Ingvar Näslund bekräftar i sin krönika, Medierna bär skulden – vem annars?, den bild av Hans Lindberg som jag försökt förmedla en längre tid. Hans Lindberg är helt enkelt inte mogen uppgiften att leda Umeå. Ingvar sätter ord på problematiken så här: ”Vilka andra satsningar med svårigheter, som Lindberg är ytterst ansvarig för, ska han klandra medierna för?”

Hans Lindbergs dåliga självinsikt tillsammans med hans oförmåga att förstå helheter resulterar gång på gång i att han skyller sina egna tillkortakommanden på andra. Den här gången är det mediernas fel, själv är dock Hans tydligen helt utan brister.

Det känns också extra roligt när en av Umeås tidigare mest tongivande och förståndiga socialdemokrater, Inge-Bert Täljedal, ger sin bild av såväl den socialdemokratiska ledningen som granskande medias betydelse för demokratin! 

Täljedal som för ett par år sedan begärde utträde ur socialdemokraterna på grund av att han ansåg att demokratiprocesserna försummades kraftigt i Umeå. Detta är också något som även jag och många andra påtalat på sistone. Så ingen rök utan eld…

Här nedan hittar ni det Facebookinlägg Inge-Bert skrivit angående Hans Lindbergs senaste attack på media. Jag gissar dock att en hel del av detta även är riktat mot Lennart Holmlund, även det med rätta! Läs och njut…

Här följer Täljedals lysande Facebookinlägg:

Det är en vanlig och återkommande reflex från politiker att skylla på medierna. Sedan länge har det socialdemokratiska toppskiktet i Umeå en djupt ingrodd misstänksamhet mot främst Västerbottens-Kuriren, men inte heller det något rödare Folkbladet anses alltid så pålitligt som det borde vara. En paradoxal hat-kärlek kan det väl beskrivas som, med tanke på den stora betydelse som tidningarna har som fora för de politiska ledningarnas kommunikation med befolkningen, inte minst genom allt bloggande på VK:s sajt.

Det kan verka komiskt, när man står utanför och tittar på. Men man måste samtidigt förstå att det inte är så lätt för kommunalråd och andra att tänka klart och eftersinnande när strålkastarljuset vrids upp till max i någon kontroversiell fråga.

När en handfull människor med mycket av faktisk makt sitter för sig själva i ett slutet rum och funderar över hur de ska agera angående något känsligt som media har fått korn på, då ligger det psykologiskt nära till hands att det blir just media som framtonar som motspelaren, ”fienden”.

Det blir frestande att tänka och tro att folk nog skulle vara helt med ”oss”, om inte VK, eller i sällsynta fall VF, viglade upp dem. En förvrängd verklighetsuppfattning smyger sig på: det är dom där talföra i media som är dom stora och starka med makt över samhället, medan vi som bara har makt över kommunens budget och planer är offer…

Media har visserligen ingen reell makt över kommunens planer, men de har förmåga att påverka sinnena och det kan förstås upplevas som skrämmande, särskilt om man själv inte har så lätt för sig som skribent eller talare. Och så infinner sig då ganska naturligt den paranoiska ”vi-och-dom”-stämningen i förhållandet till pressen, innan man har orkat smälta sakargumenten som hellre borde vara styrande för ens tänkande och talande. På något annat sätt är det svårt att förstå strömhoppet av grodor på de publiceringsytor som VK fritt ställer till politikernas förfogande.

Sett från ett medborgarperspektiv är det dock inte önskvärt med mindre inträngande mediarapportering för att hålla kommunpolitikerna på bättre humör. Det är i min erfarenhet sällan som tidningarna har sakligt fel i de stora dragen, även om detaljer i ett reportage ibland kan te sig lite märkliga för den som varit med.

Så mycket av ständig och omvälvande förändring utmärker Umeå med omnejd att alerta medier är en absolut nödvändighet för ett sunt samhällsklimat. Det är inte mindre utan snarare mer av inträngande och belysande journalistik som staden behöver.

Jag vill rikta ett stort tack till ovanstående två herrar för att de hjäper till att belysa Umeås verkliga problem! Nämligen den socialdemokratiska ledningen!