyfta partiet. Det torde innebära att hans dagar som partiledare kan vara räknade. Att i det läget säkra en ministerpost i en S-regering skulle antagligen kunna förhindra att han avsätts som partiledare de närmaste åren.

Lööfs budskap är nu att M och S blockerar regeringsbildningen, då de bara vill rösta ja till sig själva som statsministrar. Vilken blixt från klar himmel! Trots att C aktivt fällt Löfven och röstat mot sin egen statsministerkandidat Kristersson har hon mage att hävda att:

– Blockeringen finns inte hos C och L.

Alltid någon annans fel och ansvar, inte minst folkets, som röstat fram fel valresultat. Att hennes egna och Björklunds låsningar har förvärrat regeringskrisen ytterligare har tydligen inte föresvävat henne. Inte heller att hennes sondering inneburit ännu mer meningslöst slöseri med tid. Lööf säger kategoriskt nej till de regeringsförslag som är tänkbara och ja till regeringsförslag som är otänkbara och som ingen annan vill ha. Hur tänker hon egentligen?

Både Lööf och Björklund kunde tack vare SD:s aktiva stöd fälla Löfven och regeringen. Hur rimmar denna inkonsekvens med hennes höga moral och värderingar? Varför är det OK att ta SD:s stöd att rösta bort Löfven men vägra att ta hjälp av SD:s aktiva eller passiva stöd för att rösta för en alliansregering med Kristersson som statsminister? Hur förklarar hon och Björklund för oss väljare att det är viktigare att isolera SD än att driva igenom sin egen politik? Hur förtroendeingivande är det med politiskt ansvariga som vägrar genomföra den politik de gått till val på? Räcker det inte med att Alliansen förra mandatperioden genom DÖ helt i onödan gav bort makten till de rödgröna enbart för att utestänga SD från makten? Lärde de sig inget av det misstaget?

-Jag vill helst se en alliansregering med stöd över blockgränsen och med Kristersson som statsminister.

Vilket trams! Varför röstade Lööf och Björklund då ned sin allianskamrat Kristersson och möjligheten att genomföra en borgerlig politik? Varför föredrar de en socialistisk regering och politik som tar stöd av Vänsterpartiet med sina kommunistiska rötter? Lööf och Björklund underkänner helt enkelt valresultatet som gav SD 17,5% av rösterna. De borde fundera på hur deras eget agerande har bidragit till att SD nu växt i flera val, men konsekvensanalys verkar inte vara Lööfs och Björklunds styrka. Inte heller förmågan att se sina egna låsningar och begränsningar.

SD pekade tidigt på flera av dagens växande problem, men 7-klövern vägrade debattera dessa av rädsla för att det skulle ’gynna mörka krafter i samhället”, d v s SD. I åratal har 7-klövern vägrat att ta upp problem och frågor som skulle kunna gynna SD. Det stora problemet för 7-klövern har emellertid varit att också verklighetens folk sett och drabbats av de växande problemen. SD blev därmed partiet för allt fler väljare som inte längre tror på maktelitens ’sverigebild’.

Politik handlar dock inte längre om vad man planerar att genomföra utan vem man vill göra det med. Eller rättare sagt – vem man inte vill göra det med. Dessutom har känslor och moraliska överväganden tagit kommando över ansvar och förnuft. Björklund har t ex gjort klart att det är löftet till hans söner som styr hans ställningstagande, fast nu tycks även L:s partiråd vilja vara med och styra. Lööf styrs av ett uppblåst ego, moraliskt högmod och makthunger. Hennes fokus är att bygga sitt varumärke med Thatcher och Macron som förebilder. Om Lööf och Björklund istället hade prioriterat landet bästa, hade de inte låst upp sig så hårt med motstridiga, ogenomförbara löften utan accepterat valresultatet, sett till att bilda en borgerlig regering och genomfört sin borgerliga politik med eller utan aktivt stöd av SD.

Årets julklapp lär bli begagnat. Lööf och Björklund borde kanske önska sig ett bättre begagnat folk, eftersom de inte godkänner det valresultat verklighetens folk röstat fram.

’Annieansen’ still going wrong

Av , , 8 kommentarer 101

Hade ca 14% av väljarna röstat på ’Annieansen’, d v s C och L, om Lööf och Björklund innan valet klart och tydligt informerat väljarna om att det viktigaste för dem är att stänga ute SD? Idag är det glasklart att C och L prioriterar isoleringen av SD framför att välja Kristersson till statsminister och att genomföra den borgerliga allianspolitik de gick till val på.

Innan valet lovade C och L att rösta bort Löfven, att deras mål var en alliansregering med Kristersson som statsminister och att SD inte skulle ges något inflytande. Det första de gjorde var att med SD:s hjälp och inflytande rösta bort Löfven. Egennytta, hyckleri och dubbelmoral! Sedan har de mage att kräva att Löfven och S ska stödja en alliansregering med Kristersson som statsminister, d v s stödja den allians som fällde honom. Verklighetsfrånvänt och enfaldigt!

Löfven har varit mycket tydlig med att han i egenskap av ledare för det största partiet (som trots sin identitetspolitik fick det sämsta valresultatet sedan 1911) ska bilda regering och vara statsminister – med eller utan SD:s stöd. S är ett maktparti och till skillnad från Alliansen avstår de inte från makten och politiken av rädsla för SD:s ev inflytande. (F ö kan såssarna gott få regera ihjäl sig under kommande mandatperiod och ta hand om de problem de skapat/förvärrat genom sin inkompetens och sitt svaga ledarskap).

Så hur tänker ’Annieansen’? Varför röstade de bort Löfven? Varför var det OK att rösta bort honom med hjälp av SD:s aktiva stöd men helt omöjligt att rösta för Kristersson som statsminister med SD:s hjälp? Och hur förklarar ’Annieansen’ att den prioriterar strategi och spelteori framför sakpolitik och landets skriande behov av borgerlig politik?

’Annieansen’ håller ihärdigt fast vid att Alliansen som helhet ska regera ihop. Därför vill de nu testa en regering med Alliansen och Mp. Till vilken nytta? Den konstellationen skulle inte få egen majoritet i riksdagen och är därmed dömd till undergång redan på förhand, om inte S stöder den. Det har Löfven som bekant sagt blankt nej till. Björklund påpekar visserligen att Alliansen och Mp nu styr tillsammans i Stockholm. Han undviker att samtidigt påpeka att där har den konstellationen egen majoritet och är därmed oberoende av om andra partier stöder deras politik eller inte.

Enl uppgift har liberalernas partisekreterare, Maria Arnholm, på sistone rest runt i L-distrikten för att söka stöd för att partiet ska kunna gå in i en regering med Socialdemokraterna. I partiets riksdagsgrupp finns dock ett betydande motstånd mot det. Innebär det att tamburmajoren håller på att falla i farstun för Löfvens ev lockrop? Man ska inte underskatta maktens drivkrafter. Att desertera till en S-ledd regering skulle trots L:s svaga valresultat kanske kunna rädda en kortvarig ministerpost åt majoren. Att gå emot sina medlemmars och väljares önskemål ger dock ingen varaktig seger. Är det förresten anständigt av en f d major att prioritera jaget före laget och överge sin armé utan ledaré?

I Expressen -TV i fredags konfronterades Björklund med Demoskops novembermätning. Den visar att L rasar och SD rusar i opinionen. Björklund svarade då:

-Vad mätningarna säger nu är inte så centralt.

Även om det är långt till nästa val (såvida inte ett extraval inträffar inom några månader) är det en märklig inställning av ledaren till ett liberalt parti. Men det är i linje med hans intention att rösta nej till Kristersson som statsminister – trots att han säger sig vilja ha en alliansregering med Kristersson som statsminister och trots att en majoritet av väljarna vill ha en borgerlig regering istället för en socialistisk. Undra på att Mauricio Rojas och Nyamko Sabuni lämnade partiet! Deras uttåg lär snart följas av många andra mot bakgrund av partiets nuvarande brist på borgerlig politik och en stark och demokratisk ledare.

Idag publicerar SvD/Sifo en mätning som borde kyla ner Björklund. Den visar att varannan L-väljare är emot hans linje att på onsdag rösta nej till Kristersson som statsminister. SvD rapporterar att endast 18% av L:s väljare stödjer partiets avsikt att rösta emot en moderatledd regering med Kristersson  som statsminister. Har Björklund samma inställning till de åsikter som hans medlemmar framför i dagens SvD/Sifomätning som han hade till de åsikter som väljarna i Demoskopmätningen framförde, kommer han utan att tveka att sätta sig över också sina medlemmars vilja att han ska rösta ja till Kristersson på onsdag. Är kanske hans löfte till sönerna viktigare för honom att hålla än löftet till väljarna att genomföra den borgerliga politik han gått till val på?

Om ’Annieansen’ på onsdag väljer att inte ta chansen att rösta för Kristersson blir det i så fall andra gången Alliansen, nu i form av ’Annieansen’, istället väljer att aktivt, eller passivt, hjälpa fram en vänsterorienterad regering. Enligt Nyheter idag (8/11) ”uppger ’tunga’ källor inom L till Expressen att Björklund alltmer lutar åt att vilja byta block till de rödgröna. Nu inväntar han Lööfs besked så att de kan gå över tillsammans”.

Löfven torde vara måttligt intresserad av Björklund eftersom de få mandat L har att erbjuda gör varken till eller ifrån för en rödgrön regering. Men om det är villkoret för att få över Lööf, kommer han att ta med Björklund på köpet. Det innebär knappast Framåt för Lööf. Därför misstänker jag att hon har andra mål i kikaren. Oavsett vad L nu, kommer det att bli mycket svårt att försvara t o m för en duktig retoriker som Björklund.

Vad landet skyndsamt behöver är politiker och ledare som agerar med övertygelse och ansvar, som står stadigt med båda fötterna på jorden och som inte tappar huvudet och seglar iväg upp i det blå. Vi måste kunna kräva att den som gör anspråk på regeringsmakten ska klara av att styra landet och att hantera det resultat som väljarna röstat fram. Verklighetsfrånvända drömmerier, megalomani, egennytta, trams och ’schvammel’ har vi haft mer än nog av nu.

Mästermanipulatören Lööf

Av , , 6 kommentarer 90

Annie Lööf är ute på en egotripp och gottar sig åt journalisternas uppmärksamhet. Först fällde hon tillsammans med Alliansen och med SD:s benägna bistånd Stefan Löfven och hans regering. Sedan föreslog hon att Löfven skulle stödja en alliansregering med Kristersson som statsminister. Vilket verklighetsfrånvänt trams! Nästa ogenomtänkta förslag var att S och M skulle bilda regering. Också det stupade på sin orimlighet då inget av partierna gick med på det. Lööf har också ’frågat chans’ på Mp, men de har sagt nej till att samarbeta med Alliansen. Varje vettig person inser idag att inget av de traditionella ”blocken” har några som helst förutsättningar att kunna bilda regering utan SD:s stöd. Ändå försöker Lööf med div krystade krumbukter och floskler förklara sitt ställningstagande.  Så hur ser Lööfs ’masterplan’ ut i den mån hon har någon?

Populisten Lööf är allt annat än blygsam. Med en blandning av okunskap och högmod (OK, we don’t agree on that) rider hon belåtet på sina höga moraliska hästar, missar aldrig en chans att lyfta fram sig själv och försöker framstå som den naturliga ledaren trots sin vägran att acceptera normala krav på logik och konsekvens. Som ett led i sin politiska strategi har hon nu också börjat tala om att hon i teorin skulle kunna bli nästa statsminister. Kanske försöker hon få tiden att gå i hopp om att trötta ut både Kristersson och Löfven för att de till slut ska köpa idén att det bästa för landet är Lööf som statsminister. (Personligen börjar jag luta åt  att den rödgröna regeringen borde få fortsätta att regera. Att ta över allt elände deras inkompetens och vanskötsel ställt till med är ett politiskt självmordsuppdrag för en ny regering).

C är förvisso ett maktparti, men det är utmanande mot väljarna och rätt magstarkt av ledaren för ett parti som endast fick 8,6 % i valet att ens i teorin prata om att bli statsminister. Att hoppas på att Löfven med sina 28% skulle avstå från statsministerposten till förmån för den konstellation som röstade bort honom efter valet är tramsigt. Hur kan Lööf med trovärdigheten i behåll ens föreslå detta? Det krävs mod, ledarskap, bredd, mognad och pragmatism för att styra landet, inte dagdrömmar, utopier och låsningar. Dessutom måste en politisk ledare kunna se och hantera målkonflikter. Det kan inte Lööf. Likt en robotgräsklippare tuggar hon på tills hon stöter på verkligheten. Då vänder hon bara med ett leende och går åt ett annat håll.

Mästermanipulatören Lööf är egennyttig, faktaresistent och inkonsekvent och har nu försatt sig själv i en svår situation; hur hon än väljer måste hon bryta löften. Väljarna och demokratin liksom landet struntar hon i under sin jakt på makt till varje pris. Likaså bortser hon ifrån att över 90% av väljarna inte röstade på C. En plats i solen och på heta stolen är hennes primära mål och ”Framåt” är hennes valspråk. Uppåt hade kanske passat bättre.

Inför valet försäkrade både Lööf och Björklund att en borgerlig regering, helst med hela Alliansen, och med Kristersson som statsminister var målet. Ett annat löfte till väljarna var att se till att SD aldrig får något att säga till om. Det är naivt på gränsen till enfaldigt att avge ett sådant löfte; SD:s opinionssiffror innan valet pekade på att de skulle bli större än M. Så blev inte fallet, men SD blev med 17,9% landets tredje största parti och betydligt större än C och L tillsammans. Det är absurt att inte ens kunna samtala med SD för att ta reda på i vilka sakfrågor man har en samsyn och kan samverka för att få igenom den borgerliga politik Sverige så väl behöver.

När jag som väljare röstar på ett parti och en politik som är bra för landet, tar jag för givet att partiet ifråga ska göra allt för att ta makten och förverkliga den politik det gått till val på. Därför är det svårt att förstå varför C och L genom sitt kontaktförbud med SD hindrar Kristersson från att förankra en borgerlig regering i riksdagen. De ’fyras gäng’ har upprepade gånger innan valet hävdat att de står varandra närmare nu än under Alliansregeringens år. Rent sakpolitiskt står också SD idag närmare allianspartierna än tidigare, men kontaktförbudet väger tyngre än demokratin, respekten för över 1,1 miljoner väljare och landets behov av en borgerlig politik. Tyvärr domineras de politiska samtalen i dagens Sverige istället av 7-klöverns interna tävlan om vem som avskyr SD mest. Praktiskt taget alla politiska diskussioner handlar om hur SD ska förhindras från politiskt inflytande istället för hur man ska genomföra nödvändiga reformer och få landet på fötter efter den rödgröna regeringens stora inkompetens och misslyckade politik.

Så ska C och L svika de borgerliga väljarna genom att rösta fram en rödgrön regering som stöds av V, d v s en liknande regering som den de fällde efter valet? Eller ska de acceptera att aktivt eller passivt stödja en M-regering för att ge landet en borgerlig regering? Det är dags för Lööf och Björklund att sluta drömma, att stiga ner från sina höga moraliska hästar och bekänna färg. Om C och L väljer att rösta ner en alliansbudget som stöds av SD innebär det dödsstöten mot Alliansen, som redan nu visar många svaghetstecken. Dessutom kan ett sådant svek och väljarförakt slå tillbaka mot C och L i ett kommande /extra/val.

Nu krävs handfast och konkret handling för att gå från låsning till lösning. Det enda som kan sätta stopp för den utdragna politiska farsen med fria fantasier och önsketänkande är att talmannen nu presenterar skarpa förslag på statsminister till riksdagen. Då får vi se om allianspartierna än en gång väljer att avstå regeringsmakten till vänstersidan för att hindra SD från inflytande. Genom att förra mandatperioden införa decemberöverenskommelsen avstod de frivilligt från att genomföra sin egen politik och gav därmed bort makten till den rödgröna regeringen. Oförlåtligt! Hur de än gör denna gång kommer SD som tredje största parti att påverka vem som får bilda regering.

För ett par dagar sedan liknade Carl B Hamilton, nationalekonom, f d liberal riksdagsledamot och ekonomisk talesperson, C och L med åsnan som inte kunde bestämma sig om hon skulle välja hötappen till höger eller hötappen till vänster och därför föll ner död mittemellan av svält. Att dö av svält torde varken Lööf eller Björklund göra, men de borde kanske betänka att den som gapar över mycket mister ofta hela stycket.