Efter sex och en halv månad på arabiska halvön är det dags för mig att åka hem. Det känns ganska bra för temperaturen här är närmare 40 än 35 nu. Även om det oftast fläktar skönt är det varmt för en ’cool lady från norr’. Inte ens havet med sina 28-29 grader svalkar längre.

Det har verkligen varit spännande och lärorikt att bo och jobba här. När jag kom hit kunde jag inte ens namnen på de 7 olika emiraten som ingår i Förenade Emiraten. Nu vet jag vad de heter, var de ligger och hur många som bor där. Tack vare emiratiska dagstidningar har jag också kunnat sätta mig in i vad som händer här.

Ni som känner mig vet att jag lämnade en del av mitt hjärta i Sharm El Sheikh i Egypten, där jag jobbade i 2 vintrar. Jag har fortfarande regelbunden kontakt med en del av mina arbetskamrater där, alla ’gästarbetare’ i sitt eget land. Dessvärre är det inte aktuellt att jobba där för närvarande med tanke på det politiska läget i Egypten. Mitt hjärta blöder för alla dem som är kvar där och kämpar för att skaffa mat för dagen nu när turisterna uteblir. Senast för några dagar sedan hade jag ett mail från personal på golfklubben i Sharm som bad mig att försöka hjälpa dem att få jobb här.

I Emiraten är alla gästarbetare från länder långt bort, t ex Indien, Bangladesh, Nepal, Sri Lanka och Filippinerna. De är lika tillgivna, trevliga och serviceinriktade som mina arbetskamrater i Sharm och det är en fröjd att jobba med dem. De flesta är unga män och många av dem har fru och barn i sina hemländer. Andra har föräldrar och syskon kvar därhemma och skickar regelbundet hem allt de kan avvara av lönen. Hemma i Sverige är det oftast föräldrar som skickar ’överskottet’ till sina barn.

En av mina arbetskamrater här ska åka hem på semester i maj och träffa sin 18 månader gamla dotter för första gången. I bästa fall betalar arbetsgivaren en hemresa åt den anställde vartannat år! Tala om skilda världar! En av golfcaddiesarna berättade t ex att han alltid försöker att ha något att göra när han inte jobbar för att slippa sitta och tänka på familjen där hemma i Indien och känna sig deprimerad. Det är svårt för att inte säga omöjligt att inte engagera sig i deras öden här. Vetskapen att de har det ännu fattigare och sämre i sina hemländer är en klen tröst.

Eftersom jag ska tillbaka hit i början av oktober och jobba en säsong till känns det inte så jobbigt att lämna alla här. Men en sak är säker; min känsla för dem är lika djup som min känsla för mina f d arbetskamrater i Egypten. Det är svårt att inte imponeras av deras vänlighet, hjälpsamhet och förmåga att uthärda allt vad det innebär av saknad och oro att jobba så långt från sina nära och kära och till så låga löner. Att de utan att klaga klarar av att jobba 6 dagar i veckan även under sommarhalvåret när temperaturen är 45-50 grader och bara kunna åka hem på semester vartannat år är för mig helt ofattbart. Jag hoppas att jag kan bidra till att sprida litet kunskap om hur deras situation ser ut och förmå er som besöker dessa länder att vara generösa med dricks. Den gör verkligen stor skillnad för dem.