Tidigare ikväll såg jag på ett mycket intressant avsnitt av Vetenskapens värld. Det handlade om makarna Marie och Pierre Curie, deras dotter Irène Joliot Curie och svärson Frederic. Förutom rent biografiskt stoff fick man som tittare en inblick i den naturvetenskapliga utveckling som bl.a. ledde fram till kärnkraft och atombomb. Vidare fick man sig till livs ytterligare aspekter av världskrigens och totalitarismens hemskheter. Avsnittet gav även en inblick i konkurrensen bland nobelpris-kandidaterna. Det visade sig att makarna Joliot Curie vid två tillfällen var snubblande nära upptäckter som senare kom att belönas med nobelpris. Till slut fick det ändå ett välförtjänt nobelpris i kemi!

När Irène Joliot Curie gick ur tiden 1956 så vädjade de anhöriga att begravningen skulle vara befriad från religiösa och militära inslag. Detta av naturliga skäl, eftersom Joliot Curie i livet hade varit ateist. Som fransk medborgare hade hon även drabbats av krigets elände, och dessutom fått uppleva hur bl.a. hennes grundforskning utnyttjades till militär tillämpning i form av atombomben. Militära inslag skulle således även de ha varit fel — trots att sådana säkert var naturliga inslag i ståtliga statsbegravningar.

Oavsett om man är intresserad av vetenskap, historia eller människors livsöden, så kan jag varmt rekommendera avsnittet. Programmet lär gå i repris, och kan även ses via nätet under de närmsta dagarna.

Läs även andra bloggares åsikter om TV, Vetenskapens värld, Marie Curie, Irène Joliot Curie, kemi, nobelpris, historia, vetenskap

Så är då årets skyltsöndag snart till ändå. Själv har jag av och till under dagen varit stationerad på Naturskyddsföreningens tävlingsstånd. Som en av fem arrangörsföreningar deltog vi i den så kallade "skyltkampen". Jag får passa på att tacka mina föreningskollegor för en trevlig dag! Ett varmt tack riktas även till besökarna som hade överseende med det delvis oorganiserade bemötandet från vår sida. (Trots marschaller och värmeljus hade vi nämligen problem med att erbjuda tillräckligt med lyse när mörkret satt in...) En stor eloge även till de tappra fjärdeklassare som trotsade minusgraderna för att bistå vid vårt stånd!

På Folkets hus fick jag av 8:orna veta att det vankas luciafest även i år. Jag hade tidigare hört rykten om att showen skulle ställas in, så jag blev desto gladare när jag hörde att så inte blev fallet! Det ska verkligen bli kul att se vad "mina" gamla elever åstadkommit! Jag noterar dock att evenemanget kommer att gå av stapeln samma dag som jag har uppsatsseminarium på universitetet. Förhoppningsvis hinner jag hem till Bjurholm i tid...

Förresten, är det någon som är sugen på en dejt den kvällen? Jag är ganska så utled på att besöka dylika tillställningar i ensamt majestät...

Läs även andra bloggares åsikter om Bjurholm, skyltsöndag, Naturskyddsföreningen, luciafest, dejt

Det råder mycket spekulationer kring sverigedemokraterna i en eventuell vågmästarroll. Utifrån framgångarna för partiet i diverse opinionsmätningar, så förväntar sig många att partiet kommer att plats i riksdagen efter valet 2010. Att överhuvudtaget resonera kring Sd:s kommande politiska ställning är förvisso spekulativt i överkant, eftersom framgång i opinionsmätningar inte nödvändigtvis behöver innebära framgång i valet. På samma sätt behöver inte motgång i opinionsmätningar säga något om eventuell motgång i val...

Många ser dock med fasa att Sd kan komma att få inflytande över politiken, och resonerar kring olika sätt att förhindra det. Statsvetaren Olof Ruin skriver i en debattartikel i DN att en lösning kan vara att Miljöpartiet — ett parti som har stöd från såväl höger som vänster — tillåts bilda regering, med stöd från s.k. hoppande majoriteter. På annan plats i DN skriver Johannes Åman att ett regeringssamarbete mellan socialdemokraterna och moderaterna inte bör uteslutas.

Själv har jag dock svårt att se problemet. Sverigedemokraterna kommer knappast att vara i egen majoritet, så vad gör det om den regerande sidan i vissa frågor är beroende av support från Sd? Blir ett politiskt ställningstagande automatiskt dåligt bara för att sverigedemokraterna delar det?

Självklart bör den allians som är störst (förhoppningsvis den rödgröna!) bilda regering. Att den sedan inte får igenom all sin politik p.g.a. att Sd i vissa frågor röstar med oppositionen, är väl i sig ingen katastrof? Så länge oppositionen inte utnyttjar situationen genom att yrka på nyval, så gör det väl inget om regeringen i vissa frågor körs över av opposition och sverigedemokrater? Tvärtom skulle det ju vara så att samtliga frågor i sådana fall skulle ha större demokratisk legitimitet, eftersom de verkligen baserades på majoritetens tyckande. Som det är idag så bestämmer majoritetsregeringen dagordningen även i frågor där den inte nödvändigtvis har sina väljares stöd, vilket naturligtvis är en demokratisk svaghet.

Diskussionen utgår ju också från att de politiska allianserna ska se likadana ut efter valet 2010. Kristdemokraterna, centerpartiet och vänsterpartiet ligger samtliga risigt till enligt opinionsmätningar. Nu ska man som sagt inte ta opinionsmätningar på för stort allvar, men det kan ju bli så att exempelvis Kd åker ut medan Sd kommer in i riksdagen. I såfall så är ju högeralliansen hursomhelst inte något alternativ vad gäller regeringsbildandet...

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om valet 2010, politik, vågmästare, sverigedemokraterna

Man möts av dom närhelst man slår på radion, och de flesta av dom är behagliga att lyssna på. Det finns dock radioröster som inte borde få höras — två av dessa tillhör personer av kvinnligt kön som huserar i SR:s korridorer i Umeå.

Det är hemskt att behöva lyssna på personer med röster som inte bär. På lärarutbildningen var besök hos talpedagog ett obligatoriskt inslag, och den som visade sig ha för dålig röst uppmanades att arbeta med att förbättra den. Har dom inga sådana rutiner på SR? Lärare i all ära, men radiopratare är väl i ännu större behov av behagliga röster??

Jag vill inte påstå att min röst är underbar att lyssna på — talpedagogen tyckte t.ex. att jag pratade aningen "knarrigt" — men nog borde man kunna begära av proffsiga radiopratare att de har röster som bär? Jag tänker inte lista personerna ifråga, det är jag alltför finkänslig för att göra. Dock är det strongt gjort av dom att ha lyckats hålla sig kvar som radiopratare. Kortväxta har inget att hämta i proffesionell basket och höjdhopp — på motsvarande sätt borde dåliga röster diskvalificera personer från att bli proffspratare i radio...

Läs även andra bloggares åsikter om radiopratare, SR, Umeå, röster, talpedagog

När något har satt sig på hjärnan så kan det vara svårt att bli kvitt det, vare sig det rör sig om signaturmelodier till TV-program, refränger till musikaliska slagdängor eller reklamjinglar man hört. För min del har jag av någon underlig anledning fått följande låt på hjärnan. Motorhead är inget favoritband, men det är klart — det finns ju betydligt mer irriterande alster som man kan råka ut för...

Läs även andra bloggares åsikter om musik, Motorhead, Ace of spades

I dagarna är det 150 år sedan Charles Darwins epokgörande verk "Om arternas uppkomst" (eng: "On the origin of species") först såg dagens ljus. Evolutionsteorin i sin ursprungliga form har dock förfinats en hel del sedan dess, och är sedan länge den gängse förklaringen till livets mångfald på vår planet. Trots evolutionsteorins vetenskapliga tyngd, så finns det fortfarande personer som sätter större tilltro till religiösa sagor. Knappast någon påstår längre att människor och djur kommit till på det sätt som beskrivs i t.ex. grekisk/romersk eller fornnordisk mytologi — men tron på den kristna mytologins motsvarande berättelser är fortsatt stark.

Hur kommer det att se ut om ytterligare 150 år? Kommer det fortfarande att finnas personer som tar avstånd från vetenskapens bild av livets uppkomst och utveckling? Förmodligen. Religiösa myter är seglivade och så länge religiösa grupperingar isolerar sig, så kommer det att vara svårt för vetenskapens ljus att tränga in. Det är därför av vikt att religiösa subkulturer inte förblir isolerade — ett sätt att motverka detta är att förhindra religiösa friskolor! Genom att barnen garanteras en sund skolundervisning utan religiösa dogmer, och kommer i kontakt med barn från andra miljöer, så blir det uppväxande släktet förhoppningsvis så pass upplysta att de inte sväljer de religiösa myterna och traditionerna rakt av...

Bildkälla: Wikipedia Läs mer:

• Charles Darwin och apornas uppkomst (Natur - fältbiologi - naturvård, 24/11)
• Mer Darwin! (Kunskapsbloggen 22/9)

Läs även andra bloggares åsikter om Charles Darwin, Om arternas uppkomst, evolutionsteori, kristendom, religiösa friskolor

Det blev torsk på Tallinn — eller snarare: torsk på Olofsdal. Efter att ha spelat till mig en klart fördelaktig ställning mot Christoffer i gårdagens KM-parti, så satte jag bort en bonde. Därefter fick jag kämpa för remi — men när väl remimöjligheten yttrade sig så tog jag inte tillvara på den! I stället för att ta remi och gräma mig över bondebortsättningen och en missad trolig vinst, så spelade jag vidare och gick in i en springargaffel. Summa summarum: det blev torsk!

För den skull är jag inte alltför ledsen. Eftersom jag är relativt otränad gick jag gick in i KM:et med inställningen att i första hand ha kul. Även om det förstås inte är kul att förlora, så kan jag i alla fall glädja mig åt ett väl genomfört parti fram till bondebortsättningen. Att förlora ett parti som jag egentligen borde ha vunnit kan dessutom ses som ett utslag av rättvisa: i förra ronden var det ju tvärtom...

Ifall jag ska representera SK Rockaden Umeå i lagmatcher framöver så måste jag dock bättra mig. Det duger inte att sätta bort sig, tillåta simpla springargafflar och missa enkla kombinationer på det sätt som jag gjort i höst...

Läs även andra bloggares åsikter om schack, KM, Rockaden Umeå

Det är inget snack om saken! Världens skiddrottningar är — åtminstone idag — svenskor. Genom stabila insatser av Anna Olsson och Sara Lindborg på de klassiska sträckorna, en enastående insats av Anna Haag på tredje sträckan och en kanonavslutning av Charlotte Kalla på den sista, så tog svenskorna övertygande hem damstafetten i Beitostölen. Jag är så grymt stolt över dessa svenskor!

I gårdagens inlägg berömde jag Kalla och Haag, men de andra svenska längdskidåkarna på damsidan är minsann inte dåliga dom heller! Förutom Olsson och Lindborg finns ju även Lina Andersson, Brita Norgren m.fl. som är med och krigar om platser i den svenska laguppställningen. Sällan har de svenska damlandslaget i längdskidåkning varit så starkt som det är nu!

Hatten av!

Läs även andra bloggares åsikter om längdskidor, världscupen, stafett, Beitostölen, Anna Olsson, Sara Lindborg, Anna Haag, Charlotte Kalla

Jag har nyss njutit av TV-utsändningen från världscupen i längdskidor och kan glatt konstatera att Charlotte Kalla och Anna Haag bemästrade den norska terrängen i Beitostölen imponerande bra. Mot Marit Björgen fanns inget att göra denna gång, men svenskorna skötte sig med den äran i och med att de beslagtog de två andra pallplatserna.

Jag diggar helt klart Kalla och Haag: de är skickliga skidåkare och söta som bara den! Dessutom är de ena riktiga fighters med vinnarskalle och jävlaranamma, men ändå ödmjuka vid intervjuer. Som skidåkande tjejer på elitnivå är de utmärkta ambassadörer för längdskidsporten — som i mina ögon tyvärr inte verkar vara lika populär bland allmänheten som utförsåkning. I mina ögon väger dock Kalla och hennes längdskidåkande kollegor tyngre än Ingemar Stenmark, Anja Pärson och allt vad de heter. Charlotte Kalla åker skidor uppför slalombackar — Anja Pärson åker lift. Det säger väl allt...

Följande låt — "Rainbow eyes" med Rainbow — tillägnas alla längdskidåkande sötnosar därute!

Läs även andra bloggares åsikter om längdskidor, Charlotte Kalla, Anna Haag, Beitostölen, världscupen

En företeelse som jag minns med förtjusning från ungdomens café-besök var de jukeboxar som man kunde spela låtar på. På Café Bakverket i Bjurholm hade de t.ex. en jukebox som kom till användning vid några av familjens besök. Jag minns dock inte vad jag/vi valde för musik (utbudet bestod väl av rock/pop-klassiker och moderna radio-hits...).

Jämfört med den bakgrundsmusik som brukar prägla nutidens mat- och fikaställen så måste jag säga att musiken sprungen från jukeboxar nog ändå var bättre. Idag matas man ju som oftast med slätstruken, nonsensmusik från radiostationernas topplistor. Med en jukebox så finns ju möjligheten att ha ett mixat utbud...

Vilket fik spelar t.ex. idag gammal god rock av typen som följande youtube-klipp framför, Foreigner med "Jukebox hero"?

Läs även andra bloggares åsikter om Bjurholm, café, jukeboxar, musik, Foreigner

Senaste avsnittet av SVT:s Existens handlade om livsåskådningsförbundet Humanisterna. I programmet jämförde man den sekulära humanismen i Sverige med hur det ser ut i Norge, där motsvarigheten till Humanisterna — Human-Etisk Forbund — har en betydligt starkare samhällsposition. Det luftades även kritik mot Humanisternas religionskritik och ordföranden Christer Sturmarks debattstil.

Själv kan jag förvisso tycka att hr Sturmark ibland går till överdrift i sin agitation, men kritiken i programmet handlade mer om att Humanisterna inte skulle vara tillräckligt "humana" och deras ordförande inte tillräckligt ödmjuk. Uppenbarligen har en del inte riktigt förstått att den sekulära humanismen inte är synonymt med vare sig bildningsidealet humanism eller humanismen i form av allmänmänskligt engagemang för människor (och djur). Även om dessa sorters humanism också ryms inom Humanisternas principprogram, så är det ju religionskritiken och betonandet av den icke-religiösa livshållningen som är förbundets signum.

Vad gäller ödmjukheten så är det ju frågan om man verkligen behöver vara ödmjukt inställd till religioner, religiösa traditioner och religiositet. Att vara ödmjuk gentemot människor är förstås en sak — men det uppfattar jag som att Sturmark och co vanligen är. Mig veterligen har t.ex. ingen humanist liknat religiösa människor vid en cancersvulst på samhällskroppen...

Sturmark sammanfattar vad den sekulära humanismen handlar om i en artikel på Newsmill:

"Humanismen som livsåskådning är sekulär, obunden och oberoende av varje föreställning om gudomliga eller magiska krafter. Spekulationer i och exploatering av tron på kosmiska makter eller andliga väsen ingår inte i humanismens livssyn.

Humanismen förespråkar också ett sekulärt och pluralistiskt samhälle präglat av respekt, omtanke, rättvisa, solidaritet och ansvar. Individens värdighet och självständighet är centrala värden i en humanistisk livsåskådning. Humanismen försvarar alla människors rätt att leva sina liv hur de vill, så länge de inte inkräktar på andras liv och frihet."

Det är för övrigt märkligt att Humanisterna anklagas för att inte vara ödmjuka nog i sin kritik av religiositet, pseudovetenskap och vidskepelse. Söker man efter inlägg om Humanisterna och Christer Sturmark i den kristna delen av bloggosfären, så visar det sig att många av dessa inte alls karakteriseras av någon ödmjukhet. Det är tydligen fritt fram att häckla Humanisterna och dess ordförande (för det är vanligtvis dessa som häcklas — principprogrammet talas det ofta tyst om...) — men att kritisera kristendom accepteras inte! Märkligt är bara förnamnet...

Själv tycker jag inte att icke-religiösa människor ska behöva gå med i något som påminner om ett samfund. Även om jag sympatiserade med Humanisterna sedan de kom i ropet för några år sedan, så såg jag ingen anledning att själv gå med. Det som till slut fick mig att ändå gå med var en debatt i TV4. Nämnde Sturmark och hans humanistkollega Ia Modin försvarade den sekulära humanismen, men de fick knappt en syl i vädret. Det hela avslutades med att den partiske programledaren (tillika en av moderatorerna) kallade Humanisterna för intoleranta och — enligt sann härskarteknik — anspelade på organisationens relativa litenhet. Så här skrev kristna bloggen Tro & tänk om debatten:

"Se Christer Sturmark och Ia Modin förlora en debatt stort. Detta är stor TV! Tack Hakelius och Ekdal för en underbar debatt! Tack för att ni inte bjöd in de vanliga stolpskotten för att föra de kristnas eller muslimernas talan.´Citat Hakelius: 'Att verka för intolerans under sken av tolerans är motbjudande. Det blir nog inte så många fler än 4000 medlemmar.'"

Det ska sägas att Hakelius sedan dess inte står särskilt högt i kurs hos mig...

Läs mer:

• TV-programmet Existens om Humanisterna (Humanistbloggen, 19/11)
• Humanist eller humanist, eller kanske både och? (Humanisterna Umeå, 9/10)

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om SVT, Existens, Humanisterna, humanism, Christer Sturmark, ödmjukhet, Hakelius

Böcker, böcker, böcker. Med anledning av B-uppsatsen i historia har jag spenderat ett par dagar på Forskningsarkivet i Umeå. Där har jag suttit och tittat igenom gamla bouppteckningar efter uppgifter om vilka böcker man hade i hemmen på 1800-talet. Att det skulle vara mycket kristen litteratur hade jag misstänkt, men att vanliga bönder och inlandsbor skulle ha så pass mycket postillor och uppbyggelseböcker hemma hade jag inte väntat mig. Postillor verkar det dessutom ha funnits en uppsjö av: Luther, Retzius, Scriver, Ekman, Nohrborg och Arndt är bara några av de förkunnare som författat sådana.

Apropå gamla böcker så hittade jag bland gamla släktsaker för en tid sedan följande lilla skrift: "Kärlekspostiljonen - Brefställare för Älskande af E.N.F. Ästman (E.C. Askerbergs förlag, 1888)"

Som titeln antyder rör det sig om en handbok i hur man skriver kärleksbrev och hur man på bästa sätt charmar sin hjärtevän. Innehållet är faktiskt ganska charmigt och tänkvärt. Eller vad säger ni om författarens nedanstående råd till unga kvinnor?

"Vill du icke blifva bedragen, så tro aldrig en ung man, när han i de första timmarne af er bekantskap svär dig evig kärlek, ty, — tro mig — han ljuger. En man, som verkligen intresserar sig för dig, skall icke genast vara tillhands med en ed. Vidare, lägg icke för stor vigt på karlars smicker, i synnerhet om din spegel säger dig, att du icke är ful. De elaka karlarna slösa med sitt smicker som sockergryn utan att mycket tänka derpå. Den man som har en verklig böjelse för dig, är sparsam i denna mutningsartikels utdelande."

Förresten, la ni märke till den fyndiga ordvitsen i författarpseudonymen?

Läs även andra bloggares åsikter om Böcker, bouppteckningar, postillor, historia, kärlekstips

Gårdagens parti mot Kent Munyua i rond 6 av Rockaden Umeås KM, blev en minst sagt segdragen och omväxlande historia. Vi turades om att göra grova misstag och kvaliteten på spelet var inte särskilt hög. Partiet var det sista som spelades klart, och mot slutet lutade det åt remi — vilket måhända hade varit mest rättvist med tanke på de grova fel vi båda hade gjort. I 66:e draget inbjöd min motståndare till fredsförhandlingar, men jag avböjde och ville spela på ett tag till. Nästa drag gick han in i min gillrade fälla...

Maratonmanglingen slutade alltså med att jag vann! Efter att ha tittat igenom partiet som hastigast, så bar det av hemåt. Det var en minst sagt lättad bjurholmare som körde de sex milen i novembernatten...

Läs även andra bloggares åsikter om Schack, Rockaden Umeå, KM

Dagens avsnitt av Skolfront tog bl.a. upp frågan om klädregler i skolan. I en enkät uppgav hela 70,8 procent av lärarna i programmets panel att dagens skolelever klär sig för sexigt. Med anledning av detta resultat så diskuterades huruvida klädregler bör införas. På ena sidan fanns Barbara Bergström, grundare av Engelska Skolan. Som företrädare för en friskola med kontrakt och klädregler, visade hon sig föga överraskande ha en positiv attityd gentemot klädregler. Mera skeptisk var Susanna Bollhem, ordförande i Sveriges Elevråds Centralorganisation.

Själv är jag principiellt emot klädregler. Jag är av den meningen att elever bör få klä sig hur de vill, så länge inte deras klädval påverkar undervisningen i negativ riktning. Givetvis måste man ändå sätta gränser. Elever i heltäckande klädsel där ansiktet är dolt är oacceptabelt, liksom kläder med exempelvis rasistiska slagord och symboler.

Klädvalet är enligt min mening en del av personligheten. Man bär kläder utifrån vad man tycker är bekvämt, vad som är ens favoritfärger, favoritmönster och favoritmärken. Genom kläderna kan man visa vilken musik man gillar och vilken subkultur man eventuellt tillhör. En uppsättning klädregler skulle begränsa denna möjlighet att få vara sig själv. Den låter även påskina att man är en sämre människa bara för att man inte vill klä sig på det sätt som förut var normalt. Skicket att inte ha huvudbonad på sig inomhus ser jag t.ex. inte som något annat än en yttring från en tid vi inte längre lever i...

Apropå huvudbonader: för några år sedan var en friskola i Umeå i ropet för att de inte tolererade slöjor. Liksom Engelska Skolan hade (och har) Minervaskolan kontrakt där elever och föräldrar förbinder sig att följa vissa regler, däribland rörande klädsel. Ett förbud mot huvudbonader gjorde att även den berörda flickans slöja bannlystes. Tack vare att det var just en slöja — en religiöst motiverad(?) persedel — så fick skolan backa och göra ett undantag för huvudbonaden ifråga. Detta trots att regelkontraktet undertecknats (och därigenom rimligtvis accepterats) av föräldern innan rabaldret uppstod...

Att undantag gjordes för religiöst färgade slöjor hindrade dock inte skolan från att fortsätta förbjuda elever ur andra subkulturer att ha huvudbonader på sig inomhus. Den religiösa identiteten värderades alltså högre än andra identiteter, t.ex. musikaliska och politiska identiteter — trots att de senare i nog så stor utsträckning kännetecknar personligheten hos bäraren av identitetsmarkörerna. I det aktuella fallet hänvisades till religionsfrihet, men jag har svårt att se hur en 7-årig flicka överhuvudtaget kan räknas som religiös. Lika lite som ett barn är marxistiskt, feministiskt eller moderat — lika lite kan det kategoriseras i religiösa termer. Vilken 7-åring kan ta ställning till en religions (ofta) komplicerade innehåll? I Sverige anses man tillräckligt mogen för att rösta vid 18 års ålder. Kanske är det dags att sänka rösträttsåldern radikalt?

Vad gäller elevers påstått sexualiserade klädmode, så kan jag väl hålla med om att en och annan tjej klär sig aningen vågat. Rimligtvis klär de sig så av eget val — så vad är problemet? Tjejer kan ju inte ställas till svars för att hormonstinna tonårskillar tafsar på dom eller kommenterar deras kroppar på ett nedsättande sätt. Tjejer kan inte heller anklagas för att deras måhända vågade klädstil får pilska pojkar att tänka på annat än studierna. Att elever och vissa lärare har problem med att hantera enskilda elevers klädstil tycker jag inte att de klädbärande eleverna ska lastas för!

Ifall klädmodet å andra sidan inte inte är sprunget ur frivillighet, utan snarare från något slags outtalat tvång att visa sig sexig, så är det ju det outtalade tvånget som måste tas i tu med! Ett bra sätt att börja kan vara att ta initiativ till att förbättra elevernas självkänsla och självförtroende. Ingen som är stark i sig själv dras ju med i något man inte vill vara del av...

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Skolfront, klädregler, mode, skolan, Engelska Skolan, huvudbonader, slöja, Minervaskolan, Umeå, självkänsla

Nedräkningen mot lördagsledigheten har börjat. Ledig och ledig — för undertecknad blir det förstås en hel del plugg. För närvarande skriver jag B-uppsats i historia samtidigt som jag har kvar diverse litteraturstudier i 1800-talshistoria att utföra. Därutöver läser jag en kurs i miljöetik...

Hursomhelst, här kommer en skön låt från Scorpions senaste alster. Oavsett hur pass ledig jag och andra kommer att vara imorgon, så är det väl knappast fel med en schysst fredagslåt?

Läs även andra bloggares åsikter om helg, plugg, musik, Scorpions

Ett totalt tobaksförbud är uppe på tapeten i Umeå kommun, något som har upprört personalen. För en tid sedan berörde jag rökförbud i positiva ordalag, men i Umeå handlar det tydligen inte bara om rökning utan även om snusning. Själv kan jag inte riktigt se varför snusning skulle vara något att uppröras över. Till skillnad från rökning så är ju inte precis snusning något som drabbar tredje part. Visst irriterar jag mig ibland över snusstank — men alls inte i samma utsträckning som över de illaluktande cancerframkallande ångorna från rökare...

Den kommunanställde snusaren Keijo Perkiö säger:

"Jag kan förstå att cigaretter kan vara ett problem. För den som måste röka en gång i timmen, kanske en gång per halvtimme, och måste gå ut varje gång räcker inte matpausens en timme till för ett helt arbetspass. Men snusaren behöver inte gå ut, och så länge det inte stör arbetet borde det väl vara okej. Snusning stör heller ingen annan, och det finns inget vetenskapligt belägg för att den skulle vara farlig. Ändå säger dom att det här är till för att främja vår hälsa."

Jag håller i stort sett med Perkiö, men uppfattningen att snusning inte skulle vara hälsovådlig delar jag inte. Vårdförbundet konstaterar att snusning är förenat med hälsorisker:

"Snus tycks till skillnad från rökning inte vara någon självständig riskfaktor för insjuknande i hjärtinfarkt. Däremot ger såväl epidemiologiska studier som djurexperimentella studier stöd för slutsatsen att snusning medför en ökad risk att dö i hjärtinfarkt på grund av ökad risk för hjärtrytmstörningar.

Snusning är starkt beroendeframkallande. Nikotin förbereder hjärnan för andra droger och ökar mottagligheten för till exempel alkohol. En hög snuskonsumtion ger också ökad risk för fetma, högt blodtryck och tandlossning."

Om förslaget går igenom — vilket återstår att se — så förväntar jag mig att Umeå kommun också tar krafttag mot personalfesternas alkoholintag, samt att de tar initiativ till att hjälpa sina anställda att bli kvitt kaffeberoendet...

Läs även andra bloggares åsikter om tobak, rökning, snusning, Umeå, alkohol, personalfester, kaffe

På Umeå universitet finns mängder med studenter. Där finns också massvis med dörröppnare, d.v.s. manicker som medelst snörryckning eller knapptryckning får dörrarna att öppnas. Av någon underlig anledning använder ett flertal studenter dessa dörröppnare, även när så inte är nödvändigt. Jag förstår att handikappade har nytta av dörröppnarna. Jag inser även att de är användbara för studenter och personal som bär tunga saker. Vad jag däremot inte kan förstå, är varför fullt friska människor använder sig av dessa dörröppnare...

Bildkälla: En Hermeles Dagbok

Jag kommer inte på någon annan förklaring till fenomenet, än att det är ett utslag av studenters slöhet. Beteendet är förresten inte bara slött — det är rent ut sagt korkat! Om studenterna bemödade sig med att öppna dörrar manuellt så kanske de inte skulle behöva lägga ut lika mycket pengar på gymkort...

Är man smart så ser man till att använda vardagens alla möjligheter till träning och motion. Genom att ta trappor i stället för hiss, cykla/gå i stället för att ta bil eller buss vid kortare sträckor samt öppna dörrar manuellt, så får man gratis träning. Nog måste väl Umeås studenter vara tillräckligt smarta för att förstå det?

Tänk också  vilka elkostnader som universitetet skulle spara in om dörröppnarna endast användes när det var befogat...

Läs även andra bloggares åsikter om dörröppnare, slöhet, studenter, träning, motion

Den gångna helgen spenderade jag i Umeå tillsammans med ett gäng IOGT-folk och några UNF:are. En del hade jag träffat förr, men de allra flesta var nya bekantskaper. Tiden slogs ihjäl med såväl föreläsningar som nöjesaktiviteter. Som f.d. umebo kände jag mig stolt över att få guida runt en del av de mer långväga besökarna i Björkarnas stad. Enda besvikelsen med helgen var väl att det var så få deltagande tjejer...

Igår gick rond 5 i SK Rockaden Umeås KM av stapeln. För mig blev det förlust som svart mot Anders Jonsson, efter alltför tamt spel från min sida. Jag kunde i stället glädjas över att få följa duellen mellan David Nygren och Ulf Hammar på toppbordet. Angreppsspelaren David dukade till sist under, efter ett minst sagt rörigt parti.

På vägen hem från Umeå kunde jag än en gång konstatera att dålig sikt och dåligt väglag inte är tillräckligt för att få somliga att lätta på gasen. Är det bara jag som kör försiktigt när det är mörkt och halt?

Läs även andra bloggares åsikter om Umeå, IOGT, UNF, schack, Rockaden Umeå, trafikvett

I musikvärlden är det rätt vanligt med covers. Okända band satsar ofta på redan tidigare bekanta låtar för att få en publik — och först därefter producera eget material. Även många etablerade artister tar dock till cover-greppet då och då.

Många hårdrocksband har tolkat låtar från andra musikgenrer, och ibland t.o.m. gjort covers av andra hårdrockares mer eller mindre kända alster. Här nedan följer fyra covers. Till vänster återfinns originalartisternas versioner, och till höger hittar du hårdrockarnas cover-versioner. Vilka versioner tycker du är bäst?

Jag måste säga att jag föredrar cover-versionerna i alla dueller förutom den sista. Danskarna i Pretty Maids rockar i mitt tycke bra mycket hårdare än vad svenska Hammerfall gör.

Läs även andra bloggares åsikter om covers, musik, hårdrock, Saxon, Judas Priest, Nazareth, Hammerfall, Pretty Maids

I äldre tider när vidskepelsen var stor, pågick häxjakter där misstänkta "häxor" brändes på bål. I Sverige höll förföljelserna på som värst under slutet av 1600-talet, för att sedan avta under tidigt 1700-tal.

Med tanke på den förnuftsmässiga upplysning och intellektuella utveckling som trots allt ägt rum sedan dess, så skulle man lätt förledas att tro att häxjakter och -bränningar var utdöda företeelser. Tyvärr fortlever dock dessa vidrigheter ännu på sina ställen. Media rapporterar ibland om vidskepelsen i Afrika, t.ex. mördandet av albiner i Burundi och häxjakterna i Gambia. Tidskriften Humanisten rapporterade tidigare i år om häxförföljelser i Sydafrika.

Aldrig har dock uppgifterna om vidskepliga förföljelser blivit så påtagliga för mig, som när jag såg den film som publicerats på Randi.org. Jag upptäckte den via ett inlägg på bloggen Orsakverkan, och innehållet gjorde mig verkligen upprörd. Man skäms för mänskligheten när man ser sådana vidrigheter och själv undrar jag verkligen hur den filmande journalisten kunde hålla sig kall nog att filma eländet han bevittnade. Med tanke på den uppretade folkmobben och lynchstämningen som rådde, så är det klart att han inte kunde göra något för att hindra situationen. Att han ändå lyckas fokusera på filmandet samtidigt som det rimligen borde vända sig i magen på honom, är en bedrift.

VARNING!!
Filmsnutten är ett utdrag ur en längre film som dokumenterar hur en häxjagande folkmobb i Kenya tänder eld på misstänkta häxor, och hur de sedan slår sina offer med trästavar medan stackarna sakta bränns till döds.

Jag länkar inte till filmsnutten för att förstöra er dag eller för att glädja er som är sadistiska våldsfetischister. Jag länkar till den för att göra er uppmärksamma på vilka fasligheter som försiggår, men som media talar tyst om. Det är även ett sätt att påminna om vad som kan hända ifall man ersätter förnuft med vidskepelse och trolldomstro, och hur lätt det är för masshysteri att framkalla det sämsta hos människor...

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Afrika, häxjakter, lynchningar, häxbränningar, vidskepelse

Jag har ett flertal gånger sökt jobb på Artediskolan i Nordmaling — men alltid fått avslag. Kanske var det lika bra, med tanke på vad VK skriver. Nu är jag förstås inte införstådd med alla detaljer, men att en lärare blir golvad av sin elev på arbetstid är givetvis oacceptabelt. Såväl elever som personal ska kunna gå till skolan utan risk att bli misshandlade!

Själv är jag ju ingen muskelknutte, så ifall en storväxt, aggressiv tonårskille skulle ge sig på mig så skulle jag nog inte ha mycket att hämta. Kanske läge att börja gå på gymmet?

Läs även andra bloggares åsikter om Nordmaling, Artediskolan, misshandel

I en debattartikel i Aftonbladet menar Gudrun Schyman att det är dags att "sluta sluddra om alkoholen". Hon pekar på samhällets dubbelmoral när det kommer till alkohol:

"Å ena sidan ska vi ta till oss av en livsstil som bygger på en ökande vardagskonsumtion, gärna förklädd till kontinentala vanor. Å andra sidan är vi snabba att moralisera över enskilda som inte klarar spriten."

Det är bara att hålla med. Att dricka alkohol verkar inte anses som problematiskt i sig — problematiskt blir det tydligen först när folk visar sig ha "dåligt ölsinne". Att skylla alkoholens samhälleliga skadeverkningar på personer som inte kan hantera spriten, blir alltså ett sätt för "normalkonsumenten" att skjuta skulden från sig själv.

Schyman skriver vidare:

"Jag har märkt att det finns två saker som är väldigt provocerande för många. Det ena är en alkoholist och det andra är en nykterist. Bägge ifrågasätts. Alkoholisten fördöms och ska helst försvinna utom synhåll. Nykteristen ska ta sig ett glas och vara som folk. Allt annat är att vara moralist och festförstörare."

Den senare bilden har jag själv mött. Att vara nykter i onyktras sällskap ses oftast inte som något positivt. Måhända beror det på att nyktra personer — till skillnad från onyktra — kan notera vad folk ägnar sig åt på fyllan och även komma ihåg det efteråt...

Hur ska man då få ändring på den snedvridna alkoholnorm som råder i samhället? Det är inte lätt, men om exempelvis media slutade glorifiera alkoholen, och om krögarna började ange alkoholfria drycker som huvudalternativ i sina annonser, så skulle mycket vara vunnet! Ett sätt att dra sitt strå till stacken är ju att helt enkelt avstå från spriten själv! Genom att vara ett gott föredöme så får man förhoppningsvis även andra att sluta nyttja alkohol.

Vad säger du? Antar du utmaningen?

Läs även andra bloggares åsikter om Gudrun Schyman, alkohol, alkoholism, nykterhet

Igår skrev jag om Uppenbarelseboken och dess fraser om "odjurets tal" 666. Det är svårt att tro att någon kan ta sådant osammanhängande svammel på allvar — vare sig det tolkas bokstavligt eller symboliskt — men faktum är att det finns ett flertal som verkligen ser texten som en trovärd framtidsprofetia.

En av dessa är den kriste predikanten Holger Nilsson — en äkta undergångsprofet. I sin tidskrift Flammor delar han med sig av sitt dystra dravel, målar upp domedagen som något nära förestående och kopplar samman apokalyptiska strofer ur Bibeln med nutida företeelser som EU, klimathot, krig och ekonomiska kriser.

Herr Nilsson måste givetvis få tycka som han vill, men problemet med hans domedagsprofetior är att de sprids bland Sveriges kristna. Följden kan bli att lättledda personer slutar att engagera sig för såväl miljö som för sina medmänniskor i tron att det är lönlöst. För att man ska svälja Nilssons svammel krävs det dock en total avsaknad av kritiskt tänkande — något som förhoppningsvis är ovanligt även bland Flammors frikyrkliga målgrupp...

Apropå "odjurets tal" så visades följande när jag surfade in på den nämnda tidskriftens hemsida:

Som besökare nummer 499666 är det ju tydligt att jag är ute i djävulens tjänst...

Läs även andra bloggares åsikter om kristendom, domedagsprofetior, Holger Nilsson, Flammor, Bibeln

VK skriver att sifferkombinationen 666 — "djävulens tal" — hamnat i en flickas personnummer, något som föräldrarna ifråga inte uppskattade. Själv kan jag inte se vad tre sexor har för satanisk inverkan, men det krävs väl förstås bibeltro för att man ska uppfatta tre sexor som något hemskt.

Enligt artikeln är det inte första gången som sifferföljden hamnat i ett personnummer. Antagligen har det också förekommit en hel del även i andra sammanhang: telefonnummer, postnummer, registreringsnummer o.s.v.

Vad är det då som är så hemskt med sifferkombinationen 666? Jo, det hela bottnar i en fras från Uppenbarelseboken — i sig en osammanhängande profetia som knappt skulle tas på allvar om den varit i en annan bok än Bibeln...

Så här lyder ett utdrag ur det aktuella bibelstället:

"Och jag såg ett annat odjur stiga upp ur jorden, och det hade två horn som liknade ett lamms och det talade som en drake. Det utövar det första odjurets hela makt i dess åsyn. Det får jorden och dess invånare att tillbe det första odjuret, vars dödliga sår hade läkts. Och det gör stora tecken, det låter till och med eld falla från himlen ner på jorden i människornas åsyn. Och det förför jordens invånare med de tecken som det fått rätt att göra i odjurets åsyn. Det säger till jordens invånare att göra en bild åt odjuret som har fått svärdshugget men kommit till liv igen. Och det fick rätt att ge livsande åt odjurets bild, så att bilden också kan tala och se till att alla som inte tillber odjurets bild blir dödade. Och det ser till att alla, höga och låga, rika och fattiga, fria och slavar, får ett märke på högra handen eller på pannan och att ingen kan köpa eller sälja utan att ha märket, odjurets namn eller talet för namnet. Här behövs vishet. Den som har förstånd skall tolka odjurets tal, ty det är en människas tal, och talet är 666." (Upp 13:11-18)

Hur man kan ta texten ovan på allvar förstås jag bara inte! Det rör sig ju snarare om en förvirrad farbrors fåniga fantasier, än om någon sorts trovärdig framtidsversion. Trots att texten är ren gallimattias som i onödan retat upp räddhågsna rättrogna, så har den också inspirerat till storverk. Visionen om odjuret har nämligen insprirerat till låttexten i följande välkända låt av Iron Maiden.

Läs även andra bloggares åsikter om 666, djävulen, Bibeln, Iron Maiden, The number of the beast

Årets upplaga av Björkstadsschacket är nu färdigspelad. För mig präglades spelet av såväl med- som motgångar. Till slut hamnade jag i mitten av resultatlistan med 3,5 poäng av 7 möjliga. Detta resultat räckte faktiskt till ett delat rankingpris, så jag kunde därigenom lämna Umeå fyra hundralappar rikare...

Efter en hel helg med schack känner jag mig ganska så mentalt mörbultad. Ni får därför hålla till godo med detta korta inlägg. För resultatlista — se länken ovan. För referat av turneringen — se SK Rockaden Umeås hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om schack, Umeå, Björkstadsschacket