För att piffa upp första veckan efter julledigheten tänkte jag göra ett socialt experiment i miniformat. Syftet var att testa hur mycket bränsle och underhåll ett lite, lite udda beteende behöver för att bli en snackis i en grupp. Nåt som kommer upp och talas öppet om som just udda. I detta fall att äta samma mat hela veckan.

Måndag vid matbordet tillsammans med några kollegor på lunchen äter jag pannkaka.

"Jag kör pannkaksvecka i veckan."

"Hela veckan?"

"Ja, jag gjorde en rejäl ungnspannkaka igår kväll."

"Men du kan ju inte äta pannkaka hela veckan!"

"Jodå, det ska nog gå bra."

"Men varför gjorde du en så stor pannkaka?"

"Jag hade mjölk som gått ut."

"Du hade väl bara kunnat hälla ut mjölken?"

"Nä, det ville jag inte."

Tisdag väntandes vid mikron:

"Pannkaka idag igen?"

"Japp!"

"Ska du inte ha grädde eller glass till?"

"Nä, det går så bra med sylt."

Senare:

"Du borde ha gjort blåbärspannkaka, äppelpannkaka eller fläskpannkaka. Det hade ju varit lite roligare i alla fall."

Ännu senare:

"Ska du inte bara slänga resten av pannkakan så får du äta nåt annat."

"Närå, jag slänger inte mat."

Onsdag:

"Kan du inte frysa in resten, och äta en annan dag?"

"Nädå, det går så bra såhär."

På onsdagskväll fick jag oväntat bränsle till experimentet av mina barn, de önskade att få plättar dagen efter. Givetvis berättade jag om detta dilemma på jobbet. Hur skulle jag göra? Låta dem få som sitt önskemål, eller laga nåt annat? Det skulle ju förmodligen bli över och ätas som rester under helgen.

På torsdag kom då några små gliringar:

"Ja, men det är ju bra, så att du trappar ner och inte tvärslutar med mjölmat."

"Du kommer att få skörbjugg."

Fredag:

"Glöm inte att handla mjöl, mjölk och ägg nu så att du klarar dig i helgens matlagning."

En harmlös historia på alla sätt. Betydligt beskare hade det dock smakat om det inte varit jag själv som eldat på i samtalen om pannkakan (jag drev det en aning längre än vad som framkommer ovan) utan någon annan som drivit på och jag inte alls tyckt att det varit roligt. Steget från att vara roligt till att balla ur kan nog vara kortare än man kan tro i många sammanhang. Man kan ju tänka sig jargongen i en gymnasieklass med någon lite udda figur i klassen.

Nu ska jag i alla fall avnjuta en tacopaj.

Trevlig helg på er

/ Betraktaren