Ingen har väl undgått att Sveriges Riksdag erkänt osmanska rikets massaker på bl.a. armenier 1915 som ett folkmord? Jag är för trött för att orka skriva särskilt mycket om saken; mina tankar överensstämmer dock rätt bra med vad Henrik Berggren har skrivit i DN.

Att Turkiet kallat hem sin Sverigeambassadör är måhända inte märkligt med tanke på den känslighet som  frågan har i Turkiet. För Turkiets del så är det dock tråkigt att landet har så svårt att smälta de dystrare episoderna av sin historia. Alla länder har begått hemskheter, t.o.m. Sverige. Vad svenska krigarkungar gjorde på kontinenten, och vad staten ställt till med här i Sverige är dock inget som nutida svenskar behöver känna ansvar för eller ens skämmas över. På samma sätt är det inte nuvarande turkars fel att osmanska soldater åstadkom elände när 1900-talet var ungt.

Det hör till ett lands mognad att erkänna de fel som begåtts i historien. Att vägra acceptera de mörkare sidorna leder ingen vart. Först när man har erkänt för sig själv att misstag har begåtts, så kan man gå tillbaka och analysera skeendena på ett mer objektivt sätt. Så länge den turkiska självkänslan får bestämma dagordningen, så kommer turkarna (och vi andra) aldrig riktigt att få veta vad som hände...

Läs även andra bloggares åsikter om Turkiet, armenier, folkmord, omröstning, Osmanska riket, historia

Om drygt 12 timmar byter jag ut den kära bäverholmen mot en uppländsk stockdito. Inom ramen för Historia C arrangerar nämligen Universitetet en resa till kungliga huvudstaden, innefattande besök på såväl Riksarkivet som Kungliga Biblioteket. Gissa om det ska bli kul att spendera dagarna två i Stockholm! Med trevligt sällskap och intressanta besöksmål hägrandes, så bådar det helt klart gott!

Visserligen är jag inte så mycket för att flyga (jag håller mig helst på marknivå!), men med ett späckat schema så skulle det förstås vara alltför tidskrävande att åka tåg — i synnerhet som Botniabanan ännu inte är igång...

Läs även andra bloggares åsikter om historia, Riksarkivet, Kungliga Biblioteket, Stockholm

På Kunskapsbloggen har NE-folket ordnat ett test, där man genom att svara på diverse frågor kan få fram vilken av 150 historiska personer man är mest lik (till sättet). Det är förvisso en ren plojgrej, men en ganska kul sådan!

När jag gjorde testet, så framkom det att jag tydligen är mest lik Karl Marx. I texten beskrivs han som en fattig, dyster herre som drömde om revolution och skrev tunga böcker om politisk ekonomi. Själv är jag förvisso inte särskilt rik, men jämfört med den gode Marx har jag nog ändå mitt på det torra. Dyster är jag förvisso ibland (vilket måhända framgått av bloggen) och jag är intresserad av att skriva. Någon revolutionär är jag verkligen inte, men visst gör jag vad jag kan för att ändra samhället vi lever i, och påverka det i riktning mot exempelvis miljövänlighet och ökad sekularisering. På det politiska spelfältet är jag förvisso ingen vänsterytter, men jag spelar definitivt inte i det blå laget! Summa summarum: jag kanske inte är så olik honom ändå?!! Kanske är jag en Marx i light-version?? ;-)

För skojs skull gjorde jag även testet ytterligare en gång, men då klickade jag för de svarsalternativ som sämst stämde in på mig. Tydligen var Marie Antoinette väldigt olik mig till sättet...

Läs även andra bloggares åsikter om historia, Nationalencyklopedien, Karl Marx

Jag har nu avverkat veckans litteratur- respektive uppsatsseminarier. Den tidigare behandlade bland annat kvinnohistoria, och fick många irriterade tankar att luftas. Jag blir så förbaskad när jag läser om hur män i gångna tider resonerade. Jag skäms för mina manliga föregångare som från sina patriarkaliska piedestaler såg ned på kvinnorna! Jag förundras över den begåvningsmässiga blindhet som fick karlskruttar att nedvärdera kvinnors intelligens utifrån religiös rappakalja.

Jag är så upprörd att jag skulle vilja ge forna tiders mansgrisar en kollektiv spark i baken! Eftersom någon tidsmaskin inte finns tillhanda så får jag dock nöja mig med en musikalisk smocka: Judas Priest med "Dissident aggressor".

Läs även andra bloggares åsikter om kvinnor, historia, Judas Priest

Ponera att världens alla greker i framtiden skulle få för sig att ta sitt pick och pack till Sverige — med hävisning till att den grekiska kulturen hade sitt ursprung i Sverige. Enligt Rudbecks, förvisso pseudohistoriska, Atlantica råder det ju inget tvivel om den saken! Att det hela grundar sig på myter bryr sig emellertid ingen om. Tänk er sedan att världens stormakter och maktallianser — måhända för att skyla sina egna misslyckanden — stöder grekerna. Att FN, EU och Nato tillsammans med USA, Ryssland och Kina mer eller mindre aktivt hjälper grekerna att göra verklighet av sitt projekt. Tänk er sedan att grekerna inte nöjer sig med att leva sida vid sida med svenskarna, utan att de med vapens hjälp tar över landet och utropar det till sitt. Även om detta framtidens EU i mångt och mycket suddat ut nationsgränserna, så bidrar tilltaget emellertid till att Norge, Finland och Danmark förenar sig med svenskarna för att jaga bort inkräktarna. Mot greker utrustade med vapen från USA och drillade i militär excersis så visar det sig dock att de krigsovana nordiska länderna inte har mycket att hämta, och att grekerna därigenom kan vinna än större territorium. Tänk er sålunda att vapenskramlet leder till att svenskarna därefter enbart kontrollerar Uppsalaslätten och enstaka delar av Dalarna, och att ytterligare krigföring från de nordiska grannarna leder till en än mindre areal. Skulle ni tycka att den grekiska statsbildningen gick schysst tillväga? Skulle ni ha förståelse för svenskars och andra nordbors irritation? Skulle ni ha förståelse för att den grekiska statsbildningen på svenskt territorium skulle komma att bli världens mest hatade nation?

För den som inte redan insett det, så syftar liknelsen ovan på staten Israels tillblivelse och sedermera utveckling i krig och fred(?). Förgrundshistorien till statens Israels tillblivelse innehåller förvisso andra inslag, däribland judeförintelse och kolonialism — resonemanget ovan är med andra ord enbart en liknelse. Historiska skeenden kan ju inte ändra kontext hursomhelst utan att innebörden och förutsättningarna förändras — men liknelser kan likväl användas retoriskt för att visa en poäng! Min poäng med denna liknelse är att visa på att det finns anledningar att kritisera Israel, att det finns förståeliga orsaker till irritation mot landet.

Man kan tycka vad man vill om dagens Israel. Man kan hylla dess demokrati och ha förståelse för dess inställning gentemot grannländerna. Man kan likaledes tycka illa om dess inställning och bortse från att landet ligger insprängt i fientlig miljö. Men nog måste väl ändå den mest hängivne Israel-vän hålla med om att själva statsbildningen var högst olycklig? Att överlevande judar flyttar till Mellanöstern för att de tycker sig historiskt "höra hemma" där är en sak, men från det till att utropa en egen judisk stat där det redan bor andra människor, med hänvisning till religiös pseudohistoria och förment gudomliga löften? Jag finner det hela tämligen bisarrt...

Jag undrar just hur världsopinionen hade ställt sig ifall Hitler hade struntat i europeiskt krigeri, och istället dragit sina "arier" till den historiska vaggan i trakterna av Indien för att där utropa en arisk stat. Hade han fått tummen upp, eller bemötts med burop? Och framförallt: hur skulle dagens människor ha sett på denna "ariska" stat?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Mellanöstern, religion, historia, judar, arier

Tidigare ikväll såg jag på ett mycket intressant avsnitt av Vetenskapens värld. Det handlade om makarna Marie och Pierre Curie, deras dotter Irène Joliot Curie och svärson Frederic. Förutom rent biografiskt stoff fick man som tittare en inblick i den naturvetenskapliga utveckling som bl.a. ledde fram till kärnkraft och atombomb. Vidare fick man sig till livs ytterligare aspekter av världskrigens och totalitarismens hemskheter. Avsnittet gav även en inblick i konkurrensen bland nobelpris-kandidaterna. Det visade sig att makarna Joliot Curie vid två tillfällen var snubblande nära upptäckter som senare kom att belönas med nobelpris. Till slut fick det ändå ett välförtjänt nobelpris i kemi!

När Irène Joliot Curie gick ur tiden 1956 så vädjade de anhöriga att begravningen skulle vara befriad från religiösa och militära inslag. Detta av naturliga skäl, eftersom Joliot Curie i livet hade varit ateist. Som fransk medborgare hade hon även drabbats av krigets elände, och dessutom fått uppleva hur bl.a. hennes grundforskning utnyttjades till militär tillämpning i form av atombomben. Militära inslag skulle således även de ha varit fel — trots att sådana säkert var naturliga inslag i ståtliga statsbegravningar.

Oavsett om man är intresserad av vetenskap, historia eller människors livsöden, så kan jag varmt rekommendera avsnittet. Programmet lär gå i repris, och kan även ses via nätet under de närmsta dagarna.

Läs även andra bloggares åsikter om TV, Vetenskapens värld, Marie Curie, Irène Joliot Curie, kemi, nobelpris, historia, vetenskap

Böcker, böcker, böcker. Med anledning av B-uppsatsen i historia har jag spenderat ett par dagar på Forskningsarkivet i Umeå. Där har jag suttit och tittat igenom gamla bouppteckningar efter uppgifter om vilka böcker man hade i hemmen på 1800-talet. Att det skulle vara mycket kristen litteratur hade jag misstänkt, men att vanliga bönder och inlandsbor skulle ha så pass mycket postillor och uppbyggelseböcker hemma hade jag inte väntat mig. Postillor verkar det dessutom ha funnits en uppsjö av: Luther, Retzius, Scriver, Ekman, Nohrborg och Arndt är bara några av de förkunnare som författat sådana.

Apropå gamla böcker så hittade jag bland gamla släktsaker för en tid sedan följande lilla skrift: "Kärlekspostiljonen - Brefställare för Älskande af E.N.F. Ästman (E.C. Askerbergs förlag, 1888)"

Som titeln antyder rör det sig om en handbok i hur man skriver kärleksbrev och hur man på bästa sätt charmar sin hjärtevän. Innehållet är faktiskt ganska charmigt och tänkvärt. Eller vad säger ni om författarens nedanstående råd till unga kvinnor?

"Vill du icke blifva bedragen, så tro aldrig en ung man, när han i de första timmarne af er bekantskap svär dig evig kärlek, ty, — tro mig — han ljuger. En man, som verkligen intresserar sig för dig, skall icke genast vara tillhands med en ed. Vidare, lägg icke för stor vigt på karlars smicker, i synnerhet om din spegel säger dig, att du icke är ful. De elaka karlarna slösa med sitt smicker som sockergryn utan att mycket tänka derpå. Den man som har en verklig böjelse för dig, är sparsam i denna mutningsartikels utdelande."

Förresten, la ni märke till den fyndiga ordvitsen i författarpseudonymen?

Läs även andra bloggares åsikter om Böcker, bouppteckningar, postillor, historia, kärlekstips

I morse hade jag väckarklockan inställd på 7.30, men jag kom mig ändå inte för att gå upp förrän efter 10. Distansstudier påverkar helt klart dygnsrytmen och studieupplägget på ett annat sätt än konventionella högskolestudier.

I veckan ska jag ha ett online-seminarium i filosofi och i historiekursen så är det en hel del "tegelstenar" som ska läsas de kommande veckorna. Förvisso är det praktiskt med distanskurser — man kan t.ex. lyssna på föreläsningar när det passar en, i stället för att vara tvungen att själv anpassa sig till campus-föreläsningars bestämda klockslag. Det känns också skönt att slippa folkmassorna i Umeå så här i (svin)influensa-tider...

Likväl är det en prövning för studiedisciplinen att plugga på distans — det vill till att man har ett genuint intresse för det man studerar. Lyckligtvis är jag intresserad av såväl historia som filosofi. Möjligheterna till framtida gymnasieundervisning och forskarstudier fungerar dessutom som motiverande faktorer.

Som liten ville jag bli fotbollsproffs eller historie-professor. I tolvårsåldern hade jag bestämt mig för läraryrket. Jag brinner fortfarande för läraryrkets pedagogiska, sociala och kunskapsorienterande roll — men samtidigt känns en akademisk karriär inom historieämnet inte alls främmande...

Läs även andra bloggares åsikter om distansstudier, campus, Internet, historia, filosofi, universitet

Som historieintresserad person måste jag förstås säga något om gårdagens evenemang i Sävar. Tyvärr kunde jag själv inte vara med, då jag är inne på slutspurten av mina sommarkurs-studier. Kul ändå att det hela kom till stånd. Förhoppningsvis leder uppmärksamheten kring Sveriges senaste krig till att fler får upp ögonen för historieämnet, och att uppskattningen för freden ökar hos svenskarna. Den långa fred som Sverige har haft är ju få länder förunnat.

Man får även hoppas att svenska skolor i fortsättningen blir bättre på att upplysa om både kriget som helhet och de enskilda slagen vid bl.a. Sävar, Ratan och Hörnefors. Kriget ledde ju till förlusten av Finland — vår östra landsdel, och indirekt till maktskifte på Sveriges tron. Givetvis påverkades även den civila befolkningen. Spåren som kriget satte i Västerbotten borde rimligtvis vara en utmärkt inkörsport för såväl historiestudier i allmänhet, som för problematisering om krig som mänsklig företeelse.

Vad jag själv kan minnas, så berördes finska kriget inte nämnvärt i undervisningen — vare sig i grundskolan eller i gymnasiet. Själv fick jag upp ögonen för händelserna via mitt historieintresse, och ytterligare då jag via släktforskning blev varse om att förfäder bodde i Sävar vid tiden. Min farfars farfars far var nämligen bruksinspektor, och enligt somliga källor ska han på något sätt ha deltagit i kriget. Det ryktas även om att han, eller någon annan i hushållet, vid en räd ska ha erövrat en rysk flagga. Det skulle vara intressant att veta om det ligger någon sanning i detta, eller om det bara är skrytsamma skrönor...

Läs mer:

• Spännande dag för kungligheterna (VK 19/8)
• Kungen i krutröken på slagfältet (DN 19/8)
• Märkesåret 1809

Läs även andra bloggares åsikter om Sävar, finska kriget, märkesåret, historia, undervisning

Så här i kräfttider kom jag att tänka på en klassisk valaffisch. När svenskarna med mycket knapp majoritet röstade nej till spritförbud 1922, så ansågs Albert Engströms propaganda-affisch ha spelat en avgörande roll. Själv är jag tveksam till om den verkligen skulle ha varit så viktig för utgången av valet, men den var säkerligen en bidragande orsak.

Affischen uppmanade folket att rösta nej till spritförbud, med motiveringen att "Kräftor kräva dessa drycker!". Den upplyste vidare om att "du måste avstå från kräftor om du icke röstar nej".

Om nu kräftorna inte är tillräckligt välsmakande utan tillhörande starkdrycker, vad förlorar man då på att avstå från kräftor? Om kräftorna endast är ett svepskäl för att få dricka sprit, så kan ju rimligen inte kräftätandet i sig fungera som argument för att rösta nej till spritförbud! Folket lät sig dock övertygas.

Hursomhelst tycker jag att det är ett förvånansvärt ologiskt resonerande för att komma från en ledamot av Svenska Akademien...

Läs även andra bloggares åsikter om historia, förbudsomröstningen, Albert Engström, kräftor, sprit

Jag tänkte passa på att ge er ett boktips: "Palestina-konflikten" av Sune Persson. Den har förvisso några år på nacken och täcker bara perioden fram till 1994, men redogör ändå på ett bra sätt för historien bakom krigen och oroligheterna i en av världshistoriens största konflikthärdar. Jag har läst boken inom ramen för en sommarkurs vid universitetet, och måste säga att den vidgat mina vyer.

Efter att ha tagit del av omständigheterna kring staten Israels tillblivelse, så har det blivit lättare att förstå frustrationen hos palestinierna. Storbritannien och andra europeiska kolonialmakter hade mer än ett finger med i spelet, och även om de sionistiskt påverkade stormakterna stödde den nya staten i all välmening — som en sorts kompensation för de tyska nazisternas judeförintelse — så kan man inte komma ifrån att de samtidigt åsidosatte palestiniernas intressen.

Oavsett vilka sympatier man har som läsare, så guidar boken en genom konfliktens olika faser, och ger på vägen ny kunskap. För den som vill veta mer om Palestina-konflikten och dess politiska följder, så kan jag därför varmt rekommendera boken!

Läs även andra bloggares åsikter om boktips, Palestina-konflikten, Israel, politik, historia

Att vara historieintresserad har sina fördelar: man får upp ögonen för texter som man annars troligen gått miste om. Jag har kommit över ett exemplar av den 100-åriga boken "Blad ur Bjurholms församlings historia", skriven av Werner Bäckström. Den beskriver Bjurholms historia och ger en inblick inte minst i författarens samtida värld. I kapitlet Vidskepelse och övertro ger författaren ett exempel på äldre tiders föreställningar:

"En fyraårig gosse i Nyby gick till skogen och kom vilse. Man ur huse gick skallgång efter honom ett par dygn men utan resultat. Andra dagen kom en kvinna springande till pastorn med hälsning, att han skulle låta ringa i kyrkklockan, så att trollen, som alldeles säkert tagit pojkstackarn, måtte bli tvungna att lämna honom ifrån sig. [...] Hur hjärtlös och okristlig kvinnan än ansåg pastorn var, kunde ingen ringning beviljas. Den hade heller inte gjort nytta i något avseende, ty gossen fanns död i ett busksnår  bortom en bäck, över vilken ingen trott den lille skulle kunnat kravla sig. Trollen voro alldeles säkert oskyldiga."

En lustig anekdot, eller hur? Bäckström avslutar kapitlet med att konstatera att sådant skrock genom bl.a. förbättrad folkupplysning ersatts av "en mera sann och verklig syn på saker och förhållanden". Det låter ju bra, om det inte vore för att boken i övrigt är att likna vid en lovsång till kristendomen och dess  gud. Boken skrevs förvisso i en tid när religionen fortfarande i mångt och mycket styrde det svenska folkets liv, men nog är det väl ändå lite märkligt att författaren skoningslöst avfärdar tron på trolltyg, samtidigt som han gladeligen accepterar tron på en allsmäktig gud som styr och ställer? Det finns ju lika lite belägg för gudar som det gör för troll!

Vem vet, trollen kanske inte var så oskyldiga trots allt? Det kan ju ha varit elaka troll som burit pojken över bäcken och sedan tagit honom av daga...

Läs även andra bloggares åsikter om troll, vidskepelse, skrock, Bjurholm, historia, kristendom