Pås-Problem

Nej, rubriken syftar inte till något hälsoproblem, i sådana fall hade jag blivit bannlyst från vk bloggen innan jag redan börjat. Det är ett ”toke där klick bäjt” som morsan skulle ha sagt för det handlar egentligen om ett besök på stadsbiblioteket.

Jag har alltid haft en sådan fascination för seriehjältar och deras hemliga identiteter. Tänk att bara kunna svepa in sig i en trygg trenchcoat och bara kunna röra sig helt anonymt på platser där man annars är känd, eller i mitt fall starkt förknippad med en yrkesroll. För mig blir detta mest påtagligt när man besöker andra bibliotek.

 Man är ju egentligen inte låntagare längre, särskilt inte om man kommer ut från ett bibliotekschefsmöte.

 Så i mitten av min levnads bana befann jag mig på stadsbiblioteket, förvirrad som bara en man som känner sig djupt kränkt av INGO reklamen kan bli. Stadsbiblioteket är väldigt stort och något svårnavigerat om man inte är där så ofta. I min fantasi så drog bibliotekarierna bakom kassan sticka om vem som skulle guida den förvirrade bibliotekschefen.

Guidning kan ske både i det fysiska rummet och litterärt, när jag kände mig säker på att jag skulle hitta ut, så passade jag på att be om hjälp kring min egen läsning. Och nu kommer den egentliga poängen med historien.

Att få uppleva biblioteket som Clark Kent (jag är medveten om att en mer realistisk seriefigurjämförelse vore Lilla-Fridolf men han har ingen hemlig identitet) förvånar till och med en luttrad litterärarbetare som undertecknad.

Jag fick så fantastiskt bra tips inför min egna personliga , något smalt inriktade, läsprojekt. Att det finns en sådan kompetens kan göra en rent förundrad, inspirerad och sugen på att låna.

Av bara farten, och av ren glädje över att få tips kring mitt nuvarande projekt (deckare som egentligen inte är deckare. Jag gör en lista för personer som måste läsa deckare men som egentligen inte gillar genren…. det kanske blir nästa blogginlägg) roffade jag åt mig några fina nya exemplar.

När man går mot utgången så hinner man tänka att nog är det ändå ganska fantastiskt att allt är gratis?

Man får hjälp av en verklig expert på sitt område, i detta fall möjligen någon som har gått kurs i bemötande av förvirrade bibliotekschefer. Man kan plocka på sig två, tre ja till och med fyra noga utvalda exemplar i nyskick och bara knalla ut. Utan att betala ett öre.

Glad i hågen närmade jag mig utgången. Utanför hade kung Bore fått nippran och blåste bokdödande snö och is i ett nästintill arktiskt klimat och det slår mig:

Helvete jag har ingen påse.

Vi är ju numera påslösa på biblioteket, dvs vi har slutat med plastpåsar för miljöns skull. Möjligen något år försent med tanke på vädret.

Jag fick vända om. Och be om en påse. Trots att det inte finns några påsar.

Antagligen tänkte bibliotekarien ”Har inte du jobbat i snart 6 år, suttit på minst fjorton påsrelaterade möten, själv minst 100 gånger påtalat att vi har slutat med plastpåsar? ”

Det hade varit skönt att bara kunna ta av sig sina glasögon och bli någon annan för en stund, eller haft en skyddande trenchcoat för mina brinnande kinder.

Å andra sidan så fick jag iof låna en påse från fikarummet.