Ensamstående förälder

Ibland när man ska spurta känns det lite extra att vara ensamstående förälder.

Ring. Svarar. Det är mannen i familjen X.

”Ska ni med till stranden?”

”Ja, det blir bra. Vilken tid?”

”Vi ska just äta lunch, sen tänkte vi dra. Vi kan komma förbi hos er så cyklar vi iväg tillsammans.”

”Ok”

Öppnar kylskåpet för att kolla om det finns några rester att värma. Finns det inte. Fan. Kokar makaroner och skär upp korv samtidigt och hojtar till barnen att de ska ta fram sina badkläder och varsin handduk. Parallellpackar solskyddskräm, kokar kaffe till en termos, blandar saft, tar fram kex, diskar en stekpanna, steker korv, dukar. Maten klar. Ropar på barnen. De sätter sig och äter.

”Har vi inga grönsaker?”

Hackar grönsaker. Kollar att jag har pengar med. Äter själv. Sköljer frukt att ta med. Familjen X dyker upp.

”Barn, har ni kissat.”

”Nä, vi gör det nu. Skynda dig nu pappa.”

Kollar på köksbordet. Ser ut som kriget. Låter det vara.

Trycker ner alla grejor i en ryggsäck och en påse. Cyklar iväg. Efter några minuter:

”Pappa, du tog väl med filten?”

Vänder hem igen.

På stranden.

”Kan du blåsa upp krokodilen?”

”Tog ni med krokodilen?”

”Ja, såklart.”

Delar upp blåsningen, men blåser mest själv. Blå i ansiktet och sjöblöt av svett. Kollar på barnen som springer ut i vattnet. Längtar intensivt efter ett svalkande dopp. Rotar i väskan, inga badbyxor medtagna. Inget bad.