Det händer emellanåt att människor i min omgivning väljer att kalla mig för sanningssägare och av någon anledning har det dessutom hänt lite oftare den senaste tiden…

Ordet sanningssägare har för mig en positiv betydelse, litegrand som frispråkig och uppriktig, men jag upplever dock att många som levererar detta omdöme snarast menar det som något negativt. Så för folk i allmänhet verkar en sanningssägare alltså vara en person som avviker från normen på ett obekvämt och icke önskvärt sätt.

Att sanningssägare används i negativ mening är faktiskt lite märkligt om man betänker att motsatsorden till sanningssägare är: Lögnare och lögnhals. Så med tanke på detta så känns det faktiskt rätt okej ändå…

Det finns nog en och annan som trott att min ”frispråkighet” skulle ställa till det för mig på ett eller annat sätt. Sanningen att säga så har det funnits ganska många situationer när jag i ett kortsiktigt perspektiv säkerligen skulle ha tjänat på att agera ”ja-sägare” istället för att säga vad jag egentligen anser. Att säga vad man tycker är av någon outgrundlig anledning inte alltid så populärt. Det verkar finnas en oskriven regel att man helst av allt ska leverera en lagom tillrättalagd åsikt – Helt enkelt något som känns mer bekvämt för mottagaren. Fast helst ska man ju bara hålla med förstås! För det vore ju tråkigt om någon skulle råka känna sig besvärad, vi är ju trots allt svenskar och lagom är ju alltid bäst, eller hur…

Det jag vill komma till är att jag upplever att det hos alltför många finns en obefogad rädsla att uttrycka sina åsikter – sin egen sanning. Många verkar oroa sig så mycket för vad andra ska tycka så att de nästan glömmer bort att faktiskt tycka något överhuvudtaget. När det gäller politik så anser jag att vi därför får ett dubbelbottnat problem. Dels så friserar politikerna sanningen en aning så att den inte ska upplevas alltför obekväm för medborgarna och dels så är vi medborgare generellt på tok för ”väluppfostrade” för att ifrågasätta vad de egentligen menar. Vi vill ju trots allt inte vara till besvär för det vore ju att bryta mot normen.

I förlängningen innebär det här att vi snällt sitter och lyssnar på de tomt ekande plattityder som matas ut av politiker som alltför sällan tvingas ta ställning och visa vad de själva egentligen tycker. Spinner vi vidare på detta så har det i Umeåpolitiken den senaste tiden pratats mycket om bristen på öppenhet och transparens. Har man följt debatten så är det nog lätt att tro att det bara handlar om att våra politiker och tjänstemän undanhåller och mörkar diverse handlingar och underlag som t.ex. konsultrapporter.

Det finns självklart ytterligare aspekter på öppenhet och transparens som är minst lika viktiga för att en demokrati ska fungera. Bland annat så utgör politikernas sätt att kommunicera med plattityder och ”icke-svar” ett minst lika stort hot mot öppenheten. För när politikerna ständigt slirar på sanningen och levererar sina inövade intetsägande floskler hur ska medborgarna då kunna värdera och förstå vad som egentligen händer? När det dessutom finns outtalade normer som innebär att de som ifrågasätter snarast ses som obekväma bråkstakar så ökar faktiskt politikernas chanser att ”komma undan” med nästan vad som helst.

Att anpassa sanningen så att den passar just för stunden är alltså ett effektivt sätt att minska transparensen. Men det skapar misstänksamhet och osäkerhet och någonstans finns det en bortre gräns för vad medborgarna accepterar.  När den gränsen väl nås börjar allt fler ifrågasätta vad de styrande politikerna egentligen håller på med och om då ”icke-svaren” fortsätter hagla så sjunker förtroendet ytterligare (om möjligt) och missnöjet växer lavinartat. Att då som vissa politiker gör att börja hojta om att allt bara är konspirationsteorier visar bara att de inte förstått grundproblemet. För problemet ligger definitivt inte hos dem som söker sanningen utan hos dem som med alla medel försöker hindra oss att ta del av den.

Så konspirationsteorier eller inte, vi vet nog alla vad som är pudelns kärna här…