Jag gillar Pölsan. Det är inte min favorit men jag gillar den.

Jag har faktiskt lite svårt att förstå varför jag inte älskar den. Jag tror att det beror på att det tydligaste temat i boken är skrivande, skrivprocessen och sanning kontra fiktion. Det liknar faktiskt lite något som jag själv sitter och skriver på så kanske är det avundsjuka? Det är ingen som kan göra det bättre än Torgny Lindgren. Eller så är det för att det är något jag jobbar med och därmed blir lite less på ämnet?

Hursomhelst

Romanen tar sin början i slutet av andra världskriget då  berättarrösten, notisskrivaren, får sparken då han bara hittat på och aldrig skrivit ett sant ord. ”uppfinning och fabulering och hjärnspöken får under inga omständigheter befordras till trycket!” som chefredaktören uttrycker sig när det uppdagas.

Det hindrar inte notisskrivaren , som för övrigt åldras baklänges, att skriva på hemmet. Det blir en metaberättelse där vi följer notisskrivarens berättelse som tillslut skrivet så mycket att det blir besvärligt för kommunen. Det är inte så lite kulturkritik och satir även mot jakten mot bästsäljare (någon säger nått i stil med att nog vore det väl ändå bra att skriva så att folk förstod. Jo det vore det nog).

Särskilt intressant är lögnen att sätta i förhållande till slutet av Hummelhonung. Är livslögn något vi som människor måste ha för att överleva och bli hela? Det finns en religiös aspekt i det hela där fantasi är något större än det världsliga, där han kämpar för rätten till sin egen världsbild och för Torgny verkar detta vara starkt förknippat med begreppet nåd:

Samtidigt så sker en parallellhandling där vi följer Maser och Högström som jagar den optimala Pölsan. Pölsan är en symbol för nästan allt tror jag. Livet. Kärleken. Skapandet. Att det just är pölsa som får vara den ultimata metaforen är den typiska Lindgrenska humorn.

Boken fylls av underbara karaktärer som även här är någon sorts magisk norrländsk unik värld som bara är helt fantastiskt. Bertil som är tvådelad men sidorna identiskt lika och som verkar leva fullkomligt. Kanske en symbol för den gammeltestamentliga guden? ”Jag var här från början” säger han vid ett tillfälle. Han blir utanför treenigheten i stugan i alla fall. Bertil behöver inte andra människor, konst eller musik? Han uppgift verkar vara att kontrollera människorna i byn.

En underbar karaktär i alla fall.

Pölsan är både ett argument för frihet och fantasi samtidigt som man behöver släppa på kontrollen som läsare för att få ut så mycket som möjligt av boken.

Igen kan jag tycka att det hör vore en utmärkt bokcirkelbok?

Jag kan objektiv tycka att Pölsan är ett mästerverk men det är inte min favorit av Torgny Lindgrens böcker. Kanske är temat kring skrivandet för nära, eller så är det kopplat till mina egna skriverier?

Vad är det egentligen för idé att skriva något om detta då det aldrig skulle kunna vara ens en hundradel så bra som det här?

Jag njuter av orden, beskrivningarna och boken som helhet. Inte lika bra som Hummelhonung eller Ljuset (som det iof var ca 100 år sedan jag läste) men ändå fantastisk.

När jag som barn läste serien watchmen så förvånades jag över att serien var uppbyggd av motsatser och speglingar. I superhjälteserien finns en piratserie som speglar handlingen i serien, hjältarna är uppbyggda i motsatspar etc..

Nu kanske jag är den enda i hela världen som kopplar ihop Torgny Lindgren med superhjältar men min poäng är att jag redan tidigt fick en förståelse om att en historia kan handla om andra saker än vad som exempelvis ryms i en sammanfattning av handlingen. Jag kan också känna lite oro över att många läser boken precis som en vanlig serietidning om uttrycket ursäktas. Det vill säga: Boken handlar egentligen inte om en kvinna som tar hand om två bröder, dock är tolkningen väldigt öppen och beroende på läsaren (även om det finns vissa teman).

Torgny Lindgren skrev egentligen inte allegoriskt. Inte i den meningen att en viss symbol betyder en viss sak. Det är mer djupgående teman om exempelvis gudsbild, sjukdom och nåd och i dessa ”Stormetaforer” är man fri att göra sin egen tolkning.

Innan jag går in på vad boken egentligen handlar om så vill jag vara tydlig med att det här kanske är det bästa jag läst någonsin. Det beror säkert på att berättarrösten tilltalar mig lite extra p.g.a. av att den är något bekant. Det här är alltså en av mina topp 5 böcker någonsin.

Jag älskar den. Det här är en bok som jag önskar att alla kände till och ville läsa.

Ett mästerverk helt enkelt.

Men alla tycker olika. Jag kopierar en sammanfattning av handlingen ur bokblommans recension:

”Huvudpersonen är en medelålders författarinna som åker till en liten håla i Västerbotten för att hålla ett föredrag, och sedan stannar kvar där som inneboende hos en cancersjuk, illaluktande, äcklig och störd man. Som granne har han sin bror och sitt största hatobjekt, som också ligger för döden, är illaluktande, äcklig och störd. Där är hon alltså. Hon tvättar, fixar och donar, runkar av sin hyresvärd, slickar i sig vätska från broderns bölder och lyssnar på deras sinnessjuka berättelser.
Fan vad perverst! Jag kan inte hitta på så mycket annat att säga faktiskt.”

Så det är klart att man kan uppleva boken lite olika. En del läser in någon sorts samhällskritik(?), eller fortsätter på temat syskon (se källor här längst ner).

Torgny Lindgren skriver i ett mytiskt ”Lindgrendskt” (?) Västerbotten där parallellerna till fantasy eller magisk realism inte är så jättelångt ifrån varandra.

De två bröderna (Hadar och Olof) är varandras spegelbilder. På något sätt har dom växt upp som motsatser men också som spegelbilder av varandra. Hadar har cancer, Olof ”har hjärtat”. Dom tävlar om vem som ska överleva den andra  men någonstans förstår man att det egentligen är omöjligt, kanske är dom båda samma person rent av?

Kanske växter dom upp och skapar sig själva i motsatsförhållande till varandra?

Hadar är mager, Olof fet.

Hadar äter bara salt, Olof bara socker.

Dom delar på ett husdjur som går mellan gårdarna, den ena påstår att katten är en hona, den andre att det är en hane. Efter ett tag börjar författarinnan att gå mellan gårdarna och speglar i sin tur Olofs hustru Minna som båda har legat med och har ett barn tillsammans med (men man vet inte vem som är fadern).

Samtidigt skriver författarinnan en bok om ett helgon, som också på något sätt speglar henne. Nu är det ett tag sedan jag läste religionsvetenskap så en del av de religiösa tolkningarna kanske går mig förbi? Men det gör inget. Jag skrattar högt när hon säger att helgonen inte kan vara en riktig människa, ha ett eget hus (eller något liknande). Det är en hint om att ingen av dem ska läsas som verkliga människor.

Någon beskrev bokens handling som en ängel som reser ner i dödsriket, för mig är Hadar och Olof en mytisk figur/ figurer.  Kanske en spegling av människans olika sidor, som författarinnan måste sammanföra?

Vill man tänka riktigt stort är det en bok om världsalltet. Det finns egentligen bara de där två stugorna i boken/universum.  Hadar och Olof är varandra, sonen blir Hadar (eller blir han Olof?) och konflikterna är av episka nästan bibliska proportioner (man bygger en gigantisk mur) samtidigt som det är så litet och så obetydligt. Bara två gårdar i Västerbotten.

Jag vill inte avslöja slutet men lögn, död och förening är ledord som man kan tänka på.

Det är dumt att komma med pekpinnar, alla har rätt till sin egen tolkning men kanske måste man förstår att den inte är skriven som realism. Det är en underbar bok om man tillåter sig att tänka och fantisera.

För mig så är detta en utmärkt bok att ha med i en bokcirkel eller bara ett bra tips om man vill utmana sig själv och läsa en av Sveriges absolut bästa författare.

Källa:

Hummelhonung

En helt annan ingång till boken:

” Hummelhonung, den beska sensuella romanen om en fet och en mager bror som ligger och avskyr varandra och bara väntar ut den andres död, kom ur tanken på det särade Öst-och Västberlin. Med den djupt bildade ironikerns underdrift konstaterar han att får man en sån idé på förmiddagen skrivs icke romanen på eftermiddagen.”

https://sverigesradio.se/artikel/5571250

https://www.expressen.se/kultur/uddlos-strid-i-fransk-hummelhonung/

Nu följer en lång text om något jag inte förstår mig på.

Mode.

Vad det nu än må vara för bakomliggande diagnos som jag bär på så är en av det mest konkreta effekterna att jag inte förstår mig på mode och egentligen inte kan klä mig.

Observera att det här är ingen pik eller kritik mot någon annans sätt att klä sig bara mitt perspektiv.

Mode är ett kulturellt uttryck men sedan 1500-talet (killgissar) har det i alla fall i Europa funnits en föreställning om att mode är ett uttryck för individuell personlighet.

Klädstil är också ett att uttrycka känslor eller samhörighet.

Undermedvetet kanske jag vill identifierar mig med arbetarklass i alla fall verkar jag helst vilja ha jeans och sliten t-shirt( i Sverige tror jag inte det finns något etablerat begrepp för arbetarklass stil men i Storbritannien använder man ”chavs” )

Det är svårt för mig att förstå modevarumärken.

Själva ordet kommer från engelskans ”brand” vilket I sin tur syftar på ”att bränna”. Dvs det cowboysare gjorde för att markerade sina djur för att kunna identifiera dem.

Ett varumärke är egentligen inte bara kopplat till en produkt, det försöker också sälja attityder och känslor men framförallt grupptillhörigheter.

De flesta reklamer (enligt min mening) blir någon sorts ”följa John” där en känsla av samhörighet skapas med andra personer som är kopplade till varumärket ofta med en äventyrlig livsinställning bra karriär och såklart mycket pengar och hög social status.

Jag har ingen av dessa attribut.

Inte så konstigt att ungdomar följer trender förresten, inte heller så märkligt att kläder som har starka associationer med hög levnadsstandard oftare bärs av personer som önskar ha det snarare än dem som faktiskt har det.

Det blir lite rörigt i mitt huvud. För mig är det ologiskt att ha en Adidas tröja men jag gillar ost och kex så en tröja som uttrycker en del av min personlighet, exempelvis en tröja som det står ost och kex på, skulle fungera.

Därav alla dessa T-shirts med seriefigurer som jag knallar omkring med.

Att klä sig inför gymmet är väldigt bekymmersamt för mig.

Det är märkligt för mig att vara en reklamskylt för exempelvis Adidas. Det jag råkar komma ihåg om just Adidas är att det egentligen är ett tyskt skomärke som var ultrarasistiskt och använde Hitlerjugend för att komma igång med skoförsäljningen.

Obs jag lägger ingen värdering i att ha på sig Adidas nu. Jag har säkert någon tröja liggandes jag säger bara att ovanstående ställer till det för mig när jag ska klä mig. (Amerikanarna tog för övrigt över fabriken som bossades av två bröder efter andra världskriget, den ena brodern skapade dock ett eget skomärke ,Puma, så nu har jag sabbat det skomärket också) Det behöver egentligen inte vara brott mot mänskligheten, det räcker ibland bara att känna till att skomärket Nike har tagit namnet efter den grekiska segergudinnan Nike.

Jag har svårt att identifiera mig med varumärken antar jag?

Jag vet ju egentligen inte riktigt heller vad det står för.

Valet av just gymkläder , de kläder som uttrycker någon form av åsikt istället för varumärken kompliceras av det aningen juvinila uttryckssätt som i alla fall Facebooks algoritmer rekommenderar mig.

Jag kan ju inte ha en byxa som påstår att jag på något vis är farlig. Tänk om någon förväntar sig något av mig exempelvis vid ett rån.

Men en byxa med texten ”grinar ibland till disney filmer ” finns ju inte.

Än en gång: Jag har inga som helst åsikter om andras kläder. Men jag tycker att det är bra att vi diskuterar saker som attityder. Manliga kanske i synnerhet.

Men även hållbarhet.

Nu ligger HM i blåsväder men det kommer att gå över. Så länge vi inte ändrar attityden så kommer det alltid finnas lågprismärken som har negativt påverkan på både miljö och utnyttjad arbetskraft.

Bibliotekets uppgift:

Vi har hållbarhetstema, hållbarhetsvecka med klädbytardag (i september) men för mig är det mer kopplat till attityder.

Att få människor att allmänt bara fundera över sig själva, sin plats i världen och hur vi fungerar.

”Inte Science fiction” hör jag förvånansvärt ofta från både låntagare och kollegor.

Oftast vet man inte riktigt vet vad Science fiction är. Den vanligaste association är Star Wars (som för övrigt är fantasy eller Space Opra om man nu vill bråka om var saker ska stå) men eftersom jag nu gjort ett lite större inköp av just Scifi så kommer en liten lektion med medföljande tips 🙂

Jag räknar Frankenstein av Mary Shelley som den första science fiction romanen. Det handlar alltså om vetenskaplig spekulation i skönlitterär form. I fallet Frankenstein ställer man frågan om vad som skulle hända om man med ny teknik (år 1818 var detta elektricitet) kunde lösa dödens mysterium. En del bråkar med mig och hävdar något annat. Exempelvis Tidsmaskinen av H.G Wells eller något tidigare som kom innan vi ens hade vetenskap. Det är viktigt att poängtera att jag har rätt och alla andra fel men att gränsen diskuteras.

En bok jag brukar rekommendera på biblioteket (och som många ungdomar faktiskt gillat ) är Blommor till Algy skriven av Daniel Keyes (man kan behöva söka upp den engelska versionen). Den spekulerar kring vad som skulle hända om vi artificiellt kunde öka vår (och i boken en funktionsnedsatt mans) intelligens. Den tar upp tema som vad intelligens är i förhållande till att vara människa.

Mörkrets vänstra hand av Urusla le guin har också varit omtyckt. Den utforskar bland annat könsroller i en äventyrsberättelse.

Ovanstående är tips på ”mjuk” scifi. Dvs böcker som spekulerar i  samhällsvetenskapliga ämnen. Min personliga favorit är boken Oryx och Crake (och böckerna som kommer efter) skrivna av Margaret Atwood. Där är hon inne på många temat som är viktigt för vårt samhälle varav miljöfrågan är en.
Hennes bok Tjänarinnans berättelse har man för övrigt fått springa ner i magasinet och hämtat till x antal unga tjejer som (lyckligtvis) intresserar sig för farorna med samhällsutvecklingen och/eller serien på HBO. (Om man ska vara jättenoga vill Margret Atwood skilja på scifi och spekulativ fiktion men men … )

Exempel på ”hård” science fiction där man kanske fokusera mer på spekulation kring tekniskt utveckling är Andy Weirs böcker. Hans bok Project Hail Mary är den bästa boken i genren som du aldrig hört talas om. Annars är han mest känd för boken ensam på Mars som också är väldigt bra.

Jag tycker nästan det är ett praktexempel på bra scifi som egentligen har fokus på att underhålla, äventyr samtidigt som den tar upp stora frågor (men det är en personlig preferens).

Andra underhållande böcker med lite fart i är Ready Player One av Ernest Cline (finns på svenska) Enders spel av Orson Scott Card och Avgrundav Jeff VanderMeer (samtliga finns filmatiserade)

Jag får så väldigt många inköpsförslag av ungdomar (som är engagerade i booktok ) och ibland tänker jag att om man verkligen vill stödja ungdomars läsning så skulle man supporta biblioteken genom att låna från booktok hyllan. Här är några förslag på engelska som verkar bra och populära:
The Three-Body av Liu Cixin. The Murderbot Diaries (serien) av Martha Wells (den har jag läst, är förvånade bra förresten) Nnedi Okorafors böcker (några finns på svenska) Ancillary Justice av Ann Leckie.

Som i fallet med skräck så känner jag mig själv som kapten stofil. Jag gillar mest gammal skåpmat som Asimovs böcker, Philip K Dick etc.

Jag älskar Ray Bradbury och sitter på en massa spännande information som att hans fru var från Dalarna men det är en liten avvägning kring hur mycket man får tråka ut människor.

Philip K Dick är nästan nästan ett eget blogginlägg. Kulturrådet ger oss en massa böcker men biblioteken är skitdåliga på att lägga in dem. Det är lite synd om mig eftersom jag även här sitter på en massa onödig kunskap som bränts in i mina synspser. Exempel:
”I Am Alive and You Are Dead” är ett citat från boken Ubik. Det är både en titel på en riktigt bra biografi om Philip K Dick skriven av Emmanuel Carrere samt en skiva av Orphans & Vandals. Jag tycker att musiken låter lite som hans litteratur (länk till Spotify i slutet )

Vad jag önskar att folk kände till är att Karin Boye har skrivit en fantastisk dystopi (Kallokain) och nobelpristagaren Doris Lessing var ju också en science fiction författare vilket man kan ha i åtanke innan man fnyser åt genren. Det är förresten förbjudet att inte nämna Kazuo Ishiguro om man nu ska lyfta fram prisbelönta och erkända författare.

Jag har fått en massa förslag av kompisar som gillar scifi. Mycket är klassiker som jag själv gillar.
William Gibsons ”Neuromancer” och Frank Herberts ”Dune” är populära (den senare finns som film och på serieteket).
Iain M. Banks ”culture” serie verkar intressant (men jag har inte läst den)
https://en.m.wikipedia.org/wiki/Culture_series

Jag har köpt in en massa klassiker på engelska som kommer snart. Mångs väldigt gula 🙂
Det är från serien SF masterpice (länk från science fiction bokhandeln längst ner) Bland annat Old Man’s War av John Scalzi.

I den så har USA blivit frånkörda i rymdkapplöpningen av länder som Indien, Kina etc.. Dom styr kolonierna och när man i västvärlden fyller 75 får man chansen att kämpa som soldat för kolonierna. Jag minns serien som jäkligt kreativ och den tog också upp teman som rasism, kolonialism men också tid och tidsförskjutning. Ska nog läsa om den.

På tal om kreativ. Roger Zelazny är ett geni. Vad sägs om scifi baserat på Buddism och hinduistiska gudarna?

Jag skriver själv Science fiction. Här är ett lektörsutlåtande från en novellsamling som nog inte kommer att bli utgiven på ett bra tag (men bara så man får lite koll på vad jag skriver):

” En välskriven novellsamling 19 239 ord. Samlingen påminner mig om tv-serier som Black mirror och kortfilmsserien Love, death, robots. Språket vardagligt, gott och framåtrörelsen är genomgående bra. Det finns vissa partier som har ett för blommigt språk, men det är enkelt åtgärdat med hjälp av en av förlagets redaktörer.

Här är mitt omslag med författarnamnet blurrat:

Hoppas att ni kommer och lånar lite scifi på bibblan och om du skriver eller vill ge ut en novellsamling så kontakta mig 🙂

Trevlig sommar

länkar:

https://www.sfbok.se/produkt/lord-of-light-89974

Jag känner att jag hamnat lite i en nisch när det gäller skräck.

Det är ofrivilligt men jag känner mig också uppskattat då det inte verkar vara så många bibliotekarier som har det som expertområde.

So here goes

Mitt favorittips till nybörjaren är Evig natt: en arktisk spökroman av Michelle Paver. Den är bra, kort och svalkande (nu när det är sommar). Paver är en underskattad författare, säker pga hon är mest känd för sina ungdomsböcker (ni som har läsande barn känner säkert till Bronsdolken med flera).

En annan författare som jag tror många skulle älska även om man inte ser på sig själv som en sträckläsare är Alma Katsu. Hennes grej är historiska romaner fast med övernaturliga inslag med dragning åt skräck. Jag gillade boken Hunger som egentligen är en Western. Man följer ”The Donner Party” (googla) och deras kamp mot vad det nu är som förföljer deras karavan.

De mest populär skräckförfattarna på bibblan är såklart Stephen King (jag gillade the outsider och kan slöläsa de mesta av hans böcker) och förstås John Ajvide Lindqvist ( Jag rekommenderar människohamn).

Det jag önskar är att folk i alla fall kände till är Joe Hill. Stephen Kings son, men bilda en egen uppfattning om honom. Boken En Hjärtformad ask av just Joe Hill är egentligen de bästa Stephen King boken som inte ens är skriven av Stephen King.

Mats Strandberg har skrivit två böcker som jag tror att många skulle gilla: Hemmet och Färjan. Eftersom jag läser så mycket inom den här genren så kanske dom känns lite formulär 1a (det kan också exempelvis Stephen King göra) men det är bra böcker.

Mina personliga favoriter är ofta inte överdrivet älskade av mina låntagare.

Shirley Jacksons bok ”Vi har alltid bott på slottet” är antagligen den bästa boken på ditt bibliotek som ingen lånar. Ta bara och gör ett lån på den och kolla vad det är.

Lovecraft (han är lite knepig men låna en novellsamling och läs en novell. Jag rekommenderar The outsider ) eller låna den fina illustrerade Chuthulu vaknar.

Nämner också Anders Fager som jag tycker är Sveriges bästa skräckförfattare men då är vi inne på mer obskyra saker.

Vad andra brukar gilla:

”Flickan med gåvorna” av Mike Carey. Det är egentligen en zombiefilm i bokform. Jag tyckte den och uppföljaren ”Pojken på Bron” var ok men många låntagare har älskat dem.

Dean Koontz gillar många. Jag gillar hans Frankenstein (tre böcker) och Odd Thomas men det är egentligen inte så jättemycket skräck. Precis som Guillermo del Toro och Chuck Hogan bokserie som börjar med ”Släktet”  så är det snarare bara bra fantasy (dvs de är klart att det är skräck men inte skräck man egentligen blir rädd av. Odd Thomas känns mer som serien Supernatural ). Eventuellt skriver jag en liten text om de mer obskyra skräckböckerna senare.

Jag har förresten semester nu ett tag framöver sådet kommer att bli mycket skrivit på blogg (och annat)

Idag firar vi Sveriges nationaldag.

Idag för 500 år sedan valdes Gustav Vasa till kung vid riksmötet i Strängnäs. Det markerade också att Sverige blev självständigt eftersom Sverige, Norge och Danmark låg i luven på varandra.

Någon påpekade att 1809 års regeringsform gick igenom den 6 juni och att det är det vi firar.

Det är egentligen båda.

Idag firar vi också Sverige 500 år även om Sverige egentligen är äldre än så.

Hur mycket beror vem man frågar.

Magnus Erikssons landslag (1350) brukar vara nån sorts juridisk markör.

Namnen på riket (Svearike) förekommer första gången i skrift i det anglosaxiska Beowulfkvädet (i en handskrift bevarad från 1000-talet) och folket antagligen år 98 (den romerske historikern Tacitus skrev om ”svioner” år 98)

Nationaldagen har vi hursomhelst firat i ca 40 år även om vi tidigare firade svenska flaggans dag den 6 juni.

Hoppas att ni alla får en fin nationaldag och att vi tillsammans firar Sverige oavsett hur man räknar.

Själv tänker jag storfira 2025 eftersom det då är 20 år sedan man bestämde att nationaldagen skulle vara en röd dag och man skulle få vara hemma och lugna ner sig lite.

En liten historia som min nu vuxna dotter berättat:

I ett utslag av dåligt föräldraskap hade jag ljugit om hennes ålder och vi smet in på en biograf för att se en riktig otäck skräckfilm. Jag vågar egentligen inte ge några detaljer eftersom hon egentligen var på tok för liten. Eftersom hon är en läsare så fortsatte intresset på biblioteket och hon började plöja Charlie Higsons serie de levande döda. En ungdomsbokserie där varje bok är en tegelsten på 500 sidor om en värld där vuxna förvandlas till Zombier och barnen måste klara sig själva.

Tyvärr blev det stopp på biblioteket för att, ja boken är kanske inte helt åldersadekvat.

I mina forum för bibliotikarier så ställs ofta frågan ”Bör jag köpa in den och den boken eftersom barn efterfrågar den.”

Svaret är i princip alltid ja.

Det är jättesvårt att som förälder, pedagog eller bibliotekarie att se behovet av skräck eller för den delen andra känslor eller funderingar som vi vuxna tycker är obekväma (snusk exempelvis).

Ibland är det en ganska stor intellektuell kränkning att neka. Om jag ska vara ärlig så har jag haft ungdomar i årskurs 9 som läst på en mer avancerad nivå än många av mina kollegor och det finns ingen värdering i det. Bara att vi är väldigt olika och att inte möte varje människa som en unik individ faktiskt, i de här fallen, blir en fråga om åldersdiskriminering.

I alla fall tyckte min dotter det och jag är beredd att hålla med.

Några viktiga saker att ta tills sig är att du som är filtret mellan barnen och litteraturen utgår automatiskt från dig själv. Och vi som yrkesgrupp är rätt så homogena i kön, samhällsklass och kultur.

Det betyder att gränsdragningen ofta blir därefter och det kollegiala utbytet något onyanserad.

Inte minst kan man avläsa detta i formuleringar av det här slaget:

”Biblioteket tar avstånd från de medier som spekulerar i våld, propagerar for köns- och rasdiskriminering eller för förföljelse av oliktänkande.”

Det finns en välvilja bakom men det är inte vår funktion. I sådana fall skulle vi rensa ur varenda deckare? Cormac McCarthys böcker?

Ibland hör jag argument som gör mig lite obekväm. Ofta i stil med att dom tappar intresset om man ger dem en för tjock eller avancerad bok. Jag har lite svårt att se det som en överhängande fara. Ska vi inte låna ut tråkiga böcker? Vad ger det för övrigt för värdering kring litteratur och den som vill låna den?

Jobbar man på skolbibliotek så kanske man har skolan att förhålla sig till, desto viktigare blir det då att folkbiblioteken står upp för barnen och ungdomarna.

Biblioteket har inget som helst uppfostringsuppdrag.

I alla fall tidigare kunde läroplanen uttrycka sig så här:

”förskolans verksamhet ska präglas av en pedagogik där omvårdnad, omsorg, fostran och lärande bildar en helhet”

Då är det ens jobb.

Bibliotekslagen har ingen sådan formulering men gång på gång så ser jag hur detta ändå blir självpåtaget. Vilket såklart kan vara positivt när man jobbar med barn och ungdom (man ska bry sig om sina små låntagare) men det gå till överdrift om det går ut över vårt verkliga uppdrag. Det är en gräns som vi måste bli bättre på.

Ibland önskar jag att fler bibliotekarier skulle leka låssasleken.

Låssas att de små personerna är vuxna och behandla dem därefter

Ingen skulle neka någon vuxen att ta en för avancerad eller våldsam bok?

Nu har jag bråttom men jag känner att jag lite snabbt måste göra mig plikt.

Det är ju nämligen Star Wars Dagen idag (jag hade glöm). May the 4th (en ordlek på may the force be with you)

Vi har länge varit förespråkare för hur viktigt det är med ungdomars litteratur. Att dom får vara med och bestämma och att man verkligen lyssnar och anstränger sig.

Det gäller allt från booktok till manga och allt där emellan.

Star Wars har mest varit ett irritationsmoment för oss då vi i samband med filmerna och serierna gjorde egna hyllor.

Det blev otroligt populärt (är det fortfarande) men då andra bibliotek är… låt oss säga mindre Starwarsiga.. så åkte böckerna mest ut i regionen )gör det fortfarande)

Jag tycker inte att det är raketforskning direkt. Många gillar Star Wars. Vi borde ha mer på biblioteket?

Hursomhelst.

Vi har lite mer roliga saker än man kan tro.

Serierna nere är nya.

Serien the high republic är Jättepopulär, särskilt i samband med det nya spelet jedi survivor som hämtar lite ”Lore” därifrån.

Om man följer  Nordmalings bibliotek på Instagram så ser man en film vi gjorde för att fira dagen. Den tog 20 minuter att göra och ibland så önskar jag att vi firade mer eftersom det här egentligen är ganska viktigt.

Biblioteken borde jobba mer multimedialt.  Dra lite nytta av populariteten i andra medier. Det lockar till läsning.

Sen så tycker jag att man borde allmänt våga vara lite fånigare (se filmen så förstår ni nog)

Man ana vilken pretentiös skit det här kommer att vara bara på titeln. Jag har funderat ganska mycket på det här och min roll på biblioteken (och i många andra sammanhang). Häng med vi hamnar där i slutet.

En annan pretentiös skit var Eutyfron. Vi känner honom från av Platons tidiga dialoger. Eutyfron står och hänger utanför en rättssal när han stöter på Sokrates.

Sokrates är ganska chill. Han är anklagad för att vara ett dåligt föredöme men det är inte det dom pratar om. Eutyfron är nån sorts advokat och håller på att sätta dit sin far för mord (alternativt låta folk ligga fastkjedjade i diken onödigt länge ).

Man förstår att Eutyfron är en pretentiös jävel för han pratar om sig själv i tredje person och han tycker verkligen att han är en expert på moral. Han är väldigt moralisk. Se ovanstående familjekonflikt till exempel.

Nu kommer någon sorts jämförelse med bibliotek(?)

Sokrates går an och frågar Eutyfron vad som gör det goda gott. Alltså inte bregott eller så utan vad är det som bestämmer vad som är moraliskt bra/gott. Vad är egentligen godhet (jag parafraserar lite).

Eutyfron säger typ.

Jamen sånt jag gör. Åklagar min egen far trots att han är … ja min farsa. Han ger en massa exempel.Jag skumläste lite.

Men vänta nu ett tag säger Sokrates (jag parafraserar en hel del). Det är exempel på vad som är moraliskt gott.

Men vad är ”moraliskt gott”. Vad gör det goda gott?

Nu till bibliotek:

Jag tycker jämt jag hamnar där.

Jämt.

Med Sokrates.

Varför gör vi saker?

Vi kan inte bara göra saker som Eutyfron och självgoda titta oss i spegeln och tro att vi är goda (eller gör saker rätt)

Vi måste hela tiden ställa Sokratiska frågor.

Det här är tyvärr en del av vår spegelbild:

”Diskriminering finns i vår bransch också”

”Tystnaden är ett sjukdomstecken”

…Soledad Cartagena som undrar varför bibliotekarier är så fega!

Hursomhelst…var var jag nu? Just ja. Jag anklagade andra för att vara självgoda samtidigt som jag jämför mig själv med Sokrates. Det blir nog populärt.

Vad var det nu egentligen som var det moraliskt goda?

Sokrates ställer frågan om det goda kommer från gudarna eller om gudarna väljer det goda för att det är gott.

Alltså om det goda kommer från gudarna (Gud) så får vi lite problem. En del av oss i alla fall. Om Gud exempelvis skulle säga åt mig att offra min son utan någon anledning bara för att Gud tycker det så skulle det vara lite lustigt just för tillfället så blir det svårt för mig i alla fall. Om gudarna gör något dåligt (just dom grekiska uppförde sig stundtals ganska illa men det är inte helt isolerat till den religionen om man ska vara ärlig) så är man helt utelämnad.

Om Gudarna å andra sidan gudarna väljer det goda för att det är gott så måste något annat än gudarna källan till det Goda. Då är alltså någonting gott oavsett vad gud tycker.

Om jag hade någon poäng när jag började skriva så tror jag att den är denna:

En massa personer vågar ställa knepiga frågor och även om det ibland är smärtsamt måste vi låta dem göra det.

För vi kan inte utgå ifrån att vi gör vad som är gott och riktigt.

Det vi gör är heller inte gott och riktigt för att vi gör dem.

Vill man filosofera mera så har vi hela säsongen av Platons skrifter på bibblan.

Bara att komma och låna.

I min gårdagens tokerier skrev jag om Bande dessinée, dvs den Fransk-belgiska skolan av serier. Du som är uppvuxen på 80-talet är mest troligt bekant med Lucky Luke, Tintin och Asterix som är de mest framgångsrika serierna. Det som räknades som fulkultur på den tiden har blivit finkulur nu och på biblioteket finns fina samlingsvolymer av ovannämnda serier men också Blueberry och Thorgal och andra mindre kända namn.

(Blueberrys skapare Jean-Michel Charlier gjorde också lite Lucky Luke på skämt som synes i rutan ovan)

Det rör sig alltså om tecknade serier från det Fransk-belgiska språkområdet och i dessa tider när vi ska bejaka vårt kulturarv kan det vara värt att nämna att anledningen att vi har en sådan rik och fantastisk seriekultur i Sverige beror ganska mycket på en dansk bibliotekarie. Jens Peder Agger blev anställd på Carlsen det danska förlaget med förlag i Sverige och Tyskland. De serierna som de danska förlaget gav ut hamnade i Sverige och Tyskland också. Tintin fick enorma framgångar och andra förlag tog chansen att köpa in sådant som Carlsen ratat. Exempelvis Asterix som Hemmets journal lade vantarna på då Carlsen tyckte att den var för fransk och konstig.

Ett tag så florerade det en mängd belgiska serier i Sverige. Kommer ni ihåg Finn och Fiffi? Den ges fortfarande ut i Belgien (uppe i 300 album nu). Spirou, Smurfarna, Johan och Pellevin, Marsupilami och Starke Staffan är andra exempel.

Själv älskade jag Iznogoud, bara de svenska ordvitsarna (serien utspelar sig i Bagdad och hans medhjälpare heter Bra-at-Hamed) gör serien värld att läsa.

En del serier utspelar sig i samma ”universum” eller är spinoffs på mer populära serier. Johan och Pellevin rör sig i smurfarnas värld, Spirou har ju någon sorts meta tidningsredaktion som ger ut sina egna äventyr (Gaston).  Ratata, den där korkade hunden i Lucky Luke,  fick en egen serie.

( Cobolt förlag ger ut de här fina böckerna)

Några serier som är kända av oss fantomenläsare är Blueberry och Bernad Prince. Den sistnämda är lite mindre känd men gick att läsa i tidningarna Fantomen, Magnum, Banggg, Champion och Collage.

På biblioteket så finns böckerna antingen som lite finare samlingsutgåvor där man samlat gamla serier, men ibland så kommer det fina nyöversättningar.

Blårockarna (Les Tuniques Bleues) utspelar sig under det amerikanska inbördeskriget och har fått några fina nyutgåvor. Tintin, det överlägset populäraste serien likaså.

Johan och Pellevin albumen på biblioteket är skrivna av Yvan Delporte som faktiskt var chefredaktör för Spirou mellan 1955 till 1968. En mer eller mindre intressant sidnotis är att han började sin karriär med att retuschera urringningar på amerikanska serier som ansågs för oanständiga. Det kan ju också vara ett sätt att påbörja en lovande karriär.

Kolla in Blårockarna, Tintin eller Gaston om du vill höja statistiken för nya fina nyutgåvor, men ge gärna Lucky Luke, Asterix och de andra Bande dessinée serierna lite kärlek.