Ingemars blogghörna

Ingen har väl undgått att Sveriges Riksdag erkänt osmanska rikets massaker på bl.a. armenier 1915 som ett folkmord? Jag är för trött för att orka skriva särskilt mycket om saken; mina tankar överensstämmer dock rätt bra med vad Henrik Berggren har skrivit i DN.

Att Turkiet kallat hem sin Sverigeambassadör är måhända inte märkligt med tanke på den känslighet som  frågan har i Turkiet. För Turkiets del så är det dock tråkigt att landet har så svårt att smälta de dystrare episoderna av sin historia. Alla länder har begått hemskheter, t.o.m. Sverige. Vad svenska krigarkungar gjorde på kontinenten, och vad staten ställt till med här i Sverige är dock inget som nutida svenskar behöver känna ansvar för eller ens skämmas över. På samma sätt är det inte nuvarande turkars fel att osmanska soldater åstadkom elände när 1900-talet var ungt.

Det hör till ett lands mognad att erkänna de fel som begåtts i historien. Att vägra acceptera de mörkare sidorna leder ingen vart. Först när man har erkänt för sig själv att misstag har begåtts, så kan man gå tillbaka och analysera skeendena på ett mer objektivt sätt. Så länge den turkiska självkänslan får bestämma dagordningen, så kommer turkarna (och vi andra) aldrig riktigt att få veta vad som hände...

Läs även andra bloggares åsikter om Turkiet, armenier, folkmord, omröstning, Osmanska riket, historia

Nu finns ytterligare en anledning att besöka Nordic Rock: Nocturnal Rites ska nämligen spela! Jag hoppas att jag har möjligheten att åka!! Hoppas också att övrig publik har vett att låta bli spriten... Musiken är ju nog berusande i sig!!

Läs även andra bloggares åsikter om Nordic Rock, Umeå, hårdrock, Nocturnal Rites

Så här i sportlovstider så är det tydligt att var och en tycks associera skidåkning med Hemavan, slalompjäxor och Anja Pärson. I samband med söndagens vasaloppssändning på TV så menade man att längdskidåkning återigen var på väg att bli en folksport. Det är i alla fall inget jag har märkt. När jag hört folk prata om skidor, så har det så gott som alltid visat sig att de pratade om slalom eller annan utförsåkning. I de bjurholmska skidspåren har det heller inte varit någon större folkansamling...

Förr i tiden var Västerbotten en stark skidregion. I dessa post-Elofsson-tider så är det nästintill bara tal om Anja, Maria P-H och UHSK. VK gör också sitt till för att förpassa längdskidåkningen till historiens skrymslen. I samband med en artikel om Agnäsbacken, så har man en omröstningsfråga: "Vilken skidbacke nära kusten tycker du är bäst?". Förutom de olika skidbacks-alternativen kan man bara svara "Ingen, åker till fjällen" eller "Åker inte skidor". Vad ska jag svara på en sådan fråga? Jag åker ju visst skidor, men inte slalom! Varför kunde de inte ha ett annat alternativ i stället? "Åker inte slalom" eller "Åker inte alpint" eller något liknande, hade ju varit betydligt bättre passande.

Även om exempelvis milspåret i Bjurholm bjuder på en riktigt härlig utförsbacke, så tillhör jag ju den kategorin som inte åker "utförs" utan "slättförs"!

Läs även andra bloggares åsikter om längdskidor, alpint, utförsåkning, slalom, skidbackar

I takt med att skidsäsongen började och vinter-OS ägde rum, så blev det en del sportinlägg på bloggen. Hädanefter hittar du samtliga nya inlägg som på något sätt handlar om sport i en särskild sportkategori.

De redan skrivna sportinläggen kommer jag att lägga till i kategorin allt eftersom. Sedan starten i somras har det blivit en del inlägg, och jag tänker verkligen inte leta igenom alla dessa på en och samma gång! Hav tålamod! ;-)

Jag passar även på att ta bort kategorin Data/IT då den länge gapat tom...

Läs även andra bloggares åsikter om bloggkategorier, sport

Den 8:e mars firas Internationella kvinnodagen. Jag saluterade kvinnan i ett tidigare inlägg, men utan respons. Att hylla kvinnan på någon av de 364 andra dagarna gör sig tydligen inte, för det inlägget fick inte en enda "tumme upp"...

Hursomhelst, jag tänker uppmärksamma denna dag genom att tipsa om några kvinnliga bloggare. Några läser jag sporadiskt, andra följer jag noga. Jag delar inte alltid deras åikter, men gillar definitivt deras attityd! Samtliga tilltalar mig för att de är kvinnor som står för vad de tycker och som inte tar skit!

1. Först ut blir Lotten Lindström här på VK-bloggen. Hon skriver underhållande, och är inte sen med att påpeka saker hon stör sig på! Vardagstrivialia samsas med allvarliga inlägg, där samhällsföreteelser tas upp till debatt. Besök rekommenderas!

2. Som nummer två nämner jag Camilla Grepe — den oförtröttliga religionskritikern. Med humor och allvar kämpar hon för sin sak. Ibland tar hon i för mycket, men oftast är inläggen briljanta!

3. Trea på listan är Maria Ferm, språkrör för Grön Ungdom. I hennes blogg får man följa såväl politiska som privata förehavanden, med fokus på det förstnämnda. Den miljöintresserade får sitt lystmäte!

4. Listans mest kända namn är tveklöst Hanna Fridén. Hon har en nationellt uppmärksammad blogg, men är på en helt annan nivå än de s.k. blondinbloggarna. Hennes blogg har blivit prisbelönt . Välförtjänt eller ej? Avgör själv! Fridén är "Feminist med fokus på ideal, ätstörningar och sexualitet".

5. Nummer fem kommer kanske som en överraskning för somliga. Att göra PR för en religiöst inriktad blogg tar lite emot, men å andra sidan för Bitte Assarmo av och till intressanta resonemang som även jag kan instämma i!

6. Som nummer sex kommer en tjej som ofta skriver om sex — Johanna Sjödin! En ganska ny upptäckt i bloggosfären, men en frisk fläkt utgör hon definitivt! Hennes blogg är dock inget för den pryde...

7. Listan avslutas på samma sätt som den började, d.v.s. med ett namn från VK-bloggen. Bjurholmsbekantingen Maggie Jakobsson låter sitt politiska och fackliga engagemang lysa igenom, men bjuder även på värdeneutrala vardagstankar från ett (för närvarande) snöigt Agnäs.

Avslutningsvis bjuder jag på en klassiker från den mer musikaliska delen av svensk kvinnorörelse. Röda bönor bjuder upp till dans:

Läs även andra bloggares åsikter om kvinnor, bloggare, Röda bönor

Vasaloppsdag är skiddag, så är det bara! Efter att ha sett umebekantingen Brink ta hem 9-milaloppet så blev det åka av även för min del. Snuvan och förkylningen har börjat att släppa, men med tanke på att jag inte är 100% kry så tog jag det lite lugnt! Jag lät dig alltså köra om med flit, Gunnar S. ;-)

En positiv överraskning var att milspåret var uppkört! Jag hade börjat tvivla på att det någonsin skulle köras upp under säsongen, men nu behöver jag inte tvivla längre. Tummen upp för Per-Erik!

Med tanke på vilket härligt skidväder dagen bjöd på, så var det förvånansvärt få i farten. Bjurholms skidelit var säkerligen i trakterna kring Mora, men nog hade man väl trott att de glada skidamatörerna skulle vara på plats här i Bjurholm? Nåja, att vara ensam skidåkare i skogen en härlig vinterdag — man kan ha det sämre!

Läs även andra bloggares åsikter om längdskidor, Vasaloppet, Jörgen Brink, Bjurholm, milspåret

Om jag säger incest, vad tänker du på då? Tänker du kanske på Josef Fritzl i Österrike — han som höll sin dotter fången och gång på gång gjorde henne gravid? Sinnesbilden av incest torde för många vara just bilden av en förälder som våldför sig sexuellt på sitt barn. Samtidigt innebär ju ordet incest bara att det rör sig om nära släktingar som har sex. Att begreppet i folkmun kommit att bli synonymt med sexuella övergrepp inom familjen är lite olyckligt. Det kan ju faktiskt mycket väl finnas situationer där incest inte handlar om övergrepp. För något år sedan var ett fall med ett tyskt syskonpar omskrivet i media. Det handlade om en bortadopterad bror som i vuxen ålder träffat och blivit förälskad i sin syster, som han sedan bildade familj med.

I dagens pappersvariant av DN kunde man läsa om en svensk variant på syskonincest. Notisen i DN var rätt så kortfattad — men kvällstidningarna hade (som så ofta i dylika ämnen) desto mer detaljer. Aftonbladet beskriver hur en gravid 22-årig kvinna i Kalmar kommit på sin sambo, när denne hade sex med sin syster. Det är inte otroligt att alkohol var med i bilden: det skedde efter en fest och inget av syskonen uppger sig ha klara minnesbilder av händelsen. Syskonsexet verkar dock inte ha skett under någon form av tvång. Att kalla det för "övergrepp" vore därför att ta i...

Kolumnisten Karin Ahlborg menar att det "vore medeltida" att straffa syskonen ifråga: det har ju trots allt rört sig om frivilligt sex mellan sexmyndiga människor. Jag är böjd att hålla med. Bloggaren sjubarnsmamma tycker däremot att de visst ska straffas, de har ju — likt bankrånare och misshandlare — brutit mot lagen! Å andra sidan finns det gott om stolligheter i lagboken som ännu inte rensats bort; om man skulle ta alla dessa på allvar skulle exempelvis kungen ligga risigt till, då han med största sannolikhet inte är så religiöst inskränkt som lagen kräver...

Bland kommentarerna till Ahlborgs artikel blandas högt med lågt; somliga instämmer med Ahlborg, andra menar att hennes inställning kan jämföras med att godkänna våldtäkter och praktiserad pedofili — något som naturligtvis är nonsens! Om sexet sker mellan samtyckande vuxna, så förekommer ju vare sig våldtäkt eller pedofili! Några menar att syskonen bör straffas för att det är "äckligt" med syskonsex, och det kan de ju få tycka! Själv tycker jag att analsex verkar äckligt (skulle aldrig komma på tanken att prova!) — men för den skull klandrar jag inte dem som ägnar sig åt det.

Många tycks mena att incestuösa förhållanden alltid ska beivras, eftersom avkomman riskerar att få genetiska skador. Är det då även läge att förbjuda kvinnor i 40-årsåldern från att ha sex? Eller förbjuda personer med "dåliga anlag" från att ha sex? Dessutom finns det ju preventivmedel. Argumentet bygger för övrigt på heteronormativitet: hur ska man förhålla sig till homosexuella incest-relationer? Där finns ju ingen som helst risk för graviditet!

Själv skulle jag aldrig komma på tanken att hoppa i säng med min syster (eller någon annan nära släkting för den delen), och jag kan garantera att den inställningen är ömsesidig. Denna inställning delar jag säkerligen med det stora flertalet — antagligen även med dig som läser detta blogginlägg. Bara för att jag själv inte kan tänka mig att idka incest, så betyder det inte att jag tar avstånd från de vuxna individer som frivilligt har sex med nära släktingar! De är säkerligen inte många, men de finns där ute. De är människor av kött och blod, det är bara det att deras sexuella lustar riktas åt ovanligt håll. Så länge de inblandade trivs med vad de gör, så ser i alla fall jag ingen anledning att klaga. Gör du?

Läs mer:

• Experter: Det här är abnormalt (Aftonbladet 6/3)
• Incest (Caspian Rehbinders tankar & kreationer, 6/3)

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om incest, Kalmar, syskon, sex, lagstiftning

I SvD har det den senaste tiden debatterats flitigt om de föreslagna ändringarna i kursplanen för religion. Det kan sägas ha börjat med att Jan Björklund klagade på att formuleringar om kristendomens betydelse tagits bort. Björklunds uttalande blev ivrigt påhejat av egoistiska kristna — det är tydligen inte bara i hotellrummen utan även i kursplanerna som kristendomen ska ha företräde...

Som respons på uttalandet från Björklund, så publicerade därför representanter från Humanisterna en debattartikel på SvD Brännpunkt. I den kritiserades Björklunds utspel, och samtidigt infördes invändningar mot motiven till att kristendomen skulle ha företräde i undervisningen. Resonemanget var förvisso inte helt genomtänkt; bara för att exempelvis värderingar i kristendomen inte nödvändigtvis har kristet ursprung, så innebär ju inte det att kristendomen inte ska ha cred för att ha infört dem! Huvudidén håller jag dock med om: varför ge kristendomen mer utrymme än andra religioner, i en tid när kristendomen (åtminstone i Sverige) inte har samma stora betydelse som förr?

I en replik står Björklund på sig och menar att kristendomen visst förtjänar en särställning. Han nämner bl.a. att "[m]er än 80 procent av befolkningen är medlemmar i olika kristna samfund". Detta beror dock huvudsakligen på att de flesta svenskarna har förbaskat svårt att frigöra sig från traditioner och släppa medlemskap de aldrig gått in i av fri vilja — något som förstås Björklund också borde veta. Men det är klart, då han inte ens har koll på sina egna ansvarsområden så kanske det är för mycket begärt...

Förutom Björklund har även andra gett sig in i debatten på SvD — allihopa kritiserande Humanisternas inlägg på olika grunder. Den som vill kan läsa Humanistbloggen där kritiken tas upp och besvaras. Jag tänker i stället ta fasta på det sista citatet i Björklunds replik:

"Det är möjligt att en del ateister skulle önska att religion och kristendom kunde utraderas och att skolan skulle propagera mot religion. Men skolans uppgift är inte att ta ställning för eller emot olika livsåskådningar. Skolans uppgift är, anser jag, att undervisa om olika religioner, men lägga tyngdpunkten på den religion som påverkat oss mest."

Visst behövs en gedigen kunskap om kristendomen för att förstå den svenska och europeiska historien, och självklart ska denna undervisning vara objektivt hållen. Å andra sidan måste man ha i åtanke att kristendomens historiska särställning tydligt framkommer i historieämnet. Att kristendomen i mångt och mycket har påverkat Sverige är därför inget som försvinner från undervisningen, bara för att ett par rader i kursplanen raderas. Man kan tycka att det skulle behövas mer detaljerade kunskaper om kristendomen för att — inom ramen av historieämnet — verkligen förstå kristendomens påverkan. Men då borde man väl också argumentera för att samhällskunskapen skulle koncentrera sig på undervisning av diktatur snarare än demokrati, eftersom (monarkisk) diktatur är det som längst har påverkat landet? På något sätt misstänker jag att liberalen(?) Björklund inte vill kännas vid en sådan undervisningsmodell...

Dessutom är skolan inte enbart till för att eleverna bättre ska förstå dåtid och nutid. Än viktigare är att ha beredskap inför framtiden. För att kunna orientera sig i en alltmer globaliserad värld behövs en gedigen kunskap om islam, hinduism och andra religiösa tanketraditioner. En del av dagens miljötänkande hämtar inspiration från s.k. primitiva religioner hos ursprungsfolk (bl.a. hopi-indianerna). Hur ska man förstå det om man i religiös väg huvusakligen enbart berört Jesus och kristendomen?

I religionsämnet bör eleverna presenteras för samtliga världsreligioner, men även andra livsåskådningar som har betydelse för många idag. Kristendomen bör inte ha någon särställning i detta avseende. Religionernas uppkomst, idévärld och samhällspåverkan bör problematiseras — men detta är inget som sker i religionsämnet alléna. Som Christermagister påpekar, så går de s.k. SO-ämnena in i varandra. Religion är inte helt fristående från historia, ej heller från geografi eller samhällskunskap. Religioners uppkomst och idévärld granskas huvudsakligen i religionsämnet. Dess faktiska samhällspåverkan (positiv och negativ) tydliggörs i övriga SO-ämnen (men även i exempelvis svenskämnet). Är det något problem med det?

Under min egen skoltid har kristendomen tveklöst haft en särställning. I lågstadiet presenterades de bibliska berättelserna som sanna — i alla fall upplevde jag det så. Under högstadiet och gymnasiet gick man pliktskydligast igenom islam och judendom, samt hinduism och buddhism, men nog var kristendomen i centrum! Själv tyckte jag religionsämnet var grymt tråkigt när det begav sig. Idag är jag desto mer intresserad. Kanske hade mitt intresse väckts snabbare om man inom religionsundervisningen även hade granskat religionsfenomenet kritiskt (Varför finns religioner? Hur har de överlevt? Kan alla ha sanningsanspråk? Hur uppstod myterna?), samt tagit upp t.ex. samisk och fornnordisk religion...

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om skolan, kursplan, religion, kristendom, Humanisterna, Jan Björklund

Vi lever i en tid när många arbetare går på knäna, blir utbrända och sönderstressade. Samtidigt är det så att många är arbetslösa. I det läget går Maud Olofsson och Centerpartiet ut med att man vill utöka de "hushållsnära tjänsterna" till att även innefatta saker som hundpromenader och montering av IKEA-möbler. De som jobbar i det Reinfeldtska (och Olofssonska) samhället ska alltså jobba än mer, medan de som saknar jobb förväntas ska ta hand om det som arbetarna inte hinner med p.g.a. att dessa har fullt upp med att jobba.

Vore det inte bättre att de arbetslösa kom in på den "riktiga" arbetsmarknaden och kunde avlasta den befintliga arbetarskaran? Då skulle ju de nuvarande arbetarna inte behöva arbeta ihjäl sig, och dessutom få både tid och ork att klara av hundrastningar och möbelstök själva. Bara en tanke...

Då min egen ekonomi är ansträngd, så skulle det i.o.f.s. vara bra om man kunde få in lite extra stålar genom att hjälpa folk med möbelmonteringar, TV-installationer och liknande (om nu någon sådan efterfrågan finns bortom lyxvillorna i Danderyd). För att folk ska kunna få avdraget måste dock affären göras "vitt" — d.v.s. det måste tas upp i deklarationen. Innebär det att jag, som potentiell "RUT-jobbare", måste ha ett registrerat företag för att komma i fråga? Någon som har koll?

Ni som tror att jag gått på ett för tidigt april-skämt kan läsa i dagens pappersupplaga av DN. Där framgår tydligt att det Olofssonska utspelet verkligen har ägt rum. För sosse-reaktioner på utspelet, så hänvisas till Jan Andersson respektive Tord Oscarsson. Reaktioner från annat politiskt håll har jag inte hittat.

För den som vill ha mer kött på benen om det här med hushållsnära tjänster, så rekommenderas starkt ett besök på DN:s webbplats. I en artikel har de nämligen satt det s.k. RUT-avdraget under lupp...

Läs även andra bloggares åsikter om RUT-avdrag, hushållsnära tjänster, Maud Olofsson, Centerpartiet, IKEA

På omslaget till den TV-bilaga som följde med dagens VK kan man se Ebba von Sydows nuna. Jag har förvisso inget emot att beskåda hennes söta anletsdrag, men desto mer har jag emot sammanhanget till varför hon är på TV-bilagans framsida, nämligen det åstundande kungabröllopet. Eller rättare sagt: SVT:s osmakliga kungafjäsk som innebär att bröllopet upphaussas så till den milda grad.

Det faktum att den svenska tronföljaren ska stadga sig är förvisso en nationell angelägenhet. För den skull behöver man inte upphöja det till århundradets jippo som måste firas och uppmärksammas på alla möjliga sätt. Och man behöver definitivt inte starta rapporteringen flera månader innan det finns något att rapportera...

Ebba von Sydow tycker säkert att det är kul med festligheter, modetrender och glamour. Det måste hon givetvis få tycka, men måste SVT ägna sändningstid åt hennes intressen (och kungaspektaklet) bara för det?

Läs även andra bloggares åsikter om Ebba von Sydow, kungabröllop, TV-bilaga, SVT