Efter sex och en halv månad på arabiska halvön är det dags för mig att åka hem. Det känns ganska bra för temperaturen här är närmare 40 än 35 nu. Även om det oftast fläktar skönt är det varmt för en ’cool lady från norr’. Inte ens havet med sina 28-29 grader svalkar längre.

Det har verkligen varit spännande och lärorikt att bo och jobba här. När jag kom hit kunde jag inte ens namnen på de 7 olika emiraten som ingår i Förenade Emiraten. Nu vet jag vad de heter, var de ligger och hur många som bor där. Tack vare emiratiska dagstidningar har jag också kunnat sätta mig in i vad som händer här.

Ni som känner mig vet att jag lämnade en del av mitt hjärta i Sharm El Sheikh i Egypten, där jag jobbade i 2 vintrar. Jag har fortfarande regelbunden kontakt med en del av mina arbetskamrater där, alla ’gästarbetare’ i sitt eget land. Dessvärre är det inte aktuellt att jobba där för närvarande med tanke på det politiska läget i Egypten. Mitt hjärta blöder för alla dem som är kvar där och kämpar för att skaffa mat för dagen nu när turisterna uteblir. Senast för några dagar sedan hade jag ett mail från personal på golfklubben i Sharm som bad mig att försöka hjälpa dem att få jobb här.

I Emiraten är alla gästarbetare från länder långt bort, t ex Indien, Bangladesh, Nepal, Sri Lanka och Filippinerna. De är lika tillgivna, trevliga och serviceinriktade som mina arbetskamrater i Sharm och det är en fröjd att jobba med dem. De flesta är unga män och många av dem har fru och barn i sina hemländer. Andra har föräldrar och syskon kvar därhemma och skickar regelbundet hem allt de kan avvara av lönen. Hemma i Sverige är det oftast föräldrar som skickar ’överskottet’ till sina barn.

En av mina arbetskamrater här ska åka hem på semester i maj och träffa sin 18 månader gamla dotter för första gången. I bästa fall betalar arbetsgivaren en hemresa åt den anställde vartannat år! Tala om skilda världar! En av golfcaddiesarna berättade t ex att han alltid försöker att ha något att göra när han inte jobbar för att slippa sitta och tänka på familjen där hemma i Indien och känna sig deprimerad. Det är svårt för att inte säga omöjligt att inte engagera sig i deras öden här. Vetskapen att de har det ännu fattigare och sämre i sina hemländer är en klen tröst.

Eftersom jag ska tillbaka hit i början av oktober och jobba en säsong till känns det inte så jobbigt att lämna alla här. Men en sak är säker; min känsla för dem är lika djup som min känsla för mina f d arbetskamrater i Egypten. Det är svårt att inte imponeras av deras vänlighet, hjälpsamhet och förmåga att uthärda allt vad det innebär av saknad och oro att jobba så långt från sina nära och kära och till så låga löner. Att de utan att klaga klarar av att jobba 6 dagar i veckan även under sommarhalvåret när temperaturen är 45-50 grader och bara kunna åka hem på semester vartannat år är för mig helt ofattbart. Jag hoppas att jag kan bidra till att sprida litet kunskap om hur deras situation ser ut och förmå er som besöker dessa länder att vara generösa med dricks. Den gör verkligen stor skillnad för dem.

På flera hundra universitet i både Europa och USA bedrivs idag lyckoforskning eller positiv psykologi som den egentligen heter. Man forskar både vad individen själv kan göra för att bli lyckligare och hur politiska organ och myndigheter kan skapa förutsättningar för medborgarnas lycka.

Lyckoforskningen är inte överens om vad lycka är, men oftast handlar det om människors välbefinnande och om man känner sig nöjd med sitt liv. Forskningen har dock kommit fram till ett antal saker som gör oss lyckliga. Nära relationer är kanske det viktigaste för vårt välbefinnande, men 2-3 riktigt nära och äkta relationer räcker. Gifta personer är i genomsnitt något lyckligare än andra.

Att glädjas över det man har och sluta att jämföra sig med andra som är rikare, snyggare etc bidrar också till ökat välbefinnande liksom ålder. Som lyckligast är vi vid ca 65 då vi ofta är känslomässigt stabila och har bättre självkänsla. Jag kan bara instämma i det.

Arbete har stor påverkan på vårt välbefinnande. Det ger oss struktur i vår vardag, social samvaro, självkänsla, meningsfullhet och trygghet. Om månadslönen är 25 000 el 250 000 per månad har i stort sett ingen betydelse för hur lyckliga vi är. Jag håller med, men jag har å andra sidan aldrig haft 250 000 i månaden, så helt säker kan jag inte vara;O)

Våra gener påverkar också. Vår lyckonivå får vi till viss del i arv från våra föräldrar genom att ärva personlighetsdrag som känslomässig stabilitet och social kompetens. I genomsnitt är det ingen skillnad mellan dem som har barn och de som inte har barn.

Intelligensnivå har en marginell påverkan, men de mest intelligenta är i genomsnitt något mindre lyckliga än andra. Man tror att det har att göra med att de mest intelligenta ställer högre krav på sig själva.

Så kan man bli sin egen lyckas smed? Ja, säger forskarna. Träning t ex gör oss piggare, gladare, friskare och starkare och det ökar välbefinnandet. Träning gör att kroppen producerar olika hormoner som främjar välbefinnandet.

Inte minst viktigt är var man bor; ett land med bra ekonomi, jämlikhet, social stabilitet och trygghet gynnar välbefinnandet. Sverige, Danmark och Finland ligger därför i topp medan krigs- och svälthärjade länder i Afrika ligger i botten.

Summan av kardemumman blir att det bl a gäller att tänka på alla som har det värre när man känner sig missnöjd. Här i Förenade Arabemiraten är det lätt att hitta människor som har det sämre, mycket sämre. Man behöver man bara sätta sig in i gästarbetarnas situation för att känna sig nöjd, glad och lycklig.

Jag umgås dagligen med gästarbetare och de har bl a berättat för mig att när de har sin lediga dag, eller slutar sina skift, försöker de sysselsätta sig med annat för att inte sitta och grubbla över sin livssituation och oroa sig för sina familjer som är kvar i hemlandet. Tanken på att det är ännu sämre hemma får dem att stanna kvar här för det är enda sättet att få ihop pengar till familjen. Så kom ihåg att vara generös med dricks i länder där gästarbetare underlättar din vistelse!

Kim Jong-un, Nordkoreas härskare och diktator, omvaldes häromsistens. Och vilken valseger han fick! Alla röstade på honom och praktiskt taget alla invånare gick och röstade. Så går det till i en totalitär diktatur.

Hemma i Sverige stiger nu valtemperaturen inför höstens val. Ser att Socialdemokraterna satsar 70 milj enbart på reklam inför valet och Moderaterna 65 miljoner. Varför måste man lägga ner så oerhört stora summor om man har en bra och bärande politik?

Att vara politiker är ett förtroendeuppdrag. Hur förtroendeingivande är det med politiker som måste gå utbildning i kommunikation och marknadsföring för att kunna tala med oss väljare? Eller som måste vara klädda på ett visst sätt för att bli som du och jag? Och varför ska man klä sina hundar i politiska valspråk? Vem försöker man lura?

Politik är det omöjligas konst och ’konstiga’ saker finns det gott om i dagens svenska politik. Moderater och socialdemokrater tävlar om att kopiera varandras politik. Det kallas triangulering och är en taktik som går ut på att stjäla motståndarens frågor och väljare. Samtidigt urholkas det politiska innehållet och ideologi och grundvärderingar utarmas. Så varför behöver vi olika partier om alla partier kopierar varandra och slåss om samma väljare? Håller partierna på att gräva sin egen grav i ivern att vara så lika som möjligt?

Här i Emiraten verkar alla sträva åt samma håll, åtminstone på ytan. Detta är naturligtvis ingen demokrati, men invånarna här älskar sin shejk, som ständigt investerar i att förbättra dubaibornas livskvalitet och göra Dubai till en ännu intressantare boplats och turistmagnet. Just nu har t ex den första biten av spårvägen färdigställts.

En av anledningarna till att man älskar sin härskare är att han inte tar alla pengar själv och placerar utomlands. Istället återinvesterar han miljarder i sitt emirat. Varje dag kan man i tidningarna läsa om nya projekt som kommer invånarna till del. Det är naturligtvis enklare att känna sig nöjd med vad som händer och görs när det inte kostar dig något. Allt bekostas ju av landets överskott och skatten är ytterst minimal. Det är som bekant först när krubban är tom som hästarna bits.

Som jag tidigare berättat gäller det goda livet och de fina livsvillkoren inte gästarbetarna. Det känns jobbigt att veta. En klen tröst är möjligen att de har det ännu mycket sämre i sina hemländer, där de inte kan få jobb. Hur litet de än tjänar här, kan de skicka hem pengar till sina nära och kära varje månad.

En av grabbarna på golfrestaurangen kommer från Nepal och är 24 år. Hans föräldrar är beroende av hans inkomst. Jag frågade vilka framtidsdrömmar han har. ”Att tjäna tillräckligt för att flytta hem en dag och öppna någon form av affär. Men om det händer mina föräldrar något innan dess, måste jag flytta hem och ta hand om dem”. Jag tänkte omedelbart på våra svenska ungdomar som knappt vill flytta över länsgränsen för att få ett jobb. Några månader som gästarbetare här skulle kanske få dem att se litet annorlunda på tillvaron och inse hur privilegierade de är.