Har deltagit i en utvecklingskurs / projekt i ämnet byautveckling för Björkvattendalen. Alla som följt med i media vet att gruvprojektet i Rönnbäck är intressant om man sköter saker och ting på rätt sätt. I min föreställningsvärld ser jag en framtid i glesbygd just p.g.a. utvecklingsmöjligheterna som detta kan tillföra bygden.

Tyvärr upplever jag att det råder en stor rädsla om vad detta kan medföra. Rädslan för nytänkande kan bli svårt för folk som inte tänker framåt. Det finns motståndare och det finns folk som ser en framtid. Själv anser jag att projekt som skapar utveckling för bygden är av godo om det kan ske på ett ur miljösynpunkt godtagbart sätt. I det fallet kan man inte annat än förlita sig på de miljölagar som i dag gäller. Motståndarna hänvisar gärna till gamla försyndelser som gruvnäringen har förorsakat utan att sätta sig in i de förutsättningar som finns i här. Jag har själv försökt få klarhet i vilka miljöfarliga ämnen som finns just här, bl.a. förekomsten av svavel och uran. Jag har hitintills fått lungnande besked och väntar på att detta dokumenteras offentligt.

Jag hade hoppats på att utvecklingskursen skulle leda till att de som bor och verkar i Björkvattendalen för en gångs skull skulle ligga steget före för att se till att vi inte som under Vattenfalls exploatering efteråt sitter med hatten över öronen och är missnöjda. Att vi skulle se till att resurser kommer lokalsamhället till del och att ungdomar i bygden skulle få förutsättningar till en framtid efter att fyndigheten är färdigbruten. Tyvärr upplever jag utvecklingskursen som en avvecklingskurs eftersom man inriktar sig mera på festliga studiebesök gud vet var och ett eftermiddagsevent i stället för att blicka minst 50 år framåt i tiden. Men det var kanske för mycket begärt av mina kära grannar.

På väg hem från kursen tänkte jag mig för första gången över min egen situation. Fan jag har inga barn och barnbarn så varför i h-vete vill jag att min hembygd skall leva vidare. Jag vet att ett eftermiddagsevent är glömt innan kvällen är över – och vi är tillbaka i samma lunk "hä vart in´t na mer". Grattis alla Bjärvattnara och lycka till, med det inavlade framtidsperspektivet kommer avvecklingen att fortsätta. Om 50 år kommer det att låta precis som efter Vattenfalls baggböleri: missnöje, missnöje och åter missnöje. Men glöm aldrig: chansen fanns, men ingen tog den.

Jag hörde nyss en person som sa, "i min position kan jag inte göra någonting". Ja man får väl acceptera det ställningstagandet och jag är glad för att "min position" inte tillåter sådana gränser.  

Inspirerad av Anneli Kroiks bloggande kan jag inte annat än fundera över hur alla övergrepp och diskriminerande beslut från myndighetshåll (läs Länsstyrelsen) kan få fortsätta. Nyligen har organisationen Fjälljägarna tagit beslut om att göra ett omtag för att i alla fall bilda opinion mot den segregering av fjällbefolkningen som Lsty. fortlöpande bedriver. Den intressantaste frågan kanske är om Länsstyrelsen har direktiv att diskriminera samerna som folk eller är det koruppta alternativt rasistiska tjänstemänn vid myndigheten som står för aparteidpolitiken. Sylvass  men  befogad fråga som kräver ett svar.

Länstidningarna mörkar den konflikt som uppstått, polisutredning gällande misstanke om överskjutning av älg verkar ha stannat upp, Folke Grubbströms dagbok beteckans som lögner, rättsväsendet VILL inte befatta sig med de problem som uppenbart finns, jag och några andra personer i det sk. Vapstenupproret har blivit utpekade som ICKE trovärdiga personer.  Det är vi som skall hängas ut för att etalissemanget inte vågar lägga korten på bordet, myndighetspersoner skyddar varandra och felet ligger hos vi som har kurage nog träda fram och tala om våra erfarenheter.  Publicistklubbens agerande mot Västerbottensnytt visar tydligt att klubbens medlemmar inte var närvarande den dag när man fick lära sig att journalister SKALL vara objektiva och opartiska i sitt arbete.

Det har nu gått så långt att vi måste uppmärksamma Sveriges aparteidpolitik i internationella media och dessa kontakter finns, där kommer troligen den Svenska präktigheten gällande demokrati, rättvisa och skyddet av urbefolkningen att  ifrågasättas internationellt.  Vår Landshövding har som gåva från Fjälljägarna fått Folke Grubbströms och Svante Isakssons böcker som tydligt skildrar de övergrepp som skett men det är väl tveksamt om Landshövdingen fördjupat sig i problematiken.

Dagen tjänstemän vid Länsmyndigheten som fortsatt envisas med att skydda sina företrädare kanske borde tänka om, mest för att skydda sig själva.