Rackarunge-litteratur

Pippi Långstrump är kanske en av de mest kända busiga flickorna i svensk litteratur, men inte alls den första. På 20-talet gick Karin Michaëlis ”Bibbi” och Ester Blednas ”Ann-marie” lös och smetade honung i håret på tanter och hissade upp människor i flaggstänger. Mitt egna första möte med den svenska litteraturhistoriens busfrö torde varit Emil eller serieversionen av Anderssonskans Kalle, en litterär figur som kom som bok redan 1901. Då reflekterade jag inte så mycket på det men jag var omringad av dåliga förebilder alltifrån Richmal Crompton böcker om William Brown (som här i Sverige fick heta Bill) till tecknade äventyr med Dennis på Tv.

 

Jag misstänker att vissa böcker åldrats sämre än andra 

 

Föga anade jag då att böcker om rackarungar är en egen genre, dock en väldigt manlig sådan om man ska tro den amerikanska termen ”Bad boy ” litteratur.

Ungdomslitteratur riktad till specifikt pojkar är intressant. Marika Andrea har till exempel studerat i Wahlströms ungdomsböcker och menar att pojkböckerna i stort sett går att dela in i två huvudkategorier. Den första låter pojkar visa sin potentiella manlighet när dom måste agera som vuxna på grund av speciella omständigheter. Det kan röra sig om både att strida mot upproriska stammar eller vara telegrafist på ett flygplan. Den andra kategorin utspelar sig i vardagsmiljö och skildrar pojkar i gäng, oftast i färd med pojkstreck och som framställer mer vardagsbaserade manlighetsideal.  Det är nog till den senare kategorin som man kan se rötterna av den så kallade bad boy litteraturen.

Bad boy litteratur

Genren har kanske främst sitt ursprung i amerikansk litteratur från en tid när mansidentiteten gick igenom en förändring. Det viktigaste inslaget är förstås att huvudpersonen (som är en pojke i mellanåldern) bryter om regler och normer. Det rör sig alltså om en rätt så positiv syn på de vilda pojkåren, berättad ur hjältens eget perspektiv och med pojkarnas eget språk.

Det egna språket är både slang, felstavade uttryck och det som Litteraturvetaren Magnus Öhrn kallar ”den groteska realismen” som är ett finare ord för rap och prutthumor. (fake edit, egentligen är det den ryska lingvisten Michail Bachtin som myntat uttrycket, det har sitt ursprung i folkliga karnevalskultur)

Litteraturhistoriskt så brukar man anklaga Thomas Bailey Aldrich för att ha startat trenden 1870 då hans bok ” The Story of a Bad Boy” kom ut, trenden blev senare en hel genre. Den mest kända torde vara Mark Twains böcker om Tom Sawyer och Huckleberry Finn. Här i Sverige kom två böcker Två år i varje klass, En elak skolgosses minnen (1923) samt Sigge Nilsson och jag (1926) som anses vara stilbildande. Båda skrivna av Erik Zetterström (under signaturen Kar de Mumma). Mest kända för oss som läste en ohälsosam mängd av Wahlströms ungdomsböcker är kanske de redan nämnda Bill böckerna av Richmal Crompton.

Om man skulle rada upp några andra genretypiska inslag så är ofta huvudpersonerna självcentrerad och har ett visst drag av företagsamhet. Bokens handling utgår ofta efter denna teatraliska hjälte och ofta är boken/bokserien döpt efter honom. En viss satir och ett förlöjligande av vuxenvärlden brukar också ingå.

Tom Sawyers kluriga sätt att få Ben Harper att måla sitt staket brukar vara ett typiskt exempel på vilken list och lekfullhet hjälten tar sig ur bekymmer. Böckerna utspelas nästan alltid utomhus (i de flesta samtida flickböcker kretsar handlingen till hemmet och familjen), i de mer moderna så är det på skolan.  Fäderna ofta är frånvarande, skulle man räkna in Pippi i denna genre så är det intressant att både Pippi och hennes föregångare Bibbi och Ann-marie var moderlösa. Föräldrar är som bekant ett hinder i vägen för rackartyg och därför har författaren ofta tagit död på dessa, i alla fall i den äldre litteraturen

Kennet Kid skriver i sin bok Making American boys: Boyology and the Feral Tale att sk. Town fights var ett genrespecifikt drag. Town fights gick ut på att pojkgäng möttes på gatan för att slåss. Ibland på lek, ibland inte. Många ser detta som en återspegling av det amerikanska inbördeskriget och det är kanske inte så framträdande i mer sentida litteratur. Jag kan ju hänvisa till ett tidigare blogginlägg ifall man vill ha en västerbottnisk version.

 

Moderna ungdomsböcker

Även om man inte slåss på gatan så kan man känna igen att vissa karaktärsdrag lever vidare. Vi lite äldre kommer kanske ihåg Dante och Tvärsans äventyr. Trots att dom inte utspelas i första person så finns både slang och förlöjligandet av vuxenvärlden, tydliga indikationer på bad boy böcker. Både Sune och Berts äventyr, skrivna av Sören Jakobsson och Sören Ohlsson skulle kunna räknas hit och på biblioteket så är Jeff Kinneys ”Gregs bravader” populära.

Bibliotekariens favorit, det minns jag. vad den handlade om är mer oklart. 

 

Bad boy genren utrotningshotad?

 

I boken Pojklandet så resonerar litteraturvetaren Magnus Örnh kring den speciella pojkhumorn och frågar om litteraturkritikerna består av människor som blivit exkluderade från pojklandet och därför avfärdat böckerna? Är bad boy böcker skräp eller är det en utrotningshotad genre som riskerar att bidra till mindre läsning hos pojkar? Själv så tror jag att Magnus Öhrn har en poäng, dock så undrar jag om man specifikt måste rikta sig till pojkar?

Även om inte Pippi varken var först eller ensam i bad girls genren så kanske det inte skulle skada med lite fler odygdiga förebilder för flickor. Många av de populära pojkböckerna fick/har en kvinnlig motsvarighet. Anders Jacobsson och Sören Olsson skapade karaktären Tuva-lisa och Rachel Reneé Russels  Nikkis dagbok. Den senare är mycket populär hos både tjejer och killar, det r också kapten kalsong och andra böcker i närliggande genrer. Magnus Örnh har dock kanske rätt i att man måste vara varsam när man väljer böcker till barn, det får inte bli för slätstruket. En del av litteraturens funktion är att tänja på gränser och normer, både för barn och vuxna.

 

Lite källlor:

Marika Andræ, Rött eller grönt? Flicka blir kvinna och pojke blir man i B. Wahlströms ungdomsböcker 1914–1944, diss. Uppsala; Stockholm: B. Wahlström, 2001, s. 163f

Kidd, Kenneth B:  Making American boys: Boyology and the Feral Tale, 

Wahlstörm, Eva: Fria flickor före pippi:Ester Blenda Nordström och Karin Michaelis: Astrid Lindgrens föregångare

Öhrn, Magnus:  Pojklandet