Helle Klein skriver i Aftonbladets ledarkrönika om kyrkovalet, och uppmanar det svenska folket att "masa sig till valurnorna" den 20 september. Hon menar att "Svenska kyrkans folkkyrkostruktur har djup förankring bland medborgarna", och propagerar därför för fortsatt politisk styrning av kyrkan. Hon hänvisar även till kyrkans stora medlemsantal och menar att den nuvarande ordningen är nödvändig rent praktiskt för att kyrkan ska kunna fungera demokratiskt.

Eftersom jag gått ur Svenska kyrkan så bryr jag mig inte det minsta om dess organisation och utveckling. Det är mig likgiltigt om kyrkan exempelvis skulle utvecklas till en "hierarkisk påvekyrka" (som Klein skräms med). Det jag däremot reagerar över, är sättet som Klein och andra använder Svenska kyrkans medlemsantal i sin argumentation.

Klein skriver:

"Oavsett om man är religiös eller inte spelar religionen roll i samhället. Svenska kyrkan är den största folkrörelsen och som sådan en viktig mötesplats och opinionsbildare. Därför borde kyrkans medlemmar, det vill säga det stora flertalet svenska medborgare bry sig om vilka som styr i kyrkoråd, stiftsstyrelser och kyrkomöte."

Förvisso spelar religionen en roll i samhället, men uppfattningen att Svenska kyrkan skulle vara den "största folkrörelsen" är enligt mig helt felaktig. Att "det stora flertalet svenska medborgare" är medlemmar i kyrkan är ett resultat av tidigare obligatoriskt medlemskap, och inte någon följd av brinnande folkligt engagemang. Lågt valdeltagande i kyrkoval tyder ju dessutom inte på något större intresse hos medlemmarna.

Medlemsantalet i Svenska kyrkan minskar, om detta talar statistiken sitt tydliga språk. Utifrån Svenska kyrkans egna siffror synliggörs ett tydligt mönster i medlemsutvecklingen. Om man jämför med frivilliga inträden i kyrkan, så har antalet utträden genomgående varit fler ända sedan 1970. De senaste 10 åren har utträdena varje år varit ca 10 gånger fler än inträdena.

Problemet är att det stora flertalet medlemmar tvångsanslutits som spädbarn, vilket jag tagit upp tidigare. Skulle man enbart se till det självvalda medlemsskapet — vilket rimligen bör vara utgångspunkten för folkrörelser — så skulle Svenska kyrkan knappt ha några medlemmar överhuvudtaget! Den absoluta merparten har alltså "fötts in" i Svenska kyrkan. Frågan man ställer sig är varför så många av dessa tvångsanslutna stannat kvar?

Jag hävdar att det i huvudsak beror på tre orsaker:

1. Traditionens tröghet
2. Omedvetenhet om att man är medlem
3. Omedvetenhet om att utträde är möjligt

Enligt mig beror det alltså delvis på den traditionstyngdhet och ovilja till förändring som finns hos många, men även på att flera överhuvudtaget inte reflekterat över sitt medlemskap. Enda gången man påminns om att man är medlem är vid kyrkovalen, men för den ointresserade är det inte säkert att någon association till medlemskapet görs ens då. Man får heller aldrig någon faktura rörande medlemsavgiften, då den är lömskt dold på skattesedeln bland riktiga skatter. Som medlem är man dessutom huvudsakligen bunden till externa aktörer (exempelvis Humanisterna) för att få information om utträde, men långtifrån alla kommer i kontakt med sådana kanaler.

Kort sagt: Svenska kyrkan är inte av folkrörelse-karaktär, och det är högst tveksamt om det finns någon genuin uppskattning för kyrkan och dessa verksamhet bland svenskarna i allmänhet. Att den skulle vara en "folkkyrka" är med andra ord tvivelaktigt.

Om alla ointresserade medlemmar gick ur Svenska kyrkan, så skulle kyrkan få bättre bättre förutsättningar till att bli en levande rörelse. En kyrka uppbyggd kring alla medlemmars engagemang skulle dessutom kunna organiseras på andra sätt än idag. Om man verkligen vill förbättra kyrkan, så ska man alltså inte bara fråga sig "Ska jag rösta i kyrkoavalet?" utan även "Ska jag vara kvar som medlem i kyrkan?".

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Svenska kyrkan, kyrkovalet, Helle Klein, medlemsantal, tradition, folkrörelse

Normalt brukar jag inte läsa kvällstidningar p.g.a. deras ytliga skvallerkaraktär (se tidigare inlägg för exempel). En och annan gång finner man dock något av värde, och den här gången har jag hittat en intressant debattartikel i Expressen. I den ger Linda Skugge exempel på unga tjejers fyllebloggar och frågar sig varför inte föräldrarna reagerar. Ett citat från hennes artikel:

"Jag sitter här med bloggaren X:s bilder framför mig på datorn. Hon är 16. Blond, jättesöt och det är sprit, öl och cigaretter på nästan varje bild. På en bild står hon och kompisarna i raffset, de hade fest med 'porrtema'."

Skugge ger fler exempel av den sorten, och frågar sig om det verkligen är lämpligt med dyngraka 15-åringar, och hur föräldrar kan undgå att notera sina fulla ungdomar när de kommer raglande hem. Hon menar att vuxenvärlden inte tar sitt ansvar, och jag är beredd att hålla med. Naturligtvis ska inte barn (för det är man tills man fyllt 18!) överhuvudtaget komma i kontakt med sprit. Sedan min egen skoltid vet jag dock att det är alltför vanligt — även i de yngre tonåren.

I en replik av 17-åriga Matilda Frid, betitlad "Unga kommer alltid att dricka, Skugge", får man ta del av alkoholdrickande ungdomars egna tankar. Hon skriver:

"Vi tonåringar vill bli behandlade med samma respekt som myndiga. Det är inte okej att övervaka oss mot vår vilja. Det är heller inte okej att förbjuda något som skänker glädje bara för att man är orolig. De bloggutdrag som Linda Skugge oroar sig över visar inte någon som lider. De visar levnadsglada unga tjejer som har roligt och berättar det för världen, precis som tonåringar alltid har gjort. Skillnaden är bara att man med modern teknik i dag når ut till fler. Att tjejernas ringa ålder sticker i ögonen är något man måste komma över. Vissa mognar före den nivå som staten ser som lämplig för alkoholintag, därför bör vi inte haka upp oss på siffror eller den offerbild av unga tonåriga tjejer som medierna försöker att måla upp."

Alkohol anses alltså "skänka glädje". Hur har den insikten vunnits? Rimligen bör det finnas bra mycket bättre sätt att uppnå glädje än att supa! Uppfattningen att man inte kan ha kul utan sprit är en ren myt — det vet alla som festat nyktert.

Att vissa ungdomar mognar före 18-årsåldern stämmer förvisso, men är verkligen strävan efter alkohol(miss)bruk ett bra bevis på moget beteende? För övrigt tar samhället inte hänsyn till mognad — man får exempelvis inte rösta före 18 års ålder oavsett hur mogen man än är. Varför skulle alkoholfrågan vara ett undantag?

Matilda Frid skriver vidare:

"Jag förstår att föräldrarna tror att deras 15-åring är den mest sockersöta lilla flicka som världen har skådat och att hon minsann aldrig skulle röra en ciderflaska med alkoholhalt över 0,7 procent. Sanningen är att hon förmodligen redan har rört den, eller kommer att röra den innan sin 18-årsdag. Hon är också mycket medveten om säkerhetsriskerna med att dricka alkohol. Det är bara det att hon prioriterar att ha roligt före den lilla risken att det skulle hända något. Hon sätter det sociala livet framför sin lever. Det är väl något som inte bara gäller ungdomar, eller hur?"

Att prioritera "nöje" före hälsa och att hålla spriten mer kär än ens egen njure, tyder i mina ögon inte på någon högre grad av mognad. Det är för övrigt anmärkningsvärt att "risken att det skulle hända något" anses vara så liten. En fylla är ett symptom på alkoholförgiftning. Varje alkoholförgiftning innebär för den drabbade nedsatt omdöme, större risker att råka ut för olyckor och elände, samt minskade möjligheter att freda sig från övergrepp. Att ett aktivt socialt liv skulle vara beroende av alkoholintag är dessutom rent nys!

17-åriga Matilda har dock rätt i en sak: underåriga ungdomar är inte ensamma om att ha ett destruktivt förhållande till sprit. Så länge vuxna dricker, festar och raglar hem på lördagskvällarna, så lär det vara svårt att motivera den yngre generationen att låta bli...

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om fylla, bloggvärlden, underåriga, alkohol

Jag läste på VK nöje en recension av filmen "District 9". Science fiction är alltid lockande och TV-reklamen har förstås gjort sitt till för att väcka mitt intresse. Jag ryggar dock tillbaka när VK-recensenten Nancy Bladfält skriver om filmen i berömmande ordalag. Anledningen till denna reaktion är att samma person tidigare i år totaldissade Transformers 2 — en film som jag själv uppskattade (om än inte lika mycket som föregångaren!).

Eftersom Nancy uppenbarligen har en helt annan filmsmak än mig, så finns det ju risk att "District 9" i själva verket är en usel film...

Läs även andra bloggares åsikter om bio, Transformers, District 9, Science fiction, recensioner, nöje

Jag har nu infört fler kategorier så att det ska bli lättare för er att hitta intressanta inlägg på min blogg. Några kommentarer:

• Kategorin Politik och samhälle innehåller inlägg med allmän koppling till politik och samhällsklimat. Inlägg om miljöpolitik finns i kategorin Miljö och natur, inlägg om utbildningspolitik i kategorierna Universitet och studentliv alternativt Skola och pedagogik o.s.v.


• Kategorin Regionalt innehåller inlägg som rör regionala företeelser, det vill säga företeelser med anknytning till Västerbottens län och norra delen av Västernorrlands län.


• Kategorin Fotografier innehåller inlägg med mina egna fotografier. Vill du publicera dem på din egen blogg, alternativt använda dem i något annat sammanhang så är det mestadels ok — så länge du nämner varifrån du fått tag på dem, vill säga! Vykortstillverkare får gärna höra av sig!

Läs även andra bloggares åsikter om bloggkategorier

Jag tänkte anknyta till torsdagens lustighet i Monica Lundqvists mammablogg, men koppla det till en mer seriös fråga, nämligen den om organdonation. Alla ska vi någon gång dö, men om vi gör det i ett läge då det finns behov av organ, så är det ju en fördel om vår inställning till organdonation är känd. Läs mer på Donationsrådets webbplats.

För mig personligen råder ingen tvekan, jag är positiv till organdonation. När man är död så har man ju inte längre användning för sina vävnader och organ — varför skulle då andra hindras från att nyttja dem för transplantation? För den som trots allt är avogt inställd till att donera sina organ, så kan följande information från den nämnda webbplatsen vara bra att känna till:

"Om man inte gjort sin inställning känd, och frågan om donation skulle bli aktuell, blir det de närstående som får försöka tolka hur de tror att den avlidne ville ha det. När den avlidnes vilja är okänd utgår transplantationslagen ifrån att man är positiv till donation."

Läs även andra bloggares åsikter om organdonation, transplantation, ställningstagande

Umeå missar melodifestivalen — så tråkigt då! Själv är jag inte något fan av melodifestivalen — i synnerhet inte sedan den levande musiken byttes ut mot förinspelad synt(h)etisk plastmusik, och enprogramskonceptet gjordes om till en gallopperande freakshow i schlagerkostym. Mig gör det alltså ingenting att Umeå går miste om detta evenemang.

Anledningen till att jag överhuvudtaget tar upp ämnet ifråga, är upprördheten i VK-artikeln över att Umeå genom att gå miste om evenemanget samtidigt går miste om massvis med presumtiva inkomster och ovärderliga PR-värden. Upprördheten förstår jag. Ett melodifestival-arrangemang i Umeå torde vara rätt så givande för kommunen och staden med samma namn, såväl ekonomiskt som PR-mässigt.

Jag kan dock inte låta bli att dra paralleller till sommaren 2003, då Schack-SM ägde rum i centrala Umeå under två varma sommarveckor. 701 starter registrerades och enligt mina uppskattningar innebar det ca 3000-4000 övernattningar på hotell och campingar. Dessutom torde besökarna ha spenderat åtskilligt med pengar på mat, shopping och annat under sin Umeå-vistelse.

Själv satt jag i arrangörsklubbens styrelse då det begav sig, och vet att många uppskattade Umeå och tävlingsförhållandena i Folkets hus. Dessa turistinkomster och PR-värden var dock inte något som Umeås affärsliv eller umeborna i allmänhet verkade ta på speciellt stort allvar. Inför evenemanget var det t.ex. oerhört svårt att få fram sponsorer, och efteråt uppmärksammades inte ens Schack-SM som en orsak till de många hotell-övernattningarna samma år.

När umebor och övriga alltså inte kunde inse fördelarna med ett så väl genomfört och (i schack-kretsar) uppskattat Umeå-förlagt evenemang som Schack-SM ändå var, så irriterar det mig desto mer att det gråts så många tårar över en utebliven melodifestival...

Läs även andra bloggares åsikter om Melodifestivalen, Umeå, Schack-SM, arrangemang, PR

Kristna debattörer från Claphaminstitutet ger i tidningen Dagen uttryck för att kristna skulle ha starkare incitament än ateister till att verka för en god miljö, eftersom jorden är "en tillgång som Gud har gett människan i uppdrag att förvalta och vårda". Lägg för övrigt märke till att formuleringen insinuerar ett sanningsförhållande, "Gud har", trots att det i själva verket handlar om ett trosförhållande — "vi tror att Gud har".

De skriver vidare:

"övertygelsen att vi människor har ett gudagivet mandat att förvalta skapelsen ökar vårt ansvar för naturen och bör ta sitt uttryck i ett större engagemang för ett tydligt och kraftfullt miljöarbete."

Det kan så vara att kristna har religiösa skäl att vara rädd om miljön, men den ateistiska hållningen att denna värld och det tillhörande jordliga livet är allt vi har, får nog ändå räknas som ett starkare incitament för miljöhänsyn...

Läs även andra bloggares åsikter om miljöarbete, ateister, ateism, kristna, kristendom, Claphaminstitutet

Under åren på universitetet har jag träffat många sköna människor. En hel del av dessa har gett uttryck för tentaskräck dagarna före skrivningar. Jag har aldrig riktigt förstått varför. Är man bara hyfsat förberedd så är en tenta inget att oroa sig för. Kuggar man så är det ju bara att göra ett nytt försök senare. Går det så går det — och går det inte, så går det förhoppningsvis nästa gång!

Själv brukar jag sitta och mysa under mina tentaskrivningar. Att få möjlighet att visa upp sina kunskaper, och samtidigt få tillfälle att formulera sig i skrift är alltid lika kul! Om tentan visar sig vara för svår så kan man ju alltid prova ordbajs-tekniken — d.v.s. att genom ett digert ordbruk och rikligt floskelflöde försöka framstå som att man har absolut koll, när man i själva verket inte har en aning om det man försöker besvara, utan bara använder krångliga ord och intetsägande uttryck i en salig röra för att med så många ord som möjligt få så lite som möjligt sagt...

I tisdags delade jag för övrigt tentasal med bl.a. juridikstudenter — unga sådana. Flera av dem var i 19-20-årsåldern, vilket av någon anledning fick mig att känna mig gammal. Det faktum att flera var av feminint slag, och dessutom rätt så söta, fick dock även andra tankar att vakna till liv. Som den obotlige(?) singel jag är, så började jag rent av överväga om det inte var läge att själv börja läsa lite juridik...

Läs även andra bloggares åsikter om tenta, universitetet, ordbajseri, singelspan

I dagens VK (se även vk.se) kan man läsa om att Sveriges största vindkraftspark invigts, och att Dorotea kommun köpt ett av de gigantiska vindkraftverken. I och med detta blev Dorotea den första vindkraftverksägande kommunen, och därigenom — efter vad det verkar — självförsörjande på el.

Ett utmärkt initiativ! Dorotea visar vägen, och nu är det upp till andra kommuner att haka på! Att investera i vindkraft är inte bara bra för miljön, genom att spara in elkostnader så får kommunen pengar som kan användas till annat. I längden torde kommunala vindkraftssatsningar vara betydligt mer givande än att — som Bjurholms kommun — satsa pengar på en förlusttyngd golfbana...

Kommunal bankverksamhet verkar dock inte vara unikt för Bjurholm. På ledarplats i dagens DN skriver Malin Siwe om ett liknande fall, som tål att citeras i sin helhet:

"Tomelilla kommun ska sluta gå i borgen för föreningar som behöver banklån. Inte för att åtagandena är omfattande, 3,6 miljoner totalt enligt senaste årsredovisningen, men ändå. Det låter sunt, att garantera lån för utomstående är inte någon kärnverksamhet. Men kommunstyrelsen i Tomelilla har inte drabbats av tillfrisknande. Tvärtom. I stället för att gå i borgen ska kommunen själv låna ut pengar till det lokala föreningslivet. Må Tomelilla kommunbank gå bättre än Tomelilla sparbank gjorde. Den förlorade 400 miljoner kronor på en utlåning om 600. Den finns inte längre."

Läs även andra bloggares åsikter om vindkraft, Dorotea, Bjurholm, Tomelilla, golfbana, kommunala satsningar, Malin Siwe

Under de nyligen avslutade tävlingarna i Berlin kunde man gång på gång se kombattanter som gjorde korstecken innan de "körde igång". Ligger det något religiöst bakom, eller är korstecknet bara en av dessa trygghetsgivande ritualer som förekommer i idrotten? Enligt vad jag har hört brukar vissa fotbollsspelare envisas med att alltid ta på sig vänsterdojan (eller om det nu var högerdojan) först. Ska man se korstecknet som ett liknande fenomen?

Om det å andra sidan ligger äkta religiositet bakom korstecknandet, så kan man fråga sig hur pass effektivt det är. För det första så finns det ju med stor sannolikhet ingen gud, för det andra så kan ju en allsmäktig, personlig gud — om någon sådan trots allt finns — rimligen inte hjälpa flera olika korstecknande kombattanter till seger i samma gren...

Jag gillar inte höjdhopp: i mitt tycke är det en estetiskt mycket otilltalande sport. "Fosbury-floppen" må vara effektiv och resultera i höga hopp, men snyggt är det sannerligen inte! Hursomhelst, från höjdhoppsfinalen minns jag att två av finalisterna gjorde korstecken innan de tog sig an en utmanande höjd. Resultatet? Båda rev...

Läs även andra bloggares åsikter om Friidrotts-VM, korstecken, ritualer, höjdhopp

När jag beskådade blomrabatten så upptäckte jag ett tiotal sniglar. Två av dessa var mitt uppe i en omslingrande syssla med blottade könsorgan. Om de hade nystartat eller om de var inne i slutfasen av akten vet jag inte. Jag är ingen expert på sniglars fortplantning...

De flesta av sniglarna var av samma art som de på bilden: ljusbruna med mörkare fläckar/strimmor. Bland de två sniglar som stack ut var den ena gulaktigt färgad, medan den andra var svart.

Finns det någon snigelkännare där ute som kan ge besked om arter? Var det trädgårdssniglar jag såg, eller var det månne exemplar av den fruktade mördarsnigeln som samlats vid rabatten?

Läs även andra bloggares åsikter om sniglar, fortplantning, natur

I en vid första anblicken behaglig debattartikel i VK förordar Mats Molén ett öppnare samhälle. Det hela låter förträffligt till en början, men när man väl tagit till sig vad som egentligen står i texten, så börjar man inse artikelns verkliga syfte.

För den som inte känner till det så är Mats Molén en av Sveriges ledande kreationister. När han alltså önskar ett öppnare debattklimat i såväl samhälle som forskarsfär, så är det egentligen större utrymme för kreationistisk propaganda han är ute efter. Moléns artikel har bemötts av Umeåhumanisterna, men jag kan inte låta bli att också själv kommentera det han skriver.

Det blir lite märkligt när Molén argumenterar för en ärligare och öppnare attityd, samtidigt som han i berömmande ordalag citerar texter från museet Förhistoriska Världens hemsida utan att nämna att det rör sig om hans eget skötebarn. I citatet utelämnar han även ett par avslöjande formuleringar:

"Men frågan om alltings ursprung är i grunden en religiös fråga, antingen man är ateist eller tror på en skapare. Därför är den frågan, av olika skäl, extra känslig för många människor och en del vägrar diskutera sin tro. Vi accepterar och förstår den sistnämnda ståndpunkten, men vi kan ta upp och diskutera även dessa svåra frågor, om man vill.
[...]
Det finns tyvärr många som kallar sin tro för vetenskap och/eller fakta. Man kan få tro att det är så. Men, det blir problem om man dogmatiskt vill presentera denna sin tro och kalla den för fakta eller vetenskap, samtidigt som man inte vill att någon skall få kritiskt granska eller ifrågasätta denna tro. Museet vänder sig mot ett sådant odemokratiskt och ovetenskapligt förhållningssätt."

Molén och hans kreationistkompisar avfärdar med andra ord evolutionsteorin — en av vetenskapens mest aktade och vedertagna teorier — som dogmatisk tro. Vad Molén och co i sammanhanget glömmer bort, är att evolutionsteorin bygger på vetenskaplig metodik. Anledningen till att den är så aktad beror helt enkelt på att kritisk granskning inte gett några hållbara anledningar att ifrågasätta evolutionen. Hur galet det kan bli när kreationismens "alternativa" synsätt ges utrymme, visar ett inlägg från i höstas på bloggen Orsakverkan.

Till skillnad från kreationism så bygger vetenskap på kritisk granskning och ifrågasättande. Vetenskapen förändras kontinuerligt utifrån den nya kunskap som forskning frambringar, och gammal vetenskap som motsägs av nya insikter förkastas. Kreationismen bygger däremot på dogmatik och är oföränderlig till sin natur. Därför blir det bara löjligt när Molén försöker ge sken av motsatsen:

"Men, det är inte alltid så viktigt vad man tror — det är snarare viktigt hur man ser på sin tro. Kan man ändra sig om man har fel, eller säger man bara — som försvar — att 'det är de andra som inte vill ändra sig och jag har rätt'?"

Molén motsätter sig vidare att vetenskapen predikar livet som meningslöst, men som jag tidigare påpekat så finns i alla fall en biologisk mening med livet. Evolutionen som förklaringsmodell till mänsklighetens uppkomst raserar förvisso bilden av människan som en kärleksfullt skapad avbild till Gud, så i den meningen är det förståeligt att Molén och andra kristna ser meningslöshet som följd. Å andra sidan finns det många andra glädjeämnen i vår värld som ger upphov till en meningsfull tillvaro.

Soluppgången är ju lika vacker oavsett om Bibeln har rätt eller fel. Kärleken är lika underbar oavsett om Adam och Eva har funnits eller inte. Respekten för människovärdet är lika stor, oavsett om människan är ett resultat av gudomlig skapelse eller naturlig utveckling. Livet vi lever och världen vi lever i blir inte mindre meningsfull bara för att man avfärdar skapelseberättelsen!

Läs mer:

• Mats Moléns hemsida
• VoF: Årets förvillare 2001
• Kreationistföreningen Genesis
• Umeåhumanisterna om muséets närvaro på Noliamässan
• Tidningen Dagen om ett skapelsemuseum i USA
• Är kreationismen vetenskapligt hållbar? (HTML)
• Är kreationismen vetenskapligt hållbar? (PDF)

Läs även andra bloggares åsikter om kreationism, Mats Molén, forskning, evolutionsteorin, vetenskap

Så här dagen före tentan har jag inte tid med några långa utläggningar, men jag kan i alla fall passa på att tipsa om en intressant artikel av Anders Wijkman på DN Debatt. Han pekar där på bristerna med BNP som välfärdsmått, och det är sannerligen bra att det uppmärksammas. De flesta ekonomer är förvisso medvetna om problemen, men jag tvivlar på att den stora allmänheten är lika pålästa.

Som jag påpekat i ett tidigare inlägg, så tar ekonomin inget ansvar för miljön. Så länge man kan tjäna pengar på dumpning av miljöfarligt avfall, utsläpp av miljögifter och kortsiktigt naturresursanvändande, så kommer sådana aktiviteter att uppmuntras av ekonomin. Samtidigt som miljön förstörs, så rusar BNP i höjden...

Läs även andra bloggares åsikter om BNP, ekonomi, miljö, Anders Wijkman

Dagen före dagen före tenta-dagen. Själv kommer jag att tillbringa den närmaste tiden i sällskap med historieböckerna, men för er andra med trevligare och mer mänskligt sällskap kanske det kan passa med en trevlig melodi som ackompanjemang till söndagsmyset?

Jag (och youtube) presenterar stolt: Scorpions med "Loving you sunday morning".

Läs även andra bloggares åsikter om Scorpions, söndag, Loving you sunday morning

På DN Debatt idag kommer filosofiprofessorn Folke Tersman med ett intressant inlägg i klimatdebatten. Han försöker bringa reda i den röra som klimatalarmister och klimatskeptiker ställt till med, och resonerar kring hur man på ett givande sätt kan ta sig an klimatfrågan trots frånvaron av säker kunskap. Kontentan i hans resonemang går ut på att klimatfrågan bör hanteras utifrån försiktighetsprincipen.

Till skillnad från en del tidigare debattörer, så verkar Tersman ha insett att klimatfrågan bara är en fjuttig del av något så mycket större: miljöfrågan. Han påpekar nämligen att en förebyggande klimatpolitik har förutsättningar att ge positiva effekter såväl för miljön generellt som för människors hälsa. Som exempel nämner han minskat köttätande och minskad rovdrift på naturresurser.

Tersmans artikel kännetecknas av logisk klarhet och ödmjukhet, fjärran från den osaklighet och aggressivitet som till viss del präglat tidigare inlägg i klimatdebatten. Tersmans nyktra stil till trots, så har den inte undgått kritik från envetna klimatskeptiker — som dock fått svar på tal.

Oavsett var ni står i klimatdebatten så kan ni med gott nöje läsa artikeln, innehållet är mycket tänkvärt!

Läs även andra bloggares åsikter om klimatfrågan, miljö, Folke Tersman

Den banansugande mannen har tur som inte bor i USA, för där skulle han riskera att hamna i offentliga sexförbrytarregister. Moralpaniken och rädslan för "fula gubbar" har där resulterat i statliga register — åtkomliga för vem som helst. Problemet är att dessa listor inte enbart upptas av våldtäktsmän, sexmördare och farliga pedofiler — utan även av blottare, offentliga urinerare, tonåringar som haft sex med underåriga tonårskompisar, samt säkerligen en och annan oskyldig. Dessutom framkommer det inte på listorna vad de olika personerna är dömda för. Det kan alltså bli så att de som dömts för offentligt urinerande isoleras från sin omgivning, eftersom folk tror att det rör sig om en farlig sexförbrytare. Bedrövligt är ordet!

Sverige har förvisso inga statligt sanktionerande sexförbrytarregister, men det har på privata initiativ gjorts hemsidor där dömda och misstänkta sexbrottslingar hängs ut. Jag förstår att föräldrar gärna vill veta om det bor någon dömd sexförbrytare i närheten, men jag är väldigt tveksam till om den vägen är rätt att gå. Många övergrepp mot barn begås ju dessutom av nära släktingar, som tidigare är odömda...

Läs mer:

• John blev uthängd som farlig sexbrottsling (DN 21/8)
• Många är fast i registren på livstid (DN 21/8)

Läs även andra bloggares åsikter om sexbrott, USA, brottsregister

För den som på ett enkelt sätt vill tjäna pengar, så har jag några tips:

• Ertappa någon som "suger" på bananer eller ispinnar, och anmäl personen för sexuell kränkning!
• Ertappa någon som tittar på porrbilder med sin mobiltelefon, och anmäl personen för sexuell kränkning!
• Ertappa din granne som står naken innanför sitt fönster, och anmäl honom/henne för sexuell kränkning!
• Ertappa någon stackars karl som "rättar till" sitt könsorgan, och anmäl denne för sexuell kränkning!
• Ertappa någon stackars karl som fått stånd på badstranden, och anmäl denne för sexuell kränkning!
• Ertappa en blottare/blotterska som frivilligt eller ofrivilligt "visar sina behag" utan att göra närmanden, men anmäl ändå personen för sexuell kränkning!
• Ertappa ett grovhånglande tonårspar på bussen, och anmäl dessa för sexuell kränkning!

Givetvis är jag ironisk, men jag kan inte hjälpa det. Jag tycker nämligen det är löjligt med den tendens man kan se i samhället där folk har allt lättare för att bli "kränkta" för vad som helst. Vad värre är, så belönar staten dessa s.k. "kränkta" personer genom att döma "förövarna" till att betala orimliga skadestånd. Rättssystemet borde rimligen kunna nyttjas till vettigare saker än att behandla omotiverade anmälningar av lättkränkta  personer som är ute efter lättförtjänta pengar!

Kolla exempelvis in VK:s artikel om den banansugande mannen, eller ännu hellre: läs den mer innehållsrika versionen i pappers-upplagan av VK...

Läs även andra bloggares åsikter om kränkning, anmälan, skadestånd, lättkränkt

Det finns olika sätt att vinkla samma nyhet. I mitt förra inlägg länkade jag till ett par artiklar som beskrev kungafamiljens besök i Sävar och framförandet av krigsskådespelet där. Båda artiklarna rapporterade på ett intressant sätt om evenemanget och kungaparets del i det hela.

Aftonbladets skildring börjar också lovande:

"Det dånar och brakar. En tjock krutdimma vilar över ängarna i Sävar utanför Umeå. Kungen, drottningen och kronprinsessan Victoria sitter på första parkett när skådespelare dramatiserar scener från det stora slaget 1809."

Något mer får man inte veta om evenemanget, för resten av artikeln handlar uteslutande om spekulationer kring prinsessbröllop...

Det hela påminner mig om ett referat i Sweden Rock Magazine (nr 29), där Simon Jormelin beskrev intrycken från presskonferensen med Motley Crue i samband med Sweden Rock Festival 2005:

"Presskonferensen börjar och det visar sig snabbt att fläskkotletten [en av Expressens utsända] har sin artikelvinkel helt klar för sig när han ställer två frågor till Tommy Lee:
Hur är din relation med Pamela Anderson?
[...]
Vad tycker du om hennes nya pojkvän Marcus Schenkenberg?
[...]
Kul att de journalister som fått de bästa platserna verkligen är där av rätt orsaker."

Jormelins ironiska kommentar skulle lika gärna kunna användas om den tidigare nämnda artikeln från Aftonbladet. I stället för att beskriva evenemanget som sådant — själva anledningen till att kungafamiljen är där — så väljer Aftonbladets journalist att vinkla in det på kändis/skvaller-området. En sådan typ av artikel anses tydligen ha större nyhetsvärde än ett sakligt reportage om ett dagsaktuellt evenemang...

Läs även andra bloggares åsikter om kungaparet, Aftonbladet, Sweden Rock Magazine, nyhetsvinklingar, skvaller, kändisar

Som historieintresserad person måste jag förstås säga något om gårdagens evenemang i Sävar. Tyvärr kunde jag själv inte vara med, då jag är inne på slutspurten av mina sommarkurs-studier. Kul ändå att det hela kom till stånd. Förhoppningsvis leder uppmärksamheten kring Sveriges senaste krig till att fler får upp ögonen för historieämnet, och att uppskattningen för freden ökar hos svenskarna. Den långa fred som Sverige har haft är ju få länder förunnat.

Man får även hoppas att svenska skolor i fortsättningen blir bättre på att upplysa om både kriget som helhet och de enskilda slagen vid bl.a. Sävar, Ratan och Hörnefors. Kriget ledde ju till förlusten av Finland — vår östra landsdel, och indirekt till maktskifte på Sveriges tron. Givetvis påverkades även den civila befolkningen. Spåren som kriget satte i Västerbotten borde rimligtvis vara en utmärkt inkörsport för såväl historiestudier i allmänhet, som för problematisering om krig som mänsklig företeelse.

Vad jag själv kan minnas, så berördes finska kriget inte nämnvärt i undervisningen — vare sig i grundskolan eller i gymnasiet. Själv fick jag upp ögonen för händelserna via mitt historieintresse, och ytterligare då jag via släktforskning blev varse om att förfäder bodde i Sävar vid tiden. Min farfars farfars far var nämligen bruksinspektor, och enligt somliga källor ska han på något sätt ha deltagit i kriget. Det ryktas även om att han, eller någon annan i hushållet, vid en räd ska ha erövrat en rysk flagga. Det skulle vara intressant att veta om det ligger någon sanning i detta, eller om det bara är skrytsamma skrönor...

Läs mer:

• Spännande dag för kungligheterna (VK 19/8)
• Kungen i krutröken på slagfältet (DN 19/8)
• Märkesåret 1809

Läs även andra bloggares åsikter om Sävar, finska kriget, märkesåret, historia, undervisning

Via mobilböner försöker Svenska kyrkan göra reklam för sig och locka folk till det kommande kyrkovalet. Valdeltagandet har tidigare varit knapert — senast det begav sig var det endast 12% av de röstberättigade som dök upp, erfar DN. Man kan jämföra det med årets kårval hos Umeå Studentkår, där valdeltagandet låg på 11,9%.

Själva jämförelsen mellan de två olika valen är nog inte så dum. Själv har jag aldrig röstat i något kårval, eftersom det skulle ha legitimerat en omodern ordning. Jag kan tänka mig att många andra också avstått från att rösta av samma anledning. Ytterligare andra kanske skippar röstandet p.g.a. att de är på väg att lämna den akademiska världen, och sålunda inte har något incitament till att engagera sig. Sedan finns det säkert också studenter som inte tycker att kåren gör någon nytta, eller som helt enkelt är likgiltiga.

Anledningen till det låga valdeltagandet i kyrkovalen kan säkerligen bero på liknande saker. Jag misstänker att de flesta som avstår från att rösta gör det eftersom de inte deltar i någon kyrklig verksamhet och/eller inte betecknar sig som religiösa (men av någon konstig anledning ändå väljer att stå kvar som medlem), och därmed inte har intresse för kyrkopolitik och verksamhetsutveckling.

Medlemskapet i Svenska kyrkan är nuförtiden inte obligatoriskt, men många av dess nuvarande medlemmar tvångsrekryterades faktiskt som barn. Att de därför inte visar så stort intresse för kyrkan i vuxen ålder är inte att förundras över, eftersom många av dem aldrig skulle ha blivit medlemmar om de fått välja själva. I mina ögon har därför Svenska kyrkan delvis sig själv att skylla...

Läs även andra bloggares åsikter om kyrkoval, kårval, Svenska kyrkan, medlemskap

Köttslakt har man ju hört talas om, men att slakta mopeder?! Jag är rädd för att resultatet kan bli aningen hårdtuggat...

Läs även andra bloggares åsikter om mopeder, humor

Som ni kan se så har jag gjort om layouten ytterligare sedan sist det begav sig. Jag har även gjort en ny kategori kallad Bloggen, där inlägg som handlar specifikt om bloggen kommer att arkiveras. Den som mot förmodan är intresserad av att läsa inlägg likt det här vet alltså var han/hon fortsättningsvis ska leta...

Läs även andra bloggares åsikter om blogglayout

När jag läste K-G Sjöströms inlägg om sopdeponi och avfallssortering, så kom jag att tänka på något som jag länge grunnat över. Skulle inte Bjurholm också kunna ha en returbutik, i likhet med den i Gimonäs i Umeå?

När jag har besökt Bjurholms återvinningcentral (d.v.s. "soptippen") så har det slagit mig att mycket verkar slängas i onödan. Många sängar och andra möbler slängs, trots att de är långtifrån så slitna att de är utom räddning. Visserligen finns det second-hand-butiker i Bjurholm, men jag skulle gärna se en butik som inte bara tar emot och säljer begagnat, utan även fräschar till och renoverar grejerna de får in!

Finns det månne några driftiga och hantverksskickliga bjurholmare som skulle kunna starta upp och hålla i en sådan returbutiks-verksamhet?

Läs även andra bloggares åsikter om Bjurholm, återvinning, returbutik

Hädelse är ett brott utan offer, och religionskritik är inte värre än kritiken som flödar i exempelvis krog- och musik-recensionernas värld. Detta slår Richard Dawkins fast i youtube-videon nedan. Dawkins resonemang är på det hela taget tänkvärt, och kompletterar gårdagens inlägg på ett bra sätt.

Se, lyssna och begrunda:

Läs även andra bloggares åsikter om Richard Dawkins, hädelse, religionskritik

Jag noterade att Edward Riedl på sin blogg uppmärksammat införandet av en hädelselag på Irland. Hans partikollega Karl Sigfrid har dessutom anmält ärendet till EU-kommissionen, då han ser risker till att sådana lagar kan införas i Sverige via EU:

"Varför är det här en svensk angelägenhet kanske någon undrar? Anledningen är att när EU-ländernas straffrätt växer samman kan lagar av det här slaget även komma att gälla i Sverige. Därför måste vi bevaka utvecklingen i hela EU, och reagera på orimliga lagar som riskerar sprida sig om de inte utsätts för granskning."

Irlands konstitution framhåller att hädelse ska vara förbjudet, men tills helt nyligen har det saknats en lag som preciserar brottet. Det har alltså inte funnits någon juridisk definition av begreppet hädelse förut. Anledningen till att Irland väljer att fylla ut "tomrummet" med den nya hädelselagen kommer sig av ett hädelse-åtal 1999. Då det inte kunde bestämmas huruvida det var hädelse eller ej, så valde domstolen att inte ta upp fallet ifråga.

Som filosofiprofessorn Per Bauhn skrev på SvD Brännpunkt igår, så "fanns alltså ett utmärkt tillfälle för de irländska politikerna att avskaffa en lag som inte ens landets högsta domstol kunde uttolka". I stället valde man att genom en ny lag precisera hädelse-brottet. Man enades om att det ska räknas som hädelse när skrifter eller uttalanden är "grovt kränkande eller förolämpande i relation till ämnen som hålls för heliga av någon religion, och därigenom vållar upprördhet hos ett betydande antal av religionens anhängare", enligt Bauhms översättning. Maxstraffet sattes till böter på 25000 euro.

Till skillnad från äldre europeiska hädelselagar så värnar alltså Irlands nya lag om alla religioner. Frilandsskribenten Anna Ekström tar upp den aspekten något ironiskt på Newsmill, där hon retoriskt frågar sig "Var uttrycks de flesta och grövsta kränkningarna av andras föreställningar om inte i Guds hus? Och i vilka böcker hittar man de mest spridda förolämpningarna mot troende om inte i religiösa skrifter?". Ekström menar att lagen rent av kan gynna sekulära krafter:

"Varför knorrar ateisterna egentligen? Lagen är ju ett tillfälle för dem att få religionshydrans alla huvuden på ett fat — och en väl tilltagen frist tills de växer ut igen. Själva kan de hävda att de dyrkar avgudar som Darwin, Marknaden eller Tellus. Avgudadyrkare är hedningar, och hedningar är per definition religiösa med rätt att känna sig kränkta. Om lagen utnyttjas maximalt får Christopher Hitchens chansen att till näsat upplaga av boken 'Du store Gud? — Hur religionen förgiftar allt' byta undertitel till 'Hur religionen förstör allt inklusive sig själv'. Ingen irländare kommer nämligen att ha råd med religion."

Ekström har visserligen en poäng, men det går inte att förneka att lagen kraftigt inskränker yttrandefriheten, och därmed är dålig av rent principiella skäl. Dilsa Demirbag-Sten konstaterar i en annan Newsmill-artikel att lagen kan ses som ett tecken på en europeisk tendens till minskat utrymme för religionskritik. Hon kopplar ihop lagen med andra liknande fenomen, såsom fatwan mot Salman Rushdie, och de svenska rösterna om "Kristofobi". Demirbag-Sten fastslår att många religiösa människor är demokratiskt sinnnade, men att dessa tenderar att drunkna i det sorl som ickedemokratiska religiösa röster åstadkommer. Det kan alltså vara läge att uppmana alla sansade, demokratiska religiösa att se till att göra sina röster hörda!

Demirbag-Sten avslutar sin artikel tänkvärt:

"Det är viktigt att markera gränser för religionens konstitutionella och samhälliga [sic!] roll. Gränser ska inte dras mellan troende och icke troende. Den ska dras mellan de som tror på det sekulära, liberala och demokratiska systemet och de som är för att religionen dikterar lagar och vetenskapen."

Själv så kan jag inte låta bli att tycka hela tanken med hädelseförbud är märklig, i synnerhet som den är sprungen ur religiösa kulturer där man hyser tilltro till allsmäktiga gudar. Varför skulle inte en allsmäktig gud kunna "ta hand om" hädare själv, utan att behöva lita till mänskliga underhuggare? Om man ska utgå från Bibeln så är det ju där synnerligen vanligt att guden själv verkställer straffen. Är det inte hädelse i sig, att bete sig som att den allsmäktige inte skulle vara allsmäktig? Eller är det så att religiösa är rädda för att själv straffas för andras hädelse? Kanske har de blivit skrämda av berättelser som den om syndafloden. I den berättelsen straffas ju i stort sett hela skapelsen för brott som enskilda syndare begått.

Man får verkligen hoppas att såväl religiösa som icke-religiösa krafter på Irland gör sitt bästa för att motverka lagen, eller i alla fall se till så att den inte behöver användas. Med det menar jag då inte att man ska låta bli att häda, utan att man ska avstå från att anmäla eventuell hädelse! Sverige har kommit långt i sekulariseringen och (med undantag av Tuve Skånberg) lämnat tiden med hädelselagar bakom sig. Kanske är det läge för oss svenskar att hjälpa våra förvirrade bröder i väst, och följa uppmaningen från kulturskribenten Ljiljana Dufgran: 

"Kan inte Sverige dela med sig lite av receptet för yttrande- och tryckfrihetens lagar både till Irland och till resten av Europa? Kan inte Sverige, ordförandeland eller inte, bjuda på frihetens så dyrt köpta frukter?"

Läs mer:

• Who asked for Ireland's blasphemy law? (guardian.co.uk 9/7)
• Blasphemy law a return to middle ages — Dawkins (The Irish Times 13/7)
• ICCL 'regrets' gangland legislation signed into law (The Irish Times 24/7)
• Opponents to continue fight after blasphemy made illegal (Irish Independent 24/7)
• Our blasphemy laws face Euro challenge (Evening Herald 12/8)
• Atheist Ireland's kampanjsida mot hädelselagen

Läs även andra bloggares åsikter om hädelse, Irland, religionskritik

Via DN kan man spela schack mot vår svenske astronaut Christer Fuglesang. Det går till så att förre svenske mästaren Richard Wessman i samråd med DN:s schackredaktör Ulf Hörberg utser tre drag,och sedan spelas det drag som får flest röster. Fuglesangs rymdresa börjar inte förrän om en vecka, men partiet mellan honom och DN-läsarna har börjat redan nu, i samband med att Fuglesang gått in i karantän. Följ spelet och delta i dragomröstningen du också!

Bildkälla: NASA Läs mer:

• Snart dags för Fuglesangs andra rymdresa (DN 12/8)
• Fuglesang laddad för rymdschack med DN:s läsare (DN 17/8)

Läs även andra bloggares åsikter om schack, Christer Fuglesang, DN

Det flesta brukar väl få spam med jämna mellanrum i sin e-post. Själv har jag fått flera oönskade erbjudanden om penisförlängningar, lotterideltagande, pokerspel och liknande. Spamfiltren har förvisso blivit effektivare, men man måste ju ändå kolla igenom spamposten så att inget har hamnat där av misstag.

Visste ni förresten att uttrycket spam kommer från en sketch med Monty Python?

Läs även andra bloggares åsikter om skräppost, spam, Monty Python, humor

Det svenska språket passar utmärkt som lekrum även för matematiska äventyr. Ur talesätt och språkliga uttryck kan man få ut mängder med problemformuleringar, som både sporrar kreativiteten och stärker tänkandet. Ett sådant ordlekande ägnar sig Anne-Marie Körling åt på sin blogg.

Körling nämner exempelvis talesättet "Man ska inte köpa grisen i säcken", och radar upp några möjliga följdfrågor:

• Men får man köpa säcken?
• Vill grisen vara med om det här?
• Om grisen inte går ned i säcken, vad är stort och vad är litet?
• Varför ska grisen in i säcken?
• Köper man grisar i säck?
• Vad väger grisen om man ska orka bära den i säcken?
• Vilken säck orkar tyngden av en gris?
• Kan man köpa andra djur i säck?
• Vilka andra djur kan samsas i en säck?
• Kan man köpa två säckar och dela upp grisen mellan dem?

Som synes är frågorna inte enbart av matematisk natur, utan på det hela taget frågeställningar som syftar till kreativt tänkande och — i förlängningen — ökad kunskap. Lekande som lönar sig, med andra ord!

Det hela påminner mig om en fråga som lärarutbildaren Olle ställde till oss lärarstudenter på en kurs i matematikdidaktik. Han frågade oss hur många hovslagare det fanns i Sverige. Själv hade han inget svar på frågan, och syftet med hans fråga var heller inte att få ett svar levererat, utan snarare att sätta igång en tankeprocess. Detta lyckades över förväntan.

Läs även andra bloggares åsikter om pedagogik, matematik, talesätt, kreativitet

Jag har i två tidigare inlägg (25/7, 29/7) tagit upp omskärelse av pojkar, men ser mig nu tvungen att dryfta frågan igen. I Dagen har nämligen opinionsredaktören Thomas Österberg reagerat över ett uttalande från centerpartisten Staffan Danielsson, där denne sagt att han inte vill "att staten ger föräldrar rätt över sina barns kroppar". Detta tolkar Österberg som att Danielsson i stället vill ge staten makten över barnens kroppar.

Naturligtvis ska föräldrarna bestämma över sina omyndiga barn, men barnens kroppar ägs rimligtvis av barnen själva — inte av föräldrarna eller staten. När man som föräldrar gör oåterkalleliga ingrepp på sina barns kroppar, så begår man de facto ett övergrepp mot barnets rätt till sin egen kropp. I Sverige är barnmisshandel förbjudet just på grund av att det är ett övergrepp. Dock är det så att blåmärken försvinner och sår läker med tiden — men en bortskuren förhud kommer aldrig mer tillbaka.

Österberg skriver att man som förälder "har rätt att uppfostra barnen i enlighet med den tro man önskar, och enligt de riter och traditioner som finns i olika religioner", men påpekar att en "förståndig förälder gör det med respekt och lyhördhet för sitt barn". Vad är det för respektfullt och lyhört med att skära i könsorganet på ett barn som inte gett sitt godkännande? Är det ett tecken på förståndigt handlande?

Det känns som att vördnaden för religioner och religiositet är så stor hos Österberg, att han missar situationer där människor kommer i kläm. En religiöst omskuren pojke är märkt för livet. Även om han i vuxen ålder skulle byta religion eller rent av bli ateist, så är han fortfarande märkt av en religiös handling som han aldrig borde blivit utsatt för.

Dagen är ju en tidning sprungen ur Pingströrelsen — en kristen frikyrkorörelse som praktiserar vuxendop. Varför förordar tidningen då inte en liknande lösning för manlig omskärelse, i stället för att klanka ned på folk som insett det problematiska i religiösa övergrepp på småbarn?

Läs även andra bloggares åsikter om omskärelse, Dagen, Staffan Danielsson

Bildkälla: Vilda kocken Till veckan väntas kungaparet upp till Sävar/Ratan för att delta i uppmärksammandet av märkesåret. De ska även spisa mat tillsammans med inbjudna gäster, och säkerligen kommer det att bjudas på mat av det exklusivare slaget. Det kommer knappast att röra sig om vanlig husmanskost.

När jag som liten pojke en gång följde med farsan till Agnäs för att uppvakta en pensionerad arbetskamrat till honom, så blev det tal om kungar och kungligheter. En av byns äldre gentlemän — med mer än en räv bakom örat — sa då något som ledde till muntra skratt:

"Om kungen någon gång kommer på besök till mitt enkla hem, då ska jag bjuda honom på palt!"

Mannen är nu död sedan flera år. Han fick nog aldrig tillfälle att bjuda majestätet på mat, och även om han hade fått det så är jag faktiskt tveksam om det hade blivit palt...

Läs även andra bloggares åsikter om humor, kungen, märkesåret, Agnäs, palt

Uttrycket ovan används ofta när personer anklagar andra för att medvetet tolka en text på felaktigt sätt. Jag är så grymt less på att höra det uttrycket — i synnerhet från människor som aldrig bläddrat i en Bibel. Uttrycket insinuerar nämligen att det som står i Bibeln på det hela taget är vettigt, och att de som tycker annat är ena jävlar som misstolkar innehållet med flit i syfte att svartmåla.

Den som läst Bibeln med kritiska ögon vet naturligtvis att den innehåller mycket hemskheter och därtill rent nonsens, med andra ord ett innehåll som knappast är värt att försvaras. Detta gäller i huvudsak GT, men även delar av NT. För er som inte bläddrat i "den heliga skrift" på nyliga tider, så bjuder jag nedan på smakprov från vardera testamentet.

Det första exemplet är från 1:a Moseboken i GT, där mördaränglar är utskickade av Gud för att förinta Sodom. Innan de skrider till verket besöker änglarna Lot för att rädda honom och hans närmaste från förintelsen. När så änglarna riskerar att bli offer för en homosexuell gruppvåldtäkt, så erbjuder Lot i stället sina "orörda" döttrar till våldtäktsmännen:

"På kvällen kom de två änglarna fram till Sodom. Lot satt vid stadsporten, och när han såg dem reste han sig och gick fram till dem och föll ner och hälsade med ansiktet mot marken. 'Jag är er tjänare', sade han. 'Ta in hos mig över natten, så får ni tvätta av era fötter, sedan kan ni fortsätta er färd i morgon bitti.' De svarade: 'Nej, vi övernattar här ute.' Men han bad dem så enträget att de till sist följde med honom hem. Där lagade han en festmåltid åt dem och bakade osyrat bröd, och de åt. Men innan de hade gått till sängs kom männen i staden, männen i Sodom, och omringade huset, både unga och gamla, alla utan undantag. De ropade till Lot: 'Var är männen som kom till dig i kväll? Skicka ut dem till oss, vi skall ligga med dem.' Lot gick ut i porten och stängde dörren bakom sig. 'Bröder', sade han, 'jag ber er, gör inte något så ont. Jag har två döttrar som ännu är orörda. Låt mig skicka ut dem till er, så kan ni göra med dem vad ni vill, bara ni inte gör något mot dessa män som har fått en tillflykt under mitt tak.'" (1 Mos 19:1-8)

Kan man tolka detta på annat sätt än att ens egna döttrar är mindre värda än främmande män? Att det är mer hedervärt att skicka sina döttrar till pöbeln, än att utlämna manliga gäster som har bättre möjligheter att försvara sig? Själva hämndaktionen mot Sodom visar också på Bibelns förakt mot homosexualitet.

Exempel nummer två är från Apostlagärningarna i NT. Medlemmarna i en kristen församling uppmanas där att sälja sina egendomar och ge pengarna till församlingen. Ett par väljer att behålla en del av pengarna från sin egendomsförsäljning för eget bruk, och straffas hårt för detta:

"En man som hette Ananias sålde tillsammans med sin hustru Sapfeira en egendom. Med hustruns vetskap tog han undan en del av köpesumman och kom och lade ner resten framför apostlarna. Då sade Petrus: 'Ananias, hur har Satan kunnat fylla ditt hjärta, så att du försöker lura den heliga anden och tar undan en del av pengarna du har fått för din jord? Var den inte din så länge du ägde den, och förfogade du inte över pengarna när den var såld? Hur kunde du komma på tanken att göra så? Det är inte människor du har försökt lura, utan Gud.' Vid de orden föll Ananias död ner, och alla som hörde på greps av stor fruktan. De yngre männen svepte honom, bar bort honom och begravde honom. Omkring tre timmar senare kom hans hustru dit utan att veta vad som hade hänt. Petrus vände sig till henne: 'Säg mig, var det allt ni fick för jorden?' - 'Ja, det var allt', svarade hon. Men då sade Petrus: 'Hur kunde ni komma överens om att utmana Herrens ande? Du hör stegen utanför dörren - det är männen som har begravt din man, och nu skall de bära bort dig.' I samma ögonblick föll hon ner framför honom och dog. När de unga männen kom in fann de henne död, och de bar bort henne och begravde henne bredvid hennes man. Stor fruktan grep hela församlingen och alla som hörde talas om denna händelse." (Apg 5:1-11)

Kan man tolka detta på annat sätt än som ren skrämselpropaganda? Att församlingens ekonomi är viktigare än ens egen, och att död väntar den som sätter sina egna intressen framför församlingens? Den "barmhärtige Guden" lyser hursomhelst med sin frånvaro!

Jag vet att det finns teologiska bortförklaringar till båda dessa passager, men då kommer vi till det som jag berörde i ett tidigare inlägg, nämligen: vem avgör vilken tolkning som är den rätta? Dessutom är Bibeln fullproppad med liknande episoder. I ljuset av detta ter sig "som fan läser Bibeln" som ett mer än lovligt missvisande uttryck.

Apropå Bibeln, så belyste en debattör i Dagen nyligen en del frågor rörande olika översättningar och tolkningar av Bibeln. Artikelförfattarens slutkläm löd:

"Till sist: jag tror inte att någon enskild översättning är något större problem i dagens Sverige. Det verkliga problemet är att Bibeln läses alldeles för lite — även bland de kristna."

Jag delar inte debattörens åsikt att utebliven bibelläsning är ett problem i Sverige. Tvärtom tycker jag det tyder på sundhet att folk avstår från att gräva ned sig i religiösa skrifter. Å andra sidan skulle säkerligen uttrycket "som fan läser Bibeln" användas i mycket mindre omfattning om folk verkligen tagit del av Bibelns innehåll...

Läs även andra bloggares åsikter om Bibeln, kristendom, talesätt, teologi, religionskritik

USA har inte mycket till socialt skyddsnät. En del har sjukförsäkring i offentlig regi, men de flesta måste förlita sig på privata sjukförsäkringar. Hela 47 miljoner amerikaner saknar dock sjukvårdsförsäkring överhuvudtaget. Trots bristerna ses President Obamas initiativ till förnyelse i sjukförsäkringssystemet med misstänksamma ögon. Vissa anklagar vårdplanen för att leda till samma system som i Ryssland eller Nazi-Tyskland.

Som svensk så är det svårt att se vad som är så upprörande, men uppenbarligen så är det en blandning av flera faktorer:

• motstånd mot skattehöjningar
• oro för försämringar för de som i dagsläget redan är offentligt sjukförsäkrade
• oro för sämre vård när staten står som garant
• gammal "rysskräck" och avog inställning till socialism
• oro för att äldre skulle riskera ofrivillig dödshjälp i statlig jakt på utgiftsminskningar

Det känns verkligen bra att inte Sverige är så genomprivatiserat och -kapitaliserat som USA. Retoriken hos somliga svenska partier bär dock på en del oroväckande tendenser med sin privatiseringsiver och sitt skattesänkarprat. De mest konservativa svenskarna skulle idag troligen ses som mjäkiga vänsterpolitiker i USA, men vem vet hur det är om några år?

Läs mer:

• Obamas vårdplan möts av folkstorm (DN 13/8)
• Svår uppförsbacke för Obamas sjukvårdsreform (DN 7/8)
• Obama-lägrets egen information

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Obama, sjukförsäkring, politik

Tidigare i eftermiddag var jag ute på en härlig joggingtur. Nja, härlig och härlig: landsvägslöpning på asfalt smäller ju knappast lika högt som Umeå-årens sköna joggingstunder på Stadsliden. Helt klart är det härligare att springa på välpreparerade joggingspår i skogen än efter en halvdan landsväg — men vad gör man?

Apropå jogging och Umeå, så snubblade jag nyligen över ett kollegieblock från Umeå-tiden. I den finns massvis med låttexter nedskrivna. Jag hade nämligen den naiva föreställningen att jag skulle starta ett band, och plitade ned massvis med låttexter kompletta med verser, bryggor, refränger samt ett och annat stick. Till många av dem hade jag även tänkt ut passande riff, men de flesta av dessa är nu bortglömda.

Många av låtidéerna — såväl text som musik — uppkom under de joggingturer som jag nästintill varannan kväll företog mig på Stadsliden. Till skillnad från sådana som lyssnar på musik medan de joggar, så kan man på sätt och vis säga att jag skapade musik.

Många av låttexterna är inspirerade av fornnordisk mytologi, men speglar även åsikter jag hade och känslostämningar jag befann mig i. På det hela taget låg det seriösa tankar bakom. Jag tänkte nu passa på att dela med mig av smakprov ur ett par av dessa låttexter. Vem vet, det kanske finns någon därute i behov av textförfattare som får upp ögonen för mig!

Först ut är är den första delen av en låttext betitlad "Lethal metal", handlandes om vapens destruktivitet:

Vers
It started in the dawn of human life.
Mankind needed weapons to survive.
Metal was tamed by human skill.
Weapons were made to hunt and kill.
Protection was needed those risky days.
Weapons were useful in many ways.
Mainly made for giving food.
Not created to pour out blood.
When war and violence came in our hands,
weapons were used in destructive ways.

Brygga
Killing, murdering, slaughtering, torturing.

Refräng
Lethal metal!
Slay and kill — an unholy thrill.
Lethal metal!
Death and pain is what you gain.
Lethal metal!
Slay and kill — an unholy thrill.
Lethal metal!
Lethal metal!

Smakprov nummer två är från en halvfärdig låttext med titeln "Why is love so bad?":

Vers
I'm just a lonely fighter.
It's achin' in my heart.
In love I'm such a looser.
I've been that from the start.

Om det mot förmodan är någon som läst igenom texterna, så vore det trevligt med lite feedback. Vad tycker ni? Har jag någon framtid som låttext-författare?

Läs även andra bloggares åsikter om jogging, Stadsliden, musik, låtskriveri, textförfattande

Idag fick jag ett efterlängtat paket med posten: tre cd-skivor från Hallands släktforskarförening. Som norrlänning kan det vara förenat med svårigheter att släktforska i områden i södra Sverige — i synnerhet om SVAR ännu inte lagt upp det sökta materialet för digital åtkomst. Tur att det då finns hjälpsamma släktforskarkollegor därute!

Visserligen kostade cd-skivorna en del, men nu kan jag ta reda på mer om Klara Forsbergs öden i det tidiga 1900-talets Småland, utan att behöva åka ned dit själv! Förhoppningsvis hinner jag slutföra artikeln jag påbörjat om den utflyttade Älskanäs-familjen Forsberg, innan deadline för nästa nummer av tidningen Släkten går ut på lördag...

Läs även andra bloggares åsikter om Släktforskning, Älskanäs, Forsberg

SvD:s ledare raljerade igår över Lars Ohlys tal där denne poängterade att oppositionen inte kommer att vara överens inom alla områden, och att en eventuell regeringspolitik kommer att påverkas av de nuvarande oppositionspartiernas inbördes styrkeförhållanden efter valet 2010. I stället för att berömma Ohly för de demokratiska aspekterna i uttalandet, så frågar sig ledarskribenten retoriskt om uttalandet kan ses som ett erkännande att oppositionen har svårt att komma överens.

Bildandet av den borgerliga alliansen var säkerligen ett genidrag i jakten på maktövertagande vid förra valet, men samtidigt var det också ett tecken på ett begynnande demokratiskt förfall. Om även oppositionen skulle följa i dess spår, så kommer svensk partipolitik alltmer likna USA, där det i praktiken råder ett tvåpartisystem. Detta skulle enligt mig utarma demokratin och troligtvis öka andelen "soffliggare". Märkligt nog ser inte Svd:s ledarskribent någon sådan risk:

"Någon motsättning i att ha tydliga politiska alternativ inom en allians och att ha en gemensam politik för framtiden finns egentligen inte, det har Alliansen bevisat."

SvD verkar inte ha märkt hur enskilda allianspartier gång på gång fått ge upp sina hjärtefrågor för att blidka de andra (och då i synnerhet moderaterna, i egenskap av största parti). I opinionsmätningar syns också tendenser till att alltfler hoppar på det moderata tåget, troligtvis för att deras ursprungliga favoritpartier blivit alltför anonyma.

Jag hoppas verkligen att övriga oppositionsledare föjer Ohlys exempel, och att man går till val med sikte på gemensamt regerande, men utan detaljerat fastslagen regeringspolitik. Isåfall så är det upp till folket om de vill ha en rödgrön politik med slagsida åt vänsterhållet, grundat på klassisk socialdemokrati eller huvudsaklig inriktning mot miljöpartistiska tendenser. Då blir det fråga om demokrati på riktigt, och inte bara en partiernas strategi för att komma till makten!

Läs även andra bloggares åsikter om SvD, Lars Ohly, politik, oppositionen, alliansen, valet 2010

Det är inte alltid lätt att svara på barns frågor — i synnerhet inte om frågorna är sådana att de saknar egentligt svar, eller där svaret ovillkorligen påverkas av ens egen världsuppfattning. Hur ska man förhålla sig som förälder, lärare eller vuxen i allmänhet, vid bemötandet av barn som ställer den typen av frågor?

Igår skrev jag bl.a. om livets stora frågor, och jag tänkte nu spinna vidare på den tråden genom att upplysa om ett inlägg på bloggen Orsakverkan. I inlägget ifråga reflekterar författaren till bloggen kring frågeställningen ovan, och i kommentarerna har såväl religiösa som icke-religiösa delat med sig av sina tankar kring det hela. Jag kan varmt rekommendera ett besök på den angivna bloggen för den som är intresserad av ämnet!

Själv så skulle jag nog förhålla mig ödmjuk inför flera av frågorna, och påpeka att "jag vet inte" eller "jag tror att...". På frågan "Finns Gud?" skulle jag nog erkänna att jag själv inte tror att Gud finns, men samtidigt påpeka att många trots allt tror det och att ingen egentligen kan veta. De frågor som har klara vetenskapliga svar skulle jag dock inte tveka en sekund över. Frågan "Är människor djur?" skulle jag alltså besvara med ett självklart "ja!", eftersom människan — rent biologiskt — tillhör djuren.

Om barnet ställer någon följdfråga så kan det förstås bli knepigt, för det är ju inte alltid att argumenten är så lätta att förstå för ett ungt barn. Frågan är också hur långt man ska gå i sitt besvarande. En del frågor kanske det rent av är bäst att låta bli att svara på, och låta förståelsen av frågorna mogna hos barnen i takt med att de blir äldre. Som det framhålls på Orsakverkan, så bör man ju som vuxen tänka på  "hur lätt det är att ge barn och ungdomar förenklade och färdiga svar, men hur svårt det kan vara att ge svar som istället uppmuntrar till och utvecklar det egna tänkandet."

Läs även andra bloggares åsikter om barn, svåra frågor, uppfostran

DN skriver idag om Greenpeace-aktionen i Kattegatt. Som ni säkert vet har miljöorganisationen dumpat stenblock för att förhindra bottentrålning i känsliga områden, något som har upprört en del fiskare.

I DN-artikeln citeras en fiskare som tror att aktionen inte "gagnar någon". Så talar en som endast ser till sitt eget perspektiv som yrkesfiskare. De flesta typer av miljöskydd gagnar måhända inte mänskliga intressen — i alla fall inte i ett kort perspektiv. I det långa loppet så är jag dock övertygad om att mänskligheten tjänar på att en god miljö bibehålls, och att förutsättningar för även annat än mänskligt liv finns kvar. Mänskligheten är beroende av sin omvärld — den förser oss ju med såväl mat som naturupplevelser.

Vid en del tillfällen har Greenpeace agerat lite väl drastiskt, och deras ändamål har inte alltid helgat medlen. Ibland behövs dock att organisationer såsom Greenpeace agerar beslutsamt och tar tag i saker — särskilt om ingen annan gör det. I vissa situationer krävs helt enkelt mer än pappersarbete och diplomati.

Läs mer om saken:

• Fiskeriministerns debattartikel i DN 8/8
• Aftonbladets ledare 10/8
• Greenpeace webbplats
• Naturskyddsföreningen om bottentrålning
• EU-info om Natura 2000

Läs även andra bloggares åsikter om Greenpeace, miljö, Kattegatt, fiske, bottentrålning

Nu har det hänt igen — det strulade när jag skulle besvara kommentarer. Den här gången lyckades jag med konststycket att svara på samma kommentar två gånger. Perfektionist som jag är finner jag det grymt störande! Jag tror det är dags att spinna vidare på det jag skrev om i ett tidigare inlägg och ställer följande fråga:

När blir det möjligt att som bloggare själv moderera kommentarerna här på VK-bloggen???

Läs även andra bloggares åsikter om Bloggfeedback, moderering

En del påstår att vår tids vetenskap har besegrat den religiösa trons grundvalar. Andra menar att religionen står sig fortsatt stark, och inte har låtit sig besegras. Ytterligare andra menar att diskussionen är fruktlös, eftersom vetenskap och religiös tro handlar om helt olika saker.

Enligt det sistnämnda perspektivet kan drabbningen mellan vetenskap och tro liknas vid en match mellan två lag på en halkig hockeyrink, där ena laget spelar fotboll och det andra laget spelar handboll.

Är vetenskap och tro verkligen så olika att man inte kan jämföra dem i en värderande analys? Jag tror faktiskt inte det! Jag hävdar att man mycket väl kan jämföra deras brister och förtjänster. Låt mig ta ett exempel:

De flesta religioner har någon slags skapelseberättelse eller teori om livets uppkomst och utveckling. Det har även vetenskapen, med den skillnaden att vetenskapens dito är rejält uppbyggd med observationer och vetenskapliga bevis. Det går alltså utmärkt att jämföra tro och vetenskap i detta fall.

Ett annat exempel:

Många religioner ger förklaringar till himlafenomen, atmosfäriska företeelser och uppkomsten av väder och vind. Sålunda finns inget problem med att jämföra här heller!

De som tycker att jämförelser mellan tro och vetenskap inte låter sig göras, brukar framhålla att tro handlar om livets stora frågor, medan vetenskap endast handlar om hårda fakta. Ok, låt oss titta på ett par av dessa "stora" frågor, och se hur vetenskapen tacklar dem:

Vad är meningen med livet?

Rent biologiskt är meningen med livet att fortplanta sig, och sprida sina gener vidare.

Varför finns jag?

Man finns för att ens föräldrar haft sexuellt umgänge med varandra, som lett till befruktning och uppkomsten av nytt liv. Mitt "jag" i betydelsen "min personlighet", finns för att den genetiska mixen i kombination med påverkan från omgivningen resulterat i densamma.

Vad händer när man dör?

Hjärtat slutar att slå. Man slutar att andas. Medvetandet försvinner. Hjärnaktiviteten upphör.

Hur ska man vara mot andra?

Strikt vetenskapligt finns inget givet svar, men filosofin ger i alla fall riktlinjer. Statskunskap och historia kan dessutom ge perspektiv på hur människor och mänskliga samhällen behandlar och har behandlat varandra. Psykologi och sociologi hjälper till med teorier om hur olika typer av handlande påverkar olika individer.

Finns det en gud?

Rent vetenskapligt finns inga belägg för att så skulle vara fallet.

Det ska erkännas att många av "de svåra frågorna" egentligen inte kan besvaras av vetenskapen på ett tillfredsställande sätt. Å andra sidan kan inte religionerna svara på dem på ett bra sätt heller! Vad religionerna gör är att de erbjuder (eller snarare påbjuder) mer eller mindre lyckade svarsförslag.

Utifrån ovanstående resonemang tycker jag att man nog kan säga att vetenskap och religiös tro går att jämföra. Sedan beror resultatet av jämförelsen på vad man värderar högst: en syn på världen som har sin grund i vetenskaplig kunskap och ett öppet sökande efter ny kunskap utifrån ett vetenskapligt förhållningssätt, eller en världssyn som baseras på religiösa auktoriteter och individers personliga förhoppningar.

Läs även andra bloggares åsikter om livsfrågor, religion, tro, vetenskap

Tidigare idag var jag och bevittnade Bjurholms damlag (eller snarare: tjejlag) när de tog sig an Sandviks IF nere på Bjurevi. Många av spelarna har jag haft som elever när jag har vikarierat på skolan, och det var en fröjd att se deras kämpaglöd ute på planen. Det hade förstås varit en än trevligare upplevelse om laget hade vunnit, men trots förlusten fanns det en hel del glädjeämnen. Hildas frisparksmål var exempelvis en pärla.

Själv var det längesedan jag var aktiv inom "det gröna fältets schack", men som åskådare idag kunde jag inte undgå att blicka tillbaka på pojkårens fotbollsbravader. I unga år spelade jag för Agnäs i kommunserien. Jag minns särskilt det fina väggspelet jag och dribblern Jocke hade, och hur vi hjälpte varandra att göra mål. Och målen sedan — vilken känsla det var att sätta bollen i nätet!

Vi hade fin sammanhållning i Agnäslaget, och bra tränare i form av Kjell och Tommy. På träningarna minns jag att vi cirkulerade positionerna, men på matcherna var jag mestadels forward. Där trivdes jag bäst och gjorde säkerligen också störst nytta.

Ah, happy days!

Läs även andra bloggares åsikter om fotboll, Bjurholm, Sandviks IF, Agnäs

Så här i kräfttider kom jag att tänka på en klassisk valaffisch. När svenskarna med mycket knapp majoritet röstade nej till spritförbud 1922, så ansågs Albert Engströms propaganda-affisch ha spelat en avgörande roll. Själv är jag tveksam till om den verkligen skulle ha varit så viktig för utgången av valet, men den var säkerligen en bidragande orsak.

Affischen uppmanade folket att rösta nej till spritförbud, med motiveringen att "Kräftor kräva dessa drycker!". Den upplyste vidare om att "du måste avstå från kräftor om du icke röstar nej".

Om nu kräftorna inte är tillräckligt välsmakande utan tillhörande starkdrycker, vad förlorar man då på att avstå från kräftor? Om kräftorna endast är ett svepskäl för att få dricka sprit, så kan ju rimligen inte kräftätandet i sig fungera som argument för att rösta nej till spritförbud! Folket lät sig dock övertygas.

Hursomhelst tycker jag att det är ett förvånansvärt ologiskt resonerande för att komma från en ledamot av Svenska Akademien...

Läs även andra bloggares åsikter om historia, förbudsomröstningen, Albert Engström, kräftor, sprit

Jag läser på VK.se att ca 1200 människor samlades i lilla Näsmark under lastbilsevenemanget, inte illa! Kul för Stellan & co, och bra för kommunen i stort. Det är alltid trevligt med aktiviteter som lockar folk och placerar Bjurholm på kartan. Driftiga personer som Stellan kunde kommunen gott ha fler av!

En sak tycker jag dock är tråkigt, och det är att det verkar krävas någon form av motoranknytning för att folk ska dyka upp. När det anordnas något evenemang av mer intellektuellt krävande karaktär i Bjurholm är det få som lockas, emedan lättsammare tillställningar kan dra till sig folk som flugor dras till smör.

Vad krävs för att gemene bjurholmare ska möta upp när det nästa gång är dags för aktiviteter som kräver emotionellt engagemang och eftertanke?

Läs även andra bloggares åsikter om Näsmark, lastbilar, motorer, Bjurholm, evenemang

Gitarrsolot (i synnerhet i hårdrocksutförande) är en omdiskuterad företeelse bland musikälskare — älskad av många, hatad av somliga. Hatet mot gitarrsolon är dock knappast lika stort som hatet mot trumsolon...

Själv tycker jag att gitarrsolon (mestadels) är en bra ingrediens för att göra en låt lyssningsvärd. Som amatörtrummis kan jag även uppskatta ett bra trumsolo, men tyvärr är sådana sällsynta.

Hursomhelst, mitt favoritsolo härrör från Wolf Hoffmann i Accept. Låten heter "Head over heels" och solot börjar ca 2.29 min in i låten:

Själv får jag gåshud varje gång jag hör solot — det är så vackert — och Stefan Kaufmanns taktfasta trummande gör förstås inte saken sämre!

Läs även andra bloggares åsikter om gitarrsolo, Accept, Wolf Hoffmann, Head over heels, hårdrock

Schacksystrarna som jag berättade om i ett tidigare inlägg är nu tillbaka i etern efter sitt sommaruppehåll. Du kan ta del av sändningarna på deras hemsida.

Mannen med det stående inslaget om schackhistoria visade sig vara en disputerad herre med professors titel och inte någon "figur" vemsomhelst. Akademiska meriter imponerar naturligtvis, men jag vidhåller fortfarande att han inte fullt ut besitter de kvalitéer som en bra historieberättare behöver...

När jag ändå pratar TV, så kan jag passa på och ge er ytterligare ett TV-tips. Sommaren är som bekant reprisernas tid i SVT, och man har nu dammat av den synnerligen intressanta vetenskapsserien "Darwins laddade idé" från 2008. I programserien om tre delar presenterar biologen Richard Dawkins biografiskt stoff om Darwin, och redogör dessutom på ett pedagogiskt tillfredsställande sätt om de evolutionära mekanismerna. Som den stridbare ateist han är, så kan dock Dawkins inte avhålla sig från viss religionskritik. Irriterande för somliga, men uppskattat av mig!

För dig som vill läsa mer, och vill ha koll på när avsnitten visas, så hänvisar jag till SVT.

Läs även andra bloggares åsikter om TV, schack, Darwin, Dawkins, vetenskap, SVT

Siewert Öholm fyller 70 idag. Grattis!

För er som aldrig har hört namnet förr, så kan jag berätta att Öholm under flera år var programledare för debattprogrammet "Svar Direkt" på SVT.

Programmet "100 höjdare" med Filip och Fredrik visade för något år sedan ett redigerat inslag från ett av dessa "Svar direkt"-program, och jag hade glädjen att hitta klippet på youtube. Ämnet som behandlas är hårdrock i allmänhet och gruppen Wasp i synnerhet. Utan överdrift kan nog avsnittet i fråga sägas vara ett av de allra mest partiska och vinklade TV-programmen i SVT:s historia.

Eller vad säger ni?

Läs även andra bloggares åsikter om Siewert Öholm, Svar direkt, TV, 100 höjdare, hårdrock, Wasp

Många av er amatörbloggare undrar säkert hur man ska göra för att få sin blogg populär, d.v.s. hur man ska få folk att verkligen läsa vad man skriver. Det undrar jag med, så därför gav jag mig ut på en tripp till bloggosfärens olika topplistor och försökte klura ut vad som kännetecknade bloggarna som låg i toppen. Här är några saxade utdrag från diverse populära bloggars presentationstexter:

• "En blogg om mig och mitt liv - Är 16 år och går i första ring på gymnasiet. Förlovad med min älskling A. Älskar allt som har med shopping, kläder och skor att göra!"
• "En blogg om mig och mitt liv - mina två chihuahuapojkar, mode, shopping och senaste kändisskvallret."
• "20 år, glamourmodell och bor i Örebro. Skriver om det mesta som faller mig i smaken, musik, humor, design och vardagslivet med resor, vänner och pojkvän."
• "Ung tjej som skriver om allt mellan mode till hälsa. Driver försäljning av shorts och designar egna tshirtar mm. Ritar och fotar mycket, modellar även en del."
• "En blogg om konspirationsteorier och konspirationer. Sanningen skall sätta er fria."
• "Läs om mitt liv som sambo, min lilla chihuahua Tindra, shopping och massvis av bilder... Följ med!"
• "En inredningsblogg. Älskar de vita lantliga...massor av tips och inspiration. Välkommen hem till mig."
• "För naket, för personligt. Mamma hatar min blogg"
• "I bloggen läser ni om mode och vardag. Allt från en grabbs tycke och tankar!"
• "Välkommen att läsa om inredning i new englandstil till lantligt vitt och om mitt liv på landet."
• "En blogg om mode, konst och design, inredning och beauty. Daglig uppdatering."
• "Passion For Glamour! Skönhet, makeup, mode. accessoarer, bijouterier. Känn dig vacker och fräsch!"
• "Ett par som lever i öppet förhållande och bloggar om sex, massor sex. Hon har dessutom en älskarinna och vi gillar trekanter och sex med andra par."
• "Tjuvlyssna på vad folk snackar om på Sveriges gator, bussar, och andra offentliga platser. Roliga, intressanta och knäppa samtal."
• "En ärlig blogg om mode, skönhet och allt som händer i modevärlden både framför och bakom kulisserna."
• "Min blogg handlar om allt från senaste flirten och om mina brutala försök till att inte handla den där senaste acneklänningen samt galna utekvällar och sjuka efterfester."
• "Jag är en småländsk datornörd som gör datortidningar. I min blogg skriver jag om hårdvara, program, Internet, teknik, webbutveckling, nätmarknadsföring och annat som jag gillar."
• "Jag skriver om livet som mode assistent i Stockholm, min garderob och fram för allt; mina skor!"

Mina slutsatser:

För att bli populär bloggare så ska man tydligen skriva om mode, kändisskvaller, inredning och privatliv med inslag av naket och sex. Är man dessutom ung tjej och har småhundar så är det en fördel. En blogg med huvudsaklig inriktning mot seriöst samhällsresonemang är uppenbarligen inget lyckat koncept, i alla fall inte om man är ute efter popularitet i bloggvärlden.

Det verkar som att min blogg får fortsätta att leva i skymundan...

Läs även andra bloggares åsikter om blogg, populär

I förra veckan sa jag upp mitt mobila bredband, och idag fick jag en skriftlig bekräftelse med posten. Sedan jag nappade på bredbandserbjudandet förra sommaren så har det förflutit smärtfritt och hastigheten har det mestadels inte varit något problem med. Förra månaden fick jag så ett meddelande från min leverantör att jag passerat gränsen 5GB och att de skulle strypa hastigheten — mycket riktigt blev det rejält långsammare.

Det (o)lustiga i sammanhanget är att jag — trots flitigt tittande på youtube, lyssnande på internetradio och nedladdning av två internetföreläsningar — knappt ens kommit upp i 2GB. Såväl upp- och nedladdningsstatistiken från mitt eget internetövervakningsprogram, som uppgifterna i den statistik som var åtkomlig via "mina sidor" på leverantörens hemsida, pekade på detta. Kundtjänsten bemötte vänligt mina klagomål, men tog mig inte på allvar förrän jag hotade att hoppa av som kund. Då först kom ett medgivande från leverantören om att ett fel sannolikt hade begåtts från deras sida!

Jag sa hursomhelst upp mitt abonnemang, men ser ut att få dras med bredbandet de tre månader som är kvar av bindningstiden...

Läs även andra bloggares åsikter om mobilt bredband, kundtjänst, uppsägning

För några år sedan gick en TV-serie i SVT som hette Solbacken. Är det någon som minns den? Den handlade om personalen och de boende på ett äldrevårdshem. En av karaktärerna (spelad av Olof Thunberg) ägnade huvuddelen av sin tid åt att förbereda sin begravning.

Nu ska man ju inte gå och bekymra sig för sin dödsdag i onödan — i synnerhet inte om man är i min ålder, är frisk och bor i det fredliga Sverige. Hursomhelst skadar det nog inte att reflektera litegrann över hur man vill ha det...

Jag tänker i alla fall inte spendera den sista vilan i en dyr, onödig kista — det räcker såväl med svepning. När man väl är död så gör det ju inget om kroppen vanställs av tyngden från överöst jord. Vidare ska begravningsceremonin vara enkel och — naturligtvis — helt befriad från religiösa inslag. Om det passar, så får Scorpions låt "We'll burn the sky" gärna spelas.

"I'm in love with the sunshine.
I'm in love with the fallen rain.
Everything seems to call your name.
Yesterday you were leaving -
leaving life and all the pain.
Everything wants you back again.
[...]
I know we've never been apart,
your love sets fire to my heart.
We'll burn the sky,
when it's time for me to die!"
(Monika Dannemann)

Kuriosa: låttexten skrevs av flickvännen till Scorpions dåvarande sologitarrist Uli John Roth. Innan hon träffade Roth hade hon varit beryktad groupie/flickvän till gitarrlegenden Jimi Hendrix. Mycket talar för att låttexten är dedikerad till denne...

Läs även andra bloggares åsikter om Solbacken, TV, död, begravning, Scorpions, Jimi Hendrix

I Sudan har en kvinnlig journalist blivit åtalad för oanständighet, och hon har nu valt att överklaga för att få sin sak prövad. Hennes brott? Hon ertappades med att bära byxor!

"Lubna Hussein greps tillsammans med 12 andra byxklädda kvinnor på en restaurang i Khartoum i början av juli i år. Tio av de andra kvinnorna valde att erkänna sitt brott och straffades med tio piskrapp var. Lubna och två andra kvinnor som krävde att representeras av advokat riskerar ett maxstraff på 40 piskrapp." (DN)

Hussein menar att den sudanesiska lagen som förbjuder ”oanständig klädsel” strider mot såväl grundläggande mänskliga rättigheter som islam, och vill genom sitt agerande synliggöra det absurda i det hela. Bra och modigt gjort! Det behövs personer som tar upp kampen mot bakåtsträvande barbari. Enligt DN-artikeln så ska hon dock ha påpekat för västerländska medier att hon "inte vänder sig mot islam, utan att hon anser att den sudanesiska lagen bygger på en felaktig läsning av Koranen". Detta föranleder några frågor:

1. Vem bestämmer hur koranen (eller för den delen bibeln och andra religiösa skrifter) ska läsas?
2. Vem bestämmer vilken tolkning som är den rätta?
3. Finns det överhuvudtaget någon uppfattning som är "mer rätt" än andra?

Så fort något religiöst fenomen kritiseras av religiösa, så är det ju aldrig religionen i sig som sägs vara fel — utan den mänskliga tolkningen av religionen och dess skrifter. Det stör mig. Är det så svårt att förstå att de religiösa urkunderna nedtecknats av människor, och att religionerna färgats av de mänskliga kulturer som de vuxit fram ur? Att religionerna är präglade av mänsklig svaghet, och därigenom långtifrån felfria och inte på något sätt perfekta?

Läs även andra bloggares åsikter om religion, Sudan, oanständighet, klädsel, islam, koranen, bibeln

Den som följt min blogg har kanske märkt att det skett vissa förändringar vad gäller utseendet. Jag har, delvis inspirerad av Myh, suttit och pulat med stilmallen för att få visa hela världen hur fascinerad jag är av lila!

Men utseendet gör man ju inte i första hand för sin egen skull, utan för besökarna. Vad säger ni? Uppskattar ni det nya utseendet?

Läs även andra bloggares åsikter om blogglayout, stilmall

I USA dog en diabetessjuk flicka då hennes pappa föredrog att be för henne i stället för att ta henne till sjukhus. Så onödigt — så fruktansvärt onödigt! Pappans advokat försvarade det hela med att pappan hade varit övertygad om att hans tro helade. Det argumentet övertygade tack och lov inte domaren — inte ens i det religiösa USA — och pappan dömdes för mord.

Händelsen är naturligtvis tragisk, men visar tydligt hur det kan gå om man sätter större tilltro till gudar än till modern läkarvetenskap. Du kan läsa mer om saken här och här.

Läs även andra bloggares åsikter om bön, helande, religion, mord

"Ett fritt samhälle kan inte vara sekulärt" — det menar Sten-Gunnar Hedin i en debattartikel i Dagen. Han anser förvisso att en sekulär stat är önskvärd, men att samhället som helhet måste få ge uttryck för olika sorters tro, tankar och idéer. Själv ser jag ingen motsättning, men det gör uppenbarligen Hedin. Enligt honom så är ett sekulärt samhälle nämligen liktydigt med ett samhälle där religionen har utplånats.

Visst leder sekularisering ofrånkomligen till att religionen tappar mark, men att den skulle utplånas? Ett sekulärt samhälle tillåter all sorts religiositet, så länge den inte inskränker på andras rättigheter. Även om det i viss mån skulle vara önskvärt att religioner försvinner, så är det alltså inget som ett sekulärt samhälle per automatik skulle leda till.

Det man kan fråga sig, är huruvida ett icke-sekulärt samhälle kan sägas vara fritt...

Läs även andra bloggares åsikter om sekularisering, religion, samhälle, Dagen

I dessa tider av klimatoro är de flesta eniga om att oljebaserade drivmedel måste bytas ut. Frågan är mot vad? Ett av de populäraste alternativen är etanol, men även det bränslet har kritiserats. Många menar att etanolen inte utgör någon lösning, då den dels är mindre energieffektiv än bensin och dels konkurrerar om värdefulla odlingsbara ytor. Själv tror jag att etanol kan vara en dellösning — men knappast den ultimata ersättaren till bensin och diesel.

Argumentet om att etanolproduktion "stjäl mark" som kunde ha använts till odling av lisvmedel, köper jag dock inte. Redan idag ockuperas mängder av bördiga odlingsytor av kaffeplantor, tebuskar, tobak-, kokain- samt opiumväxter och annat mer eller mindre onödigt. Om åtminstone knarkodlingarna kunde användas till att odla råvaror för etanol vore mycket vunnet — såväl för miljön som för människors hälsa.

Åtskilliga ytor används ju dessutom redan idag för "etanolframställning", men då tänkt för mänskliga magar i form av vin, öl och annan sprit. Nog vore det väl bättre om våra bilmotorer fick spriten, än att den ska inmundigas med potentiella alkoholförgiftningar som följd?

Läs även andra bloggares åsikter om etanol, miljö

Ja — jag skäms verkligen! Språkfantast till trots, så begick jag nyligen ett svårt fel. Trots mångårig vana gick jag vilse i det svenska språkets snåriga djungel. I en kommentar till Maggie Jakobssons blogginlägg, så skrev jag:

"Jag håller med om att Bjurholms hemsida är krass."

Jag tycker inte att hemsidan är krass. Jag tycker heller inte att den är kass. Det jag egentligen tycker, om man ska vara krass, är att hemsidan helt klart har sina brister. Den har bl.a. en alltför dåligt uppdaterad lista över skolpersonal...

Sådär, nu har jag gjort en pudel. Vov vov!

Läs även andra bloggares åsikter om Bjurholm, hemsida, pudel

Jag kommenterade i ett tidigare inlägg fenomenet med att svenska ateister kallas militanta. Detta fenomen är inget unikt för Sverige. Nog för att vi här har Christer Sturmark, Lena Andersson och andra som hörs i debatten, men de är knappast lika omskrivna som Richard Dawkins, Daniel Dennett, Christopher Hitchens och Sam Harris är internationellt.

De nämnda herrarna har alla gett ut böcker, hållit föredrag och gjort sitt för att marknadsföra ateismen. I USA och annorstädes får dessa finna sig att bli kallade för militanta, bara för att de kritiserar religioner och visar på det förnuftiga i att ha en livsåskådning med ateistisk utgångspunkt.

Jag snubblade på youtube över följande video, där företrädare för amerikansk kristenhet visar sin förtvivlan över den uppmärksamhet som de "militanta" ateisterna får i det amerikanska samhället. För att undvika att ateismen får fotfäste menar en av de intervjuade att det är viktigt att tidigt lära barnen kristen apologetik:

"Det är mycket viktigt att kyrkan och föräldrarna hjälps åt för att tillsammans få de uppväxande barnen att förstå att det finns goda skäl — solida, historiska och vetenskapliga skäl — för att tro på det vi tror på." (Min översättning)

De kristna fanatikerna förespråkar med andra ord tidig indoktrinering för att förhindra fritt tänkande...

Är det måhända av samma anledning som religiösa friskolor här i Sverige uppstått?

Läs även andra bloggares åsikter om ateism, ateister, friskolor, USA, apologetik, kristendom

Jag uppmärksammade idag en annons om en fyrhjuling som var till salu. Enligt annonstexten rörde det sig om "en mellanstorlek för vuxna och barn från 8 år". Varför i hela friden skulle ett barn ha en motordriven fyrhjuling??

Som inlandsbo är jag medveten om att jag bor i motorfordonens förlovade land, där det säkerligen finns mer skotrar än cyklar, men jag tycker definitivt att det gått för långt när det görs motoriserade fyrhjulingar för barn! Det ska sägas att fyrhjulingar liksom skotrar kan användas som arbetsfordon, och att de sistnämnda kan användas för att komma till annars svårnådda platser i vintertid. Likväl används de av många barn och ungdomar och även en del vuxna) som rena leksaker, och det tycker jag är högst beklagligt!

Inte nog med att det leder till onödiga avgasutsläpp, det finns även en säkerhetsaspekt med i bilden. Hur är kompetensen bland de unga förarna till skotrar, fyrhjulingar och trimmade mopeder? Vems är ansvaret om olyckor sker?

Läs även andra bloggares åsikter om motorer, skoter, fyrhjuling, säkerhet