Idag äger den omdiskuterade vargdebatten rum i Lycksele. Enligt uppgift finns VK på plats. När Naturskyddsföreningen i Bjurholm arrangerade en liknande aktivitet för några veckor sedan, så var minsann inga journalister på plats. Det kom för övrigt inte så många besökare heller — men det hade det säkerligen gjort om VK m.fl. hade bemödat sig att skriva om saken.

När det fanns en lokal VK-redaktion i Bjurholm så rapporterades det från varje händelse av vikt. Så är det definitivt inte nu. Det är förvisso lätt att bli nostalgisk...

Läs även andra bloggares åsikter om Bjurholm, VK, nostalgi

Att skotta snö kan vara farligt, speciellt om det sker på ett ladugårdstak. Detta hade vi naturligtvis tänkt på innan vi gav oss på snöskottaräventyret igår. Fadren for upp på taket med spade och ett gott humör. Runt midjan var han fastsatt med ett rep. Nere på marken på andra sidan ladugården stod jag och höll repet sträckt, för att vid behov kunna hindra ett fall ned till backen.

Plötsligt hörde jag så att snön formligen forsade ned från taket. Samtidigt hörde jag rop som vittnade om att fara var å färde. Jag lyckades parera, men det föll sig inte bättre än att snöskottaren på taket plötsligt befann sig liggande på det hala taket med repet som enda livlinja. Jag hade inga problem med att hålla emot, men det var desto svårare att dra upp den fallne. Det ropades på grannar — men utan svar. Det var tyst och lugnt. De bilar som susade förbi uppmärksammade heller inte den delikata situationen. Naturligtvis hade jag också lämnat mobiltelefonen inomhus...

Jag drog och drog, men det tycktes inte hjälpa. Tydligen hjälpte det ändå, för jag märkte snart ett huvud som stack upp ovanför taknocken, samtidigt som jag själv hade förflyttat mig närapå två meter bakåt. Med gemensamma krafter löste vi alltså situationen: mina dragningar i repet gjorde nytta, samtidigt som fadren gjorde sitt bästa för att kravla sig uppför det glatta taket. Det blev i alla fall ingen mer snöskottning den dagen...

Vad kan man lära sig av den här episoden då? Tja, till att börja med att mobil kan vara bra att ha. I en situation när inga grannar är utomhus, så kan man ju i så fall ändå komma åt dem. Tillgång till fler än en "dragare" underlättar sålunda, men uppenbarligen är man ändå — när det verkligen gäller — starkare än vad man tror!

Läs även andra bloggares åsikter om snöskottning, takras, mobiltelefon

Ibland går det vägen — ibland inte! Medan samtliga herrar igår var i storform, så var damlaget dessvärre försvagat av sjukdom och tidigt borta ur medaljdiskussionerna. Trots det så gjorde de bra ifrån sig i skidspåren. Anna Olsson imponerade på första sträckan, och skickade ut debutanten Magdalena Pajala med ett par sekunders försprång. Pajala gjorde så gott hon kunde, men kunde inte hålla samma fart som de övriga i täten, och blev rejält frånåkt.

Charlotte Kalla visade än en gång sin styrka, när hon på tredjesträckan åkte in såväl åkare som sekunder. Vid växling hade hon tagit in ca 40 sekunder på täten, och skickade iväg Ida Ingemarsdotter tillsammans med övriga bronsaspiranter. Ingemarsdotter (härligt namn, förresten!) hakade på när Saarinen och Nystad tog upp jakten på tvåan Italien, men till slut blev farten henne övermäktig. Hon föll dock inte igenom, utan höll ihop det hela bra. Det hela resulterade i en femteplats.

Jag tycker damerna kämpade på bra. Utan Haag hade de inte vad som krävdes för en medalj, men det var banne mig inte mycket som fattades! Med tanke på förhållandena så var en femteplats helt ok. Om svenskarna hade övertaget i herrstafetten, så var damstafetten helt klart i det norska lagets händer. Bortsett möjligen från första sträckan (och i viss mån Johaug på den andra) så imponerade norskorna på samtliga sträckor.

Apropå Therese Johaug: henne skulle jag inte ha något emot att dela skidspår med... Finns det någon som har adressen till den blonda norskans fanclub? ;-)

Med tanke på inläggets titel, så tyckte jag följande låtval var passande som illustration. Accepts låt "Losers and winners" handlar måhända inte om skidåkare, men titeln är väl inte helt malpacerad...

Läs även andra bloggares åsikter om OS, stafett, längdskidor, Therese Johaug

Som argument för monarkins bevarande framförs ofta kungens funktion som "samlande symbol" för nationen, med andra ord en slags förebild för folket. Tänk vilken bra förebild kronprinsessan Victoria skulle vara om hon valde en borgerlig vigsel, då skulle hon ju visa på att det inte alls är nödvändigt att gifta sig inför en gud och i en kyrka. Detta lär dock knappast bli verklighet: förberedelserna inför sommarens kungliga bröllop i Storkyrkan är ju i full gång. Dessutom skulle Victoria troligen mista sin kronprinsessstatus om hon gifte sig borgerligt. För att komma i fråga som regerande monark så stadgar successionsordningen att denne måste vara kristen, och då hör det förstås till med ett kyrkobröllop.

Samma lag stadgar för övrigt att monarken måste uppfostra sina barn i enlighet med luthersk kristendom. Vare sig monarken eller hans/hennes barn är sålunda föremål för någon egentlig religionsfrihet:

"§ 2. Vad i denna successionsordning är stadgat om Konungen skall, om Drottning är statschef, gälla henne. Lag (1979:935).
[...]
§ 4. Såsom 2 § i 1809 års regeringsform uttryckligen stadgar, att Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten. Lag (1979:935)." (Successionsordningen)

Med tanke på vad den Augsburgska trosbekännelsen handlar om, så räcker det inte med att enbart vara kristen. Monarken måste dessutom vara fördömande mot alla religiösa oliktänkare, instämma i arvsyndens existens och bokstavligt tro att nattvarden handlar om att äta den kristne gudens kropp och blod. Om monarken ska kännetecknas av sådan dogmatisk inskränkthet, så kan väl statschefsskapet knappast vara förenligt med rollen som förebild för folket? Jag kan bara hålla med herrar Sturmark och Swärd, som på Newsmill yrkar för ändring av grundlagen om monarkin.

Nu vet jag ju inte vad Victoria och Daniel egentligen har för inställning till religiösa spörsmål. Enligt lagen ska Victoria ha fostrats till en tvättäkta inskränkt kristen, men det tvivlar jag starkt på att kungen och Silvia har gjort. Tvärtom har ju Victoria i ett flertal intervjuer gjort ett mycket sympatiskt uttryck! Om Victoria och Daniel är bekännande kristna så ska de givetvis gifta sig kyrkligt. Om de å andra sidan är mer sekulära i sina respektive livsåskådningar, så tycker jag verkligen att de ska ta chansen och visa detta genom att arrangera en borgerlig vigsel. Allt annat skulle var hyckleri — förvisso förståeligt med tanke på lagens bokstav — men likväl hyckleri.

Aftonbladet skriver idag om hur Victoria och Daniel laddar inför "sitt drömbröllop". Tänk vad kul om drömmen hade handlat om annat än altargång och prästprat — om Storkyrkan var utbytt mot Stadshuset och prästerna utbytta mot icke-kyrkliga officianter. Då skulle kanske också trenden i bröllopstidningar (och på bröllopssajter) luta mer åt borgerligt än kyrkligt...

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kronprinsessan Victoria, bröllop, religionsfrihet, successionsordningen, augsburgska trosbekännelsen

Officiellt heter jag Vincent i efternamn. Inom släkten har vi däremot stavat Wincent så länge någon kan minnas. I år är det dags att skaffa pass, ta ut en kandidatexamen och dessutom förnya körkortet. Det skulle förstås vara suveränt om dessa handlingar skulle vara prydda med w:n...

Enligt namnlagen räknas dock Wincent som ett annat namn än Vincent, och därför måste man ansöka om namnbyte hos Patent- och registreringsverket — trots att det bara rör sig om en enda sketen bokstav:

"Byte till andra efternamn

11 § Den som vill byta sitt efternamn till ett nybildat efternamn eller till ett efternamn som inte kan förvärvas enligt 1--10 §§ kan göra ansökan om tillstånd till bytet hos patent- och registreringsverket. Den som en gång har bytt efternamn efter en sådan ansökan får på nytt byta efternamn på detta sätt endast om det finns särskilda skäl.

Avser ansökningen ett barn under 18 år, kan patent- och registreringsverket som villkor för namnbytet uppställa att domstol har funnit att detta är förenligt med barnets bästa.

Med byte av efternamn enligt denna paragraf jämställs ändring av efternamns stavning." (Namnlag 1982:670)

För att göda de svältföda tjänstemännen på PRV måste man även punga ut med 1800 kr, vilket känns övermaga konstigt med tanke på den dataålder vi lever i. Ska det verkligen behöva vara så kostsamt med ett bokstavsbyte i statens digitala register?

Jag har mängder av namnteckningar; från pappa, farfar, farfars far och farfars farfar — och samtliga är de stavade med den dubbla varianten av bokstaven v. Den sistnämnde var kronolänsman tillika sockenskrivare i Bjurholm, och i kyrkoböckerna för Sävar, Umeå och Bjurholm stavas hans namn med w från födsel fram till mitten av 1870-talet, då namnet övergår till att stavas med v. Sedan dess har v:et stannat kvar i den officiella bokföringen. Stavningsändringen sammanföll med att socknen fick en ny präst — sålunda beror den officiella stavningen enbart på att den nye prästen hade annorlunda stavningspreferenser än de tidigare. Och de ska jag (och andra Wincentare) straffas för!?

Jag och de mina tvingas alltså stå ut med nuvarande stavning bara för att en slö präst inte orkade skriva ut dubbelt v. Varför ska jag tvingas betala för att ändra ett namn som dessförinnan godtyckligt ändrats av en slöfock till präst? Andra Wincentare har fått behålla sitt w tack vare att deras sockenpräster var mindre snåla med bläcket. Bjurholmsprällen är död sedan länge, men nog borde väl någon kunna ställas till svars för denna fadäs? Svenska kyrkan kanske? Staten?

Finns här någon (namnlagskunnig) jurist som kan hjälpa mig? Är det möjligt att kräva namnändring utan att behöva betala den hutlösa avgiften? Går det att kräva att Staten eller Svenska kyrkan ska stå för fiolerna, enär det var en av deras representanter som ställde till det i första läget? Tacksam för svar!!

Läs även andra bloggares åsikter om namnlagen, efternamn, Wincent, PRV, avgift

Ja, så uppfattar i alla fall jag gruppen Timoteijs uppträdande i Melodifestivalen. Vad är vitsen med att använda musikinstrument (fiol, dragspel, flöjt och akustisk gitarr), om de ändå bara drunknar i allt disco-dunk?? Om man bortser från disco-(o)ljudet så var dock låten (och tjejerna!) charmiga. Det hade varit kul att få höra låten i folkmusikversion — jag tror definitivt att låten hade låtit bättre då...

Jag är förvisso inget fan av schlagerkarusellen, men eftersom jag i ett tidigare inlägg efterfrågade mer hårdrock, så var jag ju tvungen att kolla in vad Crucified Barbara hade att bjuda på. I och med att hårdrockstjejerna startade sist, så var jag tvungen att genomlida övrigt startfält först. "Heaven or hell" var dock värd att vänta på — det enda som saknades i låten var ett gitarrsolo. Jag önskar tjejerna lycka till i den s.k. "andra chansen". Låten var iofs värd ett bättre öde, men det är knappast att tänka på så länge intetsägande bidrag som Darins röstas fram av idol-älskande småtjejer...

För er som missade Crucified Barbara, så kommer här ett exempel på den slags musik de spelar. Mycket nöje!

Läs mer:

• Timoteij och Darin finalklara (DN 20/2)
• "Det här kallas schlagerskräll" (Aftonbladet 20/2)

Läs även andra bloggares åsikter om Melodifestivalen, Timoteij, hårdrock, Crucified Barbara

Guld till Hellner! Brons till Olsson! Det hela möjliggjordes efter en fräck solokörning av Olsson, en stark svensk laginsats och en härlig spurt av Hellner. Södergren blev tia och gjorde något av en comeback. Rickardsson var med bra innan han fick problem med sin stav. Allt detta i kombination med Kallas guld och Haags silver, pekar entydigt på en sak: Sverige är åter en skidnation — precis som i fornstora dagar!

Northug och norrmännen vill skylla på Hellner för stavbrottet, men det låter mest som en pinsam bortförklaring. Södergren vurpade i början av loppet, men arbetade sig upp till toppen och kom in på en hedrande tiondeplats. Northug var med i den jagande klungan och när han fick ny stav hade han bara ett par meter upp till Hellner och co. En Northug i slag skulle förstås ha tagit in detta avstånd hur enkelt som helst. Antagligen så var Northug helt enkelt för trött...

De svenska framgångarna i skidspåren bådar gått för fortsättningen av OS. Om de inte var det tidigare, så måste givetvis svenskarna upphöjas till favoriter i stafetten! Härligt!!

Läs även andra bloggares åsikter om längdskidor, OS, Marcus Hellner, Johan Olsson, Petter Northug

"Sensationssilver till Haag" skriver VK. Vad är det som är så sensationellt med Haags silvermedalj? För oss som följt Haags framfart i skidspåren så var det ingen överraskning att hon har medaljkapacitet. Att hon hamnade på prispallen var alltså inte särskilt sensationellt. Måhända var det något överraskande att hon hittade extra krafter i ett läge då det tycktes vara kört, men med jävlaranamma, revanschlust, bra skidor och en OS-medalj i sikte, så var det ju egentligen inte så märkligt att satsningen till slut gick hem!

Ikväll får vi se om Hellner också får revansch för sin fjärdeplacering, och om det sålunda blir en tredje svensk att ta OS-medalj i längdspåren... Spännande!

Läs även andra bloggares åsikter om OS, längdskidor, Anna Haag

Så är man då tillbaka i Norrland. Stockholmsbesöket var minst sagt intressant; på Riksarkivet fick jag bl.a. tillfälle att beställa upp, och — utrustad med bomullsvantar — bläddra igenom riksrådsprotokoll från 1600-talet. Nere i arkivgångarna i underjorden fick vi se på guldkorn från samlingarna, bl.a. världens(?) största bok: en mängd mantalslängder som bundits in och mätte dryga metern i tjocklek.

På Kungliga biblioteket var det först och främst handskrifterna som var av intresse. Vi fick titta på ett bevarat exemplar av Västgötalagen, en nedtecknad uppenbarelse från landets enda helgon, en gammal bönbok i sälskinn, karikatyrer från 1700- och 1800-tal, samt en hel del annat. De rent "museala" inslagen var förstås minnesvärda, men drillningen av arkivkunskap och tränandet av praktiskt forskningsförfarande var nog så viktiga erfarenheter av Stockholmsdagarna!

Själva besöket i Stockholm var alltså bara positiv, resan upp och ned var däremot en plåga. Själva flygandet i sig var det inget problem med; flygrädslan från förr verkar jag ha övervunnit. I stället för psykiska problem så var det fysiska bekymmer som gjorde flygresan till en pina. Uppe i luften fick jag nämligen rätt så ont i öronen. På hemresan försökte jag undvika det genom ivrigt tuggummituggande, men det hjälpte inte ett dugg...

Läs även andra bloggares åsikter om flyg, Stockholm, öron

Om drygt 12 timmar byter jag ut den kära bäverholmen mot en uppländsk stockdito. Inom ramen för Historia C arrangerar nämligen Universitetet en resa till kungliga huvudstaden, innefattande besök på såväl Riksarkivet som Kungliga Biblioteket. Gissa om det ska bli kul att spendera dagarna två i Stockholm! Med trevligt sällskap och intressanta besöksmål hägrandes, så bådar det helt klart gott!

Visserligen är jag inte så mycket för att flyga (jag håller mig helst på marknivå!), men med ett späckat schema så skulle det förstås vara alltför tidskrävande att åka tåg — i synnerhet som Botniabanan ännu inte är igång...

Läs även andra bloggares åsikter om historia, Riksarkivet, Kungliga Biblioteket, Stockholm

Så var det dags för ännu en intetsägande helgdag, åtminstone för den som inte har någon älskling att gullepluttgosa med, och sedermera heller ingen att överräcka blommor och choklad till. Det blir nog till att tröstäta en semla och lyssna på hjärtekrossarmusik i stället...

Nedanstående låt av Accept illustrerar olycklig kärlek, och det kan ju vara passande en dag som denna — eller vad säger ni, alla singlar därute?

Läs även andra bloggares åsikter om Alla hjärtans dag, olycklig kärlek, singlar, Accept

...det ingick mer hårdrock i schlagerkarusellen! Då skulle det ju finnas en anledning att se på skiten! De senaste åren har förvisso  Poodles och H.e.a.t m.fl. representerat hårdrocken i den svenska melodifestivalscirkusen, men den absolut största majoriteten deltagare har varit popsnören som förvisso kan sjunga och posera, men som gör det till förinspelad datormusik skriven av andra.

Tänk vad kul det vore, om det i varje deltävling av denna löjligt förstorade freakshow fanns band som framförde låtar i stil med exempelvis Scorpions rocker "Now!" (som jag bjöd på i Youtube-format igår). Det skulle även vara en fröjd att få höra följande tyska tungmetall i stället för techno-trams à la Zelmerlöw...

Läs även andra bloggares åsikter om schlager, hårdrock, melodifestivalen, Accept, Restless and wild

Många verkar ha den förutfattade meningen att Scorpions är ett mjäkigt mesband som bara spelar ballader. Inget kunde vara mer fel! Ett band som kläckt ur sig låtar som "Rock you like a hurricane", "Blackout", "Dynamite", "Alien Nation", "China white", "The Zoo", "He's a woman - she's a man" och en drös andra hårdrockande alster, ska givetvis inte behöva kallas för balladband. Visst, de har gjort en del ballader — men vilket hårdrocksband har inte det?

När man någon gång hör Scorpions på de kommersiella radiokanalerna (Rockklassiker undantaget!), så är det undantagslöst "Wind of change" och "Send me an angel" man råkar ut för. Media gör sitt bästa för att undanhålla lyssnarna från Scorpions hårdare alster — den typ av låtar som faktiskt är i majoritet om man ser till innehållet på tyskarnas studioplattor. Kvällens avsnitt av tv-programmet "På spåret" hade chansen att ändra på det, då man behandlade orten Hannover. Musikfrågan handlade mycket riktigt om Scorpions, men låten som spelades var — naturligtvis — en av de nämnda balladerna ovan. "Send me an angel" framfördes dessutom i ett helt annat arrangemang, så lyssnarna gick t.ex. miste om de underbara gitarrsolona. Hör själv hur låten lät i Sofia Karlssons tappning.

Karlsson och co kunde gott ha gjort en cover på följande låt i stället!

Läs även andra bloggares åsikter om Scorpions, hårdrock, ballader, På spåret, Sofia Karlsson, Send me an angel, Now

Detta meddelande vänder sig till alla ni miljö-, klimat- och framtidsintresserade Bjurholmsbor (i den mån ni finns...):

Imorgon lördag anordnar kommunen energimässa på Folkets Hus 11-15. Du kan läsa mer på kommunens hemsida, från vilken jag bjuder på följande citat:

"Här får du tips och idéer om hur du kan spara energi, miljö och pengar! Träffa utställare från företag och intresseföreningar som visar sina produkter, svarar på frågor, ger information eller förslag till lösningar med koppling till energi och hållbarhet."

Jag kommer att vara där! Kommer du?

Läs även andra bloggares åsikter om Bjurholm, energimässa, Folkets Hus

Att leka som vuxen behöver i sig inte vara barnsligt. Mången hobby/sport handlar ju om att ha det roligt med andra — och det är väl just vad lek går ut på? Men när vuxna män använder bilar som leksaker på allmän Europaväg, då har det sannerligen gått för långt!

Den åtalade föraren i gaturacet på E4:an var tydligen 42 år. Undrar just hur gamla de andra inblandade var? När jag första gången hörde om det olagliga gaturacet så misstänkte jag att det rörde sig om omogna slynglar som nyss fått sitt körkort. Men nu visar det sig att de omogna slynglarna snarast var vuxna män...

I kommentarerna till VK:s artiklar om gaturacet, så riktas mycket kritik mot den mc-polis som försökte få stopp på det hela genom att köra mot färdriktningen med blinkande blåljus. Man kan tycka att ett sådant tilltag var överilat, men polisen har trots allt skyldighet att försöka stävja brott! Att polisen måhända agerade förhastat, ursäktar heller inte det faktum att omogna motornissar ockuperat allmän väg för att leka med sina bilar!

Om man nödvändigtvis måste leka med sina bilar, så kan man förslagsvis bygga sig en egen anläggning för detta ändamål, alternativt flörta med politiker för att få en kommunal anläggning. E4:an är i alla fall ingen lekplats!

Läs mer:

• Olagliga gaturace i Umeå (VK 12/9 2009)
• Mc-polis nära bli påkörd (VK 13/9 2009)
• Anhållen för mordförsök på polis (VK 13/9 2009)
• Polisen gjorde inte fel (VK 13/9 2009)
• Filmen som visar hur nära döden polisen var (VK 13/9 2009)
• Polisen: Vi är skyldiga att agera (VK 17/9 2009)
• Streetrace-föraren åtalas (VK 9/2 2010)
• Gaturace-bilen nästan utan bromsförmåga (VK 9/2 2010)

Läs även andra bloggares åsikter om gaturace, streetrace, Umeå, E4, polisen

...innebär att man sätter människan främst. Människan går före allt annat. Människan är det enda som räknas — det enda värdefulla. Djur och natur värderas enbart utifrån dess nytta för människorna. Det är tydligt att de främsta vargmotståndarna också är anhängare till antropocentrismen.

Förr i tiden trodde många att en viss typ av människor var bättre än andra — en sorts "elit-antropocentrism" om man så vill. När européerna tog sig till Amerika, och när Amerikas förenta stater (USA) så småningom bildades, så var det tydligt att ursprungsbefolkningen ansågs mindre värda — ja, rentav utan värde. När européerna skulle dra järnvägar, borra efter olja, odla upp åkrar och bygga städer, så fanns inget utrymme för indianerna. Dessa föstes därför in i reservat.

I Hitlertyskland, men även i folkhemssverige och på andra ställen, har handikappade ansetts som mindervärdiga eller värdelösa. Förutom judar och romer, så drabbades även handikappade och andra av samhällets olycksbarn av nazisternas koncentrationsläger. I Sverige steriliserades bl.a. handikappade, med motiveringen att den svenska befolkningen annars skulle riskera att "försvagas".

Tankar på att det finns mindervärdiga/värdelösa människor existerar måhända fortfarande på sina håll, men är betydligt mindre förekommande idag. Om någon skulle föreslå lösningar av typen "indianreservat" eller ifrågasätta nyttan av handikappades existens, så skulle det — med rätta — bli ramaskri.

Om man byter ut indianer och handikappade mot vargar, så är denna typ av resonemang dock helt i stil med vad varghatare gett uttryck för. Ett nybildat parti, Landsbygdsdemokraterna, vill hägna in vargarna i reservat för att de inte ska vara i vägen för människor och mänsklig verksamhet. I en debattartikel i VK frågar sig Åke Edlund vilken unik nytta vargen gör i den svenska naturen.

Att sätta människor och mänsklig verksamhet på piedestal är i mitt tycke ingen bra attityd. Att människor hyser viss förkärlek för den mänskliga rasen är en sak, denna typ av egoism delar vi säkerligen med de flesta andra arter. Men att ensidigt hävda mänsklig överhöghet när människan är så beroende av övrig natur — det tyder på en mer än lovligt naiv inställning. Varghatare, regnskogsskövlare, djurutrotare och miljöfiender måste inse att det i förlängningen inte går att leka "herre på täppan".

Många storslagna civilisationer har gått under, just för att människorna i dessa inte klarade av att leva i harmoni med övrigt jordiskt liv. Låt oss hoppas att detta inte händer oss...

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om vargar, varghat, Landsbygdsdemokraterna, Åke Edlund, antropocentrism, reservat

Björklund och borgarna vill återinföra den s.k. lågstadieläraren i svensk lärarutbildning. SvD skriver:

"Det var ett stort misstag att avskaffa lågstadielärarkåren i Sverige vilket i praktiken skedde 1985. Sedan dess utbildar vi grundskollärare som ska kunna undervisa i alla nio årskurserna, förklarar utbildningsminister Jan Björklund (FP), som menar att problemet med dagens utbildning är att lärarnas kunskaper därmed blivit alldeles för dåliga."

Nog för att Björklund svamlat tidigare, men nu verkar han vara helt vilse i pannkakan. Han menar alltså att dagens lärarutbildning utbildar lärare som ska kunna undervisa grundskolans samtliga årskurser. Innan jag började mina lärarstudier så fanns det två sorters grundskollärare: 1-7 respektive 4-9. Är det detta han menar med "alla nio årskurserna"? Tanken var att 1-7-lärarna främst skulle jobba med grundskolans yngre barn, medan 4-9-lärarna skulle jobba med de äldre.

Själv tillhörde jag den första årskullen i den "nya" lärarutbildningen, som startade hösten 2001. Då hade de nämnda lärarkategorierna bytts ut mot nya: tidigarelärare respektive senarelärare. Samma princip, men inte lika cementerade årskursgränser. I praktiken blev det dock — precis som för 1-7 och 4-9 — att tidigarelärarna undervisade i det som tidigare kallades låg- och mellanstadiet, medan senarelärare undervisade på mellan- och högstadienivå. Själv har jag huvudsakligen undervisat på "högstadiet", men även gjort vissa gästspel på "mellanstadiet". (Förhoppningsvis blir jag snart behörig även för gymnasiet!)

Det finns säkerligen anledning att stärka utbildningen för "lågstadielärare" — liksom för alla lärarkategorier, men nog borde man väl ändå kunna begära att skolministern har bättre koll på den lärarutbildning han kritiserar?

Björklund citeras:

"De som blir klasslärare har själva inte utbildning i de ämnen de ska undervisa i. Ofta är mattekunskaperna för dåliga."

Detta måste givetvis rådas bot på, men är knappast något som är unikt för det forna lågstadiet. Om man ser på NO- respektive SO-ämnena i grundskolans senare år, så är det ofta så att en NO-lärare undervisar i ett NO-ämne samt i matematik och är fullt behörig till detta. SO-läraren förväntas däremot kunna undervisa i alla SO-ämnen (historia, samhällskunskap, religion och geografi) och därtill i svenska-ämnet! Hur många SO-lärare har den behörigheten?? Själv är jag (mer eller mindre) behörig i samtliga SO-ämnen, men har inte läst svenska. (På så sätt är jag mer eller mindre utesluten för jobb som so/sv-lärare — en av vanligast efterfrågade ämneskombinationerna inom grunskolan) Det är inte ovanligt att lärare utbildade i svenska och samhällskunskap "tvingas" undervisa även i historia, geografi och religionskunskap, och motsvarande att SO-lärare utan svenska-behörighet undervisar även i svenska. Det säger sig självt att ett sådant förhållande knappast är bra...

För att återgå till artikeln och situationen för "lågstadieläraren", så påpekar lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén — själv utbildad lågstadielärare — att det är bra med mera satsningar på svenska och matematik. Hon vänder sig dock mot en återgång till "kunna lite om mycket"-lösningen. Hon påpekar att det rör sig om elva ämnen, och att kunskaperna i var och ett av dessa ämnen riskerar att bli alltför ytliga.

Vad jag förstår, så var vitsen med förändringarna i lärarutbildningen att det skulle satsas mer på lärarlag, och att lärare med olika kompetenser skulle komplettera varandra. Varför lämna den principen? Nog är det väl bättre med många lärare med djupa kunskaper i olika ämnen, än med lika många lärare med ytliga kunskaper i alla ämnen? Förutsatt att systemet med lärarlag fungerar smärtfritt, och att lärarna verkligen undervisar i sina respektive ämnen, så borde den lösningen enligt mig (och andra) vara att föredra.

Det kan förstås vara en grannlaga uppgift för skolledarna att pussla ihop undervisningen så att den tar hänsyn både till lärarnas kompetens och till elevernas bästa — men någonting ska de ju ha betalt för! ;-)

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om skolan, skolpolitik, grundskolan, lågstadielärare, Jan Björklund

Vet ni något som är störande? Ja, ni vet säkert en hel del som är störande. För egen del så finner jag det särskilt störande att gång på gång träffa trevliga tjejer och gång på gång tvingas inse att de samtliga är upptagna.

Det borde finnas något kännetecken på singlar, så att man inte skulle behöva flörta med icke-singlar hela tiden. Det är faktiskt jobbigt att — efter en lovande pratstund med en söt och trevlig tjej — tvingas höra att denna redan har en pojkvän/kille/sambo. I synnerhet om detta händer hela tiden!

Bildkälla: Aftonbladet Det kanske inte är realistiskt att alla singlar, likt Carola på bilden bredvid, basunerar ut sin ledighet med hjälp av blinkande "ledig"-text — men kanske går det att på något annat sätt framhäva civilståndet (för den som det vill)?

Är det någon som har en idé?

Läs även andra bloggares åsikter om singel, tjejer, flörtande

Efter en intensiv helg, så tänkte jag bjuda på lite reflektioner från veckoslutet som varit. Naturskyddsföreningens medlemsmiddag blev mycket lyckad, tack alla ni skom kom och bidrog till en fröjdfull fredagskväll!

Lite trögare var det med Naturskyddsföreningens länsupptakt på lördagen. Eftermiddagens övningar var öppna för allmänheten, men vare sig kabarén eller rovdjurspratet lockade något större antal besökare. Bjurholm har ett förhållandevis rikt kulturliv, men på kabarén var Bjurholms kulturelit osynliga. På rovdjurspresentationen var det ett par jägare, jordbrukare och hundägare som slöt upp, men nog hade man väntat sig fler åhörare — i synnerhet efter den stundtals heta vargdiskussion som förekommit i samhällsdebatten. Bortsett från ilskna uttalanden från en upprörd åhörare (som hade en dålig dag?) så förflöt dock presentationen och den efterföljande frågestunden lugnt och stilla, och hade på det hela taget ödmjukhetens prägel.

Tråkigt är förstås att Bjurholmsborna är så svårflörtade — men det är å andra sidan ingen nyhet. De duktiga kabaré-artisterna hade förtjänat en mycket större publik, och rovdjursfrågan borde ha intresserat betydligt fler. Trots särskild inbjudan var det heller ingen politiker som kom förbi...

Nåja, bättre lycka nästa gång!

Läs även andra bloggares åsikter om Bjurholm, Naturskyddsföreningen, kabaré, rovdjur