Om religionshat och meningen med livet...
För en tid sedan snubblade jag över ett mycket intressant blogginlägg, där den kristna bloggaren Hanna frågar sig varför det finns så mycket hat mot religion och mot religiösa. Jag kommenterade hennes inlägg, men ämnet gav upphov till såpass många frågeställningar, att jag ämnar diskutera saken här på min egen blogg med utgångspunkt från det Hanna skrivit.
Att det finns personer som hatar andra personer och öppet ger uttryck för detta hat är naturligtvis inte bra, oavsett om hatet grundar sig på religion, etnicitet, sexuell läggning eller något annat. Vad gäller hatet mot religiösa så torde dock de flesta skyldiga rent historiskt återfinnas inom det religiösa lägret, d.v.s. utövare av en religion har gett uttryck för hat mot utövare av en annan religion.
Ett strålande exempel är korstågen, där en påve eldade igång ett hat mot muslimer för att åter komma i centrum och rädda en kyrka som befann sig i auktoritetsmässig nedförsbacke. Vad gäller senare europeisk historia, så kännetecknades den i synnerhet under 1500- och 1600-talet av ett tydligt hat mellan katoliker och protestanter. I Mellanöstern har muslimska grupperingar nyligen uppmärksammats för hatbrott mot kristna. Världsliga syndabockar finns förvisso också: kommunistregimer har exempelvis visat på hatisk inställning gentemot religiösa.
När det kommer till hat mot religion så blir dock frågan en helt annan. Religion är ett samhälleligt fenomen som måste få ifrågasättas och kritiseras. Själv föredrar jag termen religionskritik före religionshat, då den senare ger sken av att det enbart handlar om känslomässigt motstånd.
För att diskutera religionskritiken och dess legitimering, så måste man utgå från religionens funktioner, och se vad det är i dessa funktioner som icke-religiösa kritiker retar upp sig på. Nedanstående lista visar fyra grundläggande funktioner hos en religion:
- Förklarande
- Värderande
- Samlande
- Meningsgivande
Den förklarande funktionen handlar om att tillfredsställa behovet av att få kunskap om vår omvärld. I äldre tid när modern vetenskap inte fanns att tillgå, så utgick man från religiösa myter och förklaringsmodeller. Skapelsemyter finns det gott om, och de har alla den funktionen att förklara hur människan och världen kommit till. I nordisk förkristen tid förklarades förekomsten av blixtar och åskväder med att guden Tor var i farten och slog ihjäl jättar med sin hammare, och på motsvarande sätt har naturfenomen även inom andra religiösa traditioner getts gudomliga förklaringar.
Den värderande funktionen handlar om att ge förhållningsorder kring hur man ska bete sig. Den fastställer normer för vad man får göra, vad man inte får göra, och hur den som bryter mot reglerna ska straffas. Till de religiösa värdenormerna hör exempelvis tio Guds bud och kalvinismens syn på arbete.
Den samlande funktionen handlar om att hålla ihop ett folk, eller en grupp. Religionen fungerar alltså som ett sammanhållande kitt. Ett bra exempel på religionens samlande funktion är judendomen: under den babyloniska fångenskapen blev religionen ett sätt att hålla ihop folket. Ett annat utslag av den samlande funktionen, är de sociala nätverk som religionsutövare ofta skapar. Genom möten och aktiviteter samlas de religiösa.
Den meningsgivande funktionen handlar om att ge mening åt tillvaron. Religiösa tankar om liv efter döden, väntande paradis (eller hägrande helveten) alternativt strävandet efter att slippa återfödas, blir ett sätt att tackla frågorna om varför vi finns och vart vi är på väg.
Religionskritiken idag utgår huvudsakligen från de två översta funktionerna. Man vänder sig mot att religioner inbjuder till vetenskapsfientlighet och världsfrånvändhet, i och med att de uppmuntrar till tro på (i de flesta fall) bevisligen falska läror, och dessutom uppmanar till att följa en (i många fall) snedvriden moralkodex som vuxit fram i ett samhälle totalt olikt dagens. Även de två nedersta funktionerna kan man dock ha invändningar mot. Religioner kan t.ex. uppmuntra till isolering från övriga samhället, och det religiösa hoppet kan uppmuntra till såväl självmordsdåd som uteblivna initiativ mot missförhållanden (eftersom belöning ändå väntas komma i överflöd efter döden).
I ett svar till min kommentar, så påpekar Hanna att de flesta religiösa normalt inte är "självmordsbombare" eller "abortmotståndare" — utan som henne: fredliga och kärleksfulla människovänner. (Detta är för övrigt också något som framförts av andra debattörer.) Hanna skriver:
"Jag vill alltså skylla problemet med hatet mot religionen på alla extremister. De som missbrukar själva ordet religion och förvränger dess egentliga budskap.. det är de som får religionen att framstå från sin värsta sida.."
Jag håller med Hanna (och andra) om att religiösa extremister tveklöst givit religionerna en dålig klang, men det är naivt att tro att man kan undkomma religionskritik enbart genom att skylla på feltolkande extremister. (Vem bestämmer för övrigt vilken tolkning som är rätt?) Som jag skrev i ett tidigare inlägg:
"Så fort något religiöst fenomen kritiseras av religiösa, så är det ju aldrig religionen i sig som sägs vara fel — utan den mänskliga tolkningen av religionen och dess skrifter. Det stör mig. Är det så svårt att förstå att de religiösa urkunderna nedtecknats av människor, och att religionerna färgats av de mänskliga kulturer som de vuxit fram ur? Att religionerna är präglade av mänsklig svaghet, och därigenom långtifrån felfria och inte på något sätt perfekta?"
Även om många religiösa — åtminstone här i Sverige — är oförargliga och inte alls samhällsomstörtande, så kan man inte komma ifrån att religionen trots allt har påverkat (och delvis fortfarande påverkar) människor och samhälle i negativ riktning, både i Sverige och utomlands. Med utgångspunkt från religionen tar människor avstånd från evolutionen, motsätter sig "en homosexuell livsstil" (vad nu det är!), och motarbetar jämlikhetssträvanden mellan man och kvinna, för att ta några exempel. Gemene svensk ger måhända inte uttryck för dessa beteenden, men gemene svensk är ju heller inte religiöst troende!
Även om många troende är fridsamma själar, så finns det alltså tydliga exempel på hur religionen fördummar och förstör. Det värsta med religionen är i mina ögon dess uppmuntrande till tro. Den religiösa tron har hos vissa vuxit sig så stark att man inte är mottaglig för någon som helst kritik, och detta är mycket allvarligt! Det säger sig självt att man genom att sätta större tilltro till religiösa auktoriteter än till vetenskap och sunt förnuft, riskerar att sätta hela vårt moderna samhällssystem ur spel.
Ett exempel på denna starka tro visar faktiskt Hanna själv:
"Okej, ni är övertygade om att gud är fånerier och ni ser att vi är helt ute och cyklar i våran världsuppfattning. Men vet ni vad? Vi är Också helt övertygade om att Gud finns och att ni är helt ute och cyklar."
Nu vet jag inte hur Hanna har kommit till insikt om att "gud finns och att Jesus var hans son" (som hon skriver), men jag misstänker att hon är starkt påverkad av bibelns budskap. Huruvida någon gud finns eller ej kan diskuteras: det kan i dagsläget varken bevisas eller avfärdas, men i alla fall anses som mycket osannolikt. Huruvida Jesus skulle ha varit en halvmänniska/halvgud född av en oskuld torde dock kunna betvivlas starkt. NT:s olika berättelser om Jesus är motsägelsefulla, och utomstående källor (exempelvis Josefus) ger honom en betydligt mindre roll. Mycket talar för att den historiska Jesus — om han alls funnits — var en karismatisk sekterist, vars bedrifter kraftigt överdrivits. Källkritiska studier har avfärdat mycket av innehållet i bibeln, och ingen vettig människa skulle påstå att bibeln är en historisk källa värd att tas på allvar. Trots att det saknas goda skäl till det, så tror dock många på vad som står där...
Med detta som utgångspunkt, så är det i mitt tycke inte konstigt att ateister och andra kritiserar religioner och religiösa skrifter. Hur är det då med kritiken mot religiösa individer? Även om det inte rör sig om hat, så finns det väl ändå kritik mot enskilda utövare? Hanna ställer sig i alla fall den frågan:
"Tro är personligt. Och jag gör ingen skada även om jag är kristen, så vad är det för fel på att jag är det? Jag förstår inte.."
Det är förstås inte något fel på Hanna, hon verkar tvärtom vara en reko tjej! Kritiken riktar sig heller inte mot enskilda individer (dumdryga förkunnare och förvillare undantagna), utan mot religionen och religiositeten i sig.
Hanna skriver vidare:
"Jag tror att man behöver något att tro på. Sedan om detta är en religion eller en ideologi eller något annat, så spelar det ingen roll. Alla kan själva välja vad de tror är sant, men alla behöver Något. Därför är att tro att man inte ska tro på något det sämsta man kan göra. Vad har livet då för mening?"
Alla har förstås sina trosföreställningar och förhoppningar, men livet blir ju inte mer meningsfullt bara för att man hittar på en mening! Själv hoppas jag exempelvis att jag efter döden ska få träffa bortgångna nära och kära, men jag hyser ingen religiös tro på paradis och evigt liv. Innerst inne hoppas jag även att det finns någon som vakar över mig, men fördenskull tror jag inte att jag har någon skyddsängel. Bara för att jag inte tror, så saknar inte mitt liv mening. Var och en fyller sitt liv med mening — livet blir vad man gör det till!
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om religion, religionskritik, gud, bibeln, Jesus, kristendom, hat, ateism

Logga in
Registrera dig
Ingemar


Polarna på 

