Nu finns ytterligare en anledning att besöka Nordic Rock: Nocturnal Rites ska nämligen spela! Jag hoppas att jag har möjligheten att åka!! Hoppas också att övrig publik har vett att låta bli spriten... Musiken är ju nog berusande i sig!!

Läs även andra bloggares åsikter om Nordic Rock, Umeå, hårdrock, Nocturnal Rites

Ja, så uppfattar i alla fall jag gruppen Timoteijs uppträdande i Melodifestivalen. Vad är vitsen med att använda musikinstrument (fiol, dragspel, flöjt och akustisk gitarr), om de ändå bara drunknar i allt disco-dunk?? Om man bortser från disco-(o)ljudet så var dock låten (och tjejerna!) charmiga. Det hade varit kul att få höra låten i folkmusikversion — jag tror definitivt att låten hade låtit bättre då...

Jag är förvisso inget fan av schlagerkarusellen, men eftersom jag i ett tidigare inlägg efterfrågade mer hårdrock, så var jag ju tvungen att kolla in vad Crucified Barbara hade att bjuda på. I och med att hårdrockstjejerna startade sist, så var jag tvungen att genomlida övrigt startfält först. "Heaven or hell" var dock värd att vänta på — det enda som saknades i låten var ett gitarrsolo. Jag önskar tjejerna lycka till i den s.k. "andra chansen". Låten var iofs värd ett bättre öde, men det är knappast att tänka på så länge intetsägande bidrag som Darins röstas fram av idol-älskande småtjejer...

För er som missade Crucified Barbara, så kommer här ett exempel på den slags musik de spelar. Mycket nöje!

Läs mer:

• Timoteij och Darin finalklara (DN 20/2)
• "Det här kallas schlagerskräll" (Aftonbladet 20/2)

Läs även andra bloggares åsikter om Melodifestivalen, Timoteij, hårdrock, Crucified Barbara

...det ingick mer hårdrock i schlagerkarusellen! Då skulle det ju finnas en anledning att se på skiten! De senaste åren har förvisso  Poodles och H.e.a.t m.fl. representerat hårdrocken i den svenska melodifestivalscirkusen, men den absolut största majoriteten deltagare har varit popsnören som förvisso kan sjunga och posera, men som gör det till förinspelad datormusik skriven av andra.

Tänk vad kul det vore, om det i varje deltävling av denna löjligt förstorade freakshow fanns band som framförde låtar i stil med exempelvis Scorpions rocker "Now!" (som jag bjöd på i Youtube-format igår). Det skulle även vara en fröjd att få höra följande tyska tungmetall i stället för techno-trams à la Zelmerlöw...

Läs även andra bloggares åsikter om schlager, hårdrock, melodifestivalen, Accept, Restless and wild

Många verkar ha den förutfattade meningen att Scorpions är ett mjäkigt mesband som bara spelar ballader. Inget kunde vara mer fel! Ett band som kläckt ur sig låtar som "Rock you like a hurricane", "Blackout", "Dynamite", "Alien Nation", "China white", "The Zoo", "He's a woman - she's a man" och en drös andra hårdrockande alster, ska givetvis inte behöva kallas för balladband. Visst, de har gjort en del ballader — men vilket hårdrocksband har inte det?

När man någon gång hör Scorpions på de kommersiella radiokanalerna (Rockklassiker undantaget!), så är det undantagslöst "Wind of change" och "Send me an angel" man råkar ut för. Media gör sitt bästa för att undanhålla lyssnarna från Scorpions hårdare alster — den typ av låtar som faktiskt är i majoritet om man ser till innehållet på tyskarnas studioplattor. Kvällens avsnitt av tv-programmet "På spåret" hade chansen att ändra på det, då man behandlade orten Hannover. Musikfrågan handlade mycket riktigt om Scorpions, men låten som spelades var — naturligtvis — en av de nämnda balladerna ovan. "Send me an angel" framfördes dessutom i ett helt annat arrangemang, så lyssnarna gick t.ex. miste om de underbara gitarrsolona. Hör själv hur låten lät i Sofia Karlssons tappning.

Karlsson och co kunde gott ha gjort en cover på följande låt i stället!

Läs även andra bloggares åsikter om Scorpions, hårdrock, ballader, På spåret, Sofia Karlsson, Send me an angel, Now

I ett tidigare inlägg beklagade jag mig över de tramsiga och poppiga reklamradio-kanalerna. Jag efterlyste ett alternativ med schysst musik, d.v.s (hård)rock, samt med kompetenta konversatörer. Nu har jag hittat en kanal som åtminstone fyller upp två av de villkoren — Rockklassiker!

De verkar ha sänt i Umeå-etern i över ett år, och det kan hända att man har kunnat lyssna på kanalen även i Bjurholm under denna tid, men det var i alla fall först igår som jag lyckades ratta in rätt frekvens! Deras morgonprogram är förvisso inte så mycket bättre än P3:s dito, men nu slipper jag i alla fall vakna upp till sliskig popsörja!

Igår kväll spelades bl.a. följande klassiker. Hur troligt är det att man skulle ha hört den låten i Mix, Rix och allt vad de heter — eller för den skull i P3/P4?

Läs även andra bloggares åsikter om radio, rockklassiker, rock, hårdrock

På Scorpions hemsida har det sedan en tid legat ute en annons om att bandet skulle tillkännage en sensationell nyhet i januari. Nu har nyheten offentliggjorts, och som jag misstänkte innebär den ett "tack och adjö" från de tyska hårdrocks-veteranerna. I likhet med många andra rockrävar har de tyska skorpionerna lämnat ungdomsåren bakom sig, och det är fullt förståeligt att de bestämt sig för att lägga av.

Innan Klaus Meine lägger ifrån sig micken, och Rudolf Schenker kastar upp sitt "flygande V" på hyllan, så väntar dock ett albumsläpp i mars och därefter en lång avskedsturné. Förhoppningsvis kommer denna turné även till Sverige. Jag såg dem förvisso i Stockholm 2004 — men avskedsturnéer brukar ju vanligtvis innebära att även äldre material dammas av.

Ni som ännu inte fått upp ögonen för det tyska musikundret, lyssna in följande låt! Och kom sedan inte och säg att Scorpions inte rockar!

Läs mer:

• Scorpions lägger av – steg för steg... (DN 24/1)
• The Scorpions splittras efter 45 år (Aftonbladet 24/1)

Läs även andra bloggares åsikter om Scorpions, avskedsturné, hårdrock

Nej, detta inlägg är inte tänkt som en lovsång till känd deodorant-fabrikant, om någon nu trodde det. Det är i stället en lovsång till hårdrocksbandet Axe — ett av de band som banade vägen för 80-talsmusikens hårdare rockare...

"Friday night at midnight we're all gonna get what we need" sjunger dom. Inte för att jag vet om en lyssning på följande låt är precis vad alla vill ha en stund som denna, men välbehövligt för den musikaliska tillfredsställelsen är det tveklöst, i alla fall om ni frågar mig!

Läs även andra bloggares åsikter om Axe, hårdrock, 80-tal

Jag missade Whitesnake som spelade på fjolårets Nordic Rock, förhoppningsvis kommer jag inte att missa Europe — evenemangets huvudband detta år! Jag har inte fördjupat mig i deras senare alster, men comeback-plattan "Start from the dark" var knappast någon höjdare...

Med tanke på alla hits som bandet har i garderoben, så kommer de dock knappast att göra besökarna besvikna. Frågan är om Umeå-sonen Kee Marcello kommer att vara med, eller om John Norum sköter hela gitarr-biten själv? För mig får det gärna vara två gitarrister på plats!

Vissa av kommentarerna i VK:s artikel tyder på att det finns ett missnöje med bandet i fråga, att Europe helt enkelt skulle vara passé. Med tanke på att bandet släppt två nya album under de senaste åren så är ett sådant resonemang mer än lovligt naivt. Dessutom är musiken från bandets storhetstid, d.v.s 1980-talet, tidlös. All slags hårdare musik från detta årtionde tillhör ju per definition musikvärldens mästerverk — i alla fall för mig, som gillar 80-talshårdrock!

Även om grabbarna i Europe närmat sig manslivets gubbstadium, så är de dock inte lika ålderstigna som andra musikaliska maestros från hårdrockens 80-talsliga. Även om grabbarna alltså inte är i 20-årsåldern, så lär man nog ändå kunna räkna med ett rejält scenröj från Joey Tempest och övriga!

Läs även andra bloggares åsikter om Umeå, Nordic Rock, Europe, musik, hårdrock

Ikväll finns det en anledning att se på TV4:s Idol, eller snarare: att se på Eriks uppträdande. Han skötte sig ju suveränt med Kiss-låten "Shout it out loud". Få se hur han lyckas med Maiden-tolkningen. När får vi förresten höra Tove sjunga hårdrock?

För er som tror det: jag brukar inte se på Idol. Däremot brukar jag kolla in eventuella intressanta låtar på nätet efteråt...

Läs även andra bloggares åsikter om hårdrock, musik, Idol, Erik Grönwall, Iron Maiden

I musikvärlden är det rätt vanligt med covers. Okända band satsar ofta på redan tidigare bekanta låtar för att få en publik — och först därefter producera eget material. Även många etablerade artister tar dock till cover-greppet då och då.

Många hårdrocksband har tolkat låtar från andra musikgenrer, och ibland t.o.m. gjort covers av andra hårdrockares mer eller mindre kända alster. Här nedan följer fyra covers. Till vänster återfinns originalartisternas versioner, och till höger hittar du hårdrockarnas cover-versioner. Vilka versioner tycker du är bäst?

Jag måste säga att jag föredrar cover-versionerna i alla dueller förutom den sista. Danskarna i Pretty Maids rockar i mitt tycke bra mycket hårdare än vad svenska Hammerfall gör.

Läs även andra bloggares åsikter om covers, musik, hårdrock, Saxon, Judas Priest, Nazareth, Hammerfall, Pretty Maids

I fredags bjöd jag på en hårdrocksklassiker från 70-talet, och här kommer ännu en. Musiken i sig kanske inte är så blytung, men med tanke på bandnamnet så tyckte jag att "blytung musik" var en rätt fyndig rubrik...

Mina damer och herrar (och ni andra): Led Zeppelin med "Immigrant song"!

Läs även andra bloggares åsikter om musik, hårdrock, Led Zeppelin, 70-tal

Med anledning av Lottas inlägg om UFO-aktig musik, så känner jag att jag måste ge ett bidrag för att bättra på den musikaliska allmänbildningen. Här kommer sålunda lite äkta utomjordisk musik, sprungen ur det sena 70-talets hårdrocksscen: UFO med höjdarlåten "Lights Out"!

Med tanke på Phil Moggs raspiga rockröst, Michael Schenkers virtuosa gitarrspel och den intensiva energin hos övriga bandmedlemmar så är det bara att konstatera faktum: det är utomjordiskt bra!

Läs även andra bloggares åsikter om musik, hårdrock, UFO, Lights Out

När jag under gymnasietiden var på jakt efter musiken jag gillade som ung, så stod det klart att den inte var lätt att hitta. Musikutbudet hade ju förändrats — och i de flesta fall hade jag ingen aning om vilka artister som hade framfört de låtar jag gillat. Den enda beteckningen som jag hade att gå efter var 80-talsmusik. Sålunda gick jag igenom utbudet av samlingsplattor med 80-talstema, utan att tillnärmelsevis känna samma tjusning som jag kände till den musik jag tidigare uppskattat.

Med tiden upptäckte jag att det inte var 80-talsmusik i gemen jag diggat, utan 80-talshårdrock! Av någon konstig anledning var den bannlyst från samlingsplattorna, trots att 80-talet i mångt och mycket var hårdrockens decennium!

Anledningen till att jag drar upp detta, är reklamen som körs på TV om två aktuella samlingsskivor med 80-talsmusik. Jag har kollat upp produkterna på nätet, och mycket riktigt saknas hårdrocken även här — med undantag av Survivor och Europe. Toto och Foreigner bjuds det förvisso på, men inte några av deras låtar med klös...

Visst bjöd 80-talet på många musikaliska godbitar, men varför underlåter skivbolagen att inkludera höjdpunkterna (d.v.s hårdrocken!) på samlingsplattorna? En av låtarna jag gillade som ung var "Here I go again" med Whitesnake. Till skillnad från mycket av skräpet på samlingsskivorna, så är låten enligt mig ett utmärkt exempel på riktig 80-talsmusik! Vad tycker ni andra? Har samlingsskivorna med 80-talstema ett rättvisande innehåll? Vad är 80-talsmusik för er?

Läs även andra bloggares åsikter om 80-tal, musik, samlingsskivor, TV-reklam, hårdrock, Whitesnake

Inspirerad av Christermagister som totat ihop ett allstar-team av musiker, så tänkte jag att jag inte skulle vara sämre. Här kommer sålunda min drömuppställning, givetvis med instrument baserade på ultimat 80-talshårdrock:

Sångare: Ronnie James Dio
"Lejonlungan" med anor i Rainbow, Black Sabbath och det egna Dio. En liten man med en mycket stor röst!

Sologitarrist: Wolf Hoffmann
Gitarrist i tyska Accept och pålitlig leverantör av underbara solon, inspirerade av gamla tyska kompositörer.

Kompgitarrist: Rudolf Schenker
Scorpions huvudman och huvudsaklige låtskrivare. En kraftfull utövare av s.k. "power chords", som vid tillfälle även kan klämma in ett och annat känslofyllt solo.

Basist: Steve Harris
Ledargestalt i Iron Maiden och en ypperlig basist med "gallopperande" spelstil.

Trummis: Stefan Kaufmann
Den forne trummisen i Accept, numera strängbändare i U.D.O. En kreativ trummis med tung men likväl "melodisk" spelstil.

Vilka favoritmusiker har ni?

Medan ni funderar på saken, så kan ni lyssna på Accept-låten "Metal Heart" — ett bra exempel på såväl Hoffmans gitarrstil som Kaufmanns trumstil!

Läs även andra bloggares åsikter om musiker, hårdrock, 80-tal, Ronnie James Dio, Wolf Hoffmann, Rudolf Schenker, Steve Harris, Stefan Kaufmann, Accept, Metal heart

Jag var in till Umeå igår, och passade då på att besöka de två stormarknaderna på Klockarbäckens handelsområde som det talats så mycket om. Besöket på det finska varuhuset kan sammanfattas med en gäspning, men dess tyskättade granne var desto mer fascinerande. I synnerhet imponerades jag över det enorma musik- och filmutbudet! Mediavaruhuset kanske inte får en att tycka — som reklamen påstår — att allt annat känns puckat, men helt klart gav besöket mersmak!

Apropå Tyskland och musik, så kommer här ett exempel från samtidens tyska hårdrocksscen. Partymusik förvisso, men inte desto mindre med ett mycket tänkvärt innehåll. Jag (och youtube) ger er: Pink Cream 69 med "Gods come together".

Party, party!

Läs även andra bloggares åsikter om Umeå, Klockarbäcken, hårdrock, Pink Cream 69

Hur ska man annars förklara känslan som infinner sig efter att ha lyssnat på följande låt?

Med tvillinggitarrer menar man vanligtvis antingen två gitarrister som spelar samma komp — med kraftfullt gitarrljud som följd, eller två solospelande gitarrister som spelar harmonier, d.v.s. samma "melodi" men med skild tonhöjd. Båda dessa former är vanligt förekommande i hårdrock och heavy metal, och båda kan höras i nedanstående musikklipp från youtube.

Bandet med tvillinggitarrer heter i detta fall Primal Fear, och förtrollningen(!) sker med låten "Under your spell". De läckraste tvillinggitarrerna tar vid ca 2.32 respektive 3.16 minuter in i låten. Lyssna och njut!

För den som vill läsa mer om tvillinggitarrer och gitarrarrangemang, så hänvisar jag till Wikipedia.

Läs även andra bloggares åsikter om Primal Fear, hårdrock, heavy metal, tvillinggitarrer

Det är ju fredag, så då tänkte jag bjuda på lite lämplig underhållning. Till skillnad från hos Lotten så blir det inte Kiss utan Twisted Sister!

Läs även andra bloggares åsikter om musik, hårdrock, Twisted Sister

Gitarrsolot (i synnerhet i hårdrocksutförande) är en omdiskuterad företeelse bland musikälskare — älskad av många, hatad av somliga. Hatet mot gitarrsolon är dock knappast lika stort som hatet mot trumsolon...

Själv tycker jag att gitarrsolon (mestadels) är en bra ingrediens för att göra en låt lyssningsvärd. Som amatörtrummis kan jag även uppskatta ett bra trumsolo, men tyvärr är sådana sällsynta.

Hursomhelst, mitt favoritsolo härrör från Wolf Hoffmann i Accept. Låten heter "Head over heels" och solot börjar ca 2.29 min in i låten:

Själv får jag gåshud varje gång jag hör solot — det är så vackert — och Stefan Kaufmanns taktfasta trummande gör förstås inte saken sämre!

Läs även andra bloggares åsikter om gitarrsolo, Accept, Wolf Hoffmann, Head over heels, hårdrock

Siewert Öholm fyller 70 idag. Grattis!

För er som aldrig har hört namnet förr, så kan jag berätta att Öholm under flera år var programledare för debattprogrammet "Svar Direkt" på SVT.

Programmet "100 höjdare" med Filip och Fredrik visade för något år sedan ett redigerat inslag från ett av dessa "Svar direkt"-program, och jag hade glädjen att hitta klippet på youtube. Ämnet som behandlas är hårdrock i allmänhet och gruppen Wasp i synnerhet. Utan överdrift kan nog avsnittet i fråga sägas vara ett av de allra mest partiska och vinklade TV-programmen i SVT:s historia.

Eller vad säger ni?

Läs även andra bloggares åsikter om Siewert Öholm, Svar direkt, TV, 100 höjdare, hårdrock, Wasp

Många av 80-talets hårdrockshjältar har börjat komma till åren. Om man räknar bort den unge trummisen i Judas Priest — han har inte ens fyllt 50! — så är medelåldern i det bandet 59 år. Frontmännen i Scorpions, Klaus Meine och Rudolf Schenker, är båda 60+. David Coverdale  i Whitesnake är 58, Gene Simmons och Paul Stanley i Kiss är 60 respektive 57. Manskapet i Iron Maiden är mellan 51 och 57. Biff Byford från Saxon och den korte Udo Dirkschneider från U.D.O (och tidigare Accept) närmar sig båda 60. Legendaren från Rainbow, Black Sabbath och Dio — Ronnie James Dio, har tre år kvar till 70.

Själv hade man ju knappt lämnat blöjåldern när dessa idoler var som störst, och gick därmed miste om konsertupplevelser från tiden när banden var som bäst. Jag såg Scorpions på Globen-annexet i september 2004 och roade mig kungligt, men det säger sig självt att konserterna nuförtiden knappast är lika explosiva och intensiva som under de olika bandens storhetstid.

Nedanstående Youtube-klipp är från 1984. Tänk om man hade fått uppleva en sådan konsert live!

Läs även andra bloggares åsikter om konsert, hårdrock, Scorpions, Dynamite, 80-talet

Under gymnasietiden på Liljaskolan i Vännäs hade jag en polare som hette Levi. Han stoltserade gång på gång med att han hade samma namn som trummisen i Judas Priest. Själv hade jag ännu inte fått upp ögonen för hårdrock, och visste inte ens vilka Judas Priest var. När jag väl hade fått smak för genren i allmänhet, och Judas Priest i synnerhet, så slog mig dock frågan vad min kompis egentligen menat.

Enligt vad jag nu vet så har Judas Priest haft trummisarna Alan Moore, Simon Philips (sessiontrummis, inte egentlig medlem), Les Binks, Dave Holland och Scott Travis. Heter någon av dessa Levi i mellannamn? Finns det kanske någon annan, liknande grupp, där trummisen heter Levi, som min kompis kan ha blandat ihop med?

Det skulle vara kul att veta! Är det måhända någon därute som sitter inne med svaret?

Les Binks är för övrigt (tillsammans med Bill Ward och Stefan Kaufmann) en av mina trumgudar. Lyssna bara på drivet, de skickliga synkopatiska inslagen och de läckra hi-hat-effekterna i följande låt från Youtube:

Läs även andra bloggares åsikter om hårdrock, trummor, Judas Priest, Liljaskolan

Byggandet av Botniabanan fortskrider efter vad det verkar enligt planerna. Hösten 2010 sägs den ska vara klar, och det är sannerligen inte en dag för tidigt! Jag ser fram emot att få nyttja denna nya järnväg när den blir färdig.

Under sommarens marknadsdagar i Bjurholm stod jag i Naturskyddsföreningens stånd, och vid ett tillfälle var det en karl som ville hindra en annan från att närma sig ståndet med argumentet "dom där vill ba' protester mot järnvägga å allt!". Jag hann inte förklara för mannen ifråga, men sanningen är den att jag och flera andra i bjurholmskretsen stöttar Botniabanan helhjärtat — vi stör oss också på alla överklaganden!

Visst ska alla infrastrukturprojekt ta miljöhänsyn med i beräkningen, vilket man också har gjort i detta fall, men tydligen inte i tillräcklig utsträckning för att alla ska bli nöjda. Själv är jag nöjd med att Botniabanan blir ett verktyg för bättre (och miljövänligare) kommunikationer längs norrlandskusten, och att den förhoppningsvis kommer att bidra till minskat flygande.

Nog om detta.

Vad kan väl vara ett bättre sätt att avsluta ett blogginlägg om Botniabanan med, än musik som handlar om tåg? Låt mig, med hjälp av Youtube, få bjuda er på en resa till 1981 — mitt födelseår. Ett av Storbritanniens största hårdrocksband gav då ut albumet "Denim and leather" med bl.a. höjdarspåret "Princess of the night" — en låt om ett charmigt gammalt tåg.

Mina damer och herrar: Saxon!

Läs även andra bloggares åsikter om Botniabanan, Bjurholms marknad, miljö, överklaganden, Naturskyddsföreningen, hårdrock, Saxon

Idag är det vår kronprinsessas födelsedag, det är alltså 32 år sedan Victoria Bernadotte såg dagens ljus för första gången. Idag är det också 220 år sedan franska revolutionen utbröt på allvar, i och med stormningen av Bastiljen. Revolutionen i Frankrike fick de övriga kungahusen i Europa att våndas — deras makt kunde inte längre tas för given.

Med tanke på dessa saker, så kan det vara läge att dryfta frågan om Sveriges statsskick. Ska vi fortsätta med monarki, eller är republik att föredra? Rojalistiska föreningen är för monarki. Deras motpart Republikanska föreningen argumenterar i stället för republik. Här följer ett axplock av de olika parternas argument:

• "Monarki går inte ihop med demokrati eftersom rollen som statchef går i arv inom en och samma släkt". Statschefen ska istället utses "på ett demokratiskt sätt efter kompetens och duglighet".
• Monarkin i Sverige kan sägas vara "ett väl fungerande statsskick som samverkar med demokratin" — den politiska makten ligger ju hos riksdagen. Dessutom fostras tronarvingen "från första början till att bli en bra statschef", och detta "utan politiska förtecken".
• "Monarkin vilar på en tusenårig tradition och är ett arv som måste bevaras". Arvsrätten är i sig "en garanti för att den historiska förankringen skall bibehållas." Kungen är dessutom "en viktig samlande symbol för hela nationen".
• "Dåliga seder ska förändras, även om de har en lång historia. Historien ska inte glömmas bort, men bör heller inte styra vår nutid." Kungen som symbol? "Nja – en symbol alla monarkianhängare kan samlas kring, möjligen. Och hur värdigt är det att frånta ett barn rätten att forma sitt eget liv, för att göra det till
  nationens maskot?"
• Monarkin ger bra goodwill för Sverige. "Undersökningar har [...] redovisat att det sannolikt handlar om ett värde som mångfalt överstiger de kostnader som kan hänföras till monarkin."
• En "demokratiskt vald statschef" skulle ge en mer "rättvis bild av Sverige ute i världen". En statschef "som är vald med sin kompetens och sina meriter som grund" borde kunna marknadsföra vårt land bättre än en kung som ärvt sitt ämbete. Notera dessutom "symbolvärdet i att införa republik" — "snacka om pr för Sverige!".

Som synes finns det olika sätt att se på saken. Själv håller jag med om att ärvda ämbeten rent principiellt är förkastligt och icke överensstämmande med hur en modern demokrati bör vara. Jag är dock inte så säker på att republik i praktiken skulle vara att föredra. Vi har ju för övrigt en "lill-president" i stadsministern redan, och det fungerar väl? I republiker som Israel och Italien finns presidenter, men de enda man hör om i nyhetsflödena är deras premiärministrar (regeringschefer, d.v.s.
motsvarigheten till statsminister). Sedan finns länder som USA, där presidenten snarast förefaller allsmäktig...

Som historie-nostalgiker så tycker jag att PR-värdet med en monarki (det finns trots allt inte så många monarkier kvar) inte är att förringa. Det svenska kungahuset har ju även bättre rykte än många andra kunga- och furstehus (läs: Storbritannien, Monaco). Å andra sidan tror jag inte att monarkin i Sverige kommer att överleva hur länge som helst — Victoria blir nog den sista att vara statschef för en svensk monarki...

Som lättsam avslutning på detta inlägg bjuder jag på en i sammanhanget passande(?) låt, uppsnappad på Youtube. Det rör sig om en högtidsstund för den som uppskattar Richie Blackmore's virtuosa gitarrspel, Cozy Powell's dundrande trummor och "lejonlungan" Ronnie James Dio's mäktiga stämma. Kort sagt, hårdrocksnostalgi av bästa slag: "Kill the King" med Rainbow! Skruva upp ljudet på max, och njut!

Men du, ta inte budskapet alltför bokstavligt... :-)

Läs även andra bloggares åsikter om kronprinsessan Victoria, franska revolutionen, monarki, republik, hårdrock, Rainbow