En man som heter Ove, recension

Vad passar väl bättre att tillbringa kvällarna med en god bok om man har en förkylning i kroppen som omöjliggjort andra aktiviteter? Jag har läst En man som heter Ove av Fredrik Backman de senaste två kvällarna.

Ove är en äkta surgubbe, snudd på folkskygg. För ett halvår sen dog hans fru, och för ett par dagar sen blev han uppsagd från jobbet. Han anser att det inte finns någon anledning att leva vidare och planerar sitt självmord. Första försöket går inte alls bra. Det här låter ju inte som någon vidare munter historia, men den är riktigt rolig. Backman försätter Ove i en så lång rad dråpliga situationer att det inte ens går att räkna dem. Det backas med släp, övningskörs med en granne, jagas folk som kör bil på området trots förbud mot biltrafik, slås ner en clown osv. i oändlighet. På ytan är det historien om Oves liv, tillbakablickarna på hans tidigare liv är många, men det kanske mest är en historia om ovillkorlig kärlek, sorg, tysta samförstånd, oväntad vänskap och hur en surgubbe som Ove påverkas av den oväntade vänskapen. Det är inte omöjligt att fälla en tår på sina ställen mellan skratten också.

Underhållningsvärdet är högt. Rekommenderas varmt!