Om man som jag är lite dyslektiskt lagd så är det bra om man försöker skriva lite helst varje dag. Detta resulterar i en mängd olika texter , mer eller mindre rättstavade, om en mängd skilda ämnen men det är sällan jag är så personlig så jag gör ett försök:

När det gäller dyslexin så var det fruktansvärt jobbigt som barn, jag minns skammens rodnad på kinderna när man fick gå avsides på svenskalektionerna, hur trånghuvad man kände sig. Jag tänker fortfarande mycket på det.  Alla mejl som jag skickar börjar på samma sätt.

Hej
asd

”asd” skriver jag alltid för att kolla att rättstavningsprogrammet är igång. Vissa ord är omöjliga att stava, det är någon sorts mental spärr. Diskution, förståss och några till. Här lämnade nakna i sitt naturliga tillstånd med en röd understrykning på min dator. Sen kan man ju tycka att det är för jävligt att att de ska vara så svårt att stava själva åkomman. Dyxl..Dislexi ? Det är ju som gjort för att det ska gå åt skogen.

Ibland så kom frustrationen ut på ett dåligt sätt, så fungerar människan. Någon sorts bekräftelsebehov som säkert fortfarande finns kvar.

Numera skriver jag mycket, någon gång i tiden började jag för att träna, numera är det en vana (och jag tycker att det är väldigt  roligt). Läser förstås väldigt mycket.

Jag bör nämna något som serier eftersom det är betydande i sammanhanget.

Det går inte att beskriva vilken enorm påverkan serierna hade för mig som barn, både när det gäller läsandet och den intellektuella (röd understrykning) utvecklingen. När jag väl kom igång med läsningen så fick det nästan motsatt effekt. Jag tar till mig text på ett annat sätt än de flesta människor, det vill säga väldigt snabbt. Enligt högskoleprov och andra mätningar också utan att missa en enda liten betydelse.

Kanske en juvenil fantasi men jag tänkte alltid på det som en superkraft. Precis som i X-men. Fast för läsning (det blir ingen actionfylld serie av detta). Plötsligt (röd understrykning) blev min svaghet den största styrkan, det som andra kunde spendera timmar på läste jag som stålmannen.

Sen litteraturhistoria: Jag har alltid varit fascinerad (röd understrykning + understrykning på understrykning. Damit 🙁 av berättelser och att analysera och reflektera kring dess påverkan på oss. Litteraturhistoria är det roligaste jag läst men jag har också spenderat CSN pengar på : Konst och arkitektur, Historia, Svenska, Religionsvetenskap (har en ännu ej utplockad magisterexamen)  ungdomslitteratur osv osv. Ganska mycket har jag läst medans jag jobbat bara för att jag tyckte att det var kul.

För att lite pedagogiskt knyta ihop sista stycket med den inledande texten. Eftersom jag ”måste” skriva nästintill jämt för att hålla ångan uppe så resulterar det i en ganska stor mängd texter. Lägg till den där lilla biten av bekräftelsebehovet och så har man bloggen.

Eftersom det är sommar och semester så kan jag förvarna om att jag kommer att kräkas ut en mängd olika texter här på bloggen, om vitt skilda ämnen, men nu vet ni amatörpsykologer (det lyser rött) varför.

24 augusti 1853

Jag går mot döden, vart jag går.

Min väg bland dolda skiften

må löpa jämnad eller svår,

så bär den dock till griften.

Även Natanaelsson sjöng när han blev ledd mot stupstocken. Hundra manliga stämmor frammanade psalmen där dom bildat spetsgård med korsade störar mellan sig så att ingen skulle försöka hindra bödelns utövande. Silkesduken som bundits över ögonen var en välsignelse, han slapp se ansiktena, slapp att möta Maria Magdalenas blick, om hon ens var där? Var hon inte där så var det en välsignelse att slippa se det också. Varsamt blev han ledd och kroppen reagerade som om den var rädd för att falla.

1953, Precis hundra år efter den sista avrättningen i Västerbotten, så fann man ett huvudlöst skelett med rester av yllekläder vid galgbacken vid Röbäck. Det är troligt att det är kvarlevorna av Johan Natanaelsson den siste att bli avrättad i vårt län.

Berättelsen har, precis som så många andra av det här slaget, både verklig dramatik och ett inslag av mytbildning. När Johan Natanaelsson gifte sig med sin Maria Magdalena så fick han både en skuld och en svärfar på halsen. Skulden berodde på att Maria hade köpt huset av sin far, i detta ingick också något som kallades ”förgånga” dvs. att man var tvungen att ta hand om svärfadern medans han fortfarande levde. Johan hade vid upprepade tillfället uttryckt en önskan om att just denna tidsrymd skulle förkortas avsevärt.

Svärfadern, Olof Olofsson, var en mytisk karaktär. Det sades att han kunde stämma blod.

Att stämma blod är något som man idag brukar associera med häx-kulturer eller i alla fall hednisk lära. Det var en teknik för att stoppa blodflödet vid kraftiga blödningar. Det är troligt att det fungerade som någon sorts akupressur, fast med lite fler magiska formler och riter. Om Olof Olofsson sades det dock att han kunde påverka blodet hon människor och djur på mils avstånd.

En sen kväll så lurpassar Johan Natanaelsson på svärfadern. I handen håller han en yxa.

Vad kan dom tänkas ha sagt till varandra när dom möttes? Vi vet från vittnen att Johan var ” nykter och i sitt väsende och sinnesstämning icke avviket från det vanliga”. Vill man dramatisera så kanske Olof kastade en förbannelse på Johan? I förhör med Johan framkommer det att svärfadern ber om nåd. Vad än de nu var det två bråkade om så slutade det blodigt.

Mötet slutar med att Johan ursinnigt hugger svärfadern med yxan. Han försöker värja sig men Johan slår ursinnigt. Ben krossas, blodet flyter och till slut ligger Olof Olofsson som en blodig massa på vägen.

Johan går hem och äter. Inget underlig märks i hans beteende. Efter att ha ätit går han ut på gården. Kanske ska han se till djuren? Det är i början av augusti och det måste vid det här laget varit mörkt. Han se en skepnad vid skogsbrynet som skiljer gården från skogen. Någon står och stirrar på honom. Han kan inte tro sina ögon. Han släpper vad han har för händerna och flyr in mot huset.

Senare hittar man Olof död på en sten i skogen en bit bort från huset. Ingen kan förstå hur han kunnat ta sig hem med de skador som Johan tillfogat honom.  Johan erkänner och blir avrättad den 24:e augusti 1853.

Det du just läst är en sann, fastän något förkortad och dramatiserad version av den sista avrättningen i Umeå. Det är också något jag berättat om i en föreställning som vi gjorde i samverkan med kulturseniorerna.

Vår lokalhistoria är full av dramatik, lärdomar och berättelser och bevarandet av denna är också ett av bibliotekens arbetsområden. Lokalhistorien är viktig för oss. Det är också våra seniorer.

När biblioteket satsar på barn och unga (som är vår prioriterade målgrupp) och mina blogginlägg till största delen består av inlägg om stålmannen så kan det vara viktigt att framhålla att vi faktiskt jobbar med väldigt många målgrupper, och har många viktiga uppdrag.

För mig är det viktigt att berättandet är ömsesidigt och levande, det vill säga att berättelserna inte är statiska utan rörliga och en del av vår gemensamma historia. Gör man det så tror jag att det uppskattas av både äldre och yngre.

Boken Introvert: Den tysta revolutionen, av Linus Jonkman,  är rätt rolig. Den jämför fenomenet med laktosintolerans, få led av det förut men när man börjar känna efter lite så visst, nog är man lite introvert trots allt.

Personligen så har jag läst mycket Jung (mer om detta sedan) och han myntade begreppet introvert redan 1921, vi lägger en liten annan betydelse i ordet i det här sammanhanget. Jonkman skriver att :

”När en extrovert person får energi av att träffa människor och vara social får en introvert person energi av det motsatta”

Det handlar alltså om att man är lite olika som person, lite myter och sanningar kring introverta personligheter. Anders Nyman har skrivit en bok som handlar om hur en introvert personlighet kan påverka kärleksrelationen.

Intressanta böcker. Det jag saknar är kanske en bok som står upp för introverta ungdomar. Särskilt i skärmtider så behövs en bredare diskussion om ungdomars mående, att inte har respekt för ensamtid i dagens samhälle kan tyvärr få ganska stora konsekvenser.

Själv gillar jag som tidigare nämnt Jung, och litteratur. Jag fascineras av att tänka i symboler och jag tror att vi behöver litteraturen för att spegla oss själva och kunna reflektera kring omvärlden. Litteraturen har en ganska stor del introverta personligheter. Matilda i “Matilda” av  Roald Dahl, x antal karaktärer hos Jane Austen och Bilbo i sagan om ringen osv osv men den största introverte symbolen är kanske allas vår stålman, eller Superman som han nu heter.

Det finns en stark symbolisk önskan av att fly undan, att vara någon annan

Karaktären har ofta genom historien fått en lite djupare introvert tolkning än vad många tror

Fast det jag gillar mest med serier är att symbolspråket är så pang på. Han bor bokstavligt talat i ensamhets fästning på Nordpolen. Där han vill vara själv.

Det här är förresten min favoritbild. Från denna serie:

https://www.minabibliotek.se/work/superman?id=58980075-048e-2532-e57c-2fca0655d641&queryId=d3009dee-1c8a-44bf-9f25-0430858ce202&resultIndex=4

Även om man är gjord av Stål kan man behöva själv att få reda upp sina känslor och få gråta, även om Krypto finns med som stöd.

Jag tror att jag hade en tanke när jag började skriva blogginlägget men tillslut hamnade det bara om Stålmannen. Jo, såhär var det:

Respektera barnens egentid, även om dom hänger framför serietidningen eller kanske plattan? Kulur och litteratur tilltalar oss alla på olika sätt, vem vet vilka energidepåer som fylls i ensamhetens fästning.

Jag skulle vilja träffa mer män på biblioteket. Nu är snart semestern här (hurra) och vi sitter och gör någon sorts halvårsredovisning på biblioteket. Vårt bibliotekssystem book it spottar ut lite statistik som nästan ser för bra ut för att vara sann. Det verkar som att lånen ökar. Ganska rejält. Även besöksstatistiken ökar. Vi har en verksamhetsredovisning för våra program som vi ska fylla i och den är fullproppad.

En liten detalj stör mig dock.

61,62 % av våra låntagare är kvinnor. På papperet är det inte så långt ifrån rikssnittet, men eftersom vi är ett integrerat skol och folkbibliotek (skolbiblioteken ligger av förklarliga skäl nära 50%)  så det är inte optimala siffror.

I alla fall om man jobbar med just ungdomar och läsning och vill att våra killar ska ha läsande förebilder.

Den statliga Litteraturutredningen, samt Statistiska centralbyrån, visar på att andelen män som läser en bok varje vecka minskar med flera procent varje år och mest bland unga.

Bara 12,7 procent bland unga män i åldern 16-24 år ägnar sig åt bokläsning varje vecka. Det påverkar både skola och samhälle negativt.

Docenten Gunilla Molloy har starkt kritiserat Litteraturutredningens analys om varför pojkar läser allt mindre, hon menar att man borde analysera frågan ur ett samhällsperspektiv där en genusanalys borde vara det centrala.

Vad det betyder för oss, som ett litet folkbibliotek, är att vi i alla fall borde ställa oss frågan om vi gjort allt för att män ska känna sig bekväma och delaktiga?

Det är känsligt att dela upp människor i kategorier, hävda att vissa skulle vara intresserade av vissa saker bara för att dom tillhör ett visst kön. Men man kan jobba lite med att bredda utbudet och i alla fall visa utåt att vi vill vara ett bibliotek för alla.

Små förslag har getts för att komma igång lite med detta. Vi får ser vad det blir av det.

Till hösten hoppas jag i alla fall att vi höjer vår statistik något och att jag får träffa fler män på biblioteket.