Här kommenterar jag aktuella frågor i samhällsdebatten, och bjuder dessutom på reflektioner från vardagslivet.
Undrar du varför jag bloggar? Klicka här så får du svaret!
Känsliga läsare varnas: inläggen kan innehålla spår av nykterhetsnit och hårdrocksförhärligande, inslag av miljö- och livsåskådningsdebatt, inblickar i schackliv och släktforskningsbekymmer, samt en massa annat som kan vara svårsmält.
Många av 80-talets hårdrockshjältar har börjat komma till åren. Om man räknar bort den unge trummisen i Judas Priest — han har inte ens fyllt 50! — så är medelåldern i det bandet 59 år. Frontmännen i Scorpions, Klaus Meine och Rudolf Schenker, är båda 60+. David Coverdale i Whitesnake är 58, Gene Simmons och Paul Stanley i Kiss är 60 respektive 57. Manskapet i Iron Maiden är mellan 51 och 57. Biff Byford från Saxon och den korte Udo Dirkschneider från U.D.O (och tidigare Accept) närmar sig båda 60. Legendaren från Rainbow, Black Sabbath och Dio — Ronnie James Dio, har tre år kvar till 70.
Själv hade man ju knappt lämnat blöjåldern när dessa idoler var som störst, och gick därmed miste om konsertupplevelser från tiden när banden var som bäst. Jag såg Scorpions på Globen-annexet i september 2004 och roade mig kungligt, men det säger sig självt att konserterna nuförtiden knappast är lika explosiva och intensiva som under de olika bandens storhetstid.
Nedanstående Youtube-klipp är från 1984. Tänk om man hade fått uppleva en sådan konsert live!
...tänkte jag passa på att upplysa om en intressant blogg: Antigayretorik. Bloggen drivs av den engagerade Tor Billgren som granskar och kommenterar den retorik som förs i homo- och hbt-fientliga kretsar. Det är bara att konstatera: i dagens Sverige finns fortfarande många förutfattade meningar om, och förakt emot icke-normativ sexualitet. Att Billgren granskar detta är bra, och det han skriver är nyttigt att ta del av även för oss heterosexuella.
I sitt senaste inlägg behandlar Billgren Pride-festivalen (eller Stockholm Pride som det egentligen heter...), och går där till svarsmål mot en ledarskribent som bl.a. kritiserar sexualiseringen som kan skönjas i festivalens kölvatten. Billgren konstaterar att "Pride är en fest för hbt-personer", och håller fokuset på sexualiteten som självklar "eftersom det just är kring denna som särarten, utanförskapet och gemenskapen kretsar".
I likhet med mycket annat, så borde inte någon Pride-festival behövas. En genomläsning av Billgrens inlägg visar dock att den har allt existensberättigande, med tanke på den homofobi och det hbt-hat som finns där ute...
I en debattartikel i Dagen frågar sig Kjell Ericson "Varför kallas jag för 'militant' ateist?". Frågeställningen är relevant. Gång på gång anklagas uttalade ateister som eftersträvar en ökad sekularisering för att vara militanta. En annan samhällsgrupp som brukar kallas så är veganer, men då har de ofta gjort skäl för tillnamnet genom diverse attentat.
På vilket sätt är ateister militanta? Har debatterande ateister någonsin sprängt kyrkor och kapell, rivit sönder biblar, klottrat ned heliga ikoner, vält gravstenar eller gjort liknande attentat mot kyrka och religion? Man kämpar för sin sak med ordets hjälp — något våld brukas inte! Ateister är militanta i lika liten utsträckning som de rara sjungande damerna i frälsningsarmén.
I SAOL ges synonymerna kämpande och stridbar. Varför kan inte dessa användas i stället för det starkt negativa ordet militant? Den enda anledningen jag kan komma på är att man från religiöst håll vill nedvärdera sina meningsmotståndare. Varför vet jag inte, men kanske beror denna strategi på att de vanliga argumenten tryter?
Till helgen kommer U2 till Göteborg, och med sig har de en kolossal scenkonstruktion. DN skriver att att bygget väger hela 390 ton, och att enbart ljud- och bildutrustning har en vikt på 150 ton. I artikeln citeras konsert-ansvarige Tor Nielsen som konstaterar att det är "den största produktionen som någonsin turnerat". Vi får även veta att det massiva scenbygget har kritiserats av en brittisk miljöorganisation.
De flesta är nog redan på det klara med att rockkonserter använder sig av mycket elektricitet, såväl till instrument som till sceneffekter. Att frakten av materialet till stora scenbyggen också kan vara en miljöbov, har nog inte så många funderat kring. Artikeln i DN är en ögonöppnare, och ger något att tänka på för oss som gillar både musik och miljö.
Idag har jag varit med nära och kära i Örnsköldsvik. På det hela taget har det varit en trevlig dag, och det härliga vädret gjorde ju inte saken sämre. Visst håller ni med om att det är skönt med sol och värme efter allt detta dystra regn?
Det är långt mellan gångerna som man kan se mig i klädaffärer, men denna dag lockades även jag av de myckna rea-utbudet. Jag passade bl.a. på att köpa ett par fräcka lila bad-shorts. När jag ska använda dem återstår att se...
Lite bilder från dagen som varit:
En "gammeldags" glass på kajen — svensk sommar när den är som bäst!
Inget Öviks-besök utan bangolf!
Gränsmärket vid gamla kustvägen i närheten av Ava havsbad — en kulturhistorisk pärla! Det monumentala märket är rest för 240 år sedan, av mannen som gett namn åt staden Örnsköldsvik. Överst på stenen finns Adolf Fredriks kungliga monogram. Därunder står det:
GRÄNSEMÄRKE
EMELLAN
WÄSTERNORRLANDS
OCH
WÄSTERBOTTNS
LÄNER
ÅHR - 1769
UPREST AF
P.A ÖRNSKÖLD.LANDSHÖF.ÖF.W.NORL.
RIDD.AF.K:M:NORD.ST.OR:
Översatt till modern svenska (och utan förkortningar):
Gränsmärke mellan Västernorrlands och Västerbottens län
År 1769
Upprest av Per Abraham Örnsköld, Landshövding i Västernorrland samt riddare av kungliga Nordstjärneorden.
I ett tidigare inlägg skrev jag om omskärelse. I dagens DN hänvisar Peter Wolodarski till aktuell forskning som sägs mena att manlig omskärelse förebygger flera sexuellt överförbara sjukdomar. Wolodarski menar alltså att all (manlig) omskärelse är medicinskt motiverad, och går sålunda förbi problemet med religiösa traditioner som inskränker individens frihet.
Eftersom omskärelse sägs vara så positivt så kan vi alltså med gott mod göra det obligatoriskt för alla småpojkar. Varför inte på samma gång också ta bort blindtarmen — den kan ju bli infekterad — eller ta bort en del av tarmpaketet i fetmaförebyggande syfte? Varför inte helt enkelt ta livet av barnet — det kommer ju ändå att dö så småningom, och besparas därigenom onödigt lidande!
Argumentationen som uppstår är absurd — det inser vem som helst. Vad gäller förebyggandet av sexuellt överförbara sjukdomar, så är det inte heller något som kan användas som argument för omskärelse av småpojkar. Småpojkar är ju inte sexuellt aktiva!
Man kunde önska att Wolodarski och andra slutade upp med att förorda religiösa riter utifrån medicinska svepskäl, och i stället började tänka på de små barnens fri- och rättigheter. En omskärelse kan inte göras ogjord...
"Inget dramatiskt med temperaturen" menar en företrädare för Stockholmsinitiativet på Aftonbladet debatt idag. Stockholmsinitiativet har tidigare gjort sig kända för att sticka ut hakan i klimatdebatten med sin skeptiska hållning gentemot den globala uppvärmningen, och gör det nu igen. Utifrån temperaturkurvor och auktoriteten hos två amerikanska akademiker, försöker Jonny Fagerström i sin artikel förmedla bilden av en värld som låtit sig luras av ett icke-existerande hot.
Fagerström menar att oron för klimatet är obefogad, och skriver att "en mycket stor del av världens klimatforskare är skeptiska till hoten om global uppvärmning och de katastrofscenarier som spelas upp i media". Utan att sitta inne med sakkunskaper, så tror jag dock att flertalet klimatforskare förvisso är skeptiska till överdrivna undergångsprofetior — men att de i sak stödjer den rådande diskursen, d.v.s. att en klimatförändring är förestående, och att förebyggande åtgärder är nödvändiga.
Om Fagerström får som han vill så kan jordborna glatt återgå till att leva rövare — det finns ju inget oroas över! Fritt fram att fortsätta pumpa ut avgaser och syssla med allmän miljödestruktivitet utan att tänka på följderna! Stockholmsinitiativet kan ha en poäng i att klimathotet måhända är överdrivet, men för majoriteten av befolkningen fungerar klimathotet som en väckarklocka och som inkörsport till en miljövänligare livsstil. Vill Fagerström verkligen att den väckarklockan ska tystna?
Frågan är förstås också hur det är med den vetenskapliga relevansen hos Stockholmsinitiativets utsagor. Akademikern Olle Häggström menar i en artikel att det rör sig om pseudokunskap.
För den som vill ha nyheter från schackvärlden utan att behöva söka själv, så finns ett utmärkt recept: TV-programmet "Mitt i schack" (På engelska: "World chess news"). Programmet sänds via öppna TV-kanalen i bl.a. Stockholm, men går även att se via
Internet. För närvarande har programmet sommaruppehåll, men via dess hemsida kan man ta del av tidigare avsnitt. Avsnitten finns även med engelsk textning, för den som föredrar det.
Personerna bakom "Mitt i schack" är de talangfulla systrarna Adriana, Antonia och Amelia Krzymowska, tillsammans med sina likaledes talangfulla bröder Alfred och Albert Krzymowski. Avsnitten brukar förutom schacknyheter även innehålla en del schackliga övningar, liksom inslag om schackhistoria. Det senare kunde man dock för min del gärna ha skippat, då figuren som står för presentationen är en hopplöst torr och tråkig typ, som helt saknar förmågan att levandegöra historia på ett spännande sätt.
Har man bara överseende med detta, och står ut med påklistrade TV-leenden, så är de ambitiösa ungdomarnas mediaproduktion en fröjd att ta del av — såväl för den schackintresserade, som för den allmänt mediaintresserade. Att somliga torde ha större behållning av de unga damernas attraktiva yttre än av programmens schackliga innehåll är nog ofrånkomligt, men förhoppningsvis utgör dessa en mycket liten minoritet...
Apropå systrarna Krzymowska så kan jag berätta följande anekdot:
Vid skol-SM i schack i Umeå 2002 så satt jag periodvis i sekretariatet och tog emot resultat. Allt eftersom partierna blev färdigspelade, så kom barnen till oss för att redovisa resultatet. Vid ett av dessa tillfällen kom en av systrarna Krzymowska — minns ej vem — för att tillsammans med sin motspelare berätta hur det hade gått i deras parti. De var i 11-12-årsåldern och Krzymowska kämpade för att hålla tillbaka sina tårar. Efter att de båda lämnat sin information, så frågade min kollega i sekretariatet än en gång om resultatet, för att få bekräftat att han hade hört rätt. Onödigt, tyckte jag — det var ju uppenbart vem som hade förlorat kampen...
Inspirerad av lyriken hos Sant och sånt, bestämde jag mig för att jag inte skulle vara sämre. Nu är det ju inte så ofta man plitar ned poetiska poem, så jag fick ta något från lagret.
Nedanstående alster skrev jag för 7-8 år sedan med min dåvarande stora kärlek i tankarna. Föremålet för kärleken — en söt och trevlig tjej jag lärde känna på ett sommarjobb — fick aldrig höra den, och det blev heller aldrig något mellan oss. För mig är dikten förbrukad — det skulle kännas alltför fel att tillägna den åt någon annan. Detta förhindrar dock inte att någon av er, kära läsare, kan dra nytta av diktens innehåll.
Finns det någon därute som behöver hjälp med att nysta in sin favorittjej i kärlekens garnnystan, så är det fritt fram att använda er av dikten, i ursprunglig eller omarbetad form. Jag kräver inga royalties!
Så här lyder den:
En änglalik skepnad i vacker skrud.
Sådan är du — mina drömmars brud!
Du lyser upp vägen vartän du går,
med gyllene lockar och glittrande hår.
Ditt leende får hjärtat att smälta,
och känslor att vakna till liv.
Dina ögon får en att välta,
efter darrande fotsteg och kliv.
Kort sagt: du är drömmen som enkelt förmår,
att frammana känslor som länge består.
En änglalik skepnad i vacker skrud.
Snälla bli min, mina drömmars brud!
Som sagt, det är fritt fram att "sno" dikten om ni uppskattar den!
Jag rundar av detta inlägg med lite passande musik från Youtube: Bonfire med "You make me feel" — en av mina favoritballader. Varsågoda!
Jag tänkte passa på att ge er ett boktips: "Palestina-konflikten" av Sune Persson. Den har förvisso några år på nacken och täcker bara perioden fram till 1994, men redogör ändå på ett bra sätt för historien bakom krigen och oroligheterna i en av världshistoriens största konflikthärdar. Jag har läst boken inom ramen för en sommarkurs vid universitetet, och måste säga att den vidgat mina vyer.
Efter att ha tagit del av omständigheterna kring staten Israels tillblivelse, så har det blivit lättare att förstå frustrationen hos palestinierna. Storbritannien och andra europeiska kolonialmakter hade mer än ett finger med i spelet, och även om de sionistiskt påverkade stormakterna stödde den nya staten i all välmening — som en sorts kompensation för de tyska nazisternas judeförintelse — så kan man inte komma ifrån att de samtidigt åsidosatte palestiniernas intressen.
Oavsett vilka sympatier man har som läsare, så guidar boken en genom konfliktens olika faser, och ger på vägen ny kunskap. För den som vill veta mer om Palestina-konflikten och dess politiska följder, så kan jag därför varmt rekommendera boken!
Under gymnasietiden på Liljaskolan i Vännäs hade jag en polare som hette Levi. Han stoltserade gång på gång med att han hade samma namn som trummisen i Judas Priest. Själv hade jag ännu inte fått upp ögonen för hårdrock, och visste inte ens vilka Judas Priest var. När jag väl hade fått smak för genren i allmänhet, och Judas Priest i synnerhet, så slog mig dock frågan vad min kompis egentligen menat.
Enligt vad jag nu vet så har Judas Priest haft trummisarna Alan Moore, Simon Philips (sessiontrummis, inte egentlig medlem), Les Binks, Dave Holland och Scott Travis. Heter någon av dessa Levi i mellannamn? Finns det kanske någon annan, liknande grupp, där trummisen heter Levi, som min kompis kan ha blandat ihop med?
Det skulle vara kul att veta! Är det måhända någon därute som sitter inne med svaret?
Les Binks är för övrigt (tillsammans med Bill Ward och Stefan Kaufmann) en av mina trumgudar. Lyssna bara på drivet, de skickliga synkopatiska inslagen och de läckra hi-hat-effekterna i följande låt från Youtube:
DN skriver idag att "Många läkare vägrar utföra omskärelse av pojkar", med anledning av att ett riksdagsbeslut kommit som uppmanar landsting att erbjuda omskärelse.
Som artikeln skvallrar om, så är många läkare emot omskärelse som sker på icke medicinska grunder. Motståndarna menar att det rör sig om en form av övergrepp, rent av misshandel, mot en individ som inte gett sitt godkännande. Förespråkare lutar sig mot religionsfriheten. (Såväl försvarare som motståndare hänvisar dessutom i en anslutande DN-artikel till formuleringar i barnkonventionen.) I artikeln citeras en koptisk läkare som jämför omskärelse med det kristna dopet, och menar att omskärelsen inte lämnar några "bestående men eller någon funktionsnedsättning".
Omskärelsens symboliska likhet med dopet kan knappast ifrågasättas, men i övrigt haltar jämförelsen. Vid det kristna dopet får barnet förvisso oönskat(?) vatten på sitt huvud, men blir i alla fall inte utsatt för någon kroppslig stympning.
Nu är jag själv inte omskuren, men jag kan tänka mig att omskärelse innebär vissa följder för sexlivet. Förhuden finns ju där av en anledning — den fungerar som skydd för den manliga kroppens erogena centrum. Slitaget utan detta skydd borde kunna
jämföras med det som uppstår på eggen hos en yxa eller kniv som dag ut och dag in är blottad under bar himmel. Ingen funktionsnedsättning? Tillåt mig tvivla!
Jag ber att få påminna om det jag skrev i ett tidigare inlägg: låt barn vara förskonade från religiös påverkan tills de är stora nog att bestämma själva över sitt religiösa liv! Det finns ju vuxendop — varför skulle inte omskärelse också kunna vänta till vuxen ålder?
"På bloggen är du också ansvarig för kommentarerna. Du ska moderera och ta bort olagliga eller olämpliga kommentarer eller kommentarer som på annat sätt strider mot dessa villkor."
Hur är det tänkt att vi bloggare ska kunna moderera kommentarerna till våra inlägg? Såvitt jag kan se finns ingen sådan funktion att tillgå. Det är också märkligt att VK måste godkänna kommentarer innan publicering, om det ändå är vi bloggare som är ansvariga för vad som står i dem.
Själv råkade jag i stället för att besvara en kommentar skriva en ny kommentar till mitt eget inlägg. Hade gärna viljat fixa till det, d.v.s. moderera min egen kommentar...
Att vara historieintresserad har sina fördelar: man får upp ögonen för texter som man annars troligen gått miste om. Jag har kommit över ett exemplar av den 100-åriga boken "Blad ur Bjurholms församlings historia", skriven av Werner Bäckström. Den beskriver Bjurholms historia och ger en inblick inte minst i författarens samtida värld. I kapitlet Vidskepelse och övertro ger författaren ett exempel på äldre tiders föreställningar:
"En fyraårig gosse i Nyby gick till skogen och kom vilse. Man ur huse gick skallgång efter honom ett par dygn men utan resultat. Andra dagen kom en kvinna springande till pastorn med hälsning, att han skulle låta ringa i kyrkklockan, så att trollen, som alldeles säkert tagit pojkstackarn, måtte bli tvungna att lämna honom ifrån sig. [...] Hur hjärtlös och okristlig kvinnan än ansåg pastorn var, kunde ingen ringning beviljas. Den hade heller inte gjort nytta i något avseende, ty gossen fanns död i ett busksnår bortom en bäck, över vilken ingen trott den lille skulle kunnat kravla sig. Trollen voro alldeles säkert oskyldiga."
En lustig anekdot, eller hur? Bäckström avslutar kapitlet med att konstatera att sådant skrock genom bl.a. förbättrad folkupplysning ersatts av "en mera sann och verklig syn på saker och förhållanden". Det låter ju bra, om det inte vore för att boken i övrigt är att likna vid en lovsång till kristendomen och dess gud. Boken skrevs förvisso i en tid när religionen fortfarande i mångt och mycket styrde det svenska folkets liv, men nog är det väl ändå lite märkligt att författaren skoningslöst avfärdar tron på trolltyg, samtidigt som han gladeligen accepterar tron på en allsmäktig gud som styr och ställer? Det finns ju lika lite belägg för gudar som det gör för troll!
Vem vet, trollen kanske inte var så oskyldiga trots allt? Det kan ju ha varit elaka troll som burit pojken över bäcken och sedan tagit honom av daga...
På Bjurholms hembygdsgård har man enligt uppsatta skyltar en "kaffestuga". På revyer och hembygdsteatrar meddelas att mellan de båda akterna tas "en kaffepaus". På Åsele marknad gjordes reklam för en och annan "kaffeservering". När man får oväntat besök i Gevalia-reklamen bjuds det på — just det — kaffe. (Nåja, det sistnämnda är ju inte så konstigt!)
I dagens Sverige lever vi i en närmast totalitär kaffekultur. Varför tas det för givet att alla dricker, vill dricka och ska dricka kaffe när det är dags för fika i gemytligt sällskap? Varför kan man inte säga fikastuga, fikapaus och fikaservering när man uppenbarligen menar just det?
Flera gånger har jag varit med om att man som icke kaffedrickande person utsätts för en närmast diskriminerande likgiltighet. I den mån det finns alternativ i form av te, läsk, lemonad eller vanligt vatten, så får man oftast hämta det själv på något anonymt ställe. Samtidigt blir kaffedrickarna artigt serverade och tillfrågade om påtår.
Byggandet av Botniabanan fortskrider efter vad det verkar enligt planerna. Hösten 2010 sägs den ska vara klar, och det är sannerligen inte en dag för tidigt! Jag ser fram emot att få nyttja denna nya järnväg när den blir färdig.
Under sommarens marknadsdagar i Bjurholm stod jag i Naturskyddsföreningens stånd, och vid ett tillfälle var det en karl som ville hindra en annan från att närma sig ståndet med argumentet "dom där vill ba' protester mot järnvägga å allt!". Jag hann inte förklara för mannen ifråga, men sanningen är den att jag och flera andra i bjurholmskretsen stöttar Botniabanan helhjärtat — vi stör oss också på alla överklaganden!
Visst ska alla infrastrukturprojekt ta miljöhänsyn med i beräkningen, vilket man också har gjort i detta fall, men tydligen inte i tillräcklig utsträckning för att alla ska bli nöjda. Själv är jag nöjd med att Botniabanan blir ett verktyg för bättre (och miljövänligare) kommunikationer längs norrlandskusten, och att den förhoppningsvis kommer att bidra till minskat flygande.
Nog om detta.
Vad kan väl vara ett bättre sätt att avsluta ett blogginlägg om Botniabanan med, än musik som handlar om tåg? Låt mig, med hjälp av Youtube, få bjuda er på en resa till 1981 — mitt födelseår. Ett av Storbritanniens största hårdrocksband gav då ut albumet "Denim and leather" med bl.a. höjdarspåret "Princess of the night" — en låt om ett charmigt gammalt tåg.
Det är mycket ståhej om statistik och "mest lästa"-listan här på VK-bloggen. Erika @ VK, Bloggen om bloggen, Lilla bloggen och Jan Nilsson har samtliga på något sätt anknutit till ovanstående i nyligt införda blogginlägg. Själv tycker jag att hela denna statistikvurm och popularitetstävlan påminner om småpojk-tidens snoppmätartävlingar, och sådant har i alla fall jag vuxit ifrån!
Visst är det kul att veta i vilken utsträckning folk läser ens blogg, och visst hade det varit kul om ens (mestadels) seriösa inlägg kunde utkonkurrera annat skräp på "Mest läst idag"-listan, men koncentrerar man sig bara att skriva på ett vettigt sätt om vettiga saker, så tycker jag man kan vara nöjd med det — oavsett hur många eller hur få som faktiskt läser det man skriver!
I släktforskningen stöter man ofta på dubbla förnamn, t.ex. Anna Ulrika, och man vill ju gärna veta vilket av förnamnen som gällde som tilltalsnamn. Det bästa av allt hade ju varit att fråga de gamla döda själva: "Vad heter du?".
Den möjligheten finns ju vanligtvis inte, så då får man ta till andra medel — underskrifter i brev och dokument kan exempelvis ge ledtrådar. Nu är det inte alltid så lätt att hitta sådant bland kvarlåtenskapen efter gamla tiders bondmoror, så då får man hoppas på att fru fortuna är välvillig på annat sätt.
Själv hade jag lyckan att hitta ett fynd i en gammal lada för ett tag sedan. Jag höll på att inventera inskriptionerna på laduväggen och såg då ett namn inskrivet med blyerts: "A Ulrika Forsberg". Alldeles intill hade hennes make "O G Holmlund" plitat sitt namn. Se där! Min gamla släkting hade fått ett tilltalsnamn! I och med denna lyckoträff så fick jag bekräftat att systern till min farmors farfar inte kallades Anna utan Ulrika!
Släktforskare håller sig vanligtvis till kyrkoarkiv och mantalslängder, men anekdoten ovan visar på vinningen av att även konsultera gamla lador i jakten på gåtorna från förr...
Jag avverkade för ett stund sedan sommarens sista avsnitt av "Morden i Midsomer", men känner redan saknad. TV-deckarens kombination av lummig lantidyll och missanpassade mördare är något som blivit en självklar del av sommarupplevelsen, och säkerligen för fler än mig. Förhoppningsvis kommer DCI Tom Barnaby och hans kollegor tillbaka nästa sommar. Enligt IMDB så finns det fyra avsnitt kvar av säsong 12 att visa.
I Midsomer må det vara färdigmördat för denna gång, men i rutan finns ju fler mördare och mordoffer. Sympatiske(?) psykopaten Dexter är ju exempelvis tillbaka — sena måndagkvällar som förut. I senaste avsnittet fick en närgången pedofil sätta livet till...
Röster har höjts för att i Sverige göra klädsel av heltäckande islamsk typ (burka, niqab o.d.) barnförbjudet. Man menar sig vilja skydda barnen mot frihetsberövande religiösa och patriarkala förtryckarfasoner, men samtidigt tar man ju bort barnens frihet att välja kläder själv. Om något barn mot förmodan vill klä sig heltäckande — varför sätta hinder i vägen? Det kan förvisso leda till praktiska bekymmer i exempelvis skolarbetet, men sådant brukar gå att lösa. Å andra sidan kan ett förbud säkerligen hjälpa de barn som annars hade tvingats ta på sig religiöst laddade kläder mot sin vilja.
En del har kritiserat förbudsidén med hänvisning till att det strider mot religionsfriheten, men kan verkligen barn räknas som religiösa individer? Att ta ställning till sådana komplexa företeelser och tankesystem som religionerna, kräver en tankeförmåga som barn rimligtvis inte besitter. Richard Dawkins skriver tänkvärt i sin bok "Illusionen om Gud":
"Vårt samhälle, även den icke-religiösa sektorn, har godtagit den befängda idén att det är normalt och rätt att indoktrinera små barn i deras föräldrars religion och att klistra religiösa etiketter på dem — "katolskt barn", "protestantiskt barn", "judiskt barn", "muslimskt barn" och så vidare — men inga andra jämförbara etiketter: inga konservativa barn, inga liberala barn, inga republikanska barn, inga demokratiska barn. Jag ber enträget alla mina läsare att skärpa sin uppmärksamhet på detta och höja medvetenheten så fort ni hör det omkring er. Ett barn är inte kristet och inte muslimskt utan ett barn av kristna föräldrar eller av muslimska föräldrar."
Jag tycker detta är något som ofta glöms bort i debatten, oavsett om det handlar om religiösa friskolor, religiösa klädkoder eller något annat. Man talar om barnens religionsfrihet, när det i själva verket nog så ofta handlar om föräldrarnas vilja att föra vidare sin religion till sina barn. Varför inte låta barnen få växa upp i fred från religiösa påtryckningar, och låta dem ta ställning till religion och trosfrågor när det är mogna att göra det?
I växthuseffektens spår så hör man fler och fler som talar sig varma för klimatfrågorna, utan att för den skull ge sken av någon större miljömedvetenhet. Det är "inne" att prata klimatåtgärder, men många missar helhetsbilden och inser inte att klimatfrågan är en del av något större. När ska klimatfixeringen ge vika för ett riktigt miljömedvetande?
Många menar exempelvis att kärnkraft är bra för att det är förhållandevis klimatneutralt, men man missar faktumet att det är minst lika miljövidrigt som fossila bränslen, i och med att det producerar mängder med radioaktivt material som tar miljontals år på sig att bli ofarligt. Dessutom byts beroendet bara ut från att gälla en ändlig resurs till att gälla en annan. För den miljömedvetne är det som att välja mellan pest och kolera när valet står mellan fossil och nukleär energi.
Fenomenet med miljömässig blindhet synliggjordes på VK Debatt i lördags (18/7), då tre ekonomer menade att "Klimatfrågan måste frikopplas från frågor kring förnyelsebar energi". Mycket av artikeln är av skatteteknisk natur och behandlar bl.a. systemet med elcertifikat, men innehållet skönjer ändå en bild av personer som inte verkar inse att klimatfrågan och frågor kring förnyelsebar energi hör ihop. De skriver att byggande av vindkraftverk i Sverige är "en kostsam klimatpolitik, egentligen oändligt kostsam eftersom koldioxidutsläppen inte påverkas".
En fixering vid just klimatet gör att skribenterna missar att det handlar om miljöpolitik. Klimat och miljö hör nämligen ihop lika väl som fotboll och läktarhuliganism: inriktar man sig på en företeelse så får man den andra på köpet. En korrekt utförd miljöpolitik har alla utsikter att på ett förtjänstfullt sätt lösa/mildra klimatproblematiken i och med att man har en helhetsbild och ett vidare perspektiv. Att ta sig an klimatfrågorna utan att ta hänsyn till övrig miljö kan innebära att man "skjuter sig i foten".
Att diskutera miljöåtgärder med ekonomisk utgångspunkt är för övrigt anmärkningsvärt. Rent ekonomiskt går det nämligen bra att förstöra vår gemensamma miljö hur mycket som helst, så länge någon tjänar pengar på det. Ekonomin tar inget miljöansvar. Om det ligger något allvar i förslaget med "en korrekt prissättning av varje kraftslags miljökostnader", så borde rimligen kärnkraft och allt annat än förnybar energi bli liktydigt med förlustverksamhet — men kommer det att hända?
Marknader, festivaler och helgledighet lockar till festande, och detta festande leder till vanligtvis till fylla — varför måste det vara så? Är människor i allmänhet så tråkiga att de måste liva upp sig med alkohol för att kunna umgås? Och vilket sätt man umgås på sedan...
Ett tips för festfylleristen: se till att vara nykter på nästa fest, och obeservera hur dina fulla kamrater beter sig. Tro mig, det skulle bli en tankeställare. Som ny på universitetet kunde jag inte undgå att bli inviterad till fester, men jag tappade fort smaken. Jag kan bara inte med när vanligtvis trevliga människor blir vresiga, lättretade och högljudda. Jag tycker inte om att se personer som börjar vingla, sluddra och spy. Lägg därtill risken för sex som man sedan ångrar...
Så var man då hemkommen från årets besök på Åsele marknad. Kryssande fram mellan människomassor och marknadsstånd, försökte jag tidigare idag hitta det ultimata marknadsfyndet, men förgäves. Jag var bl.a. på jakt efter en t-shirt med "singel"-tryck (Desperation? Ja, kanske det...), men någon sådan såg jag inte röken av. Det närmaste var en tröja med trycket "Sexuellt undernärd — hjälp mig!", som provokatören i mig faktiskt var rätt så sugen på att köpa. Mitt prydare jag la dock in sitt veto, så något tröjköp blev det inte denna gång.
Jag var även på jakt bland godbitar i film- och musikväg, men några sådana hittade jag inte. (Om priset på live-dvd:erna med Dio respektive Whitesnake hade varit billigare så hade jag kanske slagit till, men är man snål så är man!) "Godbitar" i mänsklig form fanns det däremot gott om, men tyvärr alltsomoftast i sällskap med tillhörande pojkvän/sambo/man. Som spanande singelkille kan man få "psykbryt" för mindre! Men, som någon vis person sa: "det är bara att bryta ihop och komma igen!".
I folkvimlet brukar man också träffa på en eller annan bekant, men idag var det förvånansvärt få familjära ansikten som korsade mitt synfält. Ett längre snack med kompisen Chrille, som vanligt stationerad vid sitt marknadsstånd, var i stort sett det enda i bekantskapsväg. Bland de främmande personerna tyckte jag mig se blogg-kollegan Josefin med tillhörande fotograf, och trodde att jag kanske skulle fastna på bild — linslus som jag är. Efter att ha tittat igenom VK:s bilder från Åsele kan jag konstatera att så inte blev fallet. Den unga VK-fotografen lyckades förvisso föreviga några bjurholmare, men inte mig. (Kanske blir det till att ta på sig något mer uppseendeväckande än en "Scorpions"-tröja nästa år...)
Jag var igår kväll på en trevlig teaterföreställning i Brattsbacka. Friteatern och Estrad Norr hade för kvällen tagit bygdegården i besittning, och bunkrat upp för folkkultur av finaste slag: en minimalistisk fåmans-show med "mamma-mia"-influerad grundintrig. Scenen var liten, men scennärvaron bland aktörerna var desto större. Med enkla medel och utan större rekvisitaresurser, tog sig skådespelarna igenom sin dramakomedi, och fick nog fler än mig att känna sig nöjd med kvällens teaterbesök.
Jag noterade att ungdomarna bland publiken var få, var befann sig resten av brattsbackabygdens unga garde? Var det annat som lockade, eller berodde frånvaron på att teatergenren uppfattas som töntig eller rentav som för svår och krävande?
Efter avslutad föreställning uppmanade en av skådespelarna oss i publiken att tipsa våra vänner — och ovänner — om teatersällskapets byaturné. Må uppmaningen hörsammas, för denna kulturform är i sanning underskattad. Biofilm i all ära, men ingen 3D-rulle kan ge samma intima och intensiva kulturupplevelse som äkta, hederlig teater — framförd på en liten scen, av en erfaren ensemble, i en by nära dig...
Jag var i Umeå idag, och passade då på att beskåda föremålen för det "rosornas krig" som de senaste dagarna utspelat sig på VK:s debatt- och insändarsidor. Själv har jag inget emot dem — de pryder sina platser bättre än vad två ordinära stubbar skulle ha gjort.
De skulpterade "trädrosorna" har kritiserats för att likna fallosar, men är deras blodröda styvhet verkligen något att uppröras över? Kritik har också riktats mot rosornas enkelhet, de har bl.a. kallats för hötorgskonst — ett nedsättande epitet för enkel, massproducerad allemanskonst. Bland "vanligt folk" torde "enkla" föreställande konstverk vara nog så uppskattade som de abstrakta verken (konstigheterna?) i de "fina" salongerna och galleriorna. Själv uppskattar jag det estetiska i såväl Salvador Dali's surrealism, som hos marknadernas typiska hemslöjdsalster.
Förresten, är det någon som vet var man kan få tag på affischer med Dali-motiv? Det skulle vara trevligt att ha ett par på väggen!
Jag noterade imorse att fler än jag valt att uppmärksamma frågan kring monarkins varande eller icke varande. Här kan du läsa vad SvD:s ledare skriver om ämnet som jag tog upp i gårdagens blogginlägg.
Idag är det vår kronprinsessas födelsedag, det är alltså 32 år sedan Victoria Bernadotte såg dagens ljus för första gången. Idag är det också 220 år sedan franska revolutionen utbröt på allvar, i och med stormningen av Bastiljen. Revolutionen i Frankrike fick de övriga kungahusen i Europa att våndas — deras makt kunde inte längre tas för given.
Med tanke på dessa saker, så kan det vara läge att dryfta frågan om Sveriges statsskick. Ska vi fortsätta med monarki, eller är republik att föredra? Rojalistiska föreningen är för monarki. Deras motpart Republikanska föreningen argumenterar i stället för republik. Här följer ett axplock av de olika parternas argument:
"Monarki går inte ihop med demokrati eftersom rollen som statchef går i arv inom en och samma släkt". Statschefen ska istället utses "på ett demokratiskt sätt efter kompetens och duglighet".
Monarkin i Sverige kan sägas vara "ett väl fungerande statsskick som samverkar med demokratin" — den politiska makten ligger ju hos riksdagen. Dessutom fostras tronarvingen "från första början till att bli en bra statschef", och detta "utan politiska förtecken".
"Monarkin vilar på en tusenårig tradition och är ett arv som måste bevaras". Arvsrätten är i sig "en garanti för att den historiska förankringen skall bibehållas." Kungen är dessutom "en viktig samlande symbol för hela nationen".
"Dåliga seder ska förändras, även om de har en lång historia. Historien ska inte glömmas bort, men bör heller inte styra vår nutid." Kungen som symbol? "Nja – en symbol alla monarkianhängare kan samlas kring, möjligen. Och hur värdigt är det att frånta ett barn rätten att forma sitt eget liv, för att göra det till
nationens maskot?"
Monarkin ger bra goodwill för Sverige. "Undersökningar har [...] redovisat att det sannolikt handlar om ett värde som mångfalt överstiger de kostnader som kan hänföras till monarkin."
En "demokratiskt vald statschef" skulle ge en mer "rättvis bild av Sverige ute i världen". En statschef "som är vald med sin kompetens och sina meriter som grund" borde kunna marknadsföra vårt land bättre än en kung som ärvt sitt ämbete. Notera dessutom "symbolvärdet i att införa republik" — "snacka om pr för Sverige!".
Som synes finns det olika sätt att se på saken. Själv håller jag med om att ärvda ämbeten rent principiellt är förkastligt och icke överensstämmande med hur en modern demokrati bör vara. Jag är dock inte så säker på att republik i praktiken skulle vara att föredra. Vi har ju för övrigt en "lill-president" i stadsministern redan, och det fungerar väl? I republiker som Israel och Italien finns presidenter, men de enda man hör om i nyhetsflödena är deras premiärministrar (regeringschefer, d.v.s.
motsvarigheten till statsminister). Sedan finns länder som USA, där presidenten snarast förefaller allsmäktig...
Som historie-nostalgiker så tycker jag att PR-värdet med en monarki (det finns trots allt inte så många monarkier kvar) inte är att förringa. Det svenska kungahuset har ju även bättre rykte än många andra kunga- och furstehus (läs: Storbritannien, Monaco). Å andra sidan tror jag inte att monarkin i Sverige kommer att överleva hur länge som helst — Victoria blir nog den sista att vara statschef för en svensk monarki...
Som lättsam avslutning på detta inlägg bjuder jag på en i sammanhanget passande(?) låt, uppsnappad på Youtube. Det rör sig om en högtidsstund för den som uppskattar Richie Blackmore's virtuosa gitarrspel, Cozy Powell's dundrande trummor och "lejonlungan" Ronnie James Dio's mäktiga stämma. Kort sagt, hårdrocksnostalgi av bästa slag: "Kill the King" med Rainbow! Skruva upp ljudet på max, och njut!
Men du, ta inte budskapet alltför bokstavligt... :-)
I den pågående gudsdebattens vågsvall belyser Inger Edelfeldt på DN Kultur bl.a. frågeställningen ovan. Edelfeldt påpekar att olika människor har olika gudsbilder, medan religionskritiker i sin argumentation oftast utgår ifrån en enda.
Så vad menas då med "Gud"? Menar man med "Gud" en kärleksfull fader (eller moder), någon slags kosmisk energi, ett fantasifoster, en svartsjuk tyrann, den ultimata visheten, en fredsfurste, en curlingförälder, en allsmäktig ande eller helt enkelt en symbol för mening i en annars meningslös tillvaro?
Med tanke på den mångfald av möjliga gudsbilder som framträder, så är det märkligt att folk — trots förmodat unika och sinsemellan mer eller mindre olika gudsbilder — ändå tenderar att hamna sida vid sida i samma religiösa sällskap, utövandes samma religiösa riter. Borde inte detta förhållande tyda på att gudsbilderna bland gemene man ändå är rätt lika? Eller är det kanske så, att religionerna och dess tillhörande församlingar huvudsakligen är ett socialt koncept, där gemenskapen med andra är viktigare än de enskilda deltagarnas trosuppfattningar och gudsbilder?
Så var det dags då: bloggpremiär för bjurholms egen schacknörd! Det har kliat i fingrarna förut, men inte blivit av förrän nu. Det ska verkligen bli trevligt att skriva av sig. Apropå schack, så ser jag att det gått bra för SK Rockaden Umeå:s unga representanter i Schack-SM. Lucas Wickström blev tvåa i Junior-SM och Kaj Bindler avancerade till mästarklassen. Inte illa! (Jag kan faktiskt skryta med att ha slagit båda dessa, även om det i Lucas fall var på den tiden då vi var någorlunda jämnrankade...)
För egen del är det ganska dött på schackspelarfronten. Jag har inte spelat ett seriöst parti sedan UmELOpen i början av maj, där jag för övrigt slog unge herr Bindler. Det har däremot blivit en hel del blixtspelande på gratisportalen FICS – något som jag verkligen kan rekommendera! För er som inte är insatta i schackterminologi: med blixtschack menas schackspelande med kort betänketid, exempelvis 5 min per person och parti. Kvaliteten blir förvisso lidande, men ack så kul det är!
Starta en blogg!
Logga in
Registrera dig
Kontakt
Ingemar
Inlägg - RSS 2.0
0
Detta inlägg är kopplat till 
