Kategori: Recensioner

Min mormor hälsar och säger förlåt av Fredrik Backman, recension

Av , , 5 kommentarer 4

2013-09-01 06.57.57

Jag har haft turen att få ett förhandsexemplar av Min mormor hälsar och säger förlåt av Fredrik Backman. Tidigare i år läste jag En man som heter Ove och blev stormförtjust (Mitt inlägg om den finns här). Så man kan väl säga att förväntningarna var mycket höga när jag öppnade paketet med Min mormor hälsar och säger förlåt.

Huvudpersonen i boken är Elsa, nästan åtta år. Elsa är annorlunda, udda, lillgammal, besserwisser och väldigt intresserad av Wikipedia. Hon har inga jämngamla kompisar, utan är mobbad i skolan. Hon umgås istället med sin galna mormor. En sån där mormor som inte drar sig för att ta med Elsa på djurpark när hon är ledsen. Ja, alltså, en stängd djurpark som de måste göra inbrott i. En mormor som skjuter paintballgevär på grannarna, röker överallt där det är förbjudet, låter Elsa köra bil när mormor är full… osv. I början på boken dör mormor och lämnar ifrån sig ett uppdrag till Elsa. Vad det går ut på är lite väl mycket av spoiler, så det nämner jag inte, men handlingen kommer att cirkulera runt de människor som bor i hyreshuset som mormor, Elsa, Elsas gravida mamma och hennes nya man bor i. Där bor bland annat fyllot, taxichauffören, Monstret, pojken med syndrom och inte minst Britt-Marie, alltså kärringen, trappuppgångens pain in the ass som lägger sig i exakt allt som andra gör.

Min mormor hälsar och säger förlåt har en lite allvarligare ton än En man som heter Ove. Även om det är gott om dråpliga situationer blir det mindre fniss och gapflabb denna gång. Jag tycker inte alls att det gör någonting, historien vinner nog snarare på det den här gången. I övrigt känner man igen stilen som Backman skriver på, och även denna gång är persongalleriet mästerligt tecknat.

Att Elsa aldrig leker med jämnåriga, är mobbad i skolan och ganska ensam hade ju kunnat beskrivas outhärdligt för läsaren, men jag tycker att det balanseras ganska snyggt, det blir aldrig nåt vältrande i elände, men för att läsaren inte ska slappna av påminns man om det ibland.

”Och hon vet att hon i alla fall bara kommer bli besviken när Halven föds och George glömmer bort att hon finns. Så det är bättre att inte tycka om från början. Om man inte tycker om människor kan de inte såra en. Nästan åttaåringar som ofta blir kallade annorlunda lär sig det fort.”

Som ni kanske märker tyckte jag att boken var otroligt bra. Lördagskvällens övriga planer ställdes in, då jag bara ville läsa vidare, och så småningom läste ut den. Berättargreppet att historien utspelas ur en sjuårings perspektiv gillar jag skarpt. Jag ser det inte som någon garanti att alla älskare av En man som heter Ove kommer att älska den här också, men de flesta :-) .

Man kan ju inte annat är vilja läsa en bok som slutar med orden:

”För alla sjuåringar förtjänar superhjältar. Och den som inte håller med om det är faktiskt helt dum i huvudet.”

http://www.bokus.com/bok/9789137140551/min-mormor-halsar-och-sager-forlat/

http://www.adlibris.com/se/bok/min-mormor-halsar-och-sager-forlat—signerad-9780777777701

http://www.adlibris.com/se/bok/min-mormor-halsar-och-sager-forlat-9789137140551

http://www.bokus.com/bok/9789173487344/min-mormor-halsar-och-sager-forlat/

http://www.adlibris.com/se/bok/min-mormor-halsar-och-sager-forlat-9789137140551

Blindbock av Arne Dahl, recension

Av , , 2 kommentarer 13

Mitt förhållande med Arne Dahls (pseudonym för Jan Arnald) deckare är långt. För ungefär tio år sen läste jag den första boken i serien om den så kallade A-gruppen, Ont blod. (Ja, ja, jag vet att Misterioso utspelas innan Ont blod, men det utgavs efter) Det var inte kärlek vid första ögonkastet, men den kändes tillräckligt bra för att fortsätta att läsa serien. Sen Dödsmässa gavs ut 2004 har jag följt utgivningen, och mönstret har sett ut ungefär på samma sätt. Påbörjad bok, läsa, läsa, läsa, slut bok ett par dagar senare. Det är bladvändare han skriver, Dahl. De tar alltsomoftast tag i någon aktuell fråga, och belyser den i kriminalromanens form. Ett exempel är övervakningssamhället. Jag har lärt mig leva med det, men min största invändning mot böckerna är att de flesta innehåller något element som är så otroligt ologiskt att man nästan får ont i magen. Det kan till exempel vara någon händelse som någon av poliserna griper tag i (rena Einsteinstuket) och som visar sig vara mer eller mindre nyckeln till fallen. Med den brasklappen på pränt vill jag ändå varmt rekommendera Arne Dahl. Han skriver själv att hans böcker är fristående, men jag tycker nog att man ska läsa dem i ordning för att få rätt grepp om persongalleriet. Så över till Blindbock…

2013-07-29 09.54.49

Europa idag. A-gruppen har sedan något år upplösts, men delar av de svenska poliserna från den gruppen jobbar numera i en hemlig, internationell polissammanslutning under Europol. Sektionen leds av Paul Hjelm (Shanti Rooney i filmatiseringarna om A-gruppen). En toppforskare på KTH mördas i Stockholm, det finns tecken på att stora delar av tiggarna i Europas städer är organiserade under slavliknande förhållanden, och en EU-kommissionär ha en plan som sätter hennes liv i omedelbar fara. Jag tror inte att jag ska säga mer om handlingen. Ni som gillar polisromaner kommer troligen att gilla även denna. För den som inte läst Dahl tidigare och inte vill börja med A-gruppen, tycker jag dock att ni ska börja med Viskleken, den första boken i serien om den internationella polisgruppen. Eftersom det ingår ganska många poliser i denna grupp blir det svårt att gå ett grepp om karaktärerna om man dyker in mitt i serien. Så lägg era semesterromaner av betydligt sämre svenska författare (och för all del, betydligt kändare och som säljer fler böcker, men storsäljare behöver inte betyda bra :-) ) åt sidan och testa en Dahl!

Orange is the new black

Av , , Bli först att kommentera 5

Ibland har man flyt. Slumpen gjorde att jag bläddrade i en lokaltidning i Skellefteå för två veckor sen och jag noterade lite hastigt att Netflix just släppt en ny egenproducerad serie ”Orange is the new black”. En fängelseserie. Eftersom jag diggade Netflix serie ”House of cards” bestämde jag mig för att ge Orange is the new black en chans och fastnade direkt. Den handlar om en kvinna, Piper Chapman, som döms till ett fängesestraff för att ha varit inblandad i att flytta knarkpengar för en massa år sen. På den tiden var hon i ett förhållande med en tjej, som jobbade med att organisera smuggling av heroin. När serien startar är hon dock sedan länge i ett förhållande med en man. Fängelsemiljön blir en chock för Chapman, och som tittare för vi se rasseparering, maktspel, snälla vakter, elaka vakter, droger, ond bråd död, hierarkier bland både intagna och personal, sex, vänskap och så vidare. På det hela taget en mycket bra serie, och det passar bra att se flera avsnitt efter varandra. Jag längtar redan efter nästa säsong.

Kolla in trailern till att börja med:

Män som hatar kvinnor

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag stötte nyligen av en slump på seriversionen av Män som hatar kvinnor. Eftersom jag diggade böckerna skarpt och även har uppskattat filmerna så var det inte mycket att fundera på, klart att jag skulle läsa serieversionen också. Det visade sig att manus skrivits av den brittiska kriminalförfattaren Denise Mina, som jag faktiskt läst några böcker av för några år sen. Trilogin kommer att ges ut i 6 serieböcker. De två första finns redan utgivna, och jag har alltså läst den första.

Den är oerhört vältecknad.

 

Jag gillar seriversionen och kommer absolut att läsa resten av serien också. Nu har jag ju som sagt läst böckerna också, och lite fundersam är jag på hur man upplever serieversionen om man inte redan har lite kolll på vad som händer. Klart är i alla fall att man i seriversionen tappar en hel del, men å andra sidan är ju serier en annan konstform och har ett helt annat uttryckssätt än den vanliga romanen, så det är väl bara helt normalt.

 

Finns bland annat på:

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9113050311

 

K55 Lögnernas valv

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag har just läst ut K55 – Lögnernas valv av den svenska författaren Erica Oscarius. En post-apokalyptisk historia som utspelar sig i underjorden på en koloniserad planet. 

Såhär skriver Bokus: "På den lilla sterila planeten K55, isolerade av en okänd pest och avskurna från omvärlden, kämpar en grupp människor för sin överlevnad, instängda i en nedlagd gruvbas. Denna värld leds av Styrelsen, som med järnhand kontrollerar invånarnas vardag, liv och tankar, samtidigt som de febrilt försöker att bryta valvets isolering. Paranoia, rykten, missnöje och oro kokar under ytan hos invånarna. Anarki och våldsamheter börjar bli en naturlig del av vardagen. En fullständig kollaps står för dörren. Styrelsens svar är Grupp Bravo, som oförklarligt utvecklat en immunitet mot den pest som härjar på K55′s yta. En storstilad kampanj sätts igång runt denna samling av udda och missanpassade individer som valts ut för uppdraget – att bryta isoleringen och skapa en möjlighet för alla att kunna leva uppe på ytan."

Mitt eget förhållande till sceiece fiction och fantasy är kluvet. Jag bara älskar filmer i de genrena men har svårare att hitta böcker som jag fastnar i. Toliken och Harry Pottersviten är ju helt underbara. Jag har läst en hel del annat också, men det är sällan jag rikitgt fastnar. Patrick Rothfuss böcker om "Kungadråparen" är de sista som jag tyckt varit mycket bra. Hursomhelst så fortsätter jag att försöka hitta nya författare som kan tilltala mig. Denna gång gick jag helt slumpmässigt på den svenska K55 Lögnernas valv. Var den nå bra då?

Plus: Det är en mycket genomarbetad värld som Oscarius målar upp. Osäkerheten om vad det är som egentligen pågår och de många vändningarna (eller är det vändningar, vem ska man tro på?)

Minus: Förutom huvudpersonen kommer man inte karaktärerna särskilt nära in på livet, vilket är synd.

Helhet: Läsvärd. Inget mästerverk, men till och med en svårflörtad läsare som mig i sci-fi genren gillade den. 

 

Torka aldrig tårar… del 2

Av , , 2 kommentarer 4

Idag började jag läsa andra delen av Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell. Den börjar såhär:

Jag vill bara gråta.

 

Dag, fantastisk TV-serie

Av , , 2 kommentarer 1

Säsong 3 av Dag har börjat sändas på SVT. Påfallande många tycks ha missat serien helt och hållet och passande nog har SVT lagt ut alla avsnitt av de första två säsongerna på SVT Play. 

Dag är parterapeut av ett udda slag… minst sagt. Parterapisessionerna som man får se är underhållande! Dags bästa kompis Benedikt är notoriskt otrogen, och när han ställt till det brukar han få sova i Dags hall. Dag släpper nämligen inte in nån i sin lägenhet :-) Tuva Novotny har en stor roll, och Rolf Lassgård finns med också.

Nu ger du Dag en chans! Börja med att se första scenen i första avsnittet. Cirka 1 minut och 30 sekunder kan du väl avvara!

http://www.svtplay.se/video/1047717/sasong-1-del-1-av-10

Femtio nyanser, en manlig recension

Av , , 2 kommentarer 3

Så var den utläst, den första delen i "Fifty shades"-serien, Femtio nyanser av honom. Känd som tantsnusk, porrbok, instruktionsbok i S/M-sex osv.

Den 21-årige studentskan Anastacia Steele möter den 27(?)-årige företagsledaren och mångmiljonären Christian Grey. Hon faller pladask för honom. Han är ju sååå snygg. Ana Steele är liksom oerfaren på det sexuella området. Hon är oskuld, knappt ens kysst, har aldrig känt sig sexuellt dragen till en man och onanerar aldrig. Då man tänker på det blir historien helt orimlig.

Hon frågar till exempel (innan de gjort DET första gången).

"Ska du älska med mig ikväll?" (Intressant ordval. "SKA". Vad hände med "VILL"?)

"Jag älskar inte, jag knullar. HÅRT."

Eftersom snubben, som inte ens är särskilt trevlig dessutom är kontrollfreak (och stalker) så får Anastacia skriva på ett sekretessavtal med honom. Hallå?

Han visar henne sin privata S/M-rum fyllt av piskor, kedjor och annat stuff. Och så skickar han ett avtalsförslag för att hon ska bli hans undergivna. Där specificeras en massa saker som kan ingå i det paketet.

Men trots att alla världens varningsklockor borde ringa i skallen på Ana, så inleder hon ett förhållande med honom. Visade sig lyckat på sitt sätt. Hon lyckas få inte bara en, utan två orgasmer när hon förlorar oskulden… I rest my case.

Den här boken var en plåga att ta sig igenom. Förmodligen är en delförklaring att jag hakade upp mig så fantastiskt mycket på att historien var allt för orimlig när de påbörjade sitt förhållande. Efter det hämtade jag mig aldrig riktigt. Sexscenerna kändes som att de var oändligt många, men det är väl lite av poängen med boken kan jag tänka mig.

Del 2 och 3 lämnar jag därhän. Jag kollar med nån som läst dem hur det gick för de unga tu. Lyckades Ana "rädda" den skadade Mr Grey eller inte?

 

The Pirate Bay, AFK

Av , , Bli först att kommentera 1

I mitten på 90-talet bodde jag i korridor på Ålidhem. Webben var ganska ny för de flesta. Och fildelningen. Bara musik och program på den tiden, filmerna kom senare. Piratkopieringen på internet var fortfarande i sin linda. Jag behövde inte ens leta mig utanför huset jag bodde i, en av mina korridorskompisar hade en FTP-server med all musik jag kunde behöva. Jag hittade faktiskt en rejäl trave med brända MP3-discar när jag städade häromsistens. Huset hade mest trafik av alla bostadshus som Umeå Universitet tillhandahöll internetuppkoppling till på den tiden. Men allt har sin slut. Killen med FTP:n fick mail från Umdac med innebörden: Vi ser vad du gör, sluta med det. Så han slutade. Så småningom kom Napster, Direct connect osv. Påfallande länge var det lagligt att ladda ner, bara olagligt att dela ut material. Den stora revolutionen, när fildelningen tog steget till den breda massan och inte bara de datorintresserade, kom med BitTorrent-protokollet. Det blev enkelt, mycket enkelt. Och allra enklast var att fildela med hjälp av Pirate Bay. Ingen inloggning behövdes, inga krav på uppladdning osv. Historien om Pirate Bay är fascinerande och en purfärsk dokumentär om fenomenet hade premiär igår. Den finns att se mest överallt, bland annat på SVT Play. Det är historien om några killar som bildligt talat sa Fuck You till etablissemanget. Deras höga profil, blev en dyr profil. Tonvikten i filmen ligger på rättegångarna mot dem. Kolla på dokumentären!
http://www.svtplay.se/video/1013090/del-1

En man som heter Ove, recension

Av , , 6 kommentarer 1

Vad passar väl bättre att tillbringa kvällarna med en god bok om man har en förkylning i kroppen som omöjliggjort andra aktiviteter? Jag har läst En man som heter Ove av Fredrik Backman de senaste två kvällarna.

Ove är en äkta surgubbe, snudd på folkskygg. För ett halvår sen dog hans fru, och för ett par dagar sen blev han uppsagd från jobbet. Han anser att det inte finns någon anledning att leva vidare och planerar sitt självmord. Första försöket går inte alls bra. Det här låter ju inte som någon vidare munter historia, men den är riktigt rolig. Backman försätter Ove i en så lång rad dråpliga situationer att det inte ens går att räkna dem. Det backas med släp, övningskörs med en granne, jagas folk som kör bil på området trots förbud mot biltrafik, slås ner en clown osv. i oändlighet. På ytan är det historien om Oves liv, tillbakablickarna på hans tidigare liv är många, men det kanske mest är en historia om ovillkorlig kärlek, sorg, tysta samförstånd, oväntad vänskap och hur en surgubbe som Ove påverkas av den oväntade vänskapen. Det är inte omöjligt att fälla en tår på sina ställen mellan skratten också.

Underhållningsvärdet är högt. Rekommenderas varmt!

 

6 kommentarer
Etiketter: , ,