I skarven mellan 1800- och 1900-tal besöktes en fritänkande skomakare av en kristen bibelläsare. Skomakaren ställdes inför två frågor:

"Om vi antoge, att alla vore kristna, i överensstämmelse med den berättelse, som gives i evangelium om Kristus, hurudant skulle då tillståndet vara inom samhället?
[...]
Min andra fråga är denna: Om alla människor vore fritänkare, hurudant skulle då tillståndet vara i London och för övrigt i hela världen?"

Den tvivlande skomakaren erkänner sig därefter besegrad:

"Ni har säkerligen besegrat mig, ty aldrig förr såg jag de båda verkningarna på samhället; nu ser jag att varest de kristna bygga upp, riva fritänkarna ned."

Detta uttalande gör H.L. Hastings en stor affär av i sin apologetiska kampskrift "14 hårda nötter för fritänkare". Hans argument i häftets andra betraktelse baseras på episoden ovan, och går ut på ett resonemang som vi hört alltför många gånger förr: kristendom skapar fred och lycka — ateism och hedendom ger elände och misär.

Hastings ger exempel på våld från ateistiska Pariskommunister. Idag är det snarast Hitler och Stalin som används som skräckexempel på vad ateism (sägs) kan leda till. Problemet är bara att vare sig Hastings eller nutida gudsförsvarare har förstått vad ateism handlar om. Ateism är bara en uppfattning kring gudars existens — det är inte en ideologi som ger riktlinjer för handlande. Sålunda kan inte ateism göras ansvarigt för illdåd från totalitära regimer. Ateism — och fritänkeri — handlar om att tänka utanför den ram som fastställts av religiösa makthavare; i den meningen kan man förvisso tala om att "riva ned". Men det är väl bara bra att riva ned, om man ersätter det befintliga med något bättre?

Förr hade vi många knäppa lagar som byggde helt på de unkna religiösa idealen som framträder i bibeln. De flesta av dessa lagar är tack och lov borta, och ersatta med betydligt vettigare regelverk. Detta tack vare att fritänkare raserat det som kristna fanatiker en gång byggt upp. Om inte dessa lagar raserats hade det fortfarande varit grovt brottsligt att bli kär i (och vänslas med) en person av samma kön. Det hade fortfarande varit livsfarligt att vara ateist, och kvinnorna hade definitivt inte haft en så pass jämställd samhällsposition som de har idag.

Hastings kan förvisso inte anklagas för att förneka frukterna av 1900-talets sekularisering och fritänkeri, enär han inte upplevt dessa. Man kan dock tycka att han borde ha haft bättre koll på mänsklighetens historia:

"Så sköna kristendomens frukter äro, så vederstyggliga äro fritänkeriets. Varest kristi lära efterleves, är kriget okänt, mord, oärlighet, dryckenskap och sedeslöshet bannlyst, och såsom en följd av denna läras inflytande skyddas nästans egendom, livet hålles heligt, nöden avhjälpes, barnen vårdas, de ålderstigna vördas, kvinnan aktas och mannen hålles i ära [...] och fritänkarnas 'dygder' leda i de flesta fall sitt ursprung ifrån kristen grund."

Visst är det så att kristna värderingar haft positiva inverkningar på samhällen genom åren. Samtidigt har krig, mord, oärlighet och annat elände haft en förmåga att följa i kristendomens spår. Redan i kristendomens gryning stod flera strider om vilken kristendom som skulle anses vara den rätta. Religionsförföljelser skedde alltså redan vid denna tid. Härrör Hastings erbarmligt pinsamma påståenden från okunskap eller är det medvetet ljug? Man får hoppas på det förstnämnda! Att sedan påpeka att fritänkares "dygder" har kristet ursprung, utan att samtidigt nämna de kristna värderingarnas ursprung — ja, det är inte heller särskilt förtroendeingivande. Den typ av moraliskt ideal (och mytologi) som förekommer i Bibeln, förekommer ju även i förkristna kulturer.

Kristen moral är inte alltigenom god, men även om den vore det så är den kristna moralen ingen anledning att svälja myten om Jesus jungfrufödelse och återuppståndelse ifrån de döda. Hur bra en kristen etik än kan vara, så ger den heller inget försvar för existensen av en allgod, allsmäktig gud.

I likhet med Hastings första "hårda nöt", så var inte heller denna särskilt svårknäckt!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om fritänkare, kristendom, religionskritik, ateism, etik, moral

Religionskritiken är inte ny — redan för 100 år sedan var apologeter i farten för att försvara kristendomen mot fritänkare (d.v.s. ateister och religionskritiker). En av dessa hette H.L. Hastings — författare till bl.a. "14 hårda nötter för fritänkare". Boken (eller snarare häftet) är en kampskrift för kristendomen. Den består av 14 korta betraktelser, i vilka författaren försöker argumentera för kristen tro utifrån episoder och reflektioner från vardagen. Översättaren skriver i förordet till fjärde upplagan:

"Särskilt i dessa tider, då förnekelse och fritänkeri anses nästan som en modesak och då man på alla håll gör försök att avsätta Gud, anser översättaren, att denna lilla skrift fortfarande skall bliva ett viktigt inlägg i dagens mest brännande fråga."

Många av argumenten som framförs i nämnda skrift återkommer i debatten än idag, och därför tänkte jag passa på att kommentera argumenten i fråga. I det här inlägget tar jag upp den första "hårda nöten" som Hastings serverar. De andra "nötterna" kommer jag att ta upp en och en vad det lider. Håll ögonen öppna!

Hastings första argument för kristendomen utgår från att denna skulle vara en hälsosam religion. Han frågar sig retoriskt varför bibelns föreskrifter "i allo överensstämma med naturens och hälsans lagar" ifall såväl bibel som kristendom är båg. Han räknar sedan upp en mängd (förment) goda dygder som religionen föreskriver:

"Den själfbehärskning, återhållsamhet, nykterhet, renhet och kyskhet, som bibeln fordrar, skulle varje förståndig läkare föreskriva, antingen han följde sin egen föreskrift eller icke. De passioner och häftiga sinnesrörelser, som bibeln förbjuder, verka menligt på människans hälsa. Vreden har fört mången i en förtidig grav. Rusdryckerna ha slagit tusenden. Hat och avund förorsaka dålig matsmältning och oräkneliga plågor. Lustar och begärelser föra krig emot såväl kroppen som själen."

Bortsett från det där med kyskhet och lustar, så skulle nog en modern läkare instämma i resonemanget ovan. Men vad bevisar det? På vilket sätt stärks sanningsvärdet hos den kristna religionens trossatser av att de dygder som den uppmuntrar till överlag är vettiga? På vilket sätt blir det mer troligt att Jesus föddes av en oskuld, dog och återuppstod, bara för att den av honom inspirerade religionen påbjuder självbehärskning och nykterhet? Huruvida den kristna religionen är hälsosam eller inte låter jag vara osagt. En del av de dygder som den uppmuntrar till må vara hälsosamma, andra inte. Det spelar dock ingen roll för dess sanningsvärde. Dygderna som författaren tar upp är dessutom inget unikt för kristendomen. Med samma retorik skulle man kunna använda andra religioners dygder till försvar för deras respektive sanningsvärde...

Hastings försöker dock inte argumentera för religiositet överlag, utan just för den kristna religionen. Därför slänger han in följande vedklabb i brasan:

"De evangeliska föreskrifterna bidraga till det mänskliga livets varaktighet, under det att resultaten av fritänkeri och hedendom medföra sjukdom och död i dess värsta former till människors barn.

Varifrån komma dessa pester och farsoter, som ödelägga städer och folkslag? Månne från länder, där evangelii ljus lyser? Nej, visst icke. Koleran kallas 'asiatisk', och denna farsot, tillika med många andra förskräckliga sjukdomar, kommer från de östra länderna, varest människorna ligga nedsänkta i synd, döende av brist på kunskap om den sanning, som uppenbaras i bibeln."

Om man bortser från den nästintill rasistiska tonen i citatet ovan, så blir kontentan av Hastings resonemang: kristen tro förhindrar epidemier medan ateism och icke-kristen religiositet ger upphov till epidemier och barnadöd. Detta är naturligtvis nonsens!

Vad har epidemiers ursprung med ursprungsorternas religion att göra? På vilket sätt försämras barnens livsvillkor av att de tillkommer i en kultur som tvivlar på existensen av gudar? Visst är somliga kulturer i högre grad än andra mottagliga för epidemier och barnadöd. Ofta är orsaken fattigdom (och fattigdomen försvinner inte bara för att kristendom införs!), men visst kan religiösa sedvänjor också spela in. Å andra sidan är det inget som är unikt för icke-kristna kulturer. Bland extremkristna så kan det rentav vara farligt för de uppväxande barnen: det har hänt mer än en gång att barn i onödan fått sätta livet till p.g.a. att föräldrarna sätter större tilltro till den kristne guden än till modern läkarvetenskap.

Vill man argumentera för en kristen tro — en tro på att det finns en allsmäktig gud som skapat denna värld, satt en halvgud till världen som sedan återuppstod o.s.v. — så vill det till bättre argument än vad Hastings ger i sin första betraktelse. Den första "hårda nöten" visade sig sålunda vara lättknäckt...

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kristendom, apologetik, religionskritik, ateism

I SvD har det den senaste tiden debatterats flitigt om de föreslagna ändringarna i kursplanen för religion. Det kan sägas ha börjat med att Jan Björklund klagade på att formuleringar om kristendomens betydelse tagits bort. Björklunds uttalande blev ivrigt påhejat av egoistiska kristna — det är tydligen inte bara i hotellrummen utan även i kursplanerna som kristendomen ska ha företräde...

Som respons på uttalandet från Björklund, så publicerade därför representanter från Humanisterna en debattartikel på SvD Brännpunkt. I den kritiserades Björklunds utspel, och samtidigt infördes invändningar mot motiven till att kristendomen skulle ha företräde i undervisningen. Resonemanget var förvisso inte helt genomtänkt; bara för att exempelvis värderingar i kristendomen inte nödvändigtvis har kristet ursprung, så innebär ju inte det att kristendomen inte ska ha cred för att ha infört dem! Huvudidén håller jag dock med om: varför ge kristendomen mer utrymme än andra religioner, i en tid när kristendomen (åtminstone i Sverige) inte har samma stora betydelse som förr?

I en replik står Björklund på sig och menar att kristendomen visst förtjänar en särställning. Han nämner bl.a. att "[m]er än 80 procent av befolkningen är medlemmar i olika kristna samfund". Detta beror dock huvudsakligen på att de flesta svenskarna har förbaskat svårt att frigöra sig från traditioner och släppa medlemskap de aldrig gått in i av fri vilja — något som förstås Björklund också borde veta. Men det är klart, då han inte ens har koll på sina egna ansvarsområden så kanske det är för mycket begärt...

Förutom Björklund har även andra gett sig in i debatten på SvD — allihopa kritiserande Humanisternas inlägg på olika grunder. Den som vill kan läsa Humanistbloggen där kritiken tas upp och besvaras. Jag tänker i stället ta fasta på det sista citatet i Björklunds replik:

"Det är möjligt att en del ateister skulle önska att religion och kristendom kunde utraderas och att skolan skulle propagera mot religion. Men skolans uppgift är inte att ta ställning för eller emot olika livsåskådningar. Skolans uppgift är, anser jag, att undervisa om olika religioner, men lägga tyngdpunkten på den religion som påverkat oss mest."

Visst behövs en gedigen kunskap om kristendomen för att förstå den svenska och europeiska historien, och självklart ska denna undervisning vara objektivt hållen. Å andra sidan måste man ha i åtanke att kristendomens historiska särställning tydligt framkommer i historieämnet. Att kristendomen i mångt och mycket har påverkat Sverige är därför inget som försvinner från undervisningen, bara för att ett par rader i kursplanen raderas. Man kan tycka att det skulle behövas mer detaljerade kunskaper om kristendomen för att — inom ramen av historieämnet — verkligen förstå kristendomens påverkan. Men då borde man väl också argumentera för att samhällskunskapen skulle koncentrera sig på undervisning av diktatur snarare än demokrati, eftersom (monarkisk) diktatur är det som längst har påverkat landet? På något sätt misstänker jag att liberalen(?) Björklund inte vill kännas vid en sådan undervisningsmodell...

Dessutom är skolan inte enbart till för att eleverna bättre ska förstå dåtid och nutid. Än viktigare är att ha beredskap inför framtiden. För att kunna orientera sig i en alltmer globaliserad värld behövs en gedigen kunskap om islam, hinduism och andra religiösa tanketraditioner. En del av dagens miljötänkande hämtar inspiration från s.k. primitiva religioner hos ursprungsfolk (bl.a. hopi-indianerna). Hur ska man förstå det om man i religiös väg huvusakligen enbart berört Jesus och kristendomen?

I religionsämnet bör eleverna presenteras för samtliga världsreligioner, men även andra livsåskådningar som har betydelse för många idag. Kristendomen bör inte ha någon särställning i detta avseende. Religionernas uppkomst, idévärld och samhällspåverkan bör problematiseras — men detta är inget som sker i religionsämnet alléna. Som Christermagister påpekar, så går de s.k. SO-ämnena in i varandra. Religion är inte helt fristående från historia, ej heller från geografi eller samhällskunskap. Religioners uppkomst och idévärld granskas huvudsakligen i religionsämnet. Dess faktiska samhällspåverkan (positiv och negativ) tydliggörs i övriga SO-ämnen (men även i exempelvis svenskämnet). Är det något problem med det?

Under min egen skoltid har kristendomen tveklöst haft en särställning. I lågstadiet presenterades de bibliska berättelserna som sanna — i alla fall upplevde jag det så. Under högstadiet och gymnasiet gick man pliktskydligast igenom islam och judendom, samt hinduism och buddhism, men nog var kristendomen i centrum! Själv tyckte jag religionsämnet var grymt tråkigt när det begav sig. Idag är jag desto mer intresserad. Kanske hade mitt intresse väckts snabbare om man inom religionsundervisningen även hade granskat religionsfenomenet kritiskt (Varför finns religioner? Hur har de överlevt? Kan alla ha sanningsanspråk? Hur uppstod myterna?), samt tagit upp t.ex. samisk och fornnordisk religion...

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om skolan, kursplan, religion, kristendom, Humanisterna, Jan Björklund

I VK den 29/12 2009 hade Camilla Grepe en debattartikel betitlad "En icke-konfessionell skola?". I den frågade hon sig bl.a. hur begreppet icke-konfessionell ska förstås, samt efterlyste en orsak till varför hänvisningar till kristen tradition nödvändigtvis måste vara kvar i skolans styrdokument. Jag hade hoppats att Grepe skulle få en replik från någon skolpolitiker, men hittills är det bara två representanter med "bevara Sverige kristet"-attityd som gett sig in i debatten.

Först ut var Lennart Jacobson i VK den 11/1, men den repliken missade målet totalt. Jacobson måste ha missförstått Grepes artikel å det grövsta, för han gjorde sitt bästa för att försvara kristna friskolor (och kristendomen överhuvudtaget) emedan Grepes artikel handlade om skolor med kommunal huvudman. Man förstår varför VK inte lät publicera den repliken på Internet...

Nummer två att replikera var Henry Andersson i VK den 12/1. Han skriver bland annat:

"Visserligen har kyrkan skilts från staten - och det är bra - men det betyder inte, att kristendomen skilts från samhället. Det är inte önskvärt och egentligen inte heller möjligt. Det är odiskutabelt, att våra västerländska samhällen och deras värderingar bygger på kristendomen."

Det är måhända inte önskvärt ur Anderssons perspektiv att Kristendomen tappar fotfäste i landet, men frågan är varför hänvisningar till kristendomen måste finnas i skolans styrdokument? Det finns mig veterligen ingen hänvisning till kristen etik i lagböcker och författningssamlingar, varför måste det då finnas i skolans "regelverk"? Sedan skulle jag vilja modifiera Anderssons påstående: det är sant, odiskutabelt om man så vill, att den svenska värdegrunden influerats av en månghundraårig kristen tradition — men att påstå att värdegrunden är byggd på kristendom allena, det är i mitt tycke att ta i!

Det kan äga sin riktighet att kristendomen — i teoretiskt hänseende — predikar yttrandefrihet, människors lika värde, samt andra grundvärderingar som en demokratisk stat inte kan vara utan. I praktiskt hänseende — d.v.s hur kyrkor och andra religiösa representanter agerat genom åren — så är det dock tydligt att denna slags värdegrund varit allt annat än vanlig. Före 1952 kunde man exempelvis inte lämna Svenska kyrkan utan att inträda i ett annat, av staten godkänt, samfund. Faktum är att utvecklingen till en regelrätt demokratisk stat först kunde ske i en tid när religionens inflytande minskat!

Ordet åter till Andersson:

"Grepe skriver, att det är en förolämpning mot såväl icke-kristna invandrare som sekulära svenskar, om man fostrar eleverna i en kristen tradition. På det vill jag svara: Även de sekulära svenskarna njuter av frukterna av vår kristna kultur och bör känna till dess grund."

Frågan är vad Andersson menar med "vår kristna kultur"? Menar han kanske vanan att fira julafton utan Jesus, men med Kalle Anka? Åsyftar han möjligen den utbredda ovanan att handla på systemet och supa sig full på fredagkvällar? Är det oförmågan att (trots otro) ta steget ur Svenska kyrkan som han tänker på, eller måhända vår yttrande-, tryck- och åsiktsfrihet — möjligheten att leva sitt liv utan att behöva oroa sig för inskränkningar från religiösa överhögheter? Givetvis har kristendomen influerat den svenska kulturen, men denna kultur har ju så många andra influenser. Jag skulle nog påstå att kristendomen i realiteten inte alls har särskilt stor del i det moderna Sveriges kultur. För 100 år sedan var situationen naturligtvis en annan...

Grepes invändning var för övrigt att hänvisningen till kristendom insinuerar att förtrogenhet med kristendomen är nödvändig för att förstå skolans värdegrund, och att detta förhållande skulle vara en förolämpning mot de icke-kristna — på samma sätt som exempelvis konståkare skulle förolämpas om de fick höra att skridskoteknik bara kan förstås av de som är förtrogna med hockey. Grepe har måhända misstolkat textpassagen, det är inte sagt att styrdokumentens författare hade sådana baktankar. Å andra sidan kan man ju fråga sig, vilket också Grepe gör, varför man ska behöva tjafsa till det med hänvisningar till kristen etik om det nu är "rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande" man är ute efter?

Hänvisningen till "etik som förvaltats av kristen tradition" förefaller inte bara onödig, utan direkt farlig! Som Grepe påpekar, så kan textavsnittet (i kombination med en luddigt definierad "icke-konfessionalitet") användas som ursäkt för kristna företrädare att vinna mark i den kommunala skolan. Den som föjt Camilla Grepes blogg har insett att detta redan sker på många ställen, bl.a. genom skolkyrkor.

Man kan verkligen hoppas att någon ledande skolpolitiker (Jan Björklund kanske?) får upp ögonen för Grepes debattarikel, och tar sig tid att försöka besvara hennes frågor. Lagar och styrdokument som ger ingångar för religiös propaganda i den svenska skolan ska vi naturligtvis inte ha!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Camilla Grepe, läroplan, skolans värdegrund, kristendom

På juldagen hade historikern Mikael Nilsson en debattartikel publicerad i Aftonbladet. I denna ondgör han sig över att SVT fortfarande envisas med att sända religiös propaganda i form av TV-gudstjänster och helgmålsringningar. Han jämför med politik och frågar sig varför SVT har överseende med just religiös reklam:

"Varför skall just religiösa åskådningar ha en privilegierad ställning i programutbudet? Varför inte programtid varje helg för uppläsning av Althussers 'För Marx' eller Keynes 'Allmän teori om sysselsättning, ränta och pengar'?"

Frågeställningen är berättigad. Gudstjänster är inget annat än reklam för en kristen världssyn, i synnerhet när SVT inte erbjuder en efterföljande kommentar där de religiösa utsagorna kritiskt granskas. SVT skulle knappast ge sig på att TV-sända ett politiskt brandtal utan att kommentera det efteråt — varför tar man då så lätt på religiösa utsagor? Politiker brukar sällan tillåtas att ljuga hursomhelst i TV, granskningen är avsevärd och oftast får politikerna stå där med skammen efteråt, avslöjade för att ha försökt föra svenska folket bakom ljuset. När präster i direktsändning står och basunerar ut osanningar som varandes fakta, så verkar dock ingen på SVT reagera. Gudstjänster bygger på bibeltexter — texter vars påståenden i många fall bevisats vara falska. Sålunda kan präster ostört predika om saker som aldrig ägt rum, och TV-tittarna får ingen information om felaktigheterna de får höra...

Somliga menar att det ligger i 'Public Service'-uppdraget att erbjuda TV-sända gudstjänster för de stackare som inte kan ta sig till någon kyrka. Folk som tänker så tycks dock ha fastnat i den tid då Svenska kyrkan fortfarande var en del av staten. Den statliga televisionen har inte längre någon anledning att TV-sända Svenska kyrkans medlemsträffar. Bara för att man inte personligen kan närvara vid ett evenemang, så betyder ju inte det att statstelevisionen är skyldig att TV-sända evenemanget ifråga!

Kritik mot specifika TV-program brukar oftast avfärdas med att "man inte behöver titta". Denna kommentar har tydligen även Nilsson fått då han tagit kontakt med SVT. Hans replik är tänkvärd:

"Låt oss då löpa linan ut och avskaffa Granskningsnämnden och sända rasistisk hatpropaganda i tv också – gillar vi det inte kan vi ju bara stänga av!"

Givetvis kan man inte kritisera religiösa företeelser utan att få munhugg från den religiösa sidan — så även denna gång. David Winther på bloggen apg29 skräder exempelvis inte orden. I ett inlägg betitlat "Dåren säger att inte Gud finns" skriver han:

"En rabiat ateist attackerar SVT med anklagelser om att de gör reklam för religion och antyder att Svenska kyrkan förespråkar 'etnisk rensning, bigotteri, (kvinno)hat och förtryck, slaveri och folkmord.'"

Att kalla meningsmotståndare för rabiata och dårar är tydligen i enlighet med kristen etik och moral. Till saken hör att Nilsson i sin debattartikel skriver att "[d]e monoteistiska religionerna bygger [...] på skrifter som legitimerar etnisk rensning, bigotteri, (kvinno)hat och förtryck, slaveri och folkmord.". Nilsson ger alltså enbart uttyck för ren och skär bibelkritik...

Jag håller med Nilsson om att innehållet i bibeln är uppenbart osunt, och att det av den anledningen är minst sagt tveksamt med gudstjänster och bibelläsning i statlig television. Nilsson påpekar förvisso att bibeln även innehåller "tal om kärlek till din nästa och liknande", men att det i sammanhanget är irrelevant. Även "Mein kampf" torde ju innehålla strödda guldkorn...

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om TV, SVT, gudstjänster, religion, kristendom

Jag läste i torsdagens VK (pappersvarianten) att studentprästen Richard Dieser i Umeå är på väg att pensioneras. Eftersom universitetet ska gälla som kunskapens högborg så är det ju ytterst märkligt att där också ska finnas präster. Att tro är icke att veta — så vilken nytta gör då representanter för tron i vetenskapens näste?

Enligt studentprästernas hemsida så finns de bl.a. till för studenter och personal på universitetet som är i behov av att prata med någon. Man kan fråga sig varför det inte går lika bra med utbildade kuratorer och psykologer? Nej — snarare rör det sig om ännu ett sätt för svenska kyrkan att försöka missionera. Det finns inga tjänstgörande imamer, munkar eller rabbiner på universiteten — varför ska då kristna präster finnas där? Om det nu inte duger med vetenskaplig bildning för att idka samtalsterapi, så kan man ju lika gärna anlita astrologer, numerologer, druider eller häxdoktorer. Präster är inte bättre än annan religiös mumbo-jumbo...

Efter nyår skriver vi 2010. Är det verkligen lämpligt att man i denna tid fortfarande har religiösa representanter på universiteten? Att man i föreläsningssalarna undervisar om evolution, DNA-strängar, kvantfysik — samtidigt som det i kapellet vägg i vägg bedrivs religiösa ceremonier av kannibalistisk karaktär? Är det verkligen passande att undervisa om vetenskaplighet och vikten av att tänka kritiskt, samtidigt som en tjänstgörande präst i annan lokal på campus mumlar om heliga andar och använder religiösa myter och påhitt som utgångspunkt för sin predikan?

Nej, det är dags att kicka ut de religiösa representanterna från universiteten. De har inget där att göra!!

Läs även andra bloggares åsikter om Umeå universitet, studentpräst, Svenska kyrkan, mission, kristendom, religion

Min bloggranne Lennart tog i sitt måndagsinlägg upp en viktig sak, som jag nu tänkte spinna vidare på. Lennart menar att julens verkliga budskap — Jesu födelse — har fallit bort och blivit ersatt av tomtar, julklappar och frosseri. Jag är böjd att hålla med, även om jag inte ser något fel i en sådan utveckling.

Vi som lämnat stadiet med tron på gudar och övernaturligheter bakom oss, har förvisso ingen anledning att fira en kristen jul — men det hindrar väl inte att vi kan ha det trevligt, äta gott och umgås med nära och kära bredvid en klädd julgran? Den svenska almanackan kryllar av kristna helger vars innebörd de flesta inte har en aning om: domssöndagen, kyndelsmässodagen, apostladagen, kristi himmelsfärds dag och pingsthelgen är några exempel. Att en del av dessa kommit att kännetecknas mer av påskharar, påskkärringar, jultomtar och tecknade ankor än av det ursprungliga kristna innehållet är ju helt naturligt. Vi lever trots allt i en tid då svenskarna överlag har gett upp den kristna tron!

När julen infördes så förlades den till december för att konkurrera ut en samtidig hednisk solfest. (Här uppe i Norden hade man midvinterblot.) Att den kristna julen nu ser ut att alltmer övergå i en sekulariserad och tomtefierad (kommersialiserad?) helgtradition är en naturlig uppföljning: helgen kvarstår, men innehållet förändras — precis som när julen infördes.

Att tomten konkurrerat ut Jesusbarnet är inte konstigt...

Läs även andra bloggares åsikter om jul, kristendom, sekularisering, tomten

Man kan i DN och VK läsa att Svenska kyrkan krymper. Orsaken till medlemstappet kan man sia om. Antagligen finns det personer som gått ur p.g.a. kyrkans beslut om homovigslar. Å andra sidan hade kanske en hel del gått ur i protest om kyrkan inte tagit detta beslut. Säkerligen återfinns dock en hel del av utträdarna bland gruppen icke-troende, d.v.s. folk som fötts/döpts in i kyrkan utan att för den delen ha utvecklat en kristen tro. När det är kyrkoval så påminns de icke-troende, inaktiva medlemmarna om att de är just medlemmar, så rimligtvis ligger det något i påståendet från Kyrkans tidning om att "Kyrkovalet påverkade utträdena ur Svenska kyrkan".

Låt mig citera bloggaren Gealach, som skriver om hur hon resonerade när hon gick ur kyrkan 1995:

"Fler och fler väljer att lämna Svenska kyrkan. Själv gjorde jag det redan 1995, och då efter att i flera år varit aktiv i ungdomsgrupper och annat i min församling. Det hände en hel del saker under en period, som gjorde att jag insåg att jag faktiskt inte var kristen, inte delade det kyrkan står för.

En del av mina vänner tyckte att jag väl kunde vara kvar ändå, vi gjorde ju en hel del roliga saker tillsammans, och visst, ingen hade väl klandrat mig om jag valt att vara kvar för gemenskapens skull, men det kändes som att plocka russinen ur kakan. Skulle jag vara med skulle jag vara det till 100% och inte hålla på och hyckla. Så jag gick ur."

Mycket föredömligt agerat! Det skulle ju vara höjden av hyckleri att vara kvar i en organisation vars idéer man inte längre stödjer, bara för att man har kvar vänner där.

Även om ca 72000 personer gått ur Svenska kyrkan så är dock en betydande andel av svenskarna fortfarande med. Allt tyder på att majoriteten svenskar inte alls är religiösa, så frågan är varför så många ändå står kvar som medlemmar? Jag är benägen att hålla med Eric Wadenius om tänkbara orsaker:

"Många förblir medlemmar i Svenska Kyrkan av ren okunskap. De tror att begravningsavgiften är en del av kyrkoskatten, vilket den inte är. Vissa tror samtidigt att dopet är en namngivnings ceremoni vilket den heller inte är, utan det är ett upptagande av barnet i Svenska Kyrkan - that's it."

Inför kyrkovalet bemötte jag i ett längre inlägg de av kyrkan anförda huvudanledningarna till att stå kvar som medlem. Det skulle vara intressant att höra vilken av dessa anledningar som får icke-troende att hålla sig kvar i kyrkan...

Läs även andra bloggares åsikter om Svenska kyrkan, utträden, medlemskap, kristendom

I dagarna är det 150 år sedan Charles Darwins epokgörande verk "Om arternas uppkomst" (eng: "On the origin of species") först såg dagens ljus. Evolutionsteorin i sin ursprungliga form har dock förfinats en hel del sedan dess, och är sedan länge den gängse förklaringen till livets mångfald på vår planet. Trots evolutionsteorins vetenskapliga tyngd, så finns det fortfarande personer som sätter större tilltro till religiösa sagor. Knappast någon påstår längre att människor och djur kommit till på det sätt som beskrivs i t.ex. grekisk/romersk eller fornnordisk mytologi — men tron på den kristna mytologins motsvarande berättelser är fortsatt stark.

Hur kommer det att se ut om ytterligare 150 år? Kommer det fortfarande att finnas personer som tar avstånd från vetenskapens bild av livets uppkomst och utveckling? Förmodligen. Religiösa myter är seglivade och så länge religiösa grupperingar isolerar sig, så kommer det att vara svårt för vetenskapens ljus att tränga in. Det är därför av vikt att religiösa subkulturer inte förblir isolerade — ett sätt att motverka detta är att förhindra religiösa friskolor! Genom att barnen garanteras en sund skolundervisning utan religiösa dogmer, och kommer i kontakt med barn från andra miljöer, så blir det uppväxande släktet förhoppningsvis så pass upplysta att de inte sväljer de religiösa myterna och traditionerna rakt av...

Bildkälla: Wikipedia Läs mer:

• Charles Darwin och apornas uppkomst (Natur - fältbiologi - naturvård, 24/11)
• Mer Darwin! (Kunskapsbloggen 22/9)

Läs även andra bloggares åsikter om Charles Darwin, Om arternas uppkomst, evolutionsteori, kristendom, religiösa friskolor

Igår skrev jag om Uppenbarelseboken och dess fraser om "odjurets tal" 666. Det är svårt att tro att någon kan ta sådant osammanhängande svammel på allvar — vare sig det tolkas bokstavligt eller symboliskt — men faktum är att det finns ett flertal som verkligen ser texten som en trovärd framtidsprofetia.

En av dessa är den kriste predikanten Holger Nilsson — en äkta undergångsprofet. I sin tidskrift Flammor delar han med sig av sitt dystra dravel, målar upp domedagen som något nära förestående och kopplar samman apokalyptiska strofer ur Bibeln med nutida företeelser som EU, klimathot, krig och ekonomiska kriser.

Herr Nilsson måste givetvis få tycka som han vill, men problemet med hans domedagsprofetior är att de sprids bland Sveriges kristna. Följden kan bli att lättledda personer slutar att engagera sig för såväl miljö som för sina medmänniskor i tron att det är lönlöst. För att man ska svälja Nilssons svammel krävs det dock en total avsaknad av kritiskt tänkande — något som förhoppningsvis är ovanligt även bland Flammors frikyrkliga målgrupp...

Apropå "odjurets tal" så visades följande när jag surfade in på den nämnda tidskriftens hemsida:

Som besökare nummer 499666 är det ju tydligt att jag är ute i djävulens tjänst...

Läs även andra bloggares åsikter om kristendom, domedagsprofetior, Holger Nilsson, Flammor, Bibeln

På VK:s insändarsidor har det varit mycket skriverier om Sjöfruskolan på Tomtebo, där skolverksamheten samsas med kyrklig verksamhet om utrymmet. Att elever på en annan Umeå-skola bevistat en gudstjänst och att Lycksele-elever medverkat i bibelvandringar, är dock inget som väckt någon debatt i VK. Det tycker jag är märkligt, så här kommer lite synpunkter från mig om händelserna i fråga.

Torsdagens pappersvariant av VK berättar att en sjätteklass från Ersängsskolan varit på Östra kyrkogården, och i samband med det träffat en begravningsentreprenör. Eleverna deltog även på en fejkad begravningsgudstjänst, på inbjudan av Svenska kyrkan. Det ska sägas att deltagandet var helt frivilligt. Prästen Susanne Dahl säger till VK:

"Det kan vara bra att känna till hur det går till, innan man plötsligt står inför det. Förhoppningsvis blir det inte lika skrämmande när man väl är där"

Visst är det bra att elever får möjlighet att prata om döden. Att få en inblick i sorgeceremonier kan ju också vara upplysande. Frågan är dock varför just en kristen kontext valdes? Med tanke på att majoriteten svenskar inte är troende kristna (även om de envisas med att vara medlemmar i Svenska kyrkan), så hade det väl varit bättre att ha en borgerlig begravningsceremoni som utgångspunkt för samtal om döden? Begravnings- och sorgeceremoni är ju inte automatiskt synonymt med kristen begravningsgudstjänst...

Själv tror jag att Svenska kyrkan har ett egenintresse — det är ju inte första gången som den aktivt vänder sig till Ersängsskolans elever. I ett tidigare inlägg skrev jag om församlingens etiksamtal med skolelever, där kristendom och islam användes som diskussionsunderlag. Prästen Susanne Dahl var med på ett hörn även där. Jag tror helt enkelt att Svenska kyrkan vill stärka sina aktier bland Ersbodas mångkulturella befolkning — att det är därför man flörtar så mycket med just Ersängsskolan...

I fredagens VK (pappersvarianten även här) kunde man läsa om att alla barn från förskolan till klass sex i Lycksele bjöds på en ekumeniskt arrangerad bibelvandring, där dramat handlade om hur judarna hamnade i Egypten. Barnen fick spela roller och sålunda delta själva i ett bibeläventyr med stoff från första Moseboken. Pingstkyrkans Kjell-Arne Halvarsson säger till VK:

"Vi gör det här för att väcka nyfikenhet för Bibeln eftersom det tillhör vårt arv och det bidrar till att världen ser ut som den gör idag"

Visst tillhör kristendomen (och bibeln) vårt kulturella arv, och visst har religionen och dess heliga bok påverkat världen en hel — men är det bara av (kultur)historiska skäl som de kristna församlingarna arrangerar dessa bibelvandringar? Finns det inte en förhoppning om att ragga nya medlemmar — att få in barnen på den "kristna" vägen medan de är unga och lättpåverkade?

Jag hoppas att de arrangerande kyrkorna (eller åtminstone de deltagande skolorna) var noga med att påpeka att berättelserna kommer från en religiös "sagobok" — att skådespelet helt enkelt bygger på myter som troligtvis aldrig har inträffat. Moseböckerna anses ju ha kommit till under en tid när det judiska folket hade det kämpigt, och alltså var i behov av ett samlande "nationalistiskt" verk. Diverse myter och skrytsamheter skrevs då ned och bildade stommen i vad som nu är den inledande delen av bibelns gamla testament...

Jag tvivlar inte på att bibelvandringarna gett eleverna en intressant och rolig stund, och att skolorna efteråt kunnat använda erfarenheterna i undervisning och samtal om etik och moral. Mången skönlitterär bok kan ju användas som diskussionsunderlag, så varför inte Bibeln? Så länge de bibliska berättelserna inte framställs som varandes sanna, så är i alla fall jag nöjd! Frågan är dock hur berättelserna presenterades i det aktuella fallet. Jag tvivlar på att de bibeltroende var särskilt villiga med att påpeka brister i sin favoritbok...

Läs mer:

• Kyrkhörnan på Sjöfruskolan invigs (Spira 21/9)
• Religion är ideologi (Det Cerebrala Slagfältet, 4/10)
• Kyrkhörna på Sjöfruskolan (Humanisterna Umeå, 4/10)
• Den här veckan har vi bibelvandring i Pingstkyrkan (Pingstkyrkan Lycksele, 18/10)
• Elever besöker Norra kyrkogården (Spira 22/10)

Läs även andra bloggares åsikter om Umeå, Lycksele, Sjöfruskolan, Ersängsskolan, Ersboda, Tomtebo, Svenska kyrkan, Pingstkyrkan, gudstjänst, bibelvandring, Bibeln, kristendom

Tänk om Lennart Holmlund och Anders Ågren for runt i Umeås skolor och pratade med eleverna om livsfrågor utifrån socialistisk respektive konservativ utgångspunkt — vilka rubriker det skulle bli! Säkerligen skulle flera ha invändningar mot att politiker försökte profilera sig och sina inriktningar för skolelever på skoltid. Det skulle nog inte heller gillas om exempelvis "det kommunistiska manifestet" okritiskt användes som diskussionsunderlag.

Detta är dock precis vad som försiggår i Umeå, med den skillnaden att politiken och politikerna är utbytta mot religion och religiösa, och "det kommunistiska manifestet" ersatts av Bibeln och Koranen. Det som är oacceptabelt i politisk skrud, är tydligen helt okej med religiös klädedräkt...

I en artikel med rubriken "Koranen och bibeln samsas i klassrummet" i dagens VK (pappersvarianten), skriver Anders Wynne:

"Zakaria Boukhari är praktiserande muslim och projektanställd av Umeå stadsförsamling. Tillsammans med prästen Susanne Dahl och församlingspedagogen Maria Jägare möter han elever på Ersängsskolan för samtal på teman som tro, kärlek och identitet.
[...]
Vid varje tillfälle läser de ett kort stycke ur Koranen, Bibeln och FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna."

Visst är det bra att eleverna får prata om etik och livsfrågor, men varför göra det med religion som utgångspunkt och med religiösa som samtalsledare? Om nu tanken med det hela är att undervisa om likheter och skillnader mellan religioner, diskutera livsfrågor med utgångspunkt i etiska traditioner, och ta upp hur religiösa uppfattningar påverkar människors agerande — varför ta in utomstående? Detta bör ju rimligen skolan klara själv!

Att överlåta undervisningen till utomstående aktörer är diskutabelt — i synnerhet om de utomstående representerar religiösa organisationer. Läroplanen förordar bl.a. saklighet, allsidighet och konfessionslöshet. Frågan är hur saklig undervisningen blir om kyrkans folk håller i den, och hur allsidigt det blir om endast kristendom och islam dryftas...

Läs mer:

• Sjundeklassare ska diskutera respekt (Kyrkans tidning, nr 40-09)
• Umeå Svenska kyrkan: Sjundeklassare diskuterar respekt (Mynewsdesk 31/8)

Läs även andra bloggares åsikter om Ersängskolan, Umeå, religion, skola, kristendom, islam, etik, livsfrågor, undervisning, Svenska kyrkan

För en tid sedan snubblade jag över ett mycket intressant blogginlägg, där den kristna bloggaren Hanna frågar sig varför det finns så mycket hat mot religion och mot religiösa. Jag kommenterade hennes inlägg, men ämnet gav upphov till såpass många frågeställningar, att jag ämnar diskutera saken här på min egen blogg med utgångspunkt från det Hanna skrivit.

Att det finns personer som hatar andra personer och öppet ger uttryck för detta hat är naturligtvis inte bra, oavsett om hatet grundar sig på religion, etnicitet, sexuell läggning eller något annat. Vad gäller hatet mot religiösa så torde dock de flesta skyldiga rent historiskt återfinnas inom det religiösa lägret, d.v.s. utövare av en religion har gett uttryck för hat mot utövare av en annan religion.

Ett strålande exempel är korstågen, där en påve eldade igång ett hat mot muslimer för att åter komma i centrum och rädda en kyrka som befann sig i auktoritetsmässig nedförsbacke. Vad gäller senare europeisk historia, så kännetecknades den i synnerhet under 1500- och 1600-talet av ett tydligt hat mellan katoliker och protestanter. I Mellanöstern har muslimska grupperingar nyligen uppmärksammats för hatbrott mot kristna. Världsliga syndabockar finns förvisso också: kommunistregimer har exempelvis visat på hatisk inställning gentemot religiösa.

När det kommer till hat mot religion så blir dock frågan en helt annan. Religion är ett samhälleligt fenomen som måste få ifrågasättas och kritiseras. Själv föredrar jag termen religionskritik före religionshat, då den senare ger sken av att det enbart handlar om känslomässigt motstånd.

För att diskutera religionskritiken och dess legitimering, så måste man utgå från religionens funktioner, och se vad det är i dessa funktioner som icke-religiösa kritiker retar upp sig på. Nedanstående lista visar fyra grundläggande funktioner hos en religion:

1. Förklarande
2. Värderande
3. Samlande
4. Meningsgivande

Den förklarande funktionen handlar om att tillfredsställa behovet av att få kunskap om vår omvärld. I äldre tid när modern vetenskap inte fanns att tillgå, så utgick man från religiösa myter och förklaringsmodeller. Skapelsemyter finns det gott om, och de har alla den funktionen att förklara hur människan och världen kommit till. I nordisk förkristen tid förklarades förekomsten av blixtar och åskväder med att guden Tor var i farten och slog ihjäl jättar med sin hammare, och på motsvarande sätt har naturfenomen även inom andra religiösa traditioner getts gudomliga förklaringar.

Den värderande funktionen handlar om att ge förhållningsorder kring hur man ska bete sig. Den fastställer normer för vad man får göra, vad man inte får göra, och hur den som bryter mot reglerna ska straffas. Till de religiösa värdenormerna hör exempelvis tio Guds bud och kalvinismens syn på arbete.

Den samlande funktionen handlar om att hålla ihop ett folk, eller en grupp. Religionen fungerar alltså som ett sammanhållande kitt. Ett bra exempel på religionens samlande funktion är judendomen: under den babyloniska fångenskapen blev religionen ett sätt att hålla ihop folket. Ett annat utslag av den samlande funktionen, är de sociala nätverk som religionsutövare ofta skapar. Genom möten och aktiviteter samlas de religiösa.

Den meningsgivande funktionen handlar om att ge mening åt tillvaron. Religiösa tankar om liv efter döden, väntande paradis (eller hägrande helveten) alternativt strävandet efter att slippa återfödas, blir ett sätt att tackla frågorna om varför vi finns och vart vi är på väg.

Religionskritiken idag utgår huvudsakligen från de två översta funktionerna. Man vänder sig mot att religioner inbjuder till vetenskapsfientlighet och världsfrånvändhet, i och med att de uppmuntrar till tro på (i de flesta fall) bevisligen falska läror, och dessutom uppmanar till att följa en (i många fall) snedvriden moralkodex som vuxit fram i ett samhälle totalt olikt dagens. Även de två nedersta funktionerna kan man dock ha invändningar mot. Religioner kan t.ex. uppmuntra till isolering från övriga samhället, och det religiösa hoppet kan uppmuntra till såväl självmordsdåd som uteblivna initiativ mot missförhållanden (eftersom belöning ändå väntas komma i överflöd efter döden).

I ett svar till min kommentar, så påpekar Hanna att de flesta religiösa normalt inte är "självmordsbombare" eller "abortmotståndare" — utan som henne: fredliga och kärleksfulla människovänner. (Detta är för övrigt också något som framförts av andra debattörer.) Hanna skriver:

"Jag vill alltså skylla problemet med hatet mot religionen på alla extremister. De som missbrukar själva ordet religion och förvränger dess egentliga budskap.. det är de som får religionen att framstå från sin värsta sida.."

Jag håller med Hanna (och andra) om att religiösa extremister tveklöst givit religionerna en dålig klang, men det är naivt att tro att man kan undkomma religionskritik enbart genom att skylla på feltolkande extremister. (Vem bestämmer för övrigt vilken tolkning som är rätt?) Som jag skrev i ett tidigare inlägg:

"Så fort något religiöst fenomen kritiseras av religiösa, så är det ju aldrig religionen i sig som sägs vara fel — utan den mänskliga tolkningen av religionen och dess skrifter. Det stör mig. Är det så svårt att förstå att de religiösa urkunderna nedtecknats av människor, och att religionerna färgats av de mänskliga kulturer som de vuxit fram ur? Att religionerna är präglade av mänsklig svaghet, och därigenom långtifrån felfria och inte på något sätt perfekta?"

Även om många religiösa — åtminstone här i Sverige — är oförargliga och inte alls samhällsomstörtande, så kan man inte komma ifrån att religionen trots allt har påverkat (och delvis fortfarande påverkar) människor och samhälle i negativ riktning, både i Sverige och utomlands. Med utgångspunkt från religionen tar människor avstånd från evolutionen, motsätter sig "en homosexuell livsstil" (vad nu det är!), och motarbetar jämlikhetssträvanden mellan man och kvinna, för att ta några exempel. Gemene svensk ger måhända inte uttryck för dessa beteenden, men gemene svensk är ju heller inte religiöst troende!

Även om många troende är fridsamma själar, så finns det alltså tydliga exempel på hur religionen fördummar och förstör. Det värsta med religionen är i mina ögon dess uppmuntrande till tro. Den religiösa tron har hos vissa vuxit sig så stark att man inte är mottaglig för någon som helst kritik, och detta är mycket allvarligt! Det säger sig självt att man genom att sätta större tilltro till religiösa auktoriteter än till vetenskap och sunt förnuft, riskerar att sätta hela vårt moderna samhällssystem ur spel.

Ett exempel på denna starka tro visar faktiskt Hanna själv:

"Okej, ni är övertygade om att gud är fånerier och ni ser att vi är helt ute och cyklar i våran världsuppfattning. Men vet ni vad? Vi är Också helt övertygade om att Gud finns och att ni är helt ute och cyklar."

Nu vet jag inte hur Hanna har kommit till insikt om att "gud finns och att Jesus var hans son" (som hon skriver), men jag misstänker att hon är starkt påverkad av bibelns budskap. Huruvida någon gud finns eller ej kan diskuteras: det kan i dagsläget varken bevisas eller avfärdas, men i alla fall anses som mycket osannolikt. Huruvida Jesus skulle ha varit en halvmänniska/halvgud född av en oskuld torde dock kunna betvivlas starkt. NT:s olika berättelser om Jesus är motsägelsefulla, och utomstående källor (exempelvis Josefus) ger honom en betydligt mindre roll. Mycket talar för att den historiska Jesus — om han alls funnits — var en karismatisk sekterist, vars bedrifter kraftigt överdrivits. Källkritiska studier har avfärdat mycket av innehållet i bibeln, och ingen vettig människa skulle påstå att bibeln är en historisk källa värd att tas på allvar. Trots att det saknas goda skäl till det, så tror dock många på vad som står där...

Med detta som utgångspunkt, så är det i mitt tycke inte konstigt att ateister och andra kritiserar religioner och religiösa skrifter. Hur är det då med kritiken mot religiösa individer? Även om det inte rör sig om hat, så finns det väl ändå kritik mot enskilda utövare? Hanna ställer sig i alla fall den frågan:

"Tro är personligt. Och jag gör ingen skada även om jag är kristen, så vad är det för fel på att jag är det? Jag förstår inte.."

Det är förstås inte något fel på Hanna, hon verkar tvärtom vara en reko tjej! Kritiken riktar sig heller inte mot enskilda individer (dumdryga förkunnare och förvillare undantagna), utan mot religionen och religiositeten i sig.

Hanna skriver vidare:

"Jag tror att man behöver något att tro på. Sedan om detta är en religion eller en ideologi eller något annat, så spelar det ingen roll. Alla kan själva välja vad de tror är sant, men alla behöver Något. Därför är att tro att man inte ska tro på något det sämsta man kan göra. Vad har livet då för mening?"

Alla har förstås sina trosföreställningar och förhoppningar, men livet blir ju inte mer meningsfullt bara för att man hittar på en mening! Själv hoppas jag exempelvis att jag efter döden ska få träffa bortgångna nära och kära, men jag hyser ingen religiös tro på paradis och evigt liv. Innerst inne hoppas jag även att det finns någon som vakar över mig, men fördenskull tror jag inte att jag har någon skyddsängel. Bara för att jag inte tror, så saknar inte mitt liv mening. Var och en fyller sitt liv med mening — livet blir vad man gör det till!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om religion, religionskritik, gud, bibeln, Jesus, kristendom, hat, ateism

I det svenska bibelbältets centrum — närmare bestämt Jönköping — kommer en högskolekurs med titeln "Varför skapade Gud Darwin?" att ges i höst. I den kommer man att titta på såväl kristna som vetenskapliga förklaringsmodeller, och hur religionen kan ge en kompletterande bild av vårt ursprung.

Det förefaller i mina ögon lite konstigt att blanda in religiösa synsätt i vetenskapen, men när man nu gör det — varför inte då också ta sig an de förklaringsmodeller som förekommer i t.ex. grekiska och egyptiska mytologier, i hinduismen och hos naturreligionerna? I dessa finns i många fall bra mycket intressantare tankestrukturer än de som vuxit fram i den abrahamitiska traditionen...

Läs mer:

• Spännande om Darwin och Gud (Dagen 3/9)
• Darwin och Gud delar föreläsningssal i höst (Dagen 3/9)
• Varför skapade Gud Darwin? (Kurssida, Högskolan i Jönköping)
• Idioti på Högskolan i Jönköping (Religiovakt 3/9)

Läs även andra bloggares åsikter om Darwin, kristendom, mytologier, skapelseberättelser, religion, vetenskap, Jönköping

Kristna debattörer från Claphaminstitutet ger i tidningen Dagen uttryck för att kristna skulle ha starkare incitament än ateister till att verka för en god miljö, eftersom jorden är "en tillgång som Gud har gett människan i uppdrag att förvalta och vårda". Lägg för övrigt märke till att formuleringen insinuerar ett sanningsförhållande, "Gud har", trots att det i själva verket handlar om ett trosförhållande — "vi tror att Gud har".

De skriver vidare:

"övertygelsen att vi människor har ett gudagivet mandat att förvalta skapelsen ökar vårt ansvar för naturen och bör ta sitt uttryck i ett större engagemang för ett tydligt och kraftfullt miljöarbete."

Det kan så vara att kristna har religiösa skäl att vara rädd om miljön, men den ateistiska hållningen att denna värld och det tillhörande jordliga livet är allt vi har, får nog ändå räknas som ett starkare incitament för miljöhänsyn...

Läs även andra bloggares åsikter om miljöarbete, ateister, ateism, kristna, kristendom, Claphaminstitutet

Uttrycket ovan används ofta när personer anklagar andra för att medvetet tolka en text på felaktigt sätt. Jag är så grymt less på att höra det uttrycket — i synnerhet från människor som aldrig bläddrat i en Bibel. Uttrycket insinuerar nämligen att det som står i Bibeln på det hela taget är vettigt, och att de som tycker annat är ena jävlar som misstolkar innehållet med flit i syfte att svartmåla.

Den som läst Bibeln med kritiska ögon vet naturligtvis att den innehåller mycket hemskheter och därtill rent nonsens, med andra ord ett innehåll som knappast är värt att försvaras. Detta gäller i huvudsak GT, men även delar av NT. För er som inte bläddrat i "den heliga skrift" på nyliga tider, så bjuder jag nedan på smakprov från vardera testamentet.

Det första exemplet är från 1:a Moseboken i GT, där mördaränglar är utskickade av Gud för att förinta Sodom. Innan de skrider till verket besöker änglarna Lot för att rädda honom och hans närmaste från förintelsen. När så änglarna riskerar att bli offer för en homosexuell gruppvåldtäkt, så erbjuder Lot i stället sina "orörda" döttrar till våldtäktsmännen:

"På kvällen kom de två änglarna fram till Sodom. Lot satt vid stadsporten, och när han såg dem reste han sig och gick fram till dem och föll ner och hälsade med ansiktet mot marken. 'Jag är er tjänare', sade han. 'Ta in hos mig över natten, så får ni tvätta av era fötter, sedan kan ni fortsätta er färd i morgon bitti.' De svarade: 'Nej, vi övernattar här ute.' Men han bad dem så enträget att de till sist följde med honom hem. Där lagade han en festmåltid åt dem och bakade osyrat bröd, och de åt. Men innan de hade gått till sängs kom männen i staden, männen i Sodom, och omringade huset, både unga och gamla, alla utan undantag. De ropade till Lot: 'Var är männen som kom till dig i kväll? Skicka ut dem till oss, vi skall ligga med dem.' Lot gick ut i porten och stängde dörren bakom sig. 'Bröder', sade han, 'jag ber er, gör inte något så ont. Jag har två döttrar som ännu är orörda. Låt mig skicka ut dem till er, så kan ni göra med dem vad ni vill, bara ni inte gör något mot dessa män som har fått en tillflykt under mitt tak.'" (1 Mos 19:1-8)

Kan man tolka detta på annat sätt än att ens egna döttrar är mindre värda än främmande män? Att det är mer hedervärt att skicka sina döttrar till pöbeln, än att utlämna manliga gäster som har bättre möjligheter att försvara sig? Själva hämndaktionen mot Sodom visar också på Bibelns förakt mot homosexualitet.

Exempel nummer två är från Apostlagärningarna i NT. Medlemmarna i en kristen församling uppmanas där att sälja sina egendomar och ge pengarna till församlingen. Ett par väljer att behålla en del av pengarna från sin egendomsförsäljning för eget bruk, och straffas hårt för detta:

"En man som hette Ananias sålde tillsammans med sin hustru Sapfeira en egendom. Med hustruns vetskap tog han undan en del av köpesumman och kom och lade ner resten framför apostlarna. Då sade Petrus: 'Ananias, hur har Satan kunnat fylla ditt hjärta, så att du försöker lura den heliga anden och tar undan en del av pengarna du har fått för din jord? Var den inte din så länge du ägde den, och förfogade du inte över pengarna när den var såld? Hur kunde du komma på tanken att göra så? Det är inte människor du har försökt lura, utan Gud.' Vid de orden föll Ananias död ner, och alla som hörde på greps av stor fruktan. De yngre männen svepte honom, bar bort honom och begravde honom. Omkring tre timmar senare kom hans hustru dit utan att veta vad som hade hänt. Petrus vände sig till henne: 'Säg mig, var det allt ni fick för jorden?' - 'Ja, det var allt', svarade hon. Men då sade Petrus: 'Hur kunde ni komma överens om att utmana Herrens ande? Du hör stegen utanför dörren - det är männen som har begravt din man, och nu skall de bära bort dig.' I samma ögonblick föll hon ner framför honom och dog. När de unga männen kom in fann de henne död, och de bar bort henne och begravde henne bredvid hennes man. Stor fruktan grep hela församlingen och alla som hörde talas om denna händelse." (Apg 5:1-11)

Kan man tolka detta på annat sätt än som ren skrämselpropaganda? Att församlingens ekonomi är viktigare än ens egen, och att död väntar den som sätter sina egna intressen framför församlingens? Den "barmhärtige Guden" lyser hursomhelst med sin frånvaro!

Jag vet att det finns teologiska bortförklaringar till båda dessa passager, men då kommer vi till det som jag berörde i ett tidigare inlägg, nämligen: vem avgör vilken tolkning som är den rätta? Dessutom är Bibeln fullproppad med liknande episoder. I ljuset av detta ter sig "som fan läser Bibeln" som ett mer än lovligt missvisande uttryck.

Apropå Bibeln, så belyste en debattör i Dagen nyligen en del frågor rörande olika översättningar och tolkningar av Bibeln. Artikelförfattarens slutkläm löd:

"Till sist: jag tror inte att någon enskild översättning är något större problem i dagens Sverige. Det verkliga problemet är att Bibeln läses alldeles för lite — även bland de kristna."

Jag delar inte debattörens åsikt att utebliven bibelläsning är ett problem i Sverige. Tvärtom tycker jag det tyder på sundhet att folk avstår från att gräva ned sig i religiösa skrifter. Å andra sidan skulle säkerligen uttrycket "som fan läser Bibeln" användas i mycket mindre omfattning om folk verkligen tagit del av Bibelns innehåll...

Läs även andra bloggares åsikter om Bibeln, kristendom, talesätt, teologi, religionskritik

Jag kommenterade i ett tidigare inlägg fenomenet med att svenska ateister kallas militanta. Detta fenomen är inget unikt för Sverige. Nog för att vi här har Christer Sturmark, Lena Andersson och andra som hörs i debatten, men de är knappast lika omskrivna som Richard Dawkins, Daniel Dennett, Christopher Hitchens och Sam Harris är internationellt.

De nämnda herrarna har alla gett ut böcker, hållit föredrag och gjort sitt för att marknadsföra ateismen. I USA och annorstädes får dessa finna sig att bli kallade för militanta, bara för att de kritiserar religioner och visar på det förnuftiga i att ha en livsåskådning med ateistisk utgångspunkt.

Jag snubblade på youtube över följande video, där företrädare för amerikansk kristenhet visar sin förtvivlan över den uppmärksamhet som de "militanta" ateisterna får i det amerikanska samhället. För att undvika att ateismen får fotfäste menar en av de intervjuade att det är viktigt att tidigt lära barnen kristen apologetik:

"Det är mycket viktigt att kyrkan och föräldrarna hjälps åt för att tillsammans få de uppväxande barnen att förstå att det finns goda skäl — solida, historiska och vetenskapliga skäl — för att tro på det vi tror på." (Min översättning)

De kristna fanatikerna förespråkar med andra ord tidig indoktrinering för att förhindra fritt tänkande...

Är det måhända av samma anledning som religiösa friskolor här i Sverige uppstått?

Läs även andra bloggares åsikter om ateism, ateister, friskolor, USA, apologetik, kristendom

Att vara historieintresserad har sina fördelar: man får upp ögonen för texter som man annars troligen gått miste om. Jag har kommit över ett exemplar av den 100-åriga boken "Blad ur Bjurholms församlings historia", skriven av Werner Bäckström. Den beskriver Bjurholms historia och ger en inblick inte minst i författarens samtida värld. I kapitlet Vidskepelse och övertro ger författaren ett exempel på äldre tiders föreställningar:

"En fyraårig gosse i Nyby gick till skogen och kom vilse. Man ur huse gick skallgång efter honom ett par dygn men utan resultat. Andra dagen kom en kvinna springande till pastorn med hälsning, att han skulle låta ringa i kyrkklockan, så att trollen, som alldeles säkert tagit pojkstackarn, måtte bli tvungna att lämna honom ifrån sig. [...] Hur hjärtlös och okristlig kvinnan än ansåg pastorn var, kunde ingen ringning beviljas. Den hade heller inte gjort nytta i något avseende, ty gossen fanns död i ett busksnår  bortom en bäck, över vilken ingen trott den lille skulle kunnat kravla sig. Trollen voro alldeles säkert oskyldiga."

En lustig anekdot, eller hur? Bäckström avslutar kapitlet med att konstatera att sådant skrock genom bl.a. förbättrad folkupplysning ersatts av "en mera sann och verklig syn på saker och förhållanden". Det låter ju bra, om det inte vore för att boken i övrigt är att likna vid en lovsång till kristendomen och dess  gud. Boken skrevs förvisso i en tid när religionen fortfarande i mångt och mycket styrde det svenska folkets liv, men nog är det väl ändå lite märkligt att författaren skoningslöst avfärdar tron på trolltyg, samtidigt som han gladeligen accepterar tron på en allsmäktig gud som styr och ställer? Det finns ju lika lite belägg för gudar som det gör för troll!

Vem vet, trollen kanske inte var så oskyldiga trots allt? Det kan ju ha varit elaka troll som burit pojken över bäcken och sedan tagit honom av daga...

Läs även andra bloggares åsikter om troll, vidskepelse, skrock, Bjurholm, historia, kristendom