Med influenser från Scorpions och Accept; uppkallad efter en AC/DC-platta... Mina damer och herrar: här är musik från Bonfire — tyskt tunggung när det är som bäst!

Det kan dock knappast vara bibelns gud de refererar till... ;-)

Läs även andra bloggares åsikter om Bonfire, musik, tunggung

Jag missade Whitesnake som spelade på fjolårets Nordic Rock, förhoppningsvis kommer jag inte att missa Europe — evenemangets huvudband detta år! Jag har inte fördjupat mig i deras senare alster, men comeback-plattan "Start from the dark" var knappast någon höjdare...

Med tanke på alla hits som bandet har i garderoben, så kommer de dock knappast att göra besökarna besvikna. Frågan är om Umeå-sonen Kee Marcello kommer att vara med, eller om John Norum sköter hela gitarr-biten själv? För mig får det gärna vara två gitarrister på plats!

Vissa av kommentarerna i VK:s artikel tyder på att det finns ett missnöje med bandet i fråga, att Europe helt enkelt skulle vara passé. Med tanke på att bandet släppt två nya album under de senaste åren så är ett sådant resonemang mer än lovligt naivt. Dessutom är musiken från bandets storhetstid, d.v.s 1980-talet, tidlös. All slags hårdare musik från detta årtionde tillhör ju per definition musikvärldens mästerverk — i alla fall för mig, som gillar 80-talshårdrock!

Även om grabbarna i Europe närmat sig manslivets gubbstadium, så är de dock inte lika ålderstigna som andra musikaliska maestros från hårdrockens 80-talsliga. Även om grabbarna alltså inte är i 20-årsåldern, så lär man nog ändå kunna räkna med ett rejält scenröj från Joey Tempest och övriga!

Läs även andra bloggares åsikter om Umeå, Nordic Rock, Europe, musik, hårdrock

Ikväll finns det en anledning att se på TV4:s Idol, eller snarare: att se på Eriks uppträdande. Han skötte sig ju suveränt med Kiss-låten "Shout it out loud". Få se hur han lyckas med Maiden-tolkningen. När får vi förresten höra Tove sjunga hårdrock?

För er som tror det: jag brukar inte se på Idol. Däremot brukar jag kolla in eventuella intressanta låtar på nätet efteråt...

Läs även andra bloggares åsikter om hårdrock, musik, Idol, Erik Grönwall, Iron Maiden

När något har satt sig på hjärnan så kan det vara svårt att bli kvitt det, vare sig det rör sig om signaturmelodier till TV-program, refränger till musikaliska slagdängor eller reklamjinglar man hört. För min del har jag av någon underlig anledning fått följande låt på hjärnan. Motorhead är inget favoritband, men det är klart — det finns ju betydligt mer irriterande alster som man kan råka ut för...

Läs även andra bloggares åsikter om musik, Motorhead, Ace of spades

En företeelse som jag minns med förtjusning från ungdomens café-besök var de jukeboxar som man kunde spela låtar på. På Café Bakverket i Bjurholm hade de t.ex. en jukebox som kom till användning vid några av familjens besök. Jag minns dock inte vad jag/vi valde för musik (utbudet bestod väl av rock/pop-klassiker och moderna radio-hits...).

Jämfört med den bakgrundsmusik som brukar prägla nutidens mat- och fikaställen så måste jag säga att musiken sprungen från jukeboxar nog ändå var bättre. Idag matas man ju som oftast med slätstruken, nonsensmusik från radiostationernas topplistor. Med en jukebox så finns ju möjligheten att ha ett mixat utbud...

Vilket fik spelar t.ex. idag gammal god rock av typen som följande youtube-klipp framför, Foreigner med "Jukebox hero"?

Läs även andra bloggares åsikter om Bjurholm, café, jukeboxar, musik, Foreigner

Nedräkningen mot lördagsledigheten har börjat. Ledig och ledig — för undertecknad blir det förstås en hel del plugg. För närvarande skriver jag B-uppsats i historia samtidigt som jag har kvar diverse litteraturstudier i 1800-talshistoria att utföra. Därutöver läser jag en kurs i miljöetik...

Hursomhelst, här kommer en skön låt från Scorpions senaste alster. Oavsett hur pass ledig jag och andra kommer att vara imorgon, så är det väl knappast fel med en schysst fredagslåt?

Läs även andra bloggares åsikter om helg, plugg, musik, Scorpions

I musikvärlden är det rätt vanligt med covers. Okända band satsar ofta på redan tidigare bekanta låtar för att få en publik — och först därefter producera eget material. Även många etablerade artister tar dock till cover-greppet då och då.

Många hårdrocksband har tolkat låtar från andra musikgenrer, och ibland t.o.m. gjort covers av andra hårdrockares mer eller mindre kända alster. Här nedan följer fyra covers. Till vänster återfinns originalartisternas versioner, och till höger hittar du hårdrockarnas cover-versioner. Vilka versioner tycker du är bäst?

Jag måste säga att jag föredrar cover-versionerna i alla dueller förutom den sista. Danskarna i Pretty Maids rockar i mitt tycke bra mycket hårdare än vad svenska Hammerfall gör.

Läs även andra bloggares åsikter om covers, musik, hårdrock, Saxon, Judas Priest, Nazareth, Hammerfall, Pretty Maids

Med tanke på att det är Halloween, så kommer här lite passande helgmusik: tyska Helloween med "Halloween". Det här är den förkortade versionen. Om ni har möjlighet, så lyssna gärna på originalversionen. Den är drygt åtta minuter längre och innehåller mera godbitar...

Läs även andra bloggares åsikter om musik, Halloween, Helloween

I fredags bjöd jag på en hårdrocksklassiker från 70-talet, och här kommer ännu en. Musiken i sig kanske inte är så blytung, men med tanke på bandnamnet så tyckte jag att "blytung musik" var en rätt fyndig rubrik...

Mina damer och herrar (och ni andra): Led Zeppelin med "Immigrant song"!

Läs även andra bloggares åsikter om musik, hårdrock, Led Zeppelin, 70-tal

Med anledning av Lottas inlägg om UFO-aktig musik, så känner jag att jag måste ge ett bidrag för att bättra på den musikaliska allmänbildningen. Här kommer sålunda lite äkta utomjordisk musik, sprungen ur det sena 70-talets hårdrocksscen: UFO med höjdarlåten "Lights Out"!

Med tanke på Phil Moggs raspiga rockröst, Michael Schenkers virtuosa gitarrspel och den intensiva energin hos övriga bandmedlemmar så är det bara att konstatera faktum: det är utomjordiskt bra!

Läs även andra bloggares åsikter om musik, hårdrock, UFO, Lights Out

När jag under gymnasietiden var på jakt efter musiken jag gillade som ung, så stod det klart att den inte var lätt att hitta. Musikutbudet hade ju förändrats — och i de flesta fall hade jag ingen aning om vilka artister som hade framfört de låtar jag gillat. Den enda beteckningen som jag hade att gå efter var 80-talsmusik. Sålunda gick jag igenom utbudet av samlingsplattor med 80-talstema, utan att tillnärmelsevis känna samma tjusning som jag kände till den musik jag tidigare uppskattat.

Med tiden upptäckte jag att det inte var 80-talsmusik i gemen jag diggat, utan 80-talshårdrock! Av någon konstig anledning var den bannlyst från samlingsplattorna, trots att 80-talet i mångt och mycket var hårdrockens decennium!

Anledningen till att jag drar upp detta, är reklamen som körs på TV om två aktuella samlingsskivor med 80-talsmusik. Jag har kollat upp produkterna på nätet, och mycket riktigt saknas hårdrocken även här — med undantag av Survivor och Europe. Toto och Foreigner bjuds det förvisso på, men inte några av deras låtar med klös...

Visst bjöd 80-talet på många musikaliska godbitar, men varför underlåter skivbolagen att inkludera höjdpunkterna (d.v.s hårdrocken!) på samlingsplattorna? En av låtarna jag gillade som ung var "Here I go again" med Whitesnake. Till skillnad från mycket av skräpet på samlingsskivorna, så är låten enligt mig ett utmärkt exempel på riktig 80-talsmusik! Vad tycker ni andra? Har samlingsskivorna med 80-talstema ett rättvisande innehåll? Vad är 80-talsmusik för er?

Läs även andra bloggares åsikter om 80-tal, musik, samlingsskivor, TV-reklam, hårdrock, Whitesnake

När det pratas om powerballader, så blir det uppenbart att olika människor förknippar ordet med väldigt olika sorters musik. Vanligen så åsyftas kärlekssånger av närmast svulstigt slag, men en "svulstig kärlekssång" kan ju låta på flera olika sätt.

Själv har jag svårt att tänka mig en powerballad utan "power" i form av distade gitarrer och taktfasta trummor. Känslosamma gitarrsolon ser jag också som ett måste, liksom kraftig, inlevelsefull sång och lyrik handlandes om kärlek.

Låten som Sanna Nielsen med musiker framför, ser jag med andra ord inte som en powerballad. "Nobody's fool" med Cinderella däremot, är enligt mig ett bra exempel på genren. Vad tycker ni andra?

Läs även andra bloggares åsikter om powerballad, musik, Sanna Nielsen, Empty room, Cinderella, Nobody's fool

Det är ju fredag, så då tänkte jag bjuda på lite lämplig underhållning. Till skillnad från hos Lotten så blir det inte Kiss utan Twisted Sister!

Läs även andra bloggares åsikter om musik, hårdrock, Twisted Sister

När jag läste Annevi Linders dikt "Rosen", så kunde jag inte låta bli att tänka på den gamla "slagdängan" med samma namn. Förvisso stilmässigt långt ifrån den musik jag vanligtvis brukar bjuda på, men det hoppas jag ni har överseende med!

Här kommer den; Arne Qvick med "Rosen":

Läs även andra bloggares åsikter om musik, rosen, Arne Qvick, nostalgi, 60-tal, retro

Innan jag dyker ned i kurslitteraturen, tänkte jag bara dela med mig av ett par funderingar kring musik och studier. Jag vet att många brukar lyssna på musik i samband med att de studerar, både inom skola och universitet. Själv vill jag vanligtvis ha det tyst när jag läser, men jag har kommit på att Black Sabbath faktiskt fungerar rätt hyfsat som bakgrundsmusik, i alla fall om litteraturen inte är alltför krävande.

Den långsamma, tunga — ofta monotona — musiken som hårdrockens urfäder framför passar måhända inte alla. Vad brukar ni andra lyssna på medan när ni läser? Lyssnar ni på någon musik överhuvudtaget, eller föredrar ni fokuseringsframkallande tystnad?

Läs även andra bloggares åsikter om musik, studier, studieteknik, Black Sabbath

Tidigare i eftermiddag var jag ute på en härlig joggingtur. Nja, härlig och härlig: landsvägslöpning på asfalt smäller ju knappast lika högt som Umeå-årens sköna joggingstunder på Stadsliden. Helt klart är det härligare att springa på välpreparerade joggingspår i skogen än efter en halvdan landsväg — men vad gör man?

Apropå jogging och Umeå, så snubblade jag nyligen över ett kollegieblock från Umeå-tiden. I den finns massvis med låttexter nedskrivna. Jag hade nämligen den naiva föreställningen att jag skulle starta ett band, och plitade ned massvis med låttexter kompletta med verser, bryggor, refränger samt ett och annat stick. Till många av dem hade jag även tänkt ut passande riff, men de flesta av dessa är nu bortglömda.

Många av låtidéerna — såväl text som musik — uppkom under de joggingturer som jag nästintill varannan kväll företog mig på Stadsliden. Till skillnad från sådana som lyssnar på musik medan de joggar, så kan man på sätt och vis säga att jag skapade musik.

Många av låttexterna är inspirerade av fornnordisk mytologi, men speglar även åsikter jag hade och känslostämningar jag befann mig i. På det hela taget låg det seriösa tankar bakom. Jag tänkte nu passa på att dela med mig av smakprov ur ett par av dessa låttexter. Vem vet, det kanske finns någon därute i behov av textförfattare som får upp ögonen för mig!

Först ut är är den första delen av en låttext betitlad "Lethal metal", handlandes om vapens destruktivitet:

Vers
It started in the dawn of human life.
Mankind needed weapons to survive.
Metal was tamed by human skill.
Weapons were made to hunt and kill.
Protection was needed those risky days.
Weapons were useful in many ways.
Mainly made for giving food.
Not created to pour out blood.
When war and violence came in our hands,
weapons were used in destructive ways.

Brygga
Killing, murdering, slaughtering, torturing.

Refräng
Lethal metal!
Slay and kill — an unholy thrill.
Lethal metal!
Death and pain is what you gain.
Lethal metal!
Slay and kill — an unholy thrill.
Lethal metal!
Lethal metal!

Smakprov nummer två är från en halvfärdig låttext med titeln "Why is love so bad?":

Vers
I'm just a lonely fighter.
It's achin' in my heart.
In love I'm such a looser.
I've been that from the start.

Om det mot förmodan är någon som läst igenom texterna, så vore det trevligt med lite feedback. Vad tycker ni? Har jag någon framtid som låttext-författare?

Läs även andra bloggares åsikter om jogging, Stadsliden, musik, låtskriveri, textförfattande

Till helgen kommer U2 till Göteborg, och med sig har de en kolossal scenkonstruktion. DN skriver att att bygget väger hela 390 ton, och att enbart ljud- och bildutrustning har en vikt på 150 ton. I artikeln citeras konsert-ansvarige Tor Nielsen som konstaterar att det är "den största produktionen som någonsin turnerat". Vi får även veta att det massiva scenbygget har kritiserats av en brittisk miljöorganisation.

De flesta är nog redan på det klara med att rockkonserter använder sig av mycket elektricitet, såväl till instrument som till sceneffekter. Att frakten av materialet till stora scenbyggen också kan vara en miljöbov, har nog inte så många funderat kring. Artikeln i DN är en ögonöppnare, och ger något att tänka på för oss som gillar både musik och miljö.

Läs även andra bloggares åsikter om DN, miljö, musik, konsert, U2