Doc Savage och Pulp Fiction

Av , , Bli först att kommentera 2

Som litteraturarbetare kan man ibland unna sig att djupdyka in i litteraturhistoriens snårskog. Idag tänkte jag kort nämna en litteraturhistorisk ikon som aldrig lyckades hitta in i finrummet.

doc_savage

 

1939 kom den första boken med Doc savage ut. Den var skriven av Lester Dent som, under många pseudonymer, kom att skriva över 240 noveller och romaner. Pausa ett ögonblick och begrunda den siffran.

Lester Dent var en man som kom att påverka Pulp Fiction (i Sverige ibland känt som kiosklitteratur) väldigt mycket . Pulp Fiction har fått sitt namn efter den billiga trämassan man använde till att trycka böckerna. När man nämner Pulp fiction så tänker många givetvis på filmen, som egentligen var en hyllning till just den typen av litteratur. Billiga, lite enklare berättelser tryckta på billigt papper. Själv så älskar jag omslagen i fyrfärg:

aghata_pulp

 

Här i Sverige känner många kanske till Remo – mannen som är en dödsmaskin. Man kan härleda allas vår 007 och egentligen hela deckargenren ur Pulp Fiction. Du har säkert sett Perry Mason på tv, eller om era barn läser denna:

giftmonstret

 

så är ni familjära med konceptet.

Pulp Fiction är litteratur där man skulle fånga läsaren med spänning och där kreativitet och fantasi stod i fokus, ofta med oövervinneliga hjältar och Doc Savage var en av de första och oövervinnerligaste. Jag tror att någon räknade ut att han räddat världen 160 gånger.

Min egen fascination hamnar kanske främst  rör sig kring Science Fiction och också hjältebegreppet. Och givetvis har Doc Savage till viss del påverkat allt från Fantomen till Indiana Jones. Ja nästan varenda stilig och äventyrlig hjältegestalt tror jag har en del av Doc Savage i sig.

Dock Savage var han en hejdundrande man. Vetenskapsman och äventyrare, kan utföra hjärnkirurgi och en mästare på kampsporter och en obefläckad 40-tals moral.

Betänk följande:

Trots att Doc Savage I sig själv är ett dödligt vapen så vill han givetvis inte döda banditerna. I stället har han ett ”Crime Collage” där han med avancerad hjärnkirurgi opererar bovarna och raderar deras minnen. Sedan får dom lära sig moraliska världen så att dom ska kunna  återintroduceras i samhället.

Givetvis finns där också några färgstarka skurkar och Sidekicks. Major “Long Tom” Roberts är en figur vars enda existensberättigande i böckerna verkar vara att få Doc Savage att framstå som mycket smartare än han själv. Lite som Hastings, Watsson eller Robin.

Pulp Fiction är en genre som till viss del håller på att omvärderas. Författare som Lovecraft, Ray Bradbury och Philip K Dick ges ut i nyversioner och hamnar på biblioteken via kulturrådet (dock inte Lester Dent ännu)

Och visst har den litteraturen som en gång ratades av biblioteken en självklar plats på våra hyllor. På biblioteket kan man hitta allt från handböcker hur man skriver Pulp Fiction och den högsta formen av beröm, parodier (som tillexempel Rocky Manlyfist). Även om genren inte är direkt rumsren så ser man tillbaka på de positiva, som den otroliga kreativiteten och sättet att bygga upp historien, med ett nostalgiskt skimmer. Nya moderna serieskapelser som Tom Strong är ett bra exempel på nya berättelser av det här slaget som moderniserats.

rocky_manlifist

 

Här är lite tips för fortsatt läsning:

Doc Savage: Phantom Lagoon

Konsten att skriva Pulp Fiction av Linda Viberg

Tarzan, apornas son av Edgar Rice  Burroughs

Psycho av Robert Bloch (observera att nyversionerna tyvärr har fruktansvärt tråkiga omslag jämfört med originalet)

Bli först att kommentera

Vad kan man hitta i ett biblioteksmagasin?

Av , , Bli först att kommentera 2

Här kommer en lite ovanlig bokrecension från bibliotekets magasin. Min helgläsning har nämligen varit en småtidskrift som är ca 110 år. I den så skriver B. Gadelius, professor och överläkare vid Stockholms hospital om sinnessjuka och vården av dem.

 

dav

B Gadelius skriver egentligen en förvånande sympatisk text om sinnessjukdom och argumenterar både för att man ska behandla den som en vanlig sjukdom och att vi alla har drag av psykisk ohälsa. I skriften beskriver han det som att även guld har orena metaller och nämner också många stora tänkare som drabbats av melankoli. Språket är för övrigt vackert och målande av ett slag som man sällan ser nuförtiden.

dav

 

Han ursäktar också språkbruket:

”Jag gör eder, inom parantes, uppmärksamma på att då jag här för att återge allmänhetens uppfattning begagnar mera vulgära uttryck för att beteckna de sinnessjuka (såsom ”galen”, ”tokig” ) så gör jag detta blott såsom citat. Den som på närmre håll lärt sig hysa behörig aktning för lidandet i denna sorgligaste form kan ej annat än beklaga, att talesätt sådana som ”dåre”, ”tokig”, ”galen” ”dårhusjon” m. m. lättsinnigt användas. Dessa av språkbruket nedsölade halft skymfliga tillmälen vittna knappast om en ädlare och mera djupt känd medkänsla för lidande människor, och knappast skulle de med samma tanklöshet användas, därest sjukdomen inträdde i ens egen familj. ”

1908 såg , i alla fall denne doktor, med fasa tillbaka på det förra århundradet där sinnessjukhusen bestod av bojor och burar. Han beskriver hur man tidigare tänkt sig att förståndet var rubbat och förryckt och att det skulle skakas och tyckas rätt igen. En behandling som nämner är inympning av skabb. Det ansågs vara nyttigt med stark hudretning. Han nämner också att det tidigare förekommit skendränkningar.

dav

 

När han rör sig i samtiden menar han att det inte är alla som behöver läggas in, dock så förekommer det att man i ”de bättre situerade klasserna” skjuter upp inläggningen på patientens bekostnad. Han beklagar sig också över att överklassen också fifflar med benämningen. Var man av god börd så fick man ofta benämningen ”nervssvag” och Gadelius menar att man då riskerar att inte få rätt vård.

Genom texten så färdas vi genom den lugna avdelningen, där Gadelius beskriver depression, och sedan till den halvoroliga avdelningen. Där huserar man ”de upprymda” som också ibland periodvis är melankoliska (deprimerade). Om det vi nu skulle beskriva som bipolära människor säger Gadelius att dessa ”kunna vara sig själv och sin egen motsats hela livet igenom”. Andra patienter som beskrivs är paranoida och ”fortskridande slöhet i ungdomsåren” han beskriver också en patient med ”slöhet med förlamning”. Jag tolkar här slöhet som nedsatt intellektuell förmåga. En patientbeskrivning skulle kunna vara Alzheimer eller någon som helt enkelt drabbats av en stroke.  Intressant är att Gadeius beklagar sig över att sjukdomen är mycket vanligare i vår tid, dvs 1908, och vanligare i städerna. Jag tänker att det kanske skulle kunna vara för att man levde längre?

När Gadelius kommer till den oroliga avdelningen så konstaterar han att man gått från inspärrning till att försöka skapa en lugn miljö. Man försöker inte längre chocka igång patienten utan numera lugna ner, och i vissa fall förvara hen på ett humanitärt sätt.

Är man intresserad av historia så är biblioteksmagasinen lite av en guldgruva och en möjlighet till att få en inblick i både ide historia och hur det praktiskt gick till. Magasinen nyttjas inte alltid så hemskt mycket. Jag undrar om det är för att man inte vet vad som finns där inne? Eller är det kanske bara av den enkla anledningen att gemene man inte forskar eller har intresse?

Vad tycker ni att vi ska göra med våra magasin?

Om jag fick fantisera fritt så skulle jag inreda magasinet och ha skrivträffar där nere. Blivande författare kanske skulle få både underlag och inspiration till nya verk, samtidigt som man bevarar och omhuldar det som redan finns. Låter det helt sinnessjukt?

 

 

Bli först att kommentera

Tv-spel på biblioteket (kulturarrangemang)

Av , , Bli först att kommentera 0

hoppfulla_foraldrar

En klassisk Gary Larsson strip med undertexten ”hoppfulla föräldrar”. Det roliga är förstås föräldrarnas överdriva positiva inställning. Man kan ju inte försörja sig eller jobba med tv-spel. År 2019 visade det sig dock att dessa fiktiva föräldrar var ovanligt klarsynta.

Bilden (som jag tror är från början av 90-talet) illustrerar att det hänt mycket. Faktum är att den nog är svår att förstå om man tar den ur sin historiska kontext. Kanske skulle undertexten idag vara ”Pewdiepies föräldrar” men det kanske inte skulle vara särskilt roligt?

Bilden illustrerar idag kanske hellre en motsättning? Då man jobbar med ungdomar och kultur kan man dock inte blunda blunda för hur omvärlden ser ut, och den ser inte ut som på bilden.

Så här funderar vi på biblioteket när det gäller tv-spel:

 

I grund och botten så utgår vi ifrån de nationella kulturpolitiska målen där man trycker särskilt mycket på barns och ungas rätt till kultur. Detta har i sin tur en bakgrund i barnkonventionen som slår fast alla barns rätt till kultur. Den bakomliggande tanken kring det är i sin tur att vi som samhälle vill ge barn och ungdomar förutsättningarna att utvecklas till självständiga individer. För biblioteket barn och ungdomsarrangemang så innebär det att vi ska ge barn och unga tillgång till olika kulturella uttrycksformer samt kunskap och resurser för eget skapande.

Jag vill till exempel att alla barn och unga ska få uppleva teater, få möjlighet att själv prova på att ställa sig på scenen, få en möjlighet att själva utveckla och hitta den skapande förmågan (vilket för övrigt också är ett nationellt kulturmål).

Så långt tror jag att vi alla är någorlunda överens.

Men den helt klart största kulturformen för unga idag är spel. Därför är det extra viktigt att vi som  arbetar med barns rättigheter och barns rätt till kultur jobbar med spelmediet. Det inkluderar också möjligheten att själv skapa och uttrycka sig med spelmediet som form. Det är särskilt viktigt att man jobbar med detta på biblioteken, eftersom vi aktivt jobbar med att utjämna skillnader.

Lite enkelt kan man väl säga att man utgår från barn möjlighet till delaktighet i kulturlivet, kulturupplevelser samt till eget skapande.

 

Vad innebär detta i praktiken?

Jo för ett litet bibliotek innebär det små myrsteg fram. Precis som att jag gärna skulle vilja har en dramapedagog och en full uppsättning av Shakespeare, Molière, Ibsen osv på Oasen så lär det kanske inte hända nästa vecka. Men stegvis flyttar vi oss framåt.

Vi kommer till hösten att kunna erbjuda ganska stora möjligheter till digitalt skapande på biblioteket (mer info kommer) och jag tycker själv att jag ser att det händer mycket när vi jobbar mer med ungdomsdeltagande på biblioteket.

En del av detta är små kulturarrangemang på biblioteket där vi jobbar professionellt med attityder, kunskap och arbetssätt.

Jag skriver lite om detta (och bland annat åldersmärkning) i biblioteksbladet:

http://biblioteksbladet.se/redaktionellt/ta-spel-pa-storre-allvar/

 

Bli först att kommentera

Rackarunge-litteratur

Av , , Bli först att kommentera 0

Pippi Långstrump är kanske en av de mest kända busiga flickorna i svensk litteratur, men inte alls den första. På 20-talet gick Karin Michaëlis ”Bibbi” och Ester Blednas ”Ann-marie” lös och smetade honung i håret på tanter och hissade upp människor i flaggstänger. Mitt egna första möte med den svenska litteraturhistoriens busfrö torde varit Emil eller serieversionen av Anderssonskans Kalle, en litterär figur som kom som bok redan 1901. Då reflekterade jag inte så mycket på det men jag var omringad av dåliga förebilder alltifrån Richmal Crompton böcker om William Brown (som här i Sverige fick heta Bill) till tecknade äventyr med Dennis på Tv.

 

Bill_diktatorn

Jag misstänker att vissa böcker åldrats sämre än andra 

 

Föga anade jag då att böcker om rackarungar är en egen genre, dock en väldigt manlig sådan om man ska tro den amerikanska termen ”Bad boy ” litteratur.

Ungdomslitteratur riktad till specifikt pojkar är intressant. Marika Andrea har till exempel studerat i Wahlströms ungdomsböcker och menar att pojkböckerna i stort sett går att dela in i två huvudkategorier. Den första låter pojkar visa sin potentiella manlighet när dom måste agera som vuxna på grund av speciella omständigheter. Det kan röra sig om både att strida mot upproriska stammar eller vara telegrafist på ett flygplan. Den andra kategorin utspelar sig i vardagsmiljö och skildrar pojkar i gäng, oftast i färd med pojkstreck och som framställer mer vardagsbaserade manlighetsideal.  Det är nog till den senare kategorin som man kan se rötterna av den så kallade bad boy litteraturen.

Bad boy litteratur

Genren har kanske främst sitt ursprung i amerikansk litteratur från en tid när mansidentiteten gick igenom en förändring. Det viktigaste inslaget är förstås att huvudpersonen (som är en pojke i mellanåldern) bryter om regler och normer. Det rör sig alltså om en rätt så positiv syn på de vilda pojkåren, berättad ur hjältens eget perspektiv och med pojkarnas eget språk.

Det egna språket är både slang, felstavade uttryck och det som Litteraturvetaren Magnus Öhrn kallar ”den groteska realismen” som är ett finare ord för rap och prutthumor. (fake edit, egentligen är det den ryska lingvisten Michail Bachtin som myntat uttrycket, det har sitt ursprung i folkliga karnevalskultur)

Litteraturhistoriskt så brukar man anklaga Thomas Bailey Aldrich för att ha startat trenden 1870 då hans bok ” The Story of a Bad Boy” kom ut, trenden blev senare en hel genre. Den mest kända torde vara Mark Twains böcker om Tom Sawyer och Huckleberry Finn. Här i Sverige kom två böcker Två år i varje klass, En elak skolgosses minnen (1923) samt Sigge Nilsson och jag (1926) som anses vara stilbildande. Båda skrivna av Erik Zetterström (under signaturen Kar de Mumma). Mest kända för oss som läste en ohälsosam mängd av Wahlströms ungdomsböcker är kanske de redan nämnda Bill böckerna av Richmal Crompton.

kar_de-mumma

Om man skulle rada upp några andra genretypiska inslag så är ofta huvudpersonerna självcentrerad och har ett visst drag av företagsamhet. Bokens handling utgår ofta efter denna teatraliska hjälte och ofta är boken/bokserien döpt efter honom. En viss satir och ett förlöjligande av vuxenvärlden brukar också ingå.

Tom Sawyers kluriga sätt att få Ben Harper att måla sitt staket brukar vara ett typiskt exempel på vilken list och lekfullhet hjälten tar sig ur bekymmer. Böckerna utspelas nästan alltid utomhus (i de flesta samtida flickböcker kretsar handlingen till hemmet och familjen), i de mer moderna så är det på skolan.  Fäderna ofta är frånvarande, skulle man räkna in Pippi i denna genre så är det intressant att både Pippi och hennes föregångare Bibbi och Ann-marie var moderlösa. Föräldrar är som bekant ett hinder i vägen för rackartyg och därför har författaren ofta tagit död på dessa, i alla fall i den äldre litteraturen

Kennet Kid skriver i sin bok Making American boys: Boyology and the Feral Tale att sk. Town fights var ett genrespecifikt drag. Town fights gick ut på att pojkgäng möttes på gatan för att slåss. Ibland på lek, ibland inte. Många ser detta som en återspegling av det amerikanska inbördeskriget och det är kanske inte så framträdande i mer sentida litteratur. Jag kan ju hänvisa till ett tidigare blogginlägg ifall man vill ha en västerbottnisk version.

 

Moderna ungdomsböcker

Även om man inte slåss på gatan så kan man känna igen att vissa karaktärsdrag lever vidare. Vi lite äldre kommer kanske ihåg Dante och Tvärsans äventyr. Trots att dom inte utspelas i första person så finns både slang och förlöjligandet av vuxenvärlden, tydliga indikationer på bad boy böcker. Både Sune och Berts äventyr, skrivna av Sören Jakobsson och Sören Ohlsson skulle kunna räknas hit och på biblioteket så är Jeff Kinneys ”Gregs bravader” populära.

fnurp_i_kolan

Bibliotekariens favorit, det minns jag. vad den handlade om är mer oklart. 

 

Bad boy genren utrotningshotad?

 

I boken Pojklandet så resonerar litteraturvetaren Magnus Örnh kring den speciella pojkhumorn och frågar om litteraturkritikerna består av människor som blivit exkluderade från pojklandet och därför avfärdat böckerna? Är bad boy böcker skräp eller är det en utrotningshotad genre som riskerar att bidra till mindre läsning hos pojkar? Själv så tror jag att Magnus Öhrn har en poäng, dock så undrar jag om man specifikt måste rikta sig till pojkar?

Även om inte Pippi varken var först eller ensam i bad girls genren så kanske det inte skulle skada med lite fler odygdiga förebilder för flickor. Många av de populära pojkböckerna fick/har en kvinnlig motsvarighet. Anders Jacobsson och Sören Olsson skapade karaktären Tuva-lisa och Rachel Reneé Russels  Nikkis dagbok. Den senare är mycket populär hos både tjejer och killar, det r också kapten kalsong och andra böcker i närliggande genrer. Magnus Örnh har dock kanske rätt i att man måste vara varsam när man väljer böcker till barn, det får inte bli för slätstruket. En del av litteraturens funktion är att tänja på gränser och normer, både för barn och vuxna.

 

Lite källlor:

Marika Andræ, Rött eller grönt? Flicka blir kvinna och pojke blir man i B. Wahlströms ungdomsböcker 1914–1944, diss. Uppsala; Stockholm: B. Wahlström, 2001, s. 163f

Kidd, Kenneth B:  Making American boys: Boyology and the Feral Tale, 

Wahlstörm, Eva: Fria flickor före pippi:Ester Blenda Nordström och Karin Michaelis: Astrid Lindgrens föregångare

Öhrn, Magnus:  Pojklandet 

Bli först att kommentera

Slagsmål, gängbildning och svordomar bland ungdomarna …

Av , , Bli först att kommentera 1

Slagsmål, gängbildning och svordomar bland ungdomarna i Västerbotten (1910)

 

Lokalhistorian har en tendens att få ett romantiskt skimmer över sig, samtidigt som människan alltid varit intresserad av … tja hur det är att vara människa. Det är förvånansvärt lite som skiljer människor förr ifrån människor nu, kanske mera föreställningen om en själv och sin tid snarare än hur det verkligen var.

”Alla revolutioner har hittills bara bevisat en sak, nämligen att mycket låter sig förändras, utom människorna” som Oscar Wilde sa.

I Västerbotten nummer 1 1986 så kan man läsa både om byslagsmål och svordomar i Västerbotten i början av sekelskiftet. Det säger lite om hur det var att vara människa (och ung) i början av 1900-talet.

Nordmaling_marknadsplats

Här gick det hårt till ibland

När seklet var ungt så tillämpade man sig gifte inom byn, eller i alla fall inom socknen. Byapojkarna gillade inte konkurrens. En finländsk forskare skriver (och man kan anta att förhållandena här var liknande)   »Orsaken till byslagsmålen var oftast flickorna. Pojkarna i en by diskuterar t. ex. någon främmande bypojkes frieri eller sällskapande med en flicka. Man beslutar gå till byn ifråga. Mötesplatsen är mestadels vägen eller någon gårdsplan. Först tar man några rediga supar, så far man till grannbyns pojkar och krig är förklarat. Andra orsaker till byslagsmål kan vara, att pojkarna hyser agg till varandra, avundsjuka och grälsjuka i allmänhet. Man tycker också om att ’skälla’ på varandra, någon har någonstans skymfat den andra byns pojkar och detta skall vedergällas o. s. v.»

 

Byagängen påminner nästan om 20-talets gangstergäng. Man hade till och med gängnamn (eller så är det öknamn man kallat varandra hånfullt, lite svårt att avgöra). Det finns en uppteckning från 1752 i det stora ordboksmanuskriptet Plurimoe Linguae Gothicoe Rudera under rubriken  »Socknernas ök-nam n uti Westerbotn»:

Umeå — Braskar

Bygdeå — Trastar

Löfånger — Dartan

Burträsk — Kalfwan

Skellefteå — Fålan

Pitheå — Gnärrar

Luleå — Herrar

Okvädesorden då? Jo nog tror jag att bondesamhället ofta hade en ganska varierad och kreativ vokabulär. Många ord säger oss inte så mycket. Lodbäss-ansikte låter inte så farligt, men blir desto intressantare om man vet att det syftar på en kastrerad bock med stor pung. Annars kallar man varandra skitstövel och knöl. Jag vet inte riktigt vad en ”skithusklinkon” är för något men det låter förolämpande. Vanliga skällsord var annars ”stackare” eller ”hare”  samt lokala skällsord som korvbältare och kapellklippare.

Tyvärr, kanske man kan säga, var människor förr lika som människor nu, ge och ta lite omständigheter runt ikring.

Bli först att kommentera

Dagens boktips: Evig svalka … jag menar natt

Av , , Bli först att kommentera 2

Michelle Paver är en ungdomsboksförfattare (Vargbröder) som också skriver skräckromaner för vuxna. Eller så är det tvärt om?
I hennes bok ”Evig natt” så får vi följa någon strulpelle i 30-talets London som får ett erbjudande om att bli radiotelegrafist på en arktisk expedition. Dom korsar Barents hav, ser midnattssolen och lever ett svalkande och snövitt liv i spetsbergen i Norge. Ofta måste dom sova i tält med sina polarhundar. Isande svalkande vindar rör upp snön i det kyliga vinterlandskapet.

Boken inkluderar också något onaturligt som jagar dem över de snötäckta vidderna men det är nästan så att det skulle vara värt det?

En annan bok jag funderar på är Tänk kallt : kylig politik mot varmt klimat av av Per Åhlström men jag vet inte.

Det är nästan för varmt för att tänka.

https://www.minabibliotek.se/sv/review/evig-natt

Bli först att kommentera

Artificiell Intelligens i litteraturen

Av , , 2 kommentarer 4

Böcker är fantastiska på så sätt att de tillåter oss att se genom andras ögon, uppleva både andra liv och förutsättningar och bland de mest spännande fantasierna låter oss uppleva främmande intelligenser och helt andra sätt att tänka.

Science fiction tar, som namnet antyder, avstamp i teknologin och tidigt började man förundras och fasas över vad som händer när teknologin når så långt att den kommer att kunna tänka själv. En av de första böckerna på det temat är Mary Shellys Frankenstein från 1818 där man skapar en ny varelse med dåtidens teknologiska nyhet: elektricitet. När teknologin avancerade så ändrar också berättelserna karaktär. Roboten blev, och är fortfarande, en väldigt populär litterär gestalt. Mest känd är kanske författaren Isaac Asimov, som var en av de första som skrev om robotar som något annat än en mordisk Frankenstein av stål. Hans robotar hade de tre robotiklagarna (de blev senare fyra) inbyggt i sin positronhjärna som hindrade dem från att skada människor, ett antagande som snarare blev regel än undantag i mången framtida robotlitteratur.

I början av 80-talet började man skriva böcker som senare kom att kallas ”cyberpunk” och en av de tidiga författarna, Philip K Dick, var med böcker som ”Do Androids Dream of Electric Sheep” (senare filmad som bladerunner) ofta inne på ämnen som vad egentligen en människa är?

Såhär i efterhand så ser man att få författare kunde förutse det vi idag kallar ”internet” och möjligheten att koppla samman alla världens datorer i ett globalt nätverk och den nya tekniken har än en gång gett oss nya farhågor, möjligheter och fantasier.

Artificiell intelligens direkt översatt till svenska är alltså konstgjort intelligens och trots att den i tidigare litteratur ofta fick sitta i konstgjorda människor så är det nu snarare datorer och nätverk man funderar kring. Det som är så fascinerande med konstgjord intelligens är både tanken på hur den ska fungera samt också frågan om vad som egentligen gör oss till människor? Denna fråga avhandlas i både film, tv-spel ungdomskultur och i litteraturen.

Om datorer kan lära sig tänka kring , moral och etik och kanske till och med kärlek vad skiljer då oss från dem? Professor Steven Hawkings berättade för brittiska BBC att ”utvecklingen av artificiell intelligens väl kunde vara slutet för mänskligheten”, kanske hade han just läst Frankenstein?  Både fasa och framtidshopp, fascination och teknik ryms i böckerna och filmerna om artificiell Intelligens. Moderna exempel är till exempel Westworld eller Quantic Dreams tv-spel Detroit: Become Human men det finns en uppsjö versioner om vad kan tänkas hända när Siri och hennes gelikar avancerar.

Kanske börjar dom att skriva böcker själva:

https://feber.se/vetenskap/art/346405/artificiell_intelligens_skrev_/

Ibland så är det kraftfulla datorer som besvarar livets stora gåtor som datorn ”djupa tanken” i liftarens guide till galaxen, i Neal Stephensons bok Snow Crash , samt i filmatiseringen av H.G wells tidsmaskinen, finns en  artificiell intelligens som har det mest intelligenskrävande yrket av alla, bibliotekarie.

Det är förstås rena science fiction.

 

 

 

 

2 kommentarer

Poetisk skräck från tidigt 1900-tal

Av , , Bli först att kommentera 1

Clark Ashton Smith är numera en tämligen okänd författare. 1911 var han dock något av en sensation och ansågs som en poet som hade potentialen att kunna räknas som en av de största. Det poetiska underbarnet är numera mer känd för sina noveller och kanske också för det litterära sammanhanget som dom tog sig uttryck i. Clark Ashton Smith var nämligen både vän och kollega med H.P Lovecraft och Robert E. Howard och skrev noveller i Pulp tidningen Weird Tales.

Det rör sig alltså om makabra och märkliga historier i fantasygenren, men det poetiska språket och de märkliga ordvändningarna gör berättelserna unika än idag.

Smith såg sig själv som en poet och novellerna var bara ett sätt att försörja sig och sina föräldrar. Han hade inga större problem med att låta pulpredaktörerna pilla och ändra i texten då han såg poesi och konsten som sin huvudsakliga livsuppgift.

Såhär nästan hundra år senare har Clark Ashton Smith lämnat avtryck främst i litteraturen och mindre i populärkulturen. Han hade en stor påverkan på sin närmaste omgivning och kommande författare som Jack Vance, Harlan Ellison och Ray Bradbury.

Tyvärr är det svårt att få tag i svenska översättningar , men givetvis kan man läsa om honom på biblioteket, tillexempel i den utmärkta ”Fantasins Urskogar” en bok om skräck, Fantasy och Science fiction. Det finns också några samlingar på originalspråket.

Som bibliotekarie är det kanske inget jag rekommenderar till höger och vänster. Engelska från tidigt 1900-tal kan vara lite knepigt, många av hans berättelser gränsar till poetiska miljöbeskrivningar med lite handling. Men personligen är jag mer än barnsligt förtjust i dem, och litteraturhistoriskt är dom  intressanta. Clark Ashton Smith skrev både fantasy, Science fiction och skräck. Här är några noveller du kan hitta på biblioteken i Umeå regionen:

Novellen ”The return of the sorcerer” , som finns i samlingen med samma namn, är en novell i pulp stil. Det skulle nästan kunna vara Sherlock Holmes, med en berättaröst i jagform och med ett välkänt tilltal om man som jag är uppvuxen med Artur Conan Doyles böcker. Men i stället för att utforska gömda dalar eller mysterium så ska huvudpersonen översätta delar av den fasansfulla boken Necronomicon, och huset han bor i hemsöks av styckade likdelar som söker hämnd under natten.

Science fiction novellen The Vaults of Yoh-Vombis utspelar sig , så som ganska många av Clark Ashton Smiths noveller, på Mars. En arkeologisk expedition finner något mardrömslikt och okänt i en sedan länge utdöd ras gravvalv.

Den jag själv tycker bästa om är också författarens debutnovell (i vuxen ålder). ”The Abominations of Yondo” som publicerades i Wierd Tales 1926. Den , tillsammans med The City of the Singing Flame, är exempel på hans mer poetiska och vackra texter. På biblioteket kan man läsa den i samlingen ”The Colossus of Ylourgne and Three Others”. Inledningen är både vacker, makaber och stämningssättande och en bra introduktion om man är intresserad av Clark Ashton Smith språk:

The sand of the desert of Yondo is not as the sand of other deserts; for Yondo lies nearest of all to the world’s rim; and strange winds, blowing from a pit no astronomer may hope to fathom, have sown its ruinous fields with the gray dust of corroding planets, the black ashes of extinguished suns.

Man kan även lyssna på den, och många andra på Youtube:

https://www.youtube.com/watch?v=TnGkRaQ99yE

 

 

Bli först att kommentera

Om Konst

Långt tillbaka så definierade man faktiskt konst efter hur den sammanförde människa och Gud. Man kan se ett utryck i detta i Karin Boyes dikt ”En målares önskan” där själva slutklämmen får bli ”Jag ville måla en träsked så, att mänskorna anade Gud!” Onekligen stora ambitioner för trädskedsmålning i mitt tyckte men de flesta av oss håller i alla fall med om att konst kan innehålla ett nästan andligt skönhetsbegrepp.

Allt var enklare förr.

Efter ett tag började man gå mer på linjen att någon skulle ha någon sorts utbildning för att kvalitetssäkra konsten. Konstkännaren var född och när denne definierade något som konst så var det konst och man behövde inte grubbla så mycket mer på det.

August Strindberg skrev tillexempel konstkritik i Dagens Nyheter, han var ju enligt egen utsago

AugustStrindberg

 

”En djefla man, som kan göra många konster”.

 

Han gav faktiskt ut boken ”Anvisning att på 60 minuter bliva konstkännare” anonymt 1877. Jag som har någon sorts halvt inbillad utbildning brukar använda mig av denna. Han skriver bland annat att det är viktigt att använda dubbeltydiga omdömen, så att man alltid har ryggen fri: ”Koloriten är fin, men likväl något svag i enskilda partier”.

Under ett studiebesök på väven så frågade en konstkännare vad jag tyckte om Nic Langendoens tavla ”Vid källan”. Sanningen var att jag mest tyckte att den var spännande, den beskriver ett perspektiv målat från ett av Umeås sinnessjukhus.  Jag svarade dock att jag tyckte att koloriten var fin, men lite svag i enskilda partier varpå denne nickade allvarligt och höll med.

I dessa stressade tider så är det få som försörjer sig som konstkännare, man har snarare övergått till någon sorts allmän tanke om att när konstvärlden, vilka ofta är dem som utövar konst, påstår att något är kost så är det just detta. Det förenklar onekligen konstbegreppet litegrann. Eller som Pierre Bourdieu uttryckte sig ”Konst är någonting som en person som kallar sig konstnär påstår är konst och som han lyckas övertyga minst en annan person om.”

Det finns en mer användarbaserad uppfattning som brukar nämnas i samband med den franska modernisten Duchamp som menade att konst uppstår i mötet med betraktaren och det är alltså betraktaren som avgör ifall det är bra konst eller inte.

Det senare är mest troligt sant men gör mig lite stressad då det skulle innebära att det inte behövs någon som jobbar med att säga vad som är bra och inte vilket är en del av hur jag förtjänar mitt levebröd.

Den där Duchamp sa också nått i stil med att konst uppstår när välkända former får liv i nya sammanhang, sen så ställde han ut en pissoar på en konstutställning. Detta var 1917 och konstkännarna tyckte inte alls att det var konst. Numera tycker man att det är konst. Senast 2002 så betalade en tokstolle över en miljon dollar för en kopia av pissoaren. Den riktiga pissoaren försvann nämligen då någon i början av seklet inte såg skillnad på en konstpissoar och en vanlig pissoar och förpassade denna värdefulla del av kulturhistorien till soptippen.  Man fick således göra en kopia.

duchamp

Man ställde förresten ut kopian 1995 på moderna museet i Stockholm varpå konstnären Björn Kjelltoft pinkade i den. Oklart om detta påverkade priset och i sådana fall vilken riktning.

Vad kan man nu som konstintresserad lära sig av detta. Jo man kan ju tjuvkika lite på vad som såhär i efterhand visat sig vara bra konst. Oftast är det som nu betraktas som bra och viktigt har brutit mot den kvalitetsnormen som fanns på den tiden. Bra konst ifrågasätter. Fina träskedar kan ju också vara konst förstås och lyckas man bara övertyga ett par tre tjommar om att ens ostssamling med instoppade blyertspennor är konst så är det kost. Det kan, tack vare Duchamp, sällan bli fel.

Det är tryggt om man ska välja konst på biblioteket. Blir man ifrågasatt så rättfärdigar man sig genom att hävda att koloriten är fin men erkänner också att den kanske är svag i enskilda partier.

Bli först att kommentera

Min familj och andra djur

Jag bor i Obbola med min sambo och mina två barn samt en pudel och en katt. Barnen och sambon vill inte vara med på bild.

titanic_tommy

Här är jag och barnen på Titanic utställningen i Skellefteå. När skeppet sjönk var det kvinnor och barn först men här var jag så less på ungarna så jag antagligen hade punkterat flytvästarna på dem.  

Bönan har något som vi kallar ”Den dömande blicken” här fångad på bild när jag har tappat ut ett ägg på golvet. Bönan både dömer och skäller på mig när jag inte uppfyllt mina förpliktelser.

dommande_blicken

 

Både jag och katten Bosse har gått upp mycket i vikt. Det är dock förenat med en viss fara för livet att väga honom. Han gillar inte att blir fatshamad. Nu väger han 4.7 kilo. Min vikt är hemlig.

 

bosse

 

Jag ville inte köpa någon av djuren, men jag har även en naturlig pondus likvärdigt en undulat:

 

bönan_efter_besöket

The purest love in the world is the one between grumpy dads and the pet they said they didn’t want

 

 

Bli först att kommentera