Brev till fritidsnämnden

Av , , Bli först att kommentera 12

Igår skrev jag följande mail till samtliga politiker (med kända mailadresser) i fritidsnämnden:

Skärmavbild 2019-03-07 kl. 17.35.50

Här är bilagorna jag bifogat i mailet:

Fritidsnämndens beslut FN 2018:00123

180424 VSG Fritid extra, protokoll inkl bilagor
Det rödmarkerade är ärendena som har samverkats (markerade med ”S”). Av protokollet framgår att ingen samverkan om varken Tavelsjö eller Carlshöjdskyrkan var genomförd, ändå framgår det av fritidsnämndens beslut enligt ovan att samverkan skett, något som alltså inte stämmer och något som Kommunal kallade till förhandling om och yrkade på skadestånd för, skadestånd som sedan utbetalades av Umeå kommun.

Samverkansbrott

 

Det återstår att se om kommunen styrs av politiker eller av tjänstemän…

Bli först att kommentera

Hejdå, Umeå kommun!

Av , , Bli först att kommentera 20

Den 21 december 2018 blev jag utköpt genom att signera överenskommelsen om att erhålla 275.000kr mot att jag lämnar min anställning. Men jag kunde inte lämna utan att säga mitt en allra sista gång. Därför beställde jag en princesstårta och tog med till Stefan Larssons kontor (där vi skulle ses för att signera avtalet). På tårtan stod följande:

DL (= Diskrimineringslagen)
AML (= Arbetsmiljölagen)
GDPR (= Den vet vi nog alla)
PUL (= Personuppgiftslagen)
FNL (= Det ska stå FML = Förtroendemannalagen)
MBL (= Medbestämmandelagen)

Såhär lät mitt senaste samtal med Stefan Larsson strax efter att jag signerat dokumentet:

Jag: Och så har jag faktiskt tagit med mig en tårta.

Larsson: Ja, du skrev ju det.

Jag: Ja.

Larsson: Det var ju vänligt.

Jag: Jag hade redan beställt den när du skrev att du inte kunde äta, så då var det kört.

Larsson: Ja, jag kan äta men jag är lite sparsmakad.

Jag: Mm. Och det som är lite roligt är att… hehe… nu får du ta det med lite humor, Stefan.

Larsson: Absolut, jag ska ta det med humor.

Jag: Vi gör såhär, jag tar en sax och öppnar den så blir det lite roligare.

Larsson: Gör det. Jajjamen!

Fackligt ombud: Man ska alltid avsluta allting med lite distans.

Jag: Ja, men precis.

Larsson: Precis.

Jag: Nu fick ju inte allting plats, så jag fick ju välja lite här.

Larsson: Japp.

*Öppnar tårtkartongen*

IMG_9615

Jag: Det här är några av de lagar som Umeå kommun har brutit mot…

Larsson: Se där ja!

Jag: … i bara mina ärenden!

Larsson: Japp, japp.

Jag: Så jag hoppas att ert nyårslöfte är att ni ska följa lagen – För det är det jag har tjatat om…

Larsson: Japp.

Jag: … så många gånger.

Larsson: Japp.

Jag: Så hoppas jag att den smakar. Och du ser att det står ”FNL” istället för ”FML” – Det kan du se som ett bevis på att jag inte har bakat tårtan.

Larsson: Ja, just det. Haha! FNL, det var väl på 60-talet, va?

Fackligt ombud: Ja.

Jag: Hette det så?

Fackligt ombud: Ja, det är en annan lag som har hetat så.

Larsson: FNL var annat, den här gerillarörelsen i Vietnam.

Fackligt ombud: Just det.

Jag: Aj, det var ju inte så bra.

Larsson: Haha! Jag tror det var gerillan det, FNL. Ja, det var endera sidan: om det var arméstyrkan eller gerillan det ska jag låta vara osagt men det var ju under Vietnamkriget i alla fall.

Jag: Då får du ta den där biten först då.

Larsson: Ja, jag ska göra det. Haha! Absolut.

Jag: Och så vill jag avsluta med att säga, nu är ju inte Stefan Hildingsson här, men han har ju pratat ganska mycket om det här med förtroende. Och då vill jag bara förtydliga att förtroende är någonting man förtjänar. Det ska ni ha i åtanke.

Larsson: Så är det, absolut. Jag ska förmedla det till honom.

Jag: Eller så mailar jag honom.

Larsson: Det kan du också göra, absolut.

Och det gjorde jag:
Skärmavbild 2019-02-04 kl. 23.37.53

 

Han svarade aldrig.

Och så avslutades mina nästan tio år på Umeå kommun.

Bli först att kommentera

Utköpet – Möte 2

Av , , 1 kommentar 25

Den 17 december 2018 träffades samtliga (jag, mitt fackliga ombud, Larsson och Hildingsson) återigen men denna gången på mitt initiativ. Det som hade hänt mellan mötena var att det ursprungliga budet på 150.000kr hade ökat till 225.000kr (detta på bara en timme efter det första avslutade mötet den 20 november 2018).
image1

Eftersom möte 2 var relativt kort kommer jag transkribera det i sin helhet och kommentera det under transkriberingens gång. Såhär lät det:

Larsson: Jaha, då ses vi igen. Vi landade väl i senast då att du ville ha skriftlig komplettering och så sade vi att ”nej, det är vi inte beredda att ge”. Vi tänker helt enkelt kort och gott att det har ju varit en lång resa med en massa olika delar i detta och vi kan väl uppleva att när vi liksom hamnar i detaljdiskussionerna så når vi inte varandra i alla fall där alltså, det går liksom inte riktigt att komma runt sakerna, så. Och vi känner väl ungefär såhär att ”varför vi är här?” Ja, vi har inte tillit till varandra helt enkelt. Alltså vi upplever det, vi upplever att du inte har tillit till oss och att… att vi gör saker och ting som du upplever som… så fel och så kan vi inte reda ut det i grund och botten som du vill. Och då upplever vi från vår sida att tilliten inte riktigt finns där. Och att samarbetet utifrån det helt enkelt inte fungerar. Och då är väl våran ingång såhär att ”är det inte bättre då att vi skiljs åt som parter i den delen?” Vi har svårt att se liksom hur vi ska komma till en plattform där vi kan resonera med varandra fullt ut. Det är så vi tänker. Och utifrån det så… så… det är därför vi liksom har tänk tanken att ”ska vi testa en överenskommelse?” och lagt ett bud som vi kan tycka är… generöst i den delen i förhållande till vad som har varit och i förhållande till anställningsgraden, anställningsform och sådana saker. Det är så vi tänker. Och utifrån det så är det frågan om du alls är inne på den tanken, den linjen, och är beredd att göra det eller inte. Så. Mm.

Jag: Jag har några funderingar att liksom: tycker ni att… du Larsson sa precis att ni anser inte att vi når varandra.

Larsson: Ja.

Jag: Har ni försökt?

Larsson: Ja, jag kan ju tycka det, att vi har gjort det.

Jag: En sak som jag tycker är intressant är att ni gör fel, det leder till att jag får ett förminskat förtroende för er – jag ska bli utköpt. Och som jag sade när vi satt här förra gången: Vad har jag gjort för fel?

Larsson: Ja, men vi tänker… Jag tänker såhär att; i alla de här turerna som har varit så har liksom… vi kan konstatera att ett antal fel är begångna men det går liksom inte att någonstans dra ett streck och säga ”vi fortsätter från nu” utan det… det rullar tillbaka hela tiden med saker och ting. Jag… vi… jag kan inte riktigt uppleva att du… att du liksom kan släppa, utan det fortsätter bara med än det ena, än det andra.

Jag: Kan det bero på att felen upprepas?

Larsson: Ja, eller… ja, så kan det ju vara. Men sedan kan man fundera på liksom… om… om… om det är så liksom att vi inte kan prata, sätta oss ner och resonera och nå varandra där så att man kan liksom stanna upp och utifrån det ta några omtag, utan… ja. Jag upplever att det är svårt att vi når varandra. Och om man svarar en sak så… så… då blir det sådär tio/femton/tjugo nya frågor. Det går liksom inte att komma… komma i mål på något sätt.

Jag: Kan det bero på att det förekommer otydligheter?

Larsson: Ja, det är ju din tolkning i så fall. Jag… jag kan tycka ibland att vi försökt ge svar men att du vill liksom ha svar som… som någonstans inte… vi kan inte ge dem helt enkelt.

Jag: Så då är lösningen att köpa ut mig?

Lång paus.

Larsson: Ja… det är åtminstone en… ett förslag som… att… jag tänkte ”ska vi fortsätta på det här sättet?” Det är… det är… det känns inte som att det leder någonvart, någonstans heller.

Kommentar: Tänk om myndigheter köpte ut otydliga chefer istället för att köpa ut anställda som efterfrågar tydlighet. Tänk om myndigheter köpte ut chefer som själva erkänner att de gjort fel upprepade gånger, där vissa av felen varit rena lagbrott, istället för att köpa ut anställda som krävt att myndigheten ska följa lagen.

Jag: Har det här någonting att göra med SVT-inslaget?

Larsson: Vad sa du, med…?

Jag: SVT-inslaget.

Larsson: Nä, inte i sak. Inte alls.

Jag: För det var ju tre veckor efter att det kom ut som jag fick ett sms av dig.

Larsson: Mm. Mm. Nä, utan det… det… det är ju en sammantagen bild liksom att… det fortsätter, det pågår och vi… vi… ja, vi kan inte avsluta och gå vidare känns det som.

Jag: Och då är ju mitt svar på det att vid upprepad fel så är det ju klart att det pågår. Om upprepade fel uppstår så kommer jag ju så klart ifrågasätta och tycka att man ska göra rätt.

Larsson: Mm. Mm. Och det är det vi också har, åtminstone till delar, har skilda uppfattningar om… om det begås fel. Jag tycker att vi har tagit ansvar för de fel vi gjort där vi upplever att vi har gjort fel. Men… men… men vi tycker väl kanske inte att vi har fel i alla de delar som… som… som du försöker… försöker framhäva.

Jag: Nu är du inte specifik så jag kan inte ta ställning till om jag anser att det är ja eller nej, för vi pratar inte om enskilda sakfrågor.

Larsson: Mm.

Lång paus.

Larsson: Men som sagt var, det är liksom… jag har försökt tänka väldigt mycket nu inför, både förra träffen och… Det började en gång i tiden när jag kom in i det här när du och ditt fackliga ombud kom angående anställningsformen och så… och så redde vi ut det och… och trots att vi var ytterst tveksamma till att göra det, för det blir inte riktigt bra att ha så låga sysselsättningsgrader för sjukpenninggrundande inkomst och andra anställningar så sade vi ”okej, vi gör det ändå”. Och sedan har resan bara fortsatt med det ena efter det andra och… ja, alltså det känns som att det är… det är svårt att tillmötesgå alla dina… alla dina krav och framställningar på ett adekvat sätt.

Kommentar: Tänk om Stefan Larsson kunde tänka lika mycket på att följa lagen som han tänker på att köpa ut anställda som krävt att han och andra tjänstepersoner ska följa lagen. Då kanske jag inte hade behöver driva det ena ärendet efter det andra och upptäcka, som arbetsgivaren själv konstaterar, att upprepade fel har begåtts. Sedan tycker jag det är intressant att Larsson säger att han upplever att de har tagit ansvar för de fel de begått, med det menar han de skadestånd de tvingats betala ut. Men varför fortsätter dessa lagöverträdelser? Jag är inte intresserad av att erhålla skadestånd stup i kvarten, utan jag är intresserad av att myndigheten följer lagen så att skadestånd inte aktualiseras överhuvudtaget. Men det kanske är mycket begärt.

Jag: Okej, mitt ”krav” angående min anställning, att jag vill ha en trygg anställning, efter… ja, det här är mitt tionde år – Tycker du att det är rimligt att jag ska ha någon annan anställningsform? Du behöver inte svara på frågan för svaret är ju nej. Tycker du att det är rimligt att jag inte har fått någon löneökning på tio år? Svaret är också nej. Heh. *Fnys* Jag köper inte det. Jag köper liksom inte att det inte skulle gå att ha en låg sysselsättningsgrad. Jag har ett annat jobb där jag har en sysselsättningsgrad på 15% och en tillsvidareanställning. Det är inga konstigheter. Jobbar jag efter ett schema så är det det jag ska ha. Nu är vi inne i sakfrågan men… Att lägga över det på mig: att det handlar om att jag inte blir nöjd när det saker som är fel – det är inte rimligt. Det här handlar inte om att vara nöjd eller missnöjd.

Kommentar: En anställd som är inne på sitt tionde år och som inte bör ha annat än en fast anställning ska alltså ifrågasättas i dennes krav att ha en fast anställning. Jag valde att besvara frågorna åt Larsson eftersom svaren var så självklara. 

Larsson: Men alltså det… alla de sakerna… nu säger jag bara att resan började där. Jag… jag… jag kan ta… Det är liksom… Jag känner att det är liksom ingen idé att vi diskuterar sakfrågorna i sig men… Ja, men ta det här då med arbetsplatsträffarna som du var på. Ja, visst, du har rätt att vara där och vi gjorde fel. Men… men… jag kan ju uppleva såhär… du har inte gett oss någon som helst respons från din sida. Kan man tänka sig att det är rimligt att man har en dialog med chefen innan?

Jag: Ja, det är rimligt men det är inte ett krav.

Larsson: Nä, precis. Och det är där vi är: du vill inte samarbeta, utan ditt krav är att du ska åka dit och då ska du få göra det, punkt.

Kommentar: Här var jag på väg att skratta och det hörs i inspelningen. Om lagen ger mig rätten att oanmält dyka upp på exempelvis en arbetsplatsträff då finns det inga men. Då är det så – punkt. Vill arbetsgivaren att jag ska meddela i förväg får arbetsgivaren önska detta med beaktande av att jag inte är skyldig att tillmötesgå arbetsgivarens önskemål. Men att arbetsgivaren aktivt väljer att bryta mot lagen för att arbetsgivaren anser att jag borde ha meddelat chefen om min närvaro (som jag alltså inte är skyldig att göra) och sedan skuldbelägga mig för att jag inte gjort något jag inte är skyldig att göra medan arbetsgivaren har brutit mot lagen är befängt. Det är intressant hur den som inte följer lagen också kräver av den som gör det att gå utöver vad den är skyldig att göra för att göra arbetsgivaren nöjd. Det är ju bara så löjligt tragiskt att jag inte ens kan bemöda mig att diskutera det längre än såhär.

Larsson: Ja, men det är så jag upplever det hela tiden. Och det… alltså: det är väldigt svårt att samarbeta. Det är som jag brukar säga till våra chefer rätt ofta: Man kan ha rätt men det är inte alltid säkert man får rätt. Alltså, det är ju frågan ”vad vill man nå, vad är syftet?” Vill man nå syftet att man har rätt att vara på en arbetsplatsträff – då når man syftet med det. Men vill man komma dit och föra en dialog och prata om sakfrågan i en hyfsad konstruktiv stämning – då är det någonting annat.

Kommentar: Jag företräder Kommunals medlemmar, alltså mina kollegor, och inte arbetsgivaren. Det är medlemmarna som har nominerat mig och Kommunal som formellt har valt mig till mitt förtroendeuppdrag. Om jag hade gjort ett dåligt jobb som arbetsplatsombud hade kollegorna inte återigen hört av sig och bett mig komma dit. Arbetsgivarens subjektiva åsikt om vad som de anser är konstruktivt och inte är irrelevant. Det relevanta är: Har jag betett mig olämpligt på mötet, hotat någon, brutit mot lagen eller begått något annat konkret fel? Nej. Jag gjorde som jag brukar göra: Jag ifrågasatte arbetsgivaren med sakliga och underbyggda argument. Att jag inte strök arbetsgivaren medhårs är inte detsamma som att mötet inte varit konstruktivt. Tvärtom: Under mötet fick mina kollegor höra att det arbetsgivaren anförde inte var sant. Det, anser jag, är väldigt konstruktivt.

Jag: Efter den förhandlingen den 8 december 2017 så var vi ju tydliga med att vi inte hade kommit överens om att jag skulle… att jag var skyldig att meddela chefen att jag skulle dit.

Larsson: Ja, jag säger precis som det är.

Jag: Och när jag då dök upp på ett APT den 31 januari i år – dagen efter skriver du mailet att du vill att Kommunal ska ta bort mig.

Larsson: Ja. Mm. Ja. Mm.

Kommentar: Istället för att maila mig och be att få ha ett samtal med mig och kanske be mig meddela chefen om att jag ska delta på framtida APTn väljer Stefan Larsson att maila mitt fackförbund och be dem avsätta mig. Hur konstruktivt är det, egentligen? Varför kräva något av mig som han själv inte lever upp till?

Jag: Ja, så varför… vi kom ju inte överens om att det var så jag skulle göra. Utan det som är är…

Larsson: Det går inte att komma överens om det. Men man kan ha ett förhållningssätt. Och det var ett exempel. *Mummel* Men det är det här: det är svårt att nå varandra. Jag… jag… jag kan uppleva det. Tilliten finns inte där i grund och botten på grund av det och det finns ett antal andra sådana händelser under vägen som är svåra.

Jag: Men om man tittar på det senaste halvåret… för om det nu var det det här handlade om, mötet den 31 januari 2018, då borde vi ju ha suttit i det här samtalet då. Men vi sitter i det här samtalet nu. Och det var ju tre veckor efter SVT-inslaget. Så det är ju klart att jag undrar…

Larsson: Ja, jag förstår att du undrar det.

Jag: Jag tänker att det förmodligen har, framförallt, med det att göra.

Larsson: Mm. Jo, det har du ju rätt att tycka naturligtvis.

Jag: För när jag tänker utköp då tänker jag någon som har gjort fel eller någon som har blivit… varit långtidssjukskriven och inte klarar av sitt arbete. Men här finns det inget sådant.

Larsson: Det händer ju faktiskt nu och då också att… att … att man gör överenskommelser där man upplever just det: tilliten finns inte, det finns inte något ömsesidig förtroende och samarbetet gnisslar. Det händer.

Jag: Och då tycker jag att det är en konstig väg att gå. Att, om samarbetet som du säger inte fungerar, att… att då göra sig av med någon istället för att jobba på samarbetet. Du har aldrig uttryckt…

Larsson: Men… men… men att jobba på ett samarbete bygger på att båda parter verkligen vill konstruktivt nå dit.

Jag: Har du visat, har ni visat det? Jag anser inte det.

Larsson: Nej, precis. Och det är där vi är: du anser inte det. Och… och… och jag ty… upplever inte att vi kan sådär väldigt mycket mer än vad vi har gjort. Så att… då… då… då är vi tillbaka till just den punkten att tilliten inte finns. Det är lite så.

Kommentar: Nej, Umeå kommun köper ut anställda istället för att jobba på samarbetet. Istället för att skriva ett mail till mig efter APTt som var den 31 januari 2018 då jag dök upp oanmält (vilket jag har rätt att göra enligt lag) valde Larsson att skriva ett mail till mitt fackförbund och be dem avsätta mig. Bra samarbetsförmåga där! När ska Stefan Larsson bli utköpt må tro?

Jag: Och jag frågade förra gången jag var här, jag minns inte vad ni svarade på det men… Om jag hade suttit här om det inte var för mitt fackliga uppdrag. Jag minns inte vad svaret på den frågan var.

Lång paus.

Larsson: Ja, det ju en hypotetisk fråga men… men… men… men om jag möjligen ska ge mig in och svara någonting på det så skulle jag säga att på det sätt du driver frågor så spelar det ingen roll om du gör det som medarbetare och driver dem eller om du gör det som facklig företrädare.

Jag: Och på det sätt…

Larsson: Det är inte att du driver frågor, utan på det sätt du driver frågor.

Jag: Och om du kan konkretisera på vilket sätt du anser att jag driver frågorna.

Kommentar: Mitt sätt att driva frågor? Låt se… Målmedvetet, korrekt, lagenligt, sakligt och underbyggt. Jag förstår att det blir problematiskt för någon som saknar allt detta.

Larsson: Ja, tillbaka till det här med arbetsplatsträffen igen då: du har rätt att vara där, du har rätt att åka dit, absolut. Men… men… om man liksom åker dit rätten att göra det istället för att ha… istället för att ringa upp chefen, ta en dialog ”jag skulle vilja komma och ha en tid med medarbetarna och lyssna av det här”. Det blir en helt annan inväg.

Jag: Mm. Jag hör vad du säger. Kan det vara så att chefen då inte skulle säga allting som han eller hon hade tänkt säga om jag kom dit och meddelade i förväg?

Larsson: Ja, det… det… det vet vi ju inte. Det är… Det kan ju bli så att oavsett om du åker dit i förväg eller kommer dit så kan ju chefen välja att agera utifrån det hur som helst.

Jag: Mm. För jag… ja, nu behöver vi inte gå in i sakfrågan men jag fick veta att dagordningen ändrades när jag kom dit. Så det var en sak som togs upp när jag hade gått som egentligen skulle ha tagits upp när jag var där som inte gjorde det. Men det var ju på ABs tid och han är ju inte kvar.

Larsson: Precis.

Jag: Så att jag anser ju att jag hade en bra anledning att inte tala om att jag skulle komma, eftersom jag hade rätt att vara där som precis har konstaterat så tycker jag inte att det är någonting konstigt, utifrån hur AB betedde sig. Så nu vet ni det.

Larsson: Mm.

Lång paus.

Fackligt ombud: Ni borde ju förstå lite kring just… i och med hur AB har hanterat olika frågor och så.

Larsson: Absolut, det finns en absolut förståelse för det.

Hildingsson: Mm.

Larsson: Men utifrån det vi säger, ska… ska vi uppfatta det som att… att utifrån där vi är… så… så… så tycker du inte alls att det är rimligt att träffa en överenskommelse, du vill inte göra det helt enkelt?

Jag: Jag anser inte att summan är rimlig eller skälig.

Larsson: Du är beredd att träffa en överenskommelse men… men… men du tycker beloppet är för lågt?

Jag: Ja.

Larsson: Är det så?

Jag: Ja.

Larsson: Okej. Vad… vad… vad skulle du vilja ha för summa för att det skulle vara rimligt?

Jag: Jag tänker säga en siffra och så behöver ni inte ta ställning till den idag. Jag hoppas att ni kan fundera på saken och lyssna in de argument som jag har anfört. Ni resonerade 24 månadslöner utifrån att jag jobbar 17%. Jag resonerar 24 månadslöner utifrån att jag hade jobbat 100%.

Lång paus.

Larsson: Och då är summan…?

Jag: 528.000kr.

Lång paus.

Larsson: Ja, jag kan ju säga rakt av att dit är vi inte beredda att sträcka oss.

Jag: Återigen ni behöver inte svara på frågan idag.

Larsson: Nej, men jag kan säga rakt av att vi kan fundera men vi kommer inte kunna sträcka oss ända dit.

Jag: Då får ni fundera på saken så hörs vi igen.

Larsson: Ja.

Hildingsson: Mm.

Jag: För återigen: Jag har inte gjort något fel.

Larsson: Nej, det är din uppfattning.

Jag: Mm. Och eftersom ni inte har kunnat peka på något sakligt fel jag har gjort så anser jag att det bör vara er uppfattning också. Sedan att ni subjektivt anser det – det är en annan sak. Men rent objektivt har jag inte gjort något fel.

Larsson: Om vi säger såhär: du har inte gjort något sakligt fel, nej.

Jag: Nej.

Larsson: Men vi tycker att det finns en bristande samarbetsförmåga.

Jag: Och jag anser att den samarbetsförmågan har inte påvisats från er sida heller.

Larsson: Nej… det är… vi har delade uppfattningar där.

Jag: Mm.

Hildingsson: Men det är väl där kärnan är. Är det inte där kärnan är?

Jag: Vadå?

Hildingsson: Att… att… när Larsson pratade om tilliten – för att två ska funka då måste man vilja.

Jag: Mm.

Hildingsson: Och när det… när förtroendet brister och tilliten inte finns… för du har ingen tillit till oss och vi har…

Jag: Det har ni sagt, det har ni lagt i mun på mig.

Hildingsson: Ja, fast jag upplever att du säger det, att det är bristande… Vi upplever att det finns en bristande tillit. Det återkommer ju till det i varje diskussion. 

Jag: Och det jag tycker är intressant är: Vad beror den här bristande tilliten på?

Hildingsson: Mm.

Jag: Och den beror på de fel som begåtts. Och då…

Hildingsson: Vänta. Är du felfri?

Jag: Nej.

Hildingsson: Fast jag upplever att du säger det, att felet är hos arbetsgivaren.

Jag: Jag får bristande förtroende för er när ni gör fel gång på gång på gång.

Hildingsson: Men du gör inga fel?

Jag: Inga sakliga fel i det här sammanhanget, nej.

Kommentar: Jag har inte begått några sakliga fel, det medger Larsson själv också. Ändå får jag frågan om jag är felfri. Jag är perfekt i jämförelse med arbetsgivaren Umeå kommun.

Hildingsson: Men när det gäller samarbetsförmåga och sådant?

Jag: Jag anser inte att vi har provat den. 

Hildingsson: Mm.

Jag: Om du utgår från VSG, där vi har suttit du och jag, vad tycker du då?

Hildingsson: Jo, men det är ju ett forum, det finns andra forum.

Jag: Ja, men de andra forumen jag finns i är ju på mitt jobb. Vad tycker mina kollegor om samarbetet med mig? Vad tycker min chef? 

Hildingsson: Mm.

Jag: Så vilka samarbetsforum är det du pratar om?

Hildingsson: Nej, men jag… det är ju… det är ett antal som Larsson är inne på, ett antal händelser nu som gör… som gör att… att det finns… att det blir bristande tillit.

Jag: Men återigen så har ni inte kunnat peka på ett samarbetsforum där ni tycker att jag inte har fungerat. 

Hildingsson: Ja, men nu vill vi inte… vi ska inte gå in i sakfrågor men vi upplever det.

Kommentar: ”Vi ska inte gå in på sakfrågorna men vi upplever det” – Två intressanta saker. 1. Ska den som blir utköpt inte kunna få svar på sakfrågorna då det är dessa som arbetsgivaren lägger till grund för sitt beslut? och 2. Ska en anställd bli utköpt (med skattepengar dessutom) efter arbetsgivarens subjektiva och godtyckliga upplevelse av något utan några som helst konkreta och sakliga belägg för beslutet? 

Jag: Då är det er subjektiva upplevelse.

Hildingsson: Det är din subjektiva upplevelse.

Kommentar: Va? Vad pratar han om? Här är det mycket ”dudå”-mentalitet.

Jag: Nej?

Hildingsson: Du är väl lika subjektiv som vi.

Jag: Fast ni har ju inte kunnat peka på en sakomständighet eller ett forum, ett samarbetsforum.

Hildingsson: Du är ju ett subjekt likväl som vi är ett subjekt.

Jag: *Började skratta*. Men om ni ska peka på något konkret där jag inte har samarbetat…

Hildingsson: Nej, vi går inte in… det Larsson har föreslagit är ju en överenskommelse.

Kommentar: Känslor och upplevelser går bra att nämna men när jag ber om belägg för dessa med konkreta sakomständigheter tar det stop.

Jag: Mm.

Hildingsson: För det finns… vi upplever att det finns bristande samarbetsförmåga.

Jag: Exakt, ni upplever det.

Hildingsson: Ja.

Jag: Men ni har inte kunnat peka på en sakomständighet.

Hildingsson: Vi upplever det och det är ju en del i det här och då är det upp till dig att ta ställning till det… den överenskommelse som vi har erbjudit.

Kommentar: Vad tycker skattebetalarna om arbetsgivaren Umeå kommuns upplevelse av saken? De påstår saker (tankar, känslor och upplevelser) men kan inte belägga dessa med sakliga omständigheter som rent objektivt innebär att jag agerat fel.

Jag: Men om ni ska uppleva saker – varför ska inte jag få uppleva saker?

Hildingsson: Jo, nog får du uppleva.

Jag: Men det jag efterfrågar är någonting konkret.

Hildingsson: Du pratade om objektivitet och subjektivitet.

Jag: Ja, och ni har inte kunnat säga någonting objektivt där jag inte har kunnat samarbeta. För i de forum jag finns – på jobbet och i VSG – har jag samarbetat.

Hildingsson: Mm. Men det är din uppfattning.

Jag: Så du har en annan uppfattning?

Hildingsson: Nej. Men jag säger att det är din uppfattning.

Jag: Har du en annan uppfattning?

Hildingsson: Jag har ju knappt varit i samarbete med dig förutom VSG.

Jag: Nej.

Hildingsson: Men jag träffar ju dig nästan aldrig, förutom VSG.

Jag: Nej.

Hildingsson: Så jag har ju ingen bild av det.

Kommentar: Det är intressant att Hildingsson satt och förmedlade den här bilden av mig som han inte har upplevt och inte kan belägga med konkreta omständigheter. 

Jag: Nej, så att den bilden av att jag inte kan samarbeta: vart kommer den ifrån?

Hildingsson: Utifrån ett antal händelser. Utifrån relationen med dig i verksamheten. 

Kommentar: Min närmsta chef kände inte ens till att jag skulle bli utköpt, läs konversationen med honom här. Så utifrån vilken relation i vilken verksamhet syftas det på?

Jag: I verksamheten? Alltså på mitt jobb?

Hildingsson: Ja, men utifrån de händelser som har varit, som Larsson var inne på.

Jag: Arbetsplatsträffen på Mariehem den 31 januari 2018?

Hildingsson: Jag kan inte svara på det.

Kommentar: Hildingsson kan inte svara på vilka händelser som ligger till grund för mitt utköp, ändå presenterar han utköpsförslaget och argumenterar för diverse egenskaper som han tillskriver mig. Men han kan inte svara på en enkel och rak fråga. Det framstår mer som att det är Larsson som vill köpa ut mig än Hildingsson…

Larsson: Ja, det är ju en sådan.

Jag: Ja, det var den senaste konkreta som du tog upp.

Larsson: Mm.

Jag: Och nu har jag förklarat varför jag dök upp utan att säga att jag skulle dyka upp, som jag heller inte är skyldig att säga att jag ska göra. För AB har ändrat i dagordningen och det gjorde han även det mötet.

Larsson: Mm. Ja, men vi har haft olika uppfattningar, för att ta några exempel. Vi har haft olika uppfattningar vad gäller den här utredningen…

Jag: Kartläggning.

Larsson: Kartläggning. Det är olika uppfattningar om det och det…. det liksom… vi hamnar… vi hamnar jätteofta… eller vi hamnar i de här delarna bakåt i tiden i olika uppfattningar och… det kom företagshälsovården fram till att ja, det gick inte att gå vidare med det här.

Jag: Nej.

Larsson: Och det har vi också olika uppfattningar om.

Jag: Nej, det företagshälsovården kom fram till, nu ska jag försöka citera ur minnet, var att ”det saknas underlag för att utreda huruvida kränkande särbehandling eller könsdiskriminering har förekommit”. Att något saknar underlag är inte detsamma som att det inte har hänt.

Larsson: Ja, och varför saknas det underlag? Det är det vi har olika uppfattningar om.

Jag: Det vet vi ju inte. Det stod bara att det saknades underlag. Och det stod att vill man gå vidare med det så skulle man beställa en utredning och det var det vi beställde när vi skrev till Birgitta Forsberg, jag och mitt fackliga ombud. En utredning utifrån arbetsmiljölagen (AML) men då beställdes en kartläggning, vilket inte är detsamma.

Larsson: Nej, och det är våran bedömning, att det var en kartläggning vi skulle göra.

Jag: Fast enligt lagen ska det vara en utredning. 

Larsson: Ja, det är din tolkning och uppfattning.

Kommentar: Nej, det är inte min tolkning och uppfattning, utan det står uttryckligen i lagen att arbetsgivaren är skyldig att utreda, inte kartlägga. Stefan Larsson och Birgitta Forsberg skrev en insändare i VK i samband med Susanne Aidanpääs avsked där de skrev följande och jag citerar: ”I en värdig och human personalpolitik, där tillit, respekt och förtroende utgör de väsentliga grunderna, agerar arbetsgivaren på enskilda medarbetares och chefers signaler, berättelser och beskrivningar om händelser och företeelser. Det handlar exempelvis om kränkande särbehandling, vilket vi som arbetsgivare är skyldiga att utreda enligt arbetsmiljölagen.” Jag undrar vilken värdig och human personalpolitik (med tillit, respekt och förtroende) som Umeå kommun tillämpar vid mitt utköp…

Jag: Suck.

Larsson: Och det är bara ytterligare exempel på olika tolkningar och olika uppfattningar och… och… och hela den biten.

Jag: Suck.

Larsson: Och vi kan konstatera att det gick inte att komma i mål ända bakåt i tiden därför att… skulle det ha gjorts någonting så skulle de ha gjorts från första början och det går inte att göra om det. Det är omöjligt. Vi kunde ha startat en utredning, det har jag förklarat för dig tidigare, men vi hade fått lägga ner den omgående för det hade inte gått att komma i mål med det.

Jag: Det vet du inte.

Larsson: Jo, faktiskt så vet jag det.

Jag: Skyldigheten enligt arbetsmiljölagen är att göra en utredning.

Larsson: Jag känner väl till skyldigheten och nu blev det en kartläggning istället och hade vi startat en utredning så hade vi fått lägga ner den men alltså det är återigen olika uppfattningar. Alltså vi…

Jag: Fast det här… just den här frågan handlar inte om olika uppfattningar, Stefan, utan det står i lagen att det är en utredning som gäller.

Larsson: Ja, och jag har sagt att vi borde ha gjort det. Det har jag skrivit till dig i mail, jag har sagt det. Nu gjorde vi inte det vi borde ha gjort men vi skulle ändå ha kommit fram till samma resultat.

Kommentar: ”Nu gjorde vi inte det vi borde ha gjort” = ytterligare ett lagbrott, den här gången mot arbetsmiljölagen (AML) som Stefan Larsson påstod att han väl kände till.

Jag: Fast det vet du inte. För en utredning hade inte bara intervjuat mig, utan då hade man intervjuat hela personalgruppen. I en kartläggning då är det bara jag och de två chefer jag anmält (DV och AB) som intervjuas. Så det här handlar inte om vad som subjektivt hade kunnat hända eller inte hända eller vad vi tror eller tycker. Det var en utredning som skulle ha gjorts och du säger det nu också.

Larsson: Men alltså, det är bara ett exempel på det här igen. Vi… vi… vi… vi hamnar i olika tolkningar och uppfattningar hela tiden.

Jag: Fast jag uppfattade det som att vi hade samma tolkning nu när du sa att en utredning skulle ha gjorts. Du sa ju det precis.

Larsson: Ja, men vi har inte samma tolkning att vi skulle ha… ha tagits upp den så sent efteråt. Det har vi olika tolkningar och uppfattningar om.

Jag: Du menar när utredningen skulle ha ägt rum?

Larsson: Mm.

Jag: Du menar att den skulle ha ägt rum direkt?

Larsson: Ja.

Jag: Ja, och vems ansvar är det i så fall?

Larsson: Ja, men det är arbetsgivarens och det har jag ju sagt också tidigare.

Kommentar: Det är arbetsgivarens ansvar och skyldighet att utreda, inte kartlägga, enligt arbetsmiljölagen. När arbetsgivaren, återigen, brast i att följa lagen och jag synade dem tas det upp som en omständighet att ”vi inte når varandra”. Nej, vi når inte varandra för att ”jag har rätt och de har fel och det här är ingenting att diskutera”, för att citera Hans Rosling.

Hildingsson: Men kan vi inte… vi kommer ju ingenstans.

Larsson: Nej, det är ju det… det… det är ju bara ett exempel…

Hildingsson: Det här tycker jag är kärnan i det. Det här är kärnan. Men nu är det så att du… du har ju… vi har gett dig ett bud på en överenskommelse och du säger att du accepterar inte den.

Jag: Mm.

Hildingsson: Och du vill ha… 24 månadslöner på heltid.

Jag: Mm.

Hildingsson: Och vi ska fundera och det som Larsson säger att… det… det är inte möjligt men vi behöver inte svara säger du.

Jag: Nej.

Hildingsson: Nej, men då får vi ta frågan och då får vi se hur vi hanterar frågan.

Jag: Mm.

Hildingsson: Vi behöver inte hamna i någon…

Larsson: Nej.

Hildingsson: För vi kommer ingenstans oavsett. Men jag tycker att den här diskussionen är någonstans… det är ju där vi ofta hamnar och det är ju det som är kärnan litegrann. Men vi behöver bara konstatera att du inte är beredd på en överenskommelse utifrån det bud som vi gett.

Jag: Nej.

Hildingsson: Så vi behöver inte egentligen förlänga tycker jag.

Larsson: Nej, precis.

Hildingsson: Utan så är det och så får vi ta tillbaka frågan och så får vi hantera den.

Fackligt ombud: Visst.

Hildingsson: Jag tycker inte vi ska hamna i ordtvisterier och… det för ingenting framåt.

Fackligt ombud: Ni får förmedla vilken åtgärd ni vidtar. 

Hildingsson: Ja.

Larsson: Ska vi skicka ett mail när vi har funderat?

Jag: Ja.

Hildingsson: Då gör vi det. Jag tycker det. För vi för ingenting framåt.

Larsson: Då skickar vi ett mail till dig med kopia till det fackliga ombudet.

Fackligt ombud: Ja.

Hildingsson: Det blir bra.

Larsson: Så gör vi.

 

Avslutande reflektioner
Innan jag gick in på det här mötet visste jag att jag inte skulle vara kvar. Antingen skulle budet falla bort när jag meddelade mitt motbud eller också skulle de ha sagt upp mig utan saklig grund (vilket hade triggat igång en långdragen process som eventuellt hade hamnat i arbetsdomstolen (AD) om den inte hade gått att lösa eftersom facket då hade klivit in och ogiltigförklarat uppsägningen och sedan tagit vid). Sveket jag kände från Ari Leinonens agerande lämnade en besk eftersmak i munnen och det enda jag kunde tänka på var hur jag fort som fan måste bort från destruktiviteten på Umeå kommun. En myndighet som mer och mer verkar drivas av tjänstepersoner än av politiker. Jag visste att jag förtjänade så mycket mer än det här. Att jag gav ett motbud på 528.000kr visste jag inte var realistiskt men det var mitt sätt att ge fingret och visa att jag inte dansar efter deras pipa.

Gjorde jag fel som motvilligt ”accepterade” överenskommelsen?
När jag inledde mitt fackliga arbete trodde jag att det handlade om en dålig chef någonstans, en lagförbrytare i mängden. Men för varje nivå jag vände mig desto fler lagförbrytare möttes jag av. Om Umeå kommuns Stefan Larsson – myndighetens yttersta arbetsgivarföreträdare (som han har kallats av bland annat Hans Lindberg) bryter mot lagen: Vad finns då kvar att förvänta sig av cheferna under honom? Ingenting.

Jag kom till insikt om att det föreligger ett organisatoriskt fel, där förändring måste ske på högre led, led jag inte når upp till och som jag omöjligt kan förändra. Min förhoppning är att den här bloggserien (som inte är slut än) ska påverka arbetet dit Umeborna förtjänar.

Jag har lyckats åstadkomma förbättringar för enskilda kollegor och för det är jag stolt. Jag har spridit kunskap och skapat en större medvetenhet kring de anställdas rättigheter (men även skyldigheter) och jag har peppat och hjälpt mina kollegor att tillvarata sina intressen. Jag går ifrån Umeå kommun med huvudet högt för, som ni har kunnat läsa enligt ovan och i tidigare blogginlägg, jag har inte begått några sakliga fel. Jag blev utköpt för att arbetsgivaren ansåg att jag var besvärlig som inte strök dem medhårs.

1 kommentar

Utköpet – Möte 1

Av , , 3 kommentarer 39

I tidigare blogginlägg skrev jag att utköpet av mig var kontroversiellt på så att jag inte blev utköpt på grund av misskötsamhet eller bristande arbetsförmåga (vilket är de vanligaste orsakerna till utköp). Det ska påpekas att utköp ofta används som sista utväg då arbetsgivaren vet att det saknas saklig grund för uppsägning (ett krav som annars måste vara uppfyllt enligt 7 § lagen om anställningsskydd (LAS) för att lagenligt få säga upp en fastanställd) eller då arbetsgivaren har svårigheter att bevisa att saklig grund förelegat. Utköp kan också aktualiseras om arbetsgivaren vill försöka undvika en rättegångsprocess som både skulle kosta mer pengar och mer tid.

I mitt fall hänvisades det aldrig till någon saklig grund (eftersom denna inte fanns). Istället, och det här är väldigt intressant, anförde arbetsgivaren att de ville köpa ut mig för att jag inte ansågs ha tillit till dem…

Låt mig backa tillbaka bandet här; Arbetsgivaren begår lagbrott genom att hindra mig från att närvara på ett APT = Arbetsgivaren tvingas betala skadestånd. Arbetsgivaren vädjar till mitt fackförbund att avsätta mig från min roll som arbetsplatsombud = Arbetsgivaren begår övertramp och erkänner till media att arbetsgivaren agerat fel. Nu vill arbetsgivaren köpa ut mig för att jag saknar tillit till arbetsgivaren efter det här som hänt (och mycket mer)?

Den 20 november 2018 träffade jag och mitt fackliga ombud (som ej varit part i sakfrågan men som jag ville skulle tala för mig i vissa delar) förhandlingschef Stefan Larsson och fritidschef Stefan Hildingsson efter att Stefan Larsson kallat till ett möte för att diskutera en ekonomisk överenskommelse mot att min anställning avslutas. Eftersom jag har lärt mig den hårda vägen att jag har att göra med tjänstepersoner som gång på gång har begått lagöverträdelser och avtalsbrott och flera gånger haft svårt att hålla sig till sanningen har situationen tvingat mig till inget mindre än att spela in* de samtal jag själv varit part i. Mötena om utköpet är därför inget undantag.

*Vissa lär ha synpunkter på varför jag (och andra i liknande situationer) spelat in samtal. Vissa skulle kanske även hävda att det bevisar att det är vi som agerat fel genom att spela in. Här vill jag säga följande: Det föreligger inget förbud mot att spela in sina egna samtal, tvärtom: det är fullt lagligt. Det som är olagligt är att exemplevis bugga någon annans kontor och spela in samtal där man själv inte varit part. Något sådant har jag aldrig gjort eftersom jag hållit mig inom ramarna för min lagenliga rätt. Jag vill också påpeka att jag inte började spela in förrän jag hamnade i en situation där ord stod mot ord och jag inte kunde bevisa vad som faktiskt hade sagts. Efter det tog jag reda på exakt vad som gällde för inspelning av samtal och bestämde mig för att nyttja den rättigheten som fanns till förfogande. Här vill jag också påpeka att fokus bör ligga på varför jag tvingats spela in än att jag spelat in. Återigen har tjänstepersonerna på Umeå kommun försatt mig i en situation där jag känt att jag inte haft något annat val. För att tillvarata mina (och ibland andras) rättigheter har inspelningarna varit väsentliga. Utan inspelningarna hade jag bland annat inte erhållit ett skadestånd på 12.000kr (då arbetsgivaren inledningsvis erbjöd en summa om 3.000kr innan inspelningen kom på tal och citat från denna lästes upp) och en kollega hade inte fått sin tillsvidareanställning som hen blivit lovad muntligen och som arbetsgivaren bestämt förnekade ända tills jag spelade upp sekvensen där löftet utdelades. Så nej, skulden ska inte läggas på mig när den egentligen tillhör någon annan.

Eftersom jag, till skillnad från vissa, vill följa lagen och hålla mig inom dennes gränser kommer jag inte att publicera själva inspelningen i sig då det skulle kräva att samtliga deltagare godkände publiceringen i enlighet med GDPR. Dock föreligger inget hinder mot att jag transkriberar det som sades under mötet då en sådan publicering inte kräver samtligas samtycke. Och eftersom jag skriver om offentligt anställda tjänstepersoner föreligger inget hinder mot att deras namn skrivs ut. Det kan framstå som konstigt att det ena går bra men inte det andra men jag skriver inte reglerna (än), däremot är jag mån om att följa dem. Och vad gäller trovärdigheten till transkriberingen, huruvida det jag transkriberat faktiskt är det som sagts, får var och en avgöra själv.

 

Omständigheterna som arbetsgivaren anförde som grund för mitt utköp
Under mötet om utköpet anförde arbetsgivaren fyra omständigheter som grund för deras ställningstagande:
1. En ursäkt: Under december 2017 och januari 2018 hade jag, till Stefan Larsson, uttryckt att de chefer som agerat felaktigt (bland annat genom att neka mig tillträde till APT) skulle be om ursäkt. Stefan Larssons ställningstagande var att kommunen hade gjort rätt för sig genom att betala skadestånd samt att han hade bett om ursäkt å arbetsgivarens vägnar. Jag uttryckte dock ett missnöje kring att personerna som faktiskt agerat fel och brutit mot lagen inte heller har tagit ett personligt ansvar för det.
2. Mail till fritidsnämndens ordförande Ari Leinonen: Den 23 augusti 2018 skrev jag följande mail till fritidsnämndens ordförande Ari Leinonen:
Skärmavbild 2019-01-31 kl. 11.09.51
Detta menade Stefan Larsson och Stefan Hildingsson tydde på bristande tillit till dem och menade att det var en av omständigheterna till varför utköpet låg på bordet.
3. ”Bollen fortsätter att rulla”: Arbetsgivaren anförde att jag fortsätter att driva processer och att ”bollen fortsätter att rulla” därav. Stefan Larsson undrade när bollen ska sluta rulla och jag svarade att den slutar rulla när de slutar bryta mot lag och avtal.
4. Missnöjd: Arbetsgivaren upplevde att jag var missnöjd med dem som arbetsgivare…

Under mötet nämndes även mitt fackliga uppdrag och TV-inslagen (SVT). Arbetsgivaren sade aldrig att dessa var omständigheter som låg till grund för utköpet men erkände att mitt fackliga uppdrag har beaktats vid uträkningen av summan för utköpet genom bland annat följande mening ”det här med att du har ett förtroendemannauppdrag – det ligger med i vågskålen också”. Vad gäller TV-inslagen menade arbetsgivaren att dessa tydde på att ”bollen fortsatt att rulla”, trots att de konstaterade att meddelarfrihet förelåg.

 

1. En ursäkt
Här finns det inte särskilt mycket att skriva annat än att jag krävde en ursäkt av de tjänstepersoner som agerat fel och i strid mot lag. Jag fick aldrig någon ursäkt av dem personligen och som framgår av samtalet har detta krav nämnts i något mail vid senare tillfälle. Men att det ska vara en omständighet för utköp är inget annat än ett desperat försök från arbetsgivarens sida att greppa efter halmstrån.

2. Mail till fritidsnämndens ordförande Ari Leinonen
Här finns det en hel del att skriva, särskilt då stora delar av samtalet spenderades på att diskutera det här mailet. Till att börja med tycker jag det är intressant att Stefan Larsson nämnde att mail till politiker diarieförs och blir allmänna handlingar. Jo tack, jag om någon vet det och jag om någon ska lägga det på minnet. Sedan tycker jag att det är uppseendeväckande hur både Larsson och Hildingsson upprepade gånger sade att vem som helst får maila politikerna och att det inte är något fel i sak och att alla har meddelarfrihet. Ändå togs detta upp som en omständighet när jag efterfrågade fler exempel till varför jag skulle bli utköpt. Arbetsgivaren menade att mailet till Ari Leinonen tydde på att jag saknat tillit till tjänstepersonerna samtidigt som arbetsgivaren själv konstaterade att vem som helst har rätt att lyfta frågor med politikerna. Så varför satt vi ens och diskuterade något som vi alla var överens om: Att jag agerat inom ramen för min rätt?

Huruvida mail till politiker tyder på bristande tillit eller ej är dels irrelevant, dels subjektivt då alla får tycka och tänka som de vill men agerandet i sak är tillåtet. Ska ett tillåtet agerande verkligen läggas till grund för ett utköp? Är det motiverat att spendera skattepengar på att köpa ut en anställd som skrivit ett mail till ordförande i nämnden den är anställd under för att initiera ett samtal, oavsett om tjänstepersonerna anser att agerandet tyder på bristande tillit eller ej? Jag anser inte det.

En annan sak som Stefan Hildingsson uttryckte var att Ari Leinonen upplevde att jag hade satt munkavle på honom eftersom jag skrev att jag ville ha ett möte utan tjänstemännens kännedom. Samtidigt sätter Stefan Hildingsson indirekt munkavle på mig genom att ifrågasätta varför jag tog kontakt med Ari Leinonen och varför jag ville få till ett möte med honom utan tjänstemännens kännedom, trots att det redan konstaterats att anställda och medborgare har rätt att ta kontakt med politikerna. Varför denna otroliga rädsla för att en anställd ska träffa ansvarige politiker för en nämnd? Vad är tjänstepersonerna så rädda för? Det är för mig helt obegripligt. De får tycka, tänka och känna vad de vill om att jag ville prata med Ari Leinonen men så länge jag inte gjort något sakligt fel är allt det bara subjektiva åsikter, tankar och känslor och inget som ska läggas till grund för ett utköp.

Sedan tycker jag det är intressant, som Stefan Hildingsson uttryckte det själv, att ”Ari kom till mig ganska snabbt kring det här mailet”. Är det såhär våra politiker ska agera när en anställd (och/eller medborgare) hör av sig till dem: Inte svara på mailet och istället ”snabbt” ta kontakt med tjänstepersonerna? Jag trodde att kommuner styrdes av politiker och inte av tjänstemän eller har jag missuppfattat den ordningen? Dessutom framgick det ingenstans vad jag specifikt ville prata med Ari Leinonen om. Men eftersom det togs upp som en omständighet till varför jag skulle köpas ut kan jag lika gärna berätta för alla vad det var jag hoppades få prata med Ari Leinonen enskilt om.

Omständigheterna som föranledde mailet till Ari Leinonen
Den 24 april 2018 hade vi ett VSG-möte* där vi samverkade kring tre verksamhetsförändringar:
1. Mobil verksamhet
2. Bemanning och standard
3. Arbetstidsfördelning fritidsledarrollen
180424 VSG Fritid, protokoll (ej underskrivet, men godkänt) – PDF

*VSG är förkortning för verksamhetsgruppen och innebär att företrädare för fackförbunden och företrädare för arbetsgivaren träffas en gång varannan månad och samverkar kring verksamhetsfrågor. I korthet innebär det att arbetsgivaren är skyldig att, på eget initiativ, samverka med fackförbunden kring verksförändringar, detta enligt 11 § medbestämmandelagen (MBL) som är semidispositiv enligt 4 § MBL, vilket innebär att avsteg från 11 § MBL får göras men endast genom kollektivavtal. Detta avsteg realiseras genom det så kallade Samverkansavtalet 2014-02-01.

Den 25 april 2018 hade fritidsnämnden sammanträde där följande framgick: ”Fritidsnämnden beslutar att Hartvigsgårdens öppna verksamhet ändrar inriktning till en mer inriktad verksamhet och att mobil gård införs från och med 2018-08-01 samt att öppen verksamhet i Tavelsjö och samverkan med Carlskyrkan upphör i och med maj månads utgång 2018 med anledning av låga besöksfrekvenser.” Sedan avslutades beslutet med följande: ”Ärendet är samverkat i VSG 2018-04-24”. Detta stämmer inte. Som går att utläsa av protokollet från VSG har vi endast samverkat om tre punkter och inga av dessa anger att (1) den öppna verksamheten i Tavelsjö ska upphöra eller (2) att samverkan med Carlskyrkan ska upphöra. Så varför påstås det att dessa är samverkade i VSG när de uppenbart inte är det? Om jag hade suttit i fritidsnämnden hade jag gärna velat veta om underlaget som jag fattat mitt beslut på faktiskt varit korrekt eller inkorrekt. Därför valde jag att skriva till Ari Leinonen i hopp om att få till en dialog då det varit ett återkommande problem under en längre tid: Att tjänstepersonerna genomför verksamhetsförändringar utan att samverka dessa med fackförbunden i VSG.

Skärmavbild 2019-01-31 kl. 15.58.44

När samverkansbrottet uppdagades kallade ombudsman från Kommunal till förhandling och vi erhöll ett skadestånd på 8.000kr. Men eftersom skadestånd betalas av verksamhetspengar hoppades jag att ett samtal med fritidsnämndens ordförande kunde vara ett steg i rätt riktning vad gäller att liknande förfaranden inte skulle upprepas. Jag hoppades att en dialog med ansvariga politiker skulle gynna verksamheten såtillvida att skattepengarna kunde gå till det de är tänka att gå till: Verksamheten.

Jag skrev flera påminnelser till Ari Leinonen utan resultat. Eftersom jag var angelägen om att få prata med honom valde jag att först skriva ett mail till Margareta Rönngren som svarade att Ari Leinonen påstått att jag och han redan haft dialog, något som inte stämde:

Skärmavbild 2019-01-31 kl. 16.48.11

———————————————————————–
Skärmavbild 2019-01-31 kl. 16.43.15

Jag valde senare att även skriva till Hans Lindberg, återigen eftersom jag var angelägen om att få prata med Ari Leinonen. Och svaret jag fick var att Ari Leinonen skulle svara:
Skärmavbild 2019-01-31 kl. 16.43.56
———————————————————————–
Skärmavbild 2019-01-31 kl. 16.45.18

Efter dessa försök gav jag upp.

Har Ari Leinonen sanktionerat utköpet?
Såhär såg en del av samtalet ut:

Jag: Ja, men om vi bygger på det liksom. Hade vi suttit här idag om jag inte hade haft mitt fackliga förtroendeuppdrag?

Lång paus.

Larsson: Det är en spekulativ och hypotetisk fråga skulle jag säga. Det är möjligt att vi hade gjort det.

(Notera att han säger möjligt, inte säkert).

Jag: För om man tittar på hur saker och ting har varit från mailet 1 februari 2018 till nu: Du ville ju, du uttryckte ett önskemål, en vädjan om att jag skulle bort från mitt förtroendeuppdrag och när det inte lyckades så sitter vi här istället. Så slutsatsen jag drar är ju att det här är kopplat till mitt förtroendeuppdrag.

Larsson: Jag skulle säga såhär: Utifrån det som då hände, som jag sade tidigare, igen: du har all möjlighet att kontakta precis vem du vill men vem man kontaktar blir en tillitsfråga. Det blir liksom lite avgörande hur vi tänker om det. Och hade du liksom stannat där och inte tagit de stegen då skulle jag säga att då hade vi inte suttit här. Utifrån tillitsprincipen. Då hade jag uppfattat och då hade vi uppfattat att då hade du liksom släppt det här nu och nu går vi vidare.

(Så om jag inte hade kontaktat Ari Leinonen då hade jag inte blivit utköpt? Och som framgår av mailet: Jag kontaktade honom i egenskap av anställd och fackligt förtroendevald.)

Jag: Vad är det jag skulle ha släppt, menar du?

Larsson: Ja, det kan jag ju inte konkret veta för jag vet ju inte vad du hade tänkt ta upp med Ari Leinonen annat än att du, som jag sa tidigare, inte ville att tjänstemännen skulle bli inblandade så sa du ju själv att delar berörde tjänstemännen och då igen: tillitsfråga. Det blir liksom svårt att prata om sakernas tillstånd när man blir förbipasserad.

Jag: Fast förbipasserad skulle jag inte påstå att ni har blivit. Jag har ju lyft frågor med er. Nu har jag inte pratat någonting med dig, Hildingsson men vi har ju suttit i möten tidigare och som du sade själv: ni har gjort fel vid flera tillfällen.

Larsson: Ja.

Jag: Och jag känner då det inte uppför – då går jag ju vidare med det.

Varför var Larsson och Hildingsson så oroliga för att jag tog kontakt med fritidsnämndens ordförande? Vad var de så oroliga att jag skulle säga? Och varför medgav Stefan Larsson att jag förmodligen inte hade blivit utköpt om jag hade ”stannat där och inte tagit de stegen”? Är det såhär Umeå kommun behandlar personal som tar kontakt med politikerna? Vad anser politikerna själva om det här? Vad tycker Ari Leinonen om att Stefan Larsson sade att jag förmodligen inte hade blivit utköpt om jag inte hade mailat honom?

3. ”Bollen fortsätter att rulla”
Här menade Hildingsson och Larsson att ”bollen fortsätter att rulla” i den bemärkelsen att ”det” aldrig tar slut. Bland annat syftade dem på att jag drivit olika processer om diverse felaktigheter som jag ansett att de gjort. Jag trodde att det var det som mitt fackliga förtroendeuppdrag innebar men jag måste ha missuppfattat detta. Vad förväntar de sig av ett arbetsplatsombud egentligen? Att denna inte ska driva processer? Kanske ska arbetsplatsombudet sitta tyst och inte säga ifrån när arbetsgivaren gång på gång begår lag- och avtalsbrott? Eller ska arbetsplatsombudet företräda arbetsgivarens intressen?

4. Missnöjd
Majoriteten av samtalstiden hade spenderats på att Larsson (och delvis Hildingsson) redogjorde för några av de fel som de begått som arbetsgivare. Hela tiden satt jag och undrade när jag, som satt på ett möte som skulle handla om att jag skulle bli utköpt, skulle få veta vad jag hade gjort för fel. Såhär såg den delen av konversationen ut:

Jag: Men nu har vi pratat vad ni har gjort för fel, kan ni säga vad jag har gjort för fel? För vi har konstaterat att jag har rätt att skriva ett mail till Ari.

Larsson: Det handlar väl om att vi upplever liksom att… du är missnöjd, du är inte nöjd med oss, du tycker liksom inte att vi hanterar saker och ting bra och… vi funderar på… Vad skulle göra att du blev nöjd, jobbar på och att vi kan ha ett vanligt förhållande – både som arbetstagare och arbetsgivare men också i partsarbetet?

Jag: Att ni gör rätt.

Larsson: Alltså… vi… Vi säger såhär då: Det blir väldigt ansträngt i relationen när det liksom blir sak på sak på sak. Vi har absolut gjort misstag men någonstans måste vi kunna lämna det och gå vidare.

Jag: Men om jag får svara på din fråga. Din fråga var ”vad kan ni göra för att vi ska kunna gå vidare?” – ”Gör rätt” är mitt svar.

Larsson: Men du vet, det är såhär att… ibland är det också så att man kan ha rätt men det är inte säkert att man får rätt. Så är det väldigt ofta i vår värld. Och frågan är då ”När gör vi rätt i din värld? När kommer vi göra så rätt så att det inte blir strid på varje fråga?” För jag är tveksam till om vi kommer klara det, om jag ska vara helt ärlig.

Jag: När man följer lagar och avtal.

Larsson: Ja och det ska man göra men sedan kan ju det bli väldigt fyrkantigt också. Vi ska följa lag och avtal, ja absolut. Men ibland är det också det här skiktet som är emellan – dialog från båda parter.

Jag: Men då är det intressant att ni efterfrågar dialog från mig till er, som när du frågade varför jag till exempel inte tog kontakt med dig men ni har ju samma möjlighet att ta kontakt med mig. Så i den ansvarsfrågan vill jag friskriva mig halva ansvaret. Ja, jag kom inte till dig men du kom inte till mig heller.

 

Sammanfattning
Omständigheterna som arbetsgivaren lade till grund för mitt utköp har nu presenterats. Hela dialogen finns att läsa, se Transkriberat – Möte 1. Jag kan inte låta bli att undra om Ari Leinonen har sanktionerat detta? Jag kan heller inte utesluta att utköpet beror på inslagen i SVT där Stefan Larsson fick stå till svars för sitt agerande som Umeå kommuns yttersta arbetsgivareföreträdare. Men mest av allt tror jag att utköpet berodde på att jag varit ett besvärligt arbetsplatsombud som inte lagt mig platt. Tvärtom: Jag har tagit reda på vad som gällt och stått på mig, krävt att arbetsgivaren ska följa de lagar och avtal som funnits (ett väldigt lågt ställt krav för en myndighet) och när de försökt tysta mig, trycka ner mig och göra sig av med mig har de bara livnärt drivet i mig.

Men så nådde jag min gräns när jag satt på Stefan Larssons kontor och fick det jag redan anade bekräftat: Ari Leinonen hade, som nämnts tidigare, ”snabbt” tagit kontakt med Stefan Hildingsson efter att han mottagit mitt mail, min vädjan om att få en dialog med honom. I det ögonblicket förstod jag att det som många har påstått om Umeå kommun var sant: Här är det tjänstepersonerna som styr kommunen – Inte politikerna.

Så fuck that, tänkte jag – I’m out of here!

3 kommentarer

Utköpet – Har jag misskött mitt jobb?

Av , , Bli först att kommentera 23

I tidigare blogginlägg skrev jag att utköpet av mig inte på något sätt har varit ett ”vanligt” utköp, snarare tvärtom. Jag anser att utköpet varit kontroversiellt på så sätt att jag överhuvudtaget inte misskött mitt jobb, inte heller har jag brutit mot lagar eller avtal, än mindre kände min närmsta chef till utköpet. Alltså: jag blev utköpt av förhandlingschef Stefan Larsson och fritidschef Stefan Hildingsson. Ingen av dessa tjänstepersoner var min närmsta chef. Den som var min närmsta chef kände överhuvudtaget inte till utköpet.

Såhär såg konversationen ut:
Skärmavbild 2019-01-30 kl. 21.25.27

———————————————————————–

Skärmavbild 2019-01-30 kl. 21.25.47

———————————————————————–

Skärmavbild 2019-01-30 kl. 21.26.40

———————————————————————–

Skärmavbild 2019-01-30 kl. 21.26.57

———————————————————————–

Skärmavbild 2019-01-30 kl. 21.27.20

———————————————————————–

Skärmavbild 2019-01-30 kl. 21.27.44

Min chef utgick ifrån att utköpet inte hade att göra med arbetet jag utfört då han ansåg att jag ”gjort ett bra arbete med leverans”. Så vad kan utköpet ha att göra med? Jag återkommer i nästa blogginlägg om vad arbetsgivaren anfördes som grund.

Bli först att kommentera

Umeå kommun och Stefan Larsson

Av , , Bli först att kommentera 33

Notera hur avdelningschefen DV inleder med att säga ”Då lämnar du lokalen enligt order från förhandlingschefen”. Order. Från förhandlingschefen. Så vem är Stefan Larsson i sin yrkesroll som förhandlingschef som ger sådana order? Den frågan kommer inte att kunna besvaras i ett enda blogginlägg (om någonsin). Istället kommer frågan att finnas med genom denna bloggserie då mycket av händelserna leder tillbaka till Stefan Larsson.

Det är lätt för en myndighet (och arrogant) att påstå att 275.000kr ”inte är uppseendeväckande” när pengarna som används för att släta över myndighetens självförvållade lag- och avtalsöverträdelser är medborgarnas skattepengar…

Ska det tolkas som att Umeå kommun spenderar mellan 500.000kr och 1.000.000kr per månad för utköp av anställda? Det är också intressant att Stefan Larsson väljer att ”klumpa ihop” mitt utköp (som är kontroversiellt på så sätt att jag inte blev utköpt på grund av misskötsamhet eller bristande arbetsförmåga) med den vanliga typen av utköp som rör misskötsamhet eller bristande arbetsförmåga. Det finns ingenting ”vanligt” med mitt utköp och jag kommer återkomma till det i senare blogginlägg.

Varför ”accepterade” jag motvilligt utköpet?
Alla som vet något om något vet att det finns gränser för vad en människa ska behöva tåla. Och alla som känner mig och känner till det som hänt mig vet att jag har stått ut med mer än vad någon annan hade orkat med.

En övergripande tidslinje:
1. Under hösten 2016 fick jag hjälp av Kommunal att kräva att få en korrekt fast anställning.

2. I februari 2017 blev jag nominerad av mina kollegor och sedan vald av Sektionen på Kommunal till arbetsplatsombud.

3. Den 24 mars 2017 skrev min före detta chef AB ett mail till mitt fackförbund och klagade på att jag bland annat hade skapat en facebookgrupp för mig och mina fritidsledarkollegor. AB uppmanade mitt fackförbund att ”hantera den här situationen”. Mitt fackförbund gav mig istället cred för initiativet som ju gynnade kunskapsutbytet.
AB försökte även samla på sig halmstrån genom att skriva att jag hade ”struntat i gällande rutin” under ett disco på Folkets hus under september 2016. Han skrev att han varit sjukskriven vid tillfället och därför inte kunnat hantera situationen. Det stämmer, han var sjukskriven i en månad. Så vad var ursäkten för resterande månader (oktober, november, december, januari och februari)? Och varför skrev han klagomålet till mitt fackförbund (som om de vore min arbetsgivare) istället för att prata med mig om det som ansvarig chef? Än idag har samtalet om att jag ”struntat i gällande rutin” inte ägt rum över huvudtaget…
Skärmavbild 2019-01-29 kl. 20.11.14

4. 23 augusti 2017 sade AB öppet på ett upptaktsmöte inför 40-50 anställda att Umeå kommun inte vill erbjuda oss fritidsledare trygga anställningar för att de inte vill LASa in oss (fastanställa oss). När jag ifrågasatte varför en myndighet, stor som Umeå kommun, inte vill ha fastanställd personal fick jag svaret att det var ett politiskt fattat beslut och att jag ska ta kontakt med politikerna i fritidsnämnden för vidare diskussion. Även Visions arbetsplatsombud HO försvarade ABs uttalande och bekräftade att beslutet att tillämpa intermittenta anställningar var ett politiskt fattat beslut. HO påstod också att intermittent anställda inte får någon semesterersättning och att det var en av anledningarna till att politikerna beslutat att tillämpa den anställningsformen för att på så sätt ”spara in”. Detta stämmer inte då rätten till semesterersättning regleras i lag och bestämmelsen är indispositiv (avsteg från rätten till semesterersättning får alltså inte göras). Jag påtalade detta till HO i mail dagen efter mötet, något som han aldrig besvarade:
Skärmavbild 2019-01-29 kl. 20.44.12

 

5. Dagen efter upptaktsmötet, alltså 24 augusti 2017, skrev jag även ett mail till avdelningschef DV och begärde ut det ”politiskt fattade beslutet” (som jag på förhand visste inte skulle existera). Såhär såg konversationen ut:
Skärmavbild 2019-01-29 kl. 19.52.02

———————————————————————–

Skärmavbild 2019-01-29 kl. 19.59.16
———————————————————————–

Skärmavbild 2019-01-29 kl. 19.59.46

———————————————————————–
Skärmavbild 2019-01-29 kl. 20.01.03 

Notera att avdelningschef DV skriver att Umeå kommun tillämpar ”intermittenta anställningar utöver tillsvidareanställningar för att undvika övertalighet och arbetsbrist”. Detta i en verksamhet som blöder efter personal, där fritidsgårdar har tvingats hålla stängt på grund av personalbrist, alternativt tvingats hålla öppet med personalbrist och därmed äventyrat kvaliteten på verksamheten. Under mina nio år som anställd har jag aldrig varit med om att övertalighet och arbetsbrist förelegat. Dessutom har Umeå kommun politiska beslut på att tillsvidareanställningar ska vara norm, något som inte har efterlevts inom fritid unga där andelen tillsvidareanställda endast uppgick till knappt 35% under 2018 (chefer och administratörer inkluderade). Det innebär att över 65% av verksamheten bedrivs med så kallade intermittenta anställningar som varken regleras i lag eller i kollektivavtal och som innebär att arbetstagaren endast är anställd under det enskilda arbetspasset. Arbetsgivaren har inga som helst skyldigheter att bereda arbetstagaren arbete och arbetstagaren har inga som helst skyldigheter att faktiskt arbeta. Otryggheten är därmed åt båda håll.

Anställda Fritid Unga – 11/1-18

6. Den 26 september 2017 nekades jag tillträde till en arbetsplatsträff (APT) där mina kollegor uttryckligen önskade min närvaro. Det som bland annat inte framgick av artikeln var att mina kollegor försvarade mig i dörren då jag blev nekad inträde. Även innan jag begav mig dit fick jag, via mail av DV, veta att min närvaro på APT:n inte var godkänd. När jag meddelade mina kollegor detta hörde flera av sig till DV och skrev att de ville ha mig där. Svaret de fick var ”Det är inte aktuellt”. En av kollegorna var själv arbetsplatsombud och skyddsombud och var en av dem som ville ha mig närvarande på APT:n eftersom jag, som han uttryckte det själv, ”hade bättre koll på arbetsrätten”, något som framgår av ljudupptagningen. Jag kommer återkomma till den här incidenten i framtida blogginlägg. Såhär såg min mailväxling ut med DV några timmar innan den aktuella APT:n:
Skärmavbild 2019-01-29 kl. 22.20.54
———————————————————————–

Skärmavbild 2019-01-29 kl. 22.25.15
———————————————————————–

Skärmavbild 2019-01-29 kl. 22.21.48
———————————————————————–

Skärmavbild 2019-01-29 kl. 22.22.15
———————————————————————–

Skärmavbild 2019-01-29 kl. 22.22.25

 

7. Den 8 december 2017 erhöll jag ett skadestånd på 12.000kr för brott mot förtroendemannalagen (FML) då Umeå kommun, via Stefan Larsson (den som gav ordern till avdelningschef DV att neka mig tillträde till APT:n) medgav att agerandet bröt mot lagen, något jag upprepade gånger påpekade i dörren till DV men även i mailet enligt ovan. Återigen är det lätt att ”ta ansvar” för de ”fel” en gjort när ansvarstagandet innebär att skattebetalarnas pengar används för att plåstra om såren som medvetet orsakats.

8. Den 31 januari 2018 var det dags för APT igen. Även den här gången hörde medlemmar och kollegor av sig och ville ha mig närvarande. Den här gången dök jag oanmält upp, såsom jag har rätt att göra. Jag nekades inte i dörren. DV var inte där, istället var det AB som ifrågasatte min närvaro och till vilken nytta den var. Jag svarade att det är medlemmarnas nytta jag tillgodoser och inte hans.

9. Den 1 februari 2018 skrev Stefan Larsson ett mail till mitt fackförbund Kommunal och vädjade att de ska avsätta mig i min roll som arbetsplatsombud. Kommunal besvarade inte mailet. Istället tilldelades jag, två veckor senare, ytterligare ett förtroendeuppdrag; nämligen ersättare i verksamhetsgruppen (VSG) där fackliga företrädare och chefer från verksamheten samverkar i verksamhetsfrågor.

10. Den 1 oktober 2018 publicerade SVT det första inslaget om portningen som skedde året innan.

11. Den 2 oktober 2018 publicerade SVT det andra inslaget om Stefan Larssons mail till mitt fackförbund med uppmaningen att de ska avsätta mig som arbetsplatsombud.
Stefans mail

 

12. Den 26 oktober 2018, bara tre veckor efter SVT-inslagen, fick jag följande sms av Stefan Larsson:
IMG_9765

13. Den 20 november 2018 (efter att vi bokade om mötestiden) träffades jag, mitt fackliga ombud (som ej var part i frågan), Stefan Larsson och Stefan Hildingsson för att diskutera syftet till utköpet. Jag återkommer i senare blogginlägg om vad som sades mer exakt.

14. Den 17 december 2018 träffades jag, mitt fackliga ombud, Stefan Larsson och Stefan Hildingsson på nytt på mitt initiativ då jag ville ha svar på frågor. Framförallt ville jag veta mer specifikt grunderna till utköpet. Jag återkommer i senare blogginlägg om vad som sades mer exakt.

15. Den 21 december 2018 undertecknade jag överenskommelsen om att lämna min anställning mot att kommunen betalar 275.000kr.

Sammanfattning
Är det något jag lärt mig av att ha jobbat på Umeå kommun så är det att alltid dubbelkolla det som hävdas då tjänstepersonerna tenderar att fara med osanning samt att dokumentera så mycket av felaktigheterna som möjligt. I början var jag väldigt naiv och godtrogen och trodde inte i min vildaste fantasi att jag skulle behöva plocka fram flera år gamla mail för att styrka det jag påstår. Men om det är det som krävs för att belysa de strukturella problemen är jag beredd att göra det.

Stefan Larssons roll i ärendena
Ju fler blogginlägg jag skriver desto fler gånger kommer Stefan Larssons namn att dyka upp. Tjänstepersonerna har ibland sagt hans namn i förbifarten och ibland har ledande politiker uttryckt att han är Umeå kommuns yttersta arbetsgivarföreträdare. Samtidigt har röster höjts då före detta anställda har efterfrågat politikernas ansvarstagande vad gäller personalpolitiken, något jag hoppas att den här bloggserien ska bidra till.

Jag avslutar med ett citat av kommunstyrelsens ordförande Hans Lindberg som han skrev i sin insändare Låt oss fokusera på det viktigaUmeå kommun har en öppen och positiv syn på transparens i personalfrågor och personalpolitik i alla dess delar.

Så låt oss vara öppna och transparenta genom att prata om saken.

Bli först att kommentera

Så, vem är jag?

Av , , Bli först att kommentera 21

Jag är personen bakom dessa artiklar:
1. Umeå kommun portade facklig förtroendeman från personalmöte
2. Umeå kommun försökte få bort fackligt förtroendevald
3. Efter konflikten – ”Anna” köps ut av kommunen

I nästkommande blogginlägg är min ambition att skriva om Umeå kommun som arbetsgivare ur en anställds och fackligt förtroendevalds perspektiv. Mitt perspektiv. Jag kommer publicera diverse material för att styrka det jag påstår och försöka besvara eventuella frågor som ställs, så länge de är inom ramen för sakfrågorna.

Syftet är att belysa de problem jag stött på och få till en dialog med dem som verkligen har möjlighet och skyldighet att agera i personalpolitiska frågor; nämligen politikerna. När ska ett ”enskilt personalärende” sluta vara ett enskilt personalärende och istället bli vad det är; ett enskilt personalärende i ett led av enskilda personalärenden som innehåller principiellt viktiga frågor och som utgör en del i en helhet som behöver tas omhand?

Politikerna sköter vad-frågorna och tjänstepersonerna sköter hur-frågorna: Politikerna fattar beslut om vad som ska göras och tjänstepersonerna fattar beslut om hur det ska göras. Men vad händer när politikens ambition (vadet) och tjänstepersonernas agerande (huret) hamnar i dissonans? Vem kliver in och tar ansvaret då?

Och en ännu viktigare fråga (om dessa går att rangordnas): Hur många fler anställda/före detta anställda ska behöva fara illa i sina ”enskilda personalärenden” innan politikerna ser mönstret i hur tjänstepersonerna realiserar personalpolitiken i praktiken?

Bli först att kommentera

Nytt år – ny blogg

Av , , Bli först att kommentera 33

2018 har nu passerat och saker och ting har förändrats. I nästkommande blogginlägg har jag för avsikt att skriva om min tid som anställd på Umeå kommun och de felaktigheter jag stött på. Så småningom kommer ni som läser denna blogg att få veta några av de få lagöverträdelser jag bevittnat och försökt beivra, vad de bestod i och vad de ledde till.

Stay tuned.

Bli först att kommentera