Beatworld

Ignorantia iuris nocet – okunnighet om rätten skadar

Av , , Bli först att kommentera 5

Att skylla ifrån sig och hävda att man inte kände till något som kan bedömas som ens skyldighet att känna till borde aldrig anses vara acceptabelt. En bra chef till mig sa en gång: ”Det är mitt jobb att känna till det här och gör jag inte det har jag heller inte gjort mitt jobb”. Tror ni jag har respekt för den individen?

Det är tröttsamt att mötas av okunnighet, som om det vore ett argument, en godtagbar anledning att inte göra något som objektivt kan bedömas vara ens skyldighet. 

Därför, kära chefer, kollegor, kurskamrater och alla andra med dåliga ursäkter, vänder jag mig till er med en vädjan: sluta gör bort er själva genom att peka på er okunnighet. Ni får bara er själva att framstå som inkompetenta och ignoranta.

Bli först att kommentera

Politik och jag

Av , , Bli först att kommentera 6

För några år sedan fick jag frågan varför jag inte engagerat mig politisk än. Mitt svar kom snabbt. Det var enkelt. Och kort. ”Jag spelar inga spel.” Med åren har jag dock insett att för att åstadkomma förändring måste jag ge mig in i röran. Samtidigt har jag hunnit växa på mig och komma till insikt om att jag inte behöver kompromissa det jag tror på och den jag är för att komma någonstans. Allt som krävs är att hitta rätt plats and I’m good to go!

Lättare sagt än gjort.

Inom de flesta partier pågår det smutskastning och sandlådemanér, något jag inte alls ställer upp på. Som jag skrev om i ett tidigare inlägg En försvarsmekanism för den fege ogillar jag när diskussionen leder till svar som ”Men du då?”. Och enligt mig är det ofta där diskussionerna hamnar till slut; då ingen längre bemöter det som sägs utan väljer att angripa motparten genom att försöka rikta strålkastarljuset någon annanstans. Jag vill inte göra så. För jag är saklig. Och tydlig. Och jag vill inte sjunka till den låga nivån där de flesta partier idag befinner sig, oavsett hur obekväm diskussionen blir.

I slutändan handlar politik om integritet. Därför har jag valt att ge Vänsterpartiet en välförtjänt chans. Enligt mig är de det enda parti idag med ryggraden kvar.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Mitt mål med karriären: bli domare i Högsta domstolen (HD) och alltid vara den skiljaktige – bara för att jag kan

Av , , Bli först att kommentera 5

Det fantastiska med juridiken är dess otroliga vidd och förmåga att aldrig besvara en fråga med ett ”ja” eller ett ”nej”. Utan svaret på, i princip, vilken juridisk fråga som helst är alltid: ”det beror på omständigheterna i övrigt”.

På juristprogrammet lär vi oss en metod snarare än något annat. Därför är juristprogrammet många gånger väldigt annorlunda från många andra program på universitet. Ta tentamen som exempel: som juriststudent får du ta med dig all kurslitteratur du orkar bära samt anteckningar och gamla tentafrågor med lösningsförslag (och lagboken givetvis). Poängkriterierna är uppdelade i tre kategorier:

  1. Förmågan att identifiera de juridiska frågorna.
  2. Förmågan att referera till relevant lag och praxis.
  3. Förmågan att argumentera för dessa.

I praktiken innebär det att du kan ”plocka” poäng genom god argumentation, även om du inte lyckades identifiera alla juridiska frågor eller referera till alla relevanta lagar och praxis. Dessutom finns det sällan ett ”rätt” eller ”fel” svar, det finns bara bättre eller sämre juridiska resonemang utifrån omständigheterna i övrigt. Och som domare blir din uppgift att avgöra vilket av resonemangen som dels stämmer bäst överens med lag och praxis men också vilket av resonemangen som, enligt dig själv, förts på det mest trovärdiga sätt.

Det jag gillar med lagen är att den uppställer ramar att förhålla sig till och sedan är det upp till var och en att, utifrån det särskilda fallet, tillämpa dessa och argumentera för dessa på bästa sätt. Dessutom behöver domarna inte vara eniga om utfallet, utan de får vara skiljaktiga, så länge de, liksom de andra domarna, motiverar sina resonemang. Och för någon som mig, som tenderar att inte hålla med om mycket, är det alldeles utmärkt!

Med det sagt betyder det inte att jag instämmer med utfallen i alla domar från HD…

En försvarsmekanism för den fege

Av , , Bli först att kommentera 7

Projicering – förmågan att inte ta ansvar. Hur många gånger har vi inte befunnit oss i situationer där motparten har sagt ”Men du då?” som om det vore ett motargument.

Helt plötsligt har fokus från sakfrågan förflyttats till en annan sakfråga som i direkt anslutning till den ursprungliga sakfrågan användes som en sköld, ett sätt att avvärja sig själv från det som en inte vill hantera eller erkännas vid. Det är en effektiv metod gentemot den omedvetne men för den som vågar syna manövern är metoden näst intill meningslös.

Problem som uppstår vid synliggöranden är motpartens reaktion då det sällan frambringar framgång att kritisera någon som man vill försöka samtala med. Oddsen minimeras rejält när man sårar någons ego. Samtidigt ska man inte låta det gå obemärkt förbi.

Skuld är ett intressant fenomen då känslan lätt kan förskjutas över på någon annan utan att personen i fråga är medveten om det. I sammanhang där ord står mot ord är det lätt att undergräva någon genom att enkelt rikta strålkastarljuset på motpartens prestationer. Helt plötsligt börjar denne försvara sig själv mot något som inte är annat än en skenmanöver. Genast har den feges försvarsmekanism tillämpats och fokus har återigen förflyttats från den ena sakfrågan till den andra – två helt irrelevanta frågor i förhållande till varandra.

Det är här vi placeras i skamvrån för sådant som andra skäms för.

Tänk fel om du vill men tänk själv

Av , , Bli först att kommentera 8

Bland det farligaste med att vara människa är att dras med i andra människors åsikter, oavsett sammanhang. Förmågan att kunna tänka självständigt är en central del av vår identitet och något vi inte ska tulla på. Dagen vi förlorar den har vi förlorat oss själva.

Inom många situationer i livet finner vi oss i sammanhang där vi förväntas hålla med, nicka och le. Men om vi inte kan upprepa det som just sades och samtidigt lyckas övertyga oss själva om det vi just sagt bör vi förmodligen inte dela den åsikten över huvudtaget. För om vi inte tror på det vi själva säger; varför skulle någon annan göra det?

Det är här den stora faran ligger: när människor försöker upprepa något utan att egentligen förstå vad det är de upprepar. Ett exempel från verkligheten: en ungdom på ungdomsgården säger att han är nazist. Jag frågar honom vad nazism innebär. Han svarar att grundideologin bygger på hatet mot svarta (som han uttryckte det själv). Jag frågar honom hur mycket han känner till om andra världskriget. Han svarar att han känner till det mesta. Jag frågar honom om han känner till att Hitler lät döda alla som inte var ”normala”. Han svarar med en fråga och undrar vad jag syftar på. Jag frågar honom om han känner till att andra världskriget gick ut på att ”rensa” befolkningen på alla människor som inte ansågs utgöra norm. Han svarar inte. Jag frågar honom om han har blivit diagnostiserad med ADHD (vilket jag vet att han har). Han svarar att det har han. Jag frågar om han känner till att Hitler lät döda alla människor med funktionsvariationer. Han tittar frågandes på mig.

- Om du hade levt under andra världskriget hade Hitler låtit dig dödas.

Det var sista gången han uttryckligen beskrev sig själv som nazist.

Varför tar vi människor generellt endast avstånd från sådant som missgynnar oss själva? Varför tar vi inte avstånd från sådant som, när vi väl tänker på det, är ideologiskt och moraliskt fel? Måste vi ha drabbats personligen för att kunna göra den distinktionen?

Min teori är att det ligger i vår natur att kunna associera med sådant som vi enkelt kan empatisera med. Hypotetiska ställningstaganden och moraliska dilemman tillhör inte vår starka sida. Och alla som känner mig vet vad jag skulle säga här: bara för att något är svårt betyder det inte att det är omöjligt, än mindre betyder det att det inte ska eftersträvas. Den enkla vägen är enkel av en anledning: vem som helst kan ta den. Därför måste vi fråga oss själva inför varje vägskäl: vill vi vara som vem som helst eller vågar vi vara oss själva?

We are the limits we allow ourselves to be.

Att vara en stark kvinna i en värld fylld av svaga män

Av , , Bli först att kommentera 13

Vi lever i en värld byggd av män för männen, där typiskt kvinnliga egenskaper nedvärderas och betraktas som mindre värda i jämförelse med typiskt manliga egenskaper.* Den som förnekar det patriarkat som finns i vårt samhälle, på alla nivåer och inom alla kategorier, är mest troligt någon som gynnas av dem, någon som inte upplevt sig förminskad, förlöjligad och rent av kränkt någon gång. Den personen är mest troligt en vit medelåldersman.

Låt oss prata om kvinnor som besitter typiskt manliga egenskaper och hur de blir bemötta. Eller rättare sagt: låt mig berätta om mig själv som kvinna och som besitter typiskt manliga egenskaper och hur jag blir bemött. Jag är nämligen väldigt rak och väldigt tydlig, egenskaper som oftast tillskrivs män medan mjuk och inkännande är egenskaper som oftast tillskrivs kvinnor. Med det sagt betyder det inte att män inte kan vara mjuka och inkännande och att kvinnor inte kan vara raka och tydliga. Nej. Med det menas att det finns typiska egenskaper som i större utsträckning tillskrivs det ena könet över det andra.

Har vi tur hamnar vi aldrig i situationer där dessa egenskaper blir ett problem. Men har vi lite ryggrad, lite pondus och lite civilkurage att säga ifrån när vi anser att något inte är rätt då hamnar fokus väldigt snabbt på dessa egenskaper. Jag som kvinna får ofta höra att jag är ”för rak” och ”för tydlig” och att jag borde ”tänka mig för” medan män med samma egenskaper aldrig blir ifrågasatta. När jag pratar läggs fokus på hur jag uttrycker mig och när en man i en jämförbar situation pratar läggs fokus på att han uttrycker sig.

Alltså spelar det ingen roll vilken egenskapen är. Fokus hamnar på vem som besitter egenskapen – en man eller en kvinna – än på det egenskapen förmedlar.

Genom åren har jag testat den tesen i olika sammanhang, oftast på jobbet. När jag kommit med ett konkret förslag har jag oftast (om inte alltid) blivit nedröstad och brister har hittats i förslaget men när jag gått via en manlig kollega, några månader senare och med exakt samma förslag som jag presenterat tidigare, har det mottagits med öppna armar. Det resulterade i att jag fortsatte presentera mina förslag via en manliga kollega, i princip vilken manlig kollega som helst dög, för att få igenom mina idéer. Något som givetvis var otroligt orättvist och kränkande men något som var nödvändigt för att åstadkomma det jag ville åstadkomma snabbt. Den andra förändringen, patriarkatstrukturen, skulle ta alldeles för lång tid och alldeles för mycket energi för att jag skulle mäkta med den. Där och då.

Men nu är jag redo. Nu är det dags att dra mitt strå till stacken och kämpa för allas rättigheter; kvinnor som män, barn som vuxna, utländska som svenska. Mänskligt värde ska inte förknippas med något annat än just liv, oavsett form, oavsett ursprung, oavsett kön.

Anser du att vi har ett jämställt samhälle?

Om ja: är du en vit medelålders man? Om nej: är du en kvinna?

 

*Det här är givetvis grova generaliseringar som jag är fullt medveten om men som jag använder mig av ändå för att illustrera min poäng.

Noll procentiga anställningar – myt eller verklighet?

Av , , Bli först att kommentera 14

Enligt ett protokoll från Umeå Kommuns fullmäktige med diarienummer KS-2015/00808 framgår följande: Umeå kommuns beslutade mål för personalpolitiken är att heltid och tillsvidareanställning ska vara norm. Trots det vet jag, av egen erfarenhet, att allmänna visstidsanställningar inte bara missbrukas, utan de tillämpas regelbundet och systematiskt vid anställningar av fritidsledare.

Inte nog med det: av anställningsavtalen framgår det dessutom att den nyanställde har en sysselsättningsgrad på noll procent. Hur kan någon vara anställd på noll procent?

Vid anställningen får den nyanställde även ett schema med tid och datum då den förväntas arbeta. Schemat sträcker sig över en termin. Av anställningsavtalet framgår det även ett startdatum och ett slutdatum, i enlighet med vad en allmän visstidsanställning ska innehålla. Den nyanställde får även veta att den är fri att arbeta hur den vill, alltså fritt välja och välja bort arbetspass. Dock med förbehåll: den nyanställde är själv skyldig att hitta ersättare till det pass den inte kan/vill arbeta och om den inte lyckas ordna ersättare föreligger det den anställde arbetsskyldighet enligt arbetsgivaren. Men hur kan det då anses vara fritt att välja och välja bort arbetspass? Hur kan den anställdes arbetsskyldighet vara annat än det som framgår av anställningsavtalet?

Jag är idag fast anställd på sjutton procent (efter att ha kämpat mig till ett korrekt anställningsavtal) och min arbetsskyldighet är därmed sjutton procent. Jag är skyldig att försöka hitta ersättare till de arbetspass jag inte kan/vill arbeta då de arbetspassen är mina enligt mitt anställningsavtal. Så hur kan någon som är anställd på noll procent ha samma skyldighet som jag har men utan den trygghet jag har?

Arbetsgivaren menar att muntliga avtal är bindande avtal – något som givetvis är sant. Men då åvilar bevisbördan arbetsgivaren att bevisa att ett muntligt avtal kommit till stånd. Arbetsgivaren ska också bevisa att den nyanställde förstått att den ingått det muntliga avtalet och att den förstått innebörden av det. Men det kan arbetsgivaren inte bevisa.

Osäkerheten för den anställde är stor: om den skulle bli sjuk och söka sjukersättning från Försäkringskassan skulle den få noll kronor. Försäkringskassan vill nämligen se anställningsavtalet som ligger till grund för anställningen. Och allting gånger noll är lika med noll. Matte. Enkelt. Den anställde riskerar även att inte ha jobbet kvar nästa termin – för när den allmänna visstidsanställning löper ut är arbetsgivaren varken skyldig att ge den anställde en ny eller ens motivera varför den inte gör det. Arbetsgivaren kan även ensidigt besluta vilket arbetsschema den anställde ska arbeta efter, utan att behöva ändra i anställningsavtalet. Skulle en rättstvist uppstå skulle den anställde lämnas lottlös.

Är det här i enlighet med Umeå Kommuns policy? Är det i enlighet med Umeå Kommuns värdegrund? Är det i enlighet med EU-direktiven om trygga anställningar?

Jag anser inte det.

Visste du att över sjuttio procent av alla fritidsledare inom Umeå Kommun arbetar för minimilön och har gjort det i flera år? Visste du att, enligt kollektivavtalet ska, varje anställd ha ett enskilt lönesamtal med sin chef varje år? Under mina åtta år har varken jag eller någon jag känner haft ett lönesamtal. När kollegor har hört av sig till sin närmsta chef gällande frågan har de som fått svar fått veta att det inte finns tid för lönesamtal för att vi är för många fritidsledare. Vissa har inte fått något svar överhuvudtaget.

När jag lyckades kräva tillbaka min fasta anställning med korrekt sysselsättningsgrad var jag ivrig att berätta det för mina kollegor och tipsa dem om att göra detsamma. Då hade min chef sagt till kollegan som refererade till mig att jag inte borde berätta om det här, som om det vore en hemlighet att bevara och som om det vore skadligt för verksamheten att vi fritidsledare pratade med varandra om våra anställningsförhållanden.

Nu har det även kommit till min kännedom att arbetsgivaren, inför nästa termin, ska införa ett avtal som den nyanställde ska skriva på vid sidan av anställningsavtalet, där den nyanställde förbinder sig att arbeta de arbetspass som framgår av arbetsschemat. Om personen i fråga vägrar skriva på avtalet blir denne heller inte anställd. Detta för att inte undgå arbetsansvar då vissa anställda genom åren har struntat i att dyka upp på arbetet (vissa har hört av sig och varslat om detta och andra inte) och refererat till den nollprocentiga sysselsättningsgraden på deras anställningsavtal, något som arbetsgivaren har beskrivit som ”ohållbart” och sagt att det inte går att driva en verksamhet på det sättet. Jag håller med. Det är ohållbart att vi ska bli utnyttjade; att arbetsgivaren å ena sidan hävdar att vi har friheten att välja och välja bort arbetspass och att denna anställningsform och sysselsättningsgrad är flexibel och lämplig för bland annat studenter som ”alltid är ute och flänger”. Men å andra sidan när vi tar oss friheten att välja bort arbetspass blir vi inkallade till samtal där vi blir tillrättavisade, där vi får veta att det vi gjort är att betrakta som arbetsvägran och därmed grund för uppsägning. Men ärligt talat: uppsägning från vad? Uppsägning från noll procent?

Ge oss korrekta anställningsavtal med korrekta sysselsättningsgrader så ska vi ge er garantier. Ge oss den trygghet vi förtjänar så ska vi ge er den skyldighet ni kräver.

Men tills ni gjort det har ni ingenting att kräva från oss…