Blev lagom irriterad för några veckor sedan när jag insåg kommunalrådet Lennart Holmlunds (S) insikter och åsikter om Turkiet (13/1). Han irriteras över att Frankrike och Tyskland kanske sätter käppar i hjulet för landets eventuella medlemskap i EU. Samtidigt tycker han att vi i Sverige inte alltid ska tyckas veta bättre än andra länder om mänskliga rättigheter. Men det är faktiskt så att Sverige har en väldigt sund inställning till mänskliga rättigheter, synnerligen bättre inställning än exempelvis Turkiet.

Sedan flera år tillbaka driver organisationen TOHAV ett rehabiliteringscenter för de som utsatts för tortyr i turkiska fängelser. Antalet som söker sig till centret ökar kraftigt för varje månad och är nu uppe i ett 25-tal personer per månad. Som torterade räknar man då endast de som utsatts för systematiskt tortyr av utförd av officiella, uniformerade representanter för den turkiska regeringen. Det är svårt att nämna de olika metoderna utan en känsla av illamående. TOHAV:s lista på 64 olika metoder som registrerats visar att människor utsätts för isolering, misshandel, tårgas, korsfästning, elektrisk tortyr, sexuellt våld och ännu värre metoder. Dessutom hotas de av att deras familjer ska utsättas för samma behandling. 

Socialdemokraterna i Umeå åkte i januari till Istanbul på konferens. De kan konferera i Turkiet utan problem och staden är ju fin och trevlig. Men denna rättighet gäller inte alla – i synnerhet inte kurder. För bara en månad sedan förbjöds ett kurdiskt parti i Turkiet. Strax efter förbudet greps över 50 av deras medlemmar, bara för att de tillhör samma parti. Den kurdiska flaggan kan man inte bära offentligt i Turkiet och man bör undvika att visa sin kurdiska bakgrund om man vill vara ifred från polisen.

Nej, förhoppningsvis får Lennart rätt och Tyskland och Frankrike sätter käppar i hjulet för ett framtida turkiskt medlemskap i EU. Så länge alltså.

Jaja, helt och hållet lämnar jag inte politiken, men nästan. Det blir en ordentlig valkampanj i år som tidigare, men för mig personligen blir alltså själva valet inte lika spännande som de två senaste. Jag ställer ju inte upp på någon av listorna, vare sig i riksdagsvalet, landstingsvalet eller kommunvalet. Tror det är svårt att bli en bra politiker om man inte gör något annat och ger sig ut i det verkliga livet. Vid 27 års ålder och efter åtta år i kommunfullmäktige och kommunstyrelse är det lämpligt att göra något annat. För den skull inte sagt att man inte kan påverka på andra sätt och man kan alltid återkomma till politiken...

Under måndagkvällen hade Folkpartiet i Umeå sin nomineringsstämma och bestämmer vilka som ska stå i vilken ordning på valsedeln till kommunfullmäktige. Ska det bli någon förnyelse måste någon också stå tillbaka och lämna plats. Inför valet 2002 gjorde Margareta Ekesrydh precis det – hon erbjöd mig sin plats.* Denna gång är det min tur att stå tillbaka för förnyelse och jag önskar alla dessa kandidater lycka till i valet. Desto fler som driver personvalskampanjer desto bättre för den liberala rörelsen och i slutändan är det ju ändå väljarna som bestämmer...

*Hade valresultatet blivit detsamma hade Margareta Ekesrydh hamnat utanför fullmäktigegruppen, men tack vare att det gick så bra för Folkpartiet, fördubblades vi i Umeå och Margareta blev trots allt ledamot.

Kan Förintelsen som ämne bli uttjatat? Ja, enligt VK-bloggaren Faw Al-Duri kan den bli just det. Hon skriver så här (16/1 2010): ”Är så jäkulst less på allt tjat om förintelsen. Visst, jättehemskt. Men alla andra folkmord då? (…) Nej, judarna det är mest synd om tydligen. Fortfarande.” Tydligen har dock Faw Al-Duri ångrat sig. Inlägget hon skrev angreps av massor med kommentarer och i desperation plockades det bort från VK-bloggen.

1945 kom tre systrar till Sverige. De hade alla överlevt hela vägen från hembyn Alexandrow i Polen, genom gettot i Lodz, koncentrationslägret Auschwitz, arbetslägret Neukölln och slutligen det ökända kvinnolägret Ravensbrück i norra Tyskland. De följde sedan med de Vita Bussarna till Sverige och efter några år tog de sig norrut till Umeå. Här bor de fortfarande med sina familjer, barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Berättelsen om de tre systrarna är lång och oerhört fin, men den tar vi en annan gång. Det är dock viktigt att ha de tre systrarna och deras familjer i åtanke när man läser texter som de av VK-bloggaren Faw Al-Duri eller kristdemokraten Rabih Ballout, som för ett halvår sedan ansåg att det faktiskt finns andra versioner av vad som hände under Förintelsen. Är de tre systrarna värda en sådan behandling? Faw Al-Duri och Rabih Ballout är levande bevis på att undervisningen om Förintelsen behövs – fortfarande. 

Men det är som sagt inte första gången antisemitismen visar sig i Umeå och jag lovar att det inte är sista gången heller. Idag besöker Steve Sem-Sandberg Umeå, under lunch Aula Nordica och under kvällen Vasakyrkan. Jag hoppas att Faw Al-Duri och andra går dit och lyssnar. Sem-Sandberg har skrivit boken ”De fattiga i Lodz” som handlar om ghettot i den polska staden Lodz, en plats som beskrivs av vissa som helvetet på jorden. En bok att rekommendera!

Gick förbi Apoteket Renen idag och såg hur de gamla skyltarna rasade ned från fasaden. Apoteket AB har öppnat nytt på andra sidan Renmarkstorget och gamla ”Renen” övergår nu i privat ägo. Igår behövde jag akut Alvedon, kände att febern var på väg.

Men vad gör man en sen söndag kväll när Apoteket AB är stängt? Ja, kör man förbi exempelvis ICA Kvantum så kan man gå in där och köpa sig ett paket. Helt underbart smidigt och lätt, men omöjligt om gamla vänsterregeringen fått bestämma! Man kan ju fråga sig om de ska återinföra apoteksmonopolet om de vinner valet. Varför ska jag inte kunna köpa Alvedon på ICA?