-Jag har så svårt att ta ordet heder i min mun, när vi talar om det förtryck, den förföljelse, den stympning och det besinningslösa våld som riktas mot barn och unga, med heder – bara som en falsk och usel ursäkt. Därför, kamrater, förväntar jag mig det av er: I varje landsting. I varje kommun. I varje skola. I varje läge. Se det. Hata det.

Så kraftfullt uttalade sig statsministern på S-kongressen i Örebro häromveckan. Hans brösttoner faller dock platt till marken. Denne ’metallgutt’ må ha varit ordf i fackförbundet Metall, men någon verkstad finns ej i sikte. Under hans regerande har han ofta, både på hemmaplan och ute i världen,  velat ge sken av att vara kraftfull, beslutsam och handlingskraftig, men när det kommer till handling har han och hans rödgröna regeringar visat sig tämligen kraftlösa och inkompetenta. Hur gick det t ex med de 80 000 migranter utan asylskäl som Ygeman för några år sedan så högtidligt och självsäkert lovade att skicka hem? En statsminister ska se till att leverera, inte orera.

Löfvens ’feministregering’ har försenat en lag mot hedersförtryck på ett fullständigt oacceptabelt sätt. Först hela elva år efter att Alliansen skrev på Europarådets tvingande konvention mot våld mot kvinnor, ska Sverige nu äntligen som sista land i Europa införa en lag mot detta våld. Skämmigt i allmänhet, för en feministregering i synnerhet!  Utformningen är fortfarande okänd, vilket kan innebära att det kommer att ta sin tid innan lagråd, riksdag m fl godkänt den.

Den rödgröna regeringen har sin vana trogen i det längsta försökt att slippa lagstifta mot både hedersförtryck och terrorism. Nu, när allt fler röster höjs och kräver att något görs, hjälper det inte längre med Löfvens prat i kvadrat, brösttoner och väl tillrättalagda retorik. Det är handling och verkstad som behövs, inte krumbukter och pratbubblor för att slippa införa en lag som skyddar mot hedersvåld.

Såssarna har länge behandlat de egna aktiva företrädarna som velat komma tillrätta med hedersvåld och extremism tämligen hårdhänt. För någon månad sedan avsattes t ex Ann-Sofie ”Soffan” Hermansson, som varit gruppledare för S i Göteborg och som modigt stått upp mot hederskultur och extremism. Hermanssons partikamrat, maktspelaren Anna Johansson, avsatt minister ur den förra rödgröna regeringsröran för att hon misskött sin ministerportfölj, torde ha spelat en tämligen aktiv roll för att se till att Hermansson försvann.

Anna Johansson är med i Socialdemokrater för Tro och Solidaritet, som bedriver identitetspolitik och som har nära band till Ibn Rushd. Hermansson har genom sin kamp mot hederskultur och islamism och genom sitt ställningstagande mot bidrag till islamister utmanat mäktiga krafter inom Ibn Rushd-sfären. Den har f ö kopplingar till Muslimska Brödraskapet och arrangerar bl a Muslimska Familjedagarna, där internationellt kända jihadistpredikanter deltar. Trots att Löfven både i sin regeringsförklaring och på partikongressen i Örebro basunerade ut att krafttag ska tas mot hedersförtrycket, har han suttit helt passiv under utrensningen av Hermansson. Vilken hycklare!

Nu är det inte första gången kvinnliga såsseföreträdare som aktivt arbetar mot hedersförtryck och extremism straffats ut av partiet. Nalin Pekgul, fd ordförande för Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund, har länge kämpat mot hedersförtryck och islamism. Hennes kamp resulterade i att hon inte omvaldes till ordf för Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund. Under fjolårets valrörelse kampanjade hon f ö tillsammans med Hermansson.

Carina Hägg, f d riksdagskandidat (S), straffades också när hon petades från valbar plats på riksdagslistan som ett resultat av sin kamp mot hedersförtryck och extremism. Hägg försökte också uppmärksamma att Tro och Solidaritet skriftligen lovat en nationell muslimsk organisation att få in muslimer på valsedlar, men hennes uppgifter förnekades bestämt. 2014 avslöjade dock Expressen att det visst fanns ett sådant avtal.

Också i andra partier har företrädare som utgjort en viktig röst i kampen mot hedersförtryck mobbats ut. Nyamko Sabuni, f d jämställdhetsminister i dåvarande Folkpartiet och nu aktuell som kandidat till partiledarposten efter major Björklund (L), ansågs för tuff och fick lämna sin ministerpost till Erik Ullenhag, Sveriges svar på Bagdad Bob.

I Vänsterpartiet tvingades Amineh Kakabaveh, aktiv kämpe mot heder och religiöst förtryck i förorterna, slåss mot sin partiledning, som petade henne från riksdagslistan 2018. Tack vare en medlemsomröstning återinsattes hon på listan och med drygt 3 500 personkryss lyckades hon mot partiledningens vilja ta sig in i riksdagen igen.

Vänsterpolitiker med F! och Gudrun Schyman i spetsen debatterar ofta och högljutt hedersförtrycket, som drabbar närmare en kvarts miljon ungdomar som bor i Sverige idag.  Förtrycket drabbar också äldre, främst kvinnor. Varför tar vänstern inte tag i det egentliga problemet istället? Och varför stöttar de inte sina partikamrater som aktivt kämpar mot hedersförtryck och extremism? Det är handling och inte munväder som gör skillnad. När riksdagen förra året ville ha en särskild brottsrubricering för brott med hedersmotiv var V det enda partiet som reserverade sig mot detta.

Johan Westerholm (ledarsidorna.se) anser att muslimerna redan på många sätt styr S. Att denna osaliga blandning av muslimska konstellationer tillåts få sådant utrymme i främst såssarna har förstås med identitetspolitiken att göra. Rädslan att stöta sig med sina ’klanväljare’ gör att såssarna inte vågar vara konsekventa. Att offra en kvarts miljon ungdomar liksom många äldre kvinnor som bor i landet är antagligen ’billigare’ än att förlora hundratusentals muslimska röster och därmed regeringsmakten.

Självfallet är Löfven fullt medveten om att de tre ovan nämnda såssekvinnorna manövrerats ut just p g a att de (till skillnad från honom) ’levererade’ i kampen mot hedersförtryck och extremism. Ändå hade han mage att på kongressen i Örebro högtidligt och kraftfullt lova att partiet ska leda kampen mot hedersförtryck. Vem tror han att han lurar? Hur kan någon rösta på politiker och partier som inte vågar genomföra den politik de högljutt basunerar ut och som väljer att passivt se på när så många drabbas av hederskulturens och extremismens härjningar?