I SvD har det den senaste tiden debatterats flitigt om de föreslagna ändringarna i kursplanen för religion. Det kan sägas ha börjat med att Jan Björklund klagade på att formuleringar om kristendomens betydelse tagits bort. Björklunds uttalande blev ivrigt påhejat av egoistiska kristna — det är tydligen inte bara i hotellrummen utan även i kursplanerna som kristendomen ska ha företräde...

Som respons på uttalandet från Björklund, så publicerade därför representanter från Humanisterna en debattartikel på SvD Brännpunkt. I den kritiserades Björklunds utspel, och samtidigt infördes invändningar mot motiven till att kristendomen skulle ha företräde i undervisningen. Resonemanget var förvisso inte helt genomtänkt; bara för att exempelvis värderingar i kristendomen inte nödvändigtvis har kristet ursprung, så innebär ju inte det att kristendomen inte ska ha cred för att ha infört dem! Huvudidén håller jag dock med om: varför ge kristendomen mer utrymme än andra religioner, i en tid när kristendomen (åtminstone i Sverige) inte har samma stora betydelse som förr?

I en replik står Björklund på sig och menar att kristendomen visst förtjänar en särställning. Han nämner bl.a. att "[m]er än 80 procent av befolkningen är medlemmar i olika kristna samfund". Detta beror dock huvudsakligen på att de flesta svenskarna har förbaskat svårt att frigöra sig från traditioner och släppa medlemskap de aldrig gått in i av fri vilja — något som förstås Björklund också borde veta. Men det är klart, då han inte ens har koll på sina egna ansvarsområden så kanske det är för mycket begärt...

Förutom Björklund har även andra gett sig in i debatten på SvD — allihopa kritiserande Humanisternas inlägg på olika grunder. Den som vill kan läsa Humanistbloggen där kritiken tas upp och besvaras. Jag tänker i stället ta fasta på det sista citatet i Björklunds replik:

"Det är möjligt att en del ateister skulle önska att religion och kristendom kunde utraderas och att skolan skulle propagera mot religion. Men skolans uppgift är inte att ta ställning för eller emot olika livsåskådningar. Skolans uppgift är, anser jag, att undervisa om olika religioner, men lägga tyngdpunkten på den religion som påverkat oss mest."

Visst behövs en gedigen kunskap om kristendomen för att förstå den svenska och europeiska historien, och självklart ska denna undervisning vara objektivt hållen. Å andra sidan måste man ha i åtanke att kristendomens historiska särställning tydligt framkommer i historieämnet. Att kristendomen i mångt och mycket har påverkat Sverige är därför inget som försvinner från undervisningen, bara för att ett par rader i kursplanen raderas. Man kan tycka att det skulle behövas mer detaljerade kunskaper om kristendomen för att — inom ramen av historieämnet — verkligen förstå kristendomens påverkan. Men då borde man väl också argumentera för att samhällskunskapen skulle koncentrera sig på undervisning av diktatur snarare än demokrati, eftersom (monarkisk) diktatur är det som längst har påverkat landet? På något sätt misstänker jag att liberalen(?) Björklund inte vill kännas vid en sådan undervisningsmodell...

Dessutom är skolan inte enbart till för att eleverna bättre ska förstå dåtid och nutid. Än viktigare är att ha beredskap inför framtiden. För att kunna orientera sig i en alltmer globaliserad värld behövs en gedigen kunskap om islam, hinduism och andra religiösa tanketraditioner. En del av dagens miljötänkande hämtar inspiration från s.k. primitiva religioner hos ursprungsfolk (bl.a. hopi-indianerna). Hur ska man förstå det om man i religiös väg huvusakligen enbart berört Jesus och kristendomen?

I religionsämnet bör eleverna presenteras för samtliga världsreligioner, men även andra livsåskådningar som har betydelse för många idag. Kristendomen bör inte ha någon särställning i detta avseende. Religionernas uppkomst, idévärld och samhällspåverkan bör problematiseras — men detta är inget som sker i religionsämnet alléna. Som Christermagister påpekar, så går de s.k. SO-ämnena in i varandra. Religion är inte helt fristående från historia, ej heller från geografi eller samhällskunskap. Religioners uppkomst och idévärld granskas huvudsakligen i religionsämnet. Dess faktiska samhällspåverkan (positiv och negativ) tydliggörs i övriga SO-ämnen (men även i exempelvis svenskämnet). Är det något problem med det?

Under min egen skoltid har kristendomen tveklöst haft en särställning. I lågstadiet presenterades de bibliska berättelserna som sanna — i alla fall upplevde jag det så. Under högstadiet och gymnasiet gick man pliktskydligast igenom islam och judendom, samt hinduism och buddhism, men nog var kristendomen i centrum! Själv tyckte jag religionsämnet var grymt tråkigt när det begav sig. Idag är jag desto mer intresserad. Kanske hade mitt intresse väckts snabbare om man inom religionsundervisningen även hade granskat religionsfenomenet kritiskt (Varför finns religioner? Hur har de överlevt? Kan alla ha sanningsanspråk? Hur uppstod myterna?), samt tagit upp t.ex. samisk och fornnordisk religion...

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om skolan, kursplan, religion, kristendom, Humanisterna, Jan Björklund

För ett par dagar sedan attackerades den danske "Muhammed-tecknaren" Kurt Westergaard. Nu har även svenske konstnären Lars Vilks hotats av dessa religiösa extremister. I båda fallen rör det sig om muslimer som inte tycks tåla någon som helst kritik. Genom historien finns även många exempel på kristna som inte accepterat att deras gud/religion kränkts.

Det är måhända inte konstigt att religiösa tar anstöt när saker de håller kära utsätts för kritik och förlöjliganden. Märkligt är dock att dessa individer — troendes på en allsmäktig gud — inte tror att denne gud är mäktig nog att själv hantera religionens kritiker. I bibeln finns flera passager där den judiske/kristne guden tar daga av folk som inte behagar denne. Säkerligen finns sådana avsnitt även i Koranen. Såvida guden inte tappat sin allsmäktighet under årens lopp, så är det väl snarast att kränka guden genom att bete sig på detta sätt, d.v.s. att insinuera gudens maktlöshet genom att göra "smutsjobbet" själv?

Läs även andra bloggares åsikter om religion, extremism, islam, Muhammed, kränkning, Lars Vilks, Kurt Westergaard

På juldagen hade historikern Mikael Nilsson en debattartikel publicerad i Aftonbladet. I denna ondgör han sig över att SVT fortfarande envisas med att sända religiös propaganda i form av TV-gudstjänster och helgmålsringningar. Han jämför med politik och frågar sig varför SVT har överseende med just religiös reklam:

"Varför skall just religiösa åskådningar ha en privilegierad ställning i programutbudet? Varför inte programtid varje helg för uppläsning av Althussers 'För Marx' eller Keynes 'Allmän teori om sysselsättning, ränta och pengar'?"

Frågeställningen är berättigad. Gudstjänster är inget annat än reklam för en kristen världssyn, i synnerhet när SVT inte erbjuder en efterföljande kommentar där de religiösa utsagorna kritiskt granskas. SVT skulle knappast ge sig på att TV-sända ett politiskt brandtal utan att kommentera det efteråt — varför tar man då så lätt på religiösa utsagor? Politiker brukar sällan tillåtas att ljuga hursomhelst i TV, granskningen är avsevärd och oftast får politikerna stå där med skammen efteråt, avslöjade för att ha försökt föra svenska folket bakom ljuset. När präster i direktsändning står och basunerar ut osanningar som varandes fakta, så verkar dock ingen på SVT reagera. Gudstjänster bygger på bibeltexter — texter vars påståenden i många fall bevisats vara falska. Sålunda kan präster ostört predika om saker som aldrig ägt rum, och TV-tittarna får ingen information om felaktigheterna de får höra...

Somliga menar att det ligger i 'Public Service'-uppdraget att erbjuda TV-sända gudstjänster för de stackare som inte kan ta sig till någon kyrka. Folk som tänker så tycks dock ha fastnat i den tid då Svenska kyrkan fortfarande var en del av staten. Den statliga televisionen har inte längre någon anledning att TV-sända Svenska kyrkans medlemsträffar. Bara för att man inte personligen kan närvara vid ett evenemang, så betyder ju inte det att statstelevisionen är skyldig att TV-sända evenemanget ifråga!

Kritik mot specifika TV-program brukar oftast avfärdas med att "man inte behöver titta". Denna kommentar har tydligen även Nilsson fått då han tagit kontakt med SVT. Hans replik är tänkvärd:

"Låt oss då löpa linan ut och avskaffa Granskningsnämnden och sända rasistisk hatpropaganda i tv också – gillar vi det inte kan vi ju bara stänga av!"

Givetvis kan man inte kritisera religiösa företeelser utan att få munhugg från den religiösa sidan — så även denna gång. David Winther på bloggen apg29 skräder exempelvis inte orden. I ett inlägg betitlat "Dåren säger att inte Gud finns" skriver han:

"En rabiat ateist attackerar SVT med anklagelser om att de gör reklam för religion och antyder att Svenska kyrkan förespråkar 'etnisk rensning, bigotteri, (kvinno)hat och förtryck, slaveri och folkmord.'"

Att kalla meningsmotståndare för rabiata och dårar är tydligen i enlighet med kristen etik och moral. Till saken hör att Nilsson i sin debattartikel skriver att "[d]e monoteistiska religionerna bygger [...] på skrifter som legitimerar etnisk rensning, bigotteri, (kvinno)hat och förtryck, slaveri och folkmord.". Nilsson ger alltså enbart uttyck för ren och skär bibelkritik...

Jag håller med Nilsson om att innehållet i bibeln är uppenbart osunt, och att det av den anledningen är minst sagt tveksamt med gudstjänster och bibelläsning i statlig television. Nilsson påpekar förvisso att bibeln även innehåller "tal om kärlek till din nästa och liknande", men att det i sammanhanget är irrelevant. Även "Mein kampf" torde ju innehålla strödda guldkorn...

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om TV, SVT, gudstjänster, religion, kristendom

Jag läste i torsdagens VK (pappersvarianten) att studentprästen Richard Dieser i Umeå är på väg att pensioneras. Eftersom universitetet ska gälla som kunskapens högborg så är det ju ytterst märkligt att där också ska finnas präster. Att tro är icke att veta — så vilken nytta gör då representanter för tron i vetenskapens näste?

Enligt studentprästernas hemsida så finns de bl.a. till för studenter och personal på universitetet som är i behov av att prata med någon. Man kan fråga sig varför det inte går lika bra med utbildade kuratorer och psykologer? Nej — snarare rör det sig om ännu ett sätt för svenska kyrkan att försöka missionera. Det finns inga tjänstgörande imamer, munkar eller rabbiner på universiteten — varför ska då kristna präster finnas där? Om det nu inte duger med vetenskaplig bildning för att idka samtalsterapi, så kan man ju lika gärna anlita astrologer, numerologer, druider eller häxdoktorer. Präster är inte bättre än annan religiös mumbo-jumbo...

Efter nyår skriver vi 2010. Är det verkligen lämpligt att man i denna tid fortfarande har religiösa representanter på universiteten? Att man i föreläsningssalarna undervisar om evolution, DNA-strängar, kvantfysik — samtidigt som det i kapellet vägg i vägg bedrivs religiösa ceremonier av kannibalistisk karaktär? Är det verkligen passande att undervisa om vetenskaplighet och vikten av att tänka kritiskt, samtidigt som en tjänstgörande präst i annan lokal på campus mumlar om heliga andar och använder religiösa myter och påhitt som utgångspunkt för sin predikan?

Nej, det är dags att kicka ut de religiösa representanterna från universiteten. De har inget där att göra!!

Läs även andra bloggares åsikter om Umeå universitet, studentpräst, Svenska kyrkan, mission, kristendom, religion

Ponera att världens alla greker i framtiden skulle få för sig att ta sitt pick och pack till Sverige — med hävisning till att den grekiska kulturen hade sitt ursprung i Sverige. Enligt Rudbecks, förvisso pseudohistoriska, Atlantica råder det ju inget tvivel om den saken! Att det hela grundar sig på myter bryr sig emellertid ingen om. Tänk er sedan att världens stormakter och maktallianser — måhända för att skyla sina egna misslyckanden — stöder grekerna. Att FN, EU och Nato tillsammans med USA, Ryssland och Kina mer eller mindre aktivt hjälper grekerna att göra verklighet av sitt projekt. Tänk er sedan att grekerna inte nöjer sig med att leva sida vid sida med svenskarna, utan att de med vapens hjälp tar över landet och utropar det till sitt. Även om detta framtidens EU i mångt och mycket suddat ut nationsgränserna, så bidrar tilltaget emellertid till att Norge, Finland och Danmark förenar sig med svenskarna för att jaga bort inkräktarna. Mot greker utrustade med vapen från USA och drillade i militär excersis så visar det sig dock att de krigsovana nordiska länderna inte har mycket att hämta, och att grekerna därigenom kan vinna än större territorium. Tänk er sålunda att vapenskramlet leder till att svenskarna därefter enbart kontrollerar Uppsalaslätten och enstaka delar av Dalarna, och att ytterligare krigföring från de nordiska grannarna leder till en än mindre areal. Skulle ni tycka att den grekiska statsbildningen gick schysst tillväga? Skulle ni ha förståelse för svenskars och andra nordbors irritation? Skulle ni ha förståelse för att den grekiska statsbildningen på svenskt territorium skulle komma att bli världens mest hatade nation?

För den som inte redan insett det, så syftar liknelsen ovan på staten Israels tillblivelse och sedermera utveckling i krig och fred(?). Förgrundshistorien till statens Israels tillblivelse innehåller förvisso andra inslag, däribland judeförintelse och kolonialism — resonemanget ovan är med andra ord enbart en liknelse. Historiska skeenden kan ju inte ändra kontext hursomhelst utan att innebörden och förutsättningarna förändras — men liknelser kan likväl användas retoriskt för att visa en poäng! Min poäng med denna liknelse är att visa på att det finns anledningar att kritisera Israel, att det finns förståeliga orsaker till irritation mot landet.

Man kan tycka vad man vill om dagens Israel. Man kan hylla dess demokrati och ha förståelse för dess inställning gentemot grannländerna. Man kan likaledes tycka illa om dess inställning och bortse från att landet ligger insprängt i fientlig miljö. Men nog måste väl ändå den mest hängivne Israel-vän hålla med om att själva statsbildningen var högst olycklig? Att överlevande judar flyttar till Mellanöstern för att de tycker sig historiskt "höra hemma" där är en sak, men från det till att utropa en egen judisk stat där det redan bor andra människor, med hänvisning till religiös pseudohistoria och förment gudomliga löften? Jag finner det hela tämligen bisarrt...

Jag undrar just hur världsopinionen hade ställt sig ifall Hitler hade struntat i europeiskt krigeri, och istället dragit sina "arier" till den historiska vaggan i trakterna av Indien för att där utropa en arisk stat. Hade han fått tummen upp, eller bemötts med burop? Och framförallt: hur skulle dagens människor ha sett på denna "ariska" stat?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Mellanöstern, religion, historia, judar, arier

Schweizare är skraja för islamisering, så därför förbjuder de...minareter?! Mycket ont har följt i religioners spår, men dess arkitektoniska påverkan är knappast något sådant. Tvärtom brukar religiösa byggnader vara rätt så vackra. Detta gäller såväl buddhismens tempel som kristendomens kyrkor och islams moskéer. De (vanligtvis) smäckra minareterna hos de senare är i mitt tycke vackrare än de klumpiga kyrktornen som redan finns i vårt land.

Vad gäller minareternas utseenden, så kan det vara intressant att ta till sig vad professorn i islamologi, Jan Hjärpe, skriver i DN:

"I propagandan har de [minareterna] bara framställts på ett sätt, den speciella turkiska typen, men de kan se ut på alla möjliga sätt. I Nordafrika ser de ut som kyrktorn."

Ett problem skulle förstås vara om det i minareterna satt böneutopare som förpestade ljudbilden, men för att bli kvitt det problemet så räcker det ju med att förbjuda böneutropen! Man kan med andra ord gott låta minareterna vara! I ett sekulärt samhälle så ska naturligtvis inga religiösa böneutrop tillåtas ljuda över bygden. Kyrkringningar är för den skull också ett tveksamt samhällsinslag, även om dess karaktär är betydligt mer neutral...

Läs mer:

• Idiotiskt minaretförbud i Schweiz (Humanistbloggen 29/11)
• Ja till förbud mot att bygga minareter (DN 29/11)
• Bara förlorare (DN 30/11)
• Blandade reaktioner i Europa... (DN 30/11)
• Tornskräck (Approximation 30/11)
• Hur slår Schweizarnas beslut på Sverige? (Peter Andersson - med rätt att tycka... 1/12)

Läs även andra bloggares åsikter om Schweiz, minareter, moskéer, islam, religion, arkitektur, främlingsfientlighet

Jag är för religionsfrihet. Jag tycker att folk ska få tro på vad de vill. Ingen ska tvingas till religiösa ståndpunkter och traditioner som de inte känner sig bekväma med. De som däremot känner sig bekväma med en viss religiös ståndpunkt och dito tradition ska dock inte hindras från att anamma dessa — förutsatt att ståndpunkterna/traditionerna inte leder till handlingar som i sig är olagliga, vill säga.

Riksdagsledamoten Annelie Enochson (Kd) tycker också om religionsfrihet, i synnerhet i betydelsen frihet till religion. Hon ser religionsfenomenet som något ytterst positivt, och hävdar rentav att friheten till religion är mer grundläggande än de andra fri- och rättigheterna. I en debattartikel i Dagen skriver hon:

"I vårt västerländska samhälle är den politiskt korrekta hållningen att människors tro ska hållas borta från det offentliga rummet. Men religionen är inte bara en privatsak, utan har stor betydelse för fred, demokratisering och utveckling. Dessutom är religionsfrihet en förutsättning för andra mänskliga rättigheter såsom yttrande- och åsiktsfrihet."

Eftersom jag förespråkar sekularisering, så delar jag förstås den "politiskt korrekta" hållningen om religionen som i första hand något privat, och håller med andra ord inte med Enochson i hennes farhågor. Även om det offentliga rummet är fritt från religiösa inslag, så betyder det ju inte att det offentliga rummet är fritt från religiösa människor. Med inspiration från sina religiösa ståndpunkter kan dessa människor mycket väl påverka samhället i riktning mot exempelvis fred och ökad demokratisering.

Vad gäller samhällsutvecklingen, så torde nog de flesta med grundläggande historiekunskaper hålla med mig om att det snarast är sekulariseringen och inte religionerna, som skyndat på demokratiseringen i vår värld. Ett exempel på det är just religionsfriheten: den är ju en demokratisk yttring, och samtidigt något som varit väldigt sällsynt i kulturer där det religiösa inflytandet var stort. Vad gäller freden, så är det nog något som religionerna haft såväl positiv som negativ inverkan över — måhända med slagkraft åt det senare hållet. Konflikter med religiösa bottnar har ju haft en benägenhet att vara mer svårlösliga än de som "bara" berört världsliga ting...

Även om jag, som sagt, är positivt inställd till religionsfrihet, så tycker jag dock att det är väl magstarkt att — som Enochson — hävda dess suveränitet över de andra fri- och rättigheterna. Är det inte åsiktsfriheten som ger oss frihet att tro och tycka som vi behagar? Är det inte yttrandefriheten som garanterar oss rätten att uttrycka våra religiösa ståndpunkter? Är det inte mötesfriheten som ger oss rätt att samlas till gudstjänst och bibelstudier? Är det inte tryckfriheten som tillåter oss att sprida vårt religiösa material? Är det inte demonstrationsfriheten som ger oss möjlighet att protestera när vi anser oss diskriminerade p.g.a. vår tro?

För några år sedan frågade sig ett gäng humanister i en uppmärksammad debattartikel vad religionsfriheten egentligen tillför som inte redan garanteras av övriga rättigheter. De menade snarast att religionsfriheten kunde bli problematisk och riskera att "köra över" de andra rättigheterna, men de såg även risker i godtyckliga uppfattningar av religionsbegreppet:

"Religionsfriheten som juridiskt begrepp öppnar för en nyckfull och inkonsekvent praxis, så länge det inte existerar en entydig definition av begreppet religion. Är gudstro ett nödvändigt kriterium för att kallas religion? Då omfattas inte buddhismen av religionsfriheten, eftersom den är en icketeistisk livsåskådning, i avsaknad av gudomliga väsen. Definieras religion av det gemensamma bejakandet av vissa metafysiska normer och värden? Då måste alla icketeistiska livsåskådningar omfattas. Eller räcker det med en irrationell dyrkan av något som förenar en samling människor? Då nödgas vi klassa AIK:s supportrar som religiösa anhängare. Är det avgörande hur djupt vår identitetsuppfattning påverkas av vårt medlemskap? I så fall torde Hells Angels uppfylla kriteriet – men kanske inte Svenska kyrkan!

Religionsfriheten som juridiskt begrepp var befogad i en tid då det var förbjudet att byta religion eller förneka guds existens. Men begreppet religionsfrihet är, som vi visat ovan, både mer problematiskt och ologiskt än vad lagstiftaren hittills velat kännas vid. Vad skyddar religionsfriheten, som inte redan skyddas av övriga friheter i vår grundlag?"

Åter till Enochson:

"Religionsfrihet är en viktig mänsklig rättighet i sig - rätten till en identitet, att bilda sig en egen uppfattning om livs- och trosfrågor och att själv eller tillsammans med andra utöva sin tro eller livsåskådning." [min fetstil]

Visst är religionsfrihet viktigt, men om den inte fyller någon funktion annat än att låta fint på papper, så kanske det räcker med de övriga fri- och rättigheterna? Identitet är ju så mycket mer än just identitet i religiös bemärkelse. För fotbollstoken i hejaklacken är fotbollen en stor del av dennes identitet — förmodligen en tydligare identitetsmarkör än vad som finns hos den genomsnittslige medlemmen i Svenska kyrkan. Att religionerna skulle uppmuntra folk till att "bilda sig en egen uppfattning" är i mina ögon ett något vilseledande uttryck. Religionerna syftar ju snarare till att man ska låta bli att tänka själv och i stället falla in i ledet...

Om man verkligen vill förbättra möjligheterna för frihet såväl till som från religion på den globala arenan, så tycker jag att det är de verkligt elementära fri- och rättigheterna man ska lägga sitt krut på. Problemet i länder utan religionsfrihet är ju inte i första hand att de saknar religionsfrihet, utan att de saknar grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter överhuvudtaget!

Intressant Läs även andra bloggares åsikter om religionsfrihet, mänskliga rättigheter, demokrati, religion, samhälle

I kristna tidningen Dagen har det en tid pågått en debatt om evolution kontra kreationism — en diskussion som återfinns i sammanfattad form på bloggen Orsakverkan. Ett av inläggen kommer från en Henrik Åström i Örnsköldsvik, som förefaller vara synnerligen inskränkt. I sina reflektioner kring en bok skriven av en kristen evolutionist så stör han sig på den ensidigt vetenskapliga inriktningen. Han säger sig närma boken med "öppet sinne" men det s.k. "öppna sinnet" han ger uttryck för, verkar bara innebära att åsidosätta allt som inte stämmer med hans egen bibelsyn...

Eftersom Åström inte får ihop den "grymma evolutionsprocessen" med tanken om en god gud, så anser han att evolutionsteorin måste vara "en onödig teori". Kontentan av hans resonemang blir alltså: om vetenskapen strider mot bibeln och den religiösa synen, så måste vetenskapen vara fel. Detta är precis samma tankesätt som genom historien lett till förföljelse och dödande av åtskilliga fritänkare och vetenskapsmän. Med tanke på att religioner ännu i våra dagar (år 2009!) kan frammana ett sådant totalt vetenskapsförakt och sådan intellektuell naivitet som kommer till uttryck i den nämnda insändaren, så är det inte konstigt att religionskritik förekommer!

Apropå religion kontra vetenskap — något som jag berört tidigare — så finns en möjlighet att diskutera det i ett annat inlägg på Orsakverkan. Ta chansen att delta i en intellektuell diskussion om ett omtvistat ämne!

Läs även andra bloggares åsikter om Dagen, evolution, kreationism, religion, vetenskap

Tänk om Lennart Holmlund och Anders Ågren for runt i Umeås skolor och pratade med eleverna om livsfrågor utifrån socialistisk respektive konservativ utgångspunkt — vilka rubriker det skulle bli! Säkerligen skulle flera ha invändningar mot att politiker försökte profilera sig och sina inriktningar för skolelever på skoltid. Det skulle nog inte heller gillas om exempelvis "det kommunistiska manifestet" okritiskt användes som diskussionsunderlag.

Detta är dock precis vad som försiggår i Umeå, med den skillnaden att politiken och politikerna är utbytta mot religion och religiösa, och "det kommunistiska manifestet" ersatts av Bibeln och Koranen. Det som är oacceptabelt i politisk skrud, är tydligen helt okej med religiös klädedräkt...

I en artikel med rubriken "Koranen och bibeln samsas i klassrummet" i dagens VK (pappersvarianten), skriver Anders Wynne:

"Zakaria Boukhari är praktiserande muslim och projektanställd av Umeå stadsförsamling. Tillsammans med prästen Susanne Dahl och församlingspedagogen Maria Jägare möter han elever på Ersängsskolan för samtal på teman som tro, kärlek och identitet.
[...]
Vid varje tillfälle läser de ett kort stycke ur Koranen, Bibeln och FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna."

Visst är det bra att eleverna får prata om etik och livsfrågor, men varför göra det med religion som utgångspunkt och med religiösa som samtalsledare? Om nu tanken med det hela är att undervisa om likheter och skillnader mellan religioner, diskutera livsfrågor med utgångspunkt i etiska traditioner, och ta upp hur religiösa uppfattningar påverkar människors agerande — varför ta in utomstående? Detta bör ju rimligen skolan klara själv!

Att överlåta undervisningen till utomstående aktörer är diskutabelt — i synnerhet om de utomstående representerar religiösa organisationer. Läroplanen förordar bl.a. saklighet, allsidighet och konfessionslöshet. Frågan är hur saklig undervisningen blir om kyrkans folk håller i den, och hur allsidigt det blir om endast kristendom och islam dryftas...

Läs mer:

• Sjundeklassare ska diskutera respekt (Kyrkans tidning, nr 40-09)
• Umeå Svenska kyrkan: Sjundeklassare diskuterar respekt (Mynewsdesk 31/8)

Läs även andra bloggares åsikter om Ersängskolan, Umeå, religion, skola, kristendom, islam, etik, livsfrågor, undervisning, Svenska kyrkan

För en tid sedan snubblade jag över ett mycket intressant blogginlägg, där den kristna bloggaren Hanna frågar sig varför det finns så mycket hat mot religion och mot religiösa. Jag kommenterade hennes inlägg, men ämnet gav upphov till såpass många frågeställningar, att jag ämnar diskutera saken här på min egen blogg med utgångspunkt från det Hanna skrivit.

Att det finns personer som hatar andra personer och öppet ger uttryck för detta hat är naturligtvis inte bra, oavsett om hatet grundar sig på religion, etnicitet, sexuell läggning eller något annat. Vad gäller hatet mot religiösa så torde dock de flesta skyldiga rent historiskt återfinnas inom det religiösa lägret, d.v.s. utövare av en religion har gett uttryck för hat mot utövare av en annan religion.

Ett strålande exempel är korstågen, där en påve eldade igång ett hat mot muslimer för att åter komma i centrum och rädda en kyrka som befann sig i auktoritetsmässig nedförsbacke. Vad gäller senare europeisk historia, så kännetecknades den i synnerhet under 1500- och 1600-talet av ett tydligt hat mellan katoliker och protestanter. I Mellanöstern har muslimska grupperingar nyligen uppmärksammats för hatbrott mot kristna. Världsliga syndabockar finns förvisso också: kommunistregimer har exempelvis visat på hatisk inställning gentemot religiösa.

När det kommer till hat mot religion så blir dock frågan en helt annan. Religion är ett samhälleligt fenomen som måste få ifrågasättas och kritiseras. Själv föredrar jag termen religionskritik före religionshat, då den senare ger sken av att det enbart handlar om känslomässigt motstånd.

För att diskutera religionskritiken och dess legitimering, så måste man utgå från religionens funktioner, och se vad det är i dessa funktioner som icke-religiösa kritiker retar upp sig på. Nedanstående lista visar fyra grundläggande funktioner hos en religion:

1. Förklarande
2. Värderande
3. Samlande
4. Meningsgivande

Den förklarande funktionen handlar om att tillfredsställa behovet av att få kunskap om vår omvärld. I äldre tid när modern vetenskap inte fanns att tillgå, så utgick man från religiösa myter och förklaringsmodeller. Skapelsemyter finns det gott om, och de har alla den funktionen att förklara hur människan och världen kommit till. I nordisk förkristen tid förklarades förekomsten av blixtar och åskväder med att guden Tor var i farten och slog ihjäl jättar med sin hammare, och på motsvarande sätt har naturfenomen även inom andra religiösa traditioner getts gudomliga förklaringar.

Den värderande funktionen handlar om att ge förhållningsorder kring hur man ska bete sig. Den fastställer normer för vad man får göra, vad man inte får göra, och hur den som bryter mot reglerna ska straffas. Till de religiösa värdenormerna hör exempelvis tio Guds bud och kalvinismens syn på arbete.

Den samlande funktionen handlar om att hålla ihop ett folk, eller en grupp. Religionen fungerar alltså som ett sammanhållande kitt. Ett bra exempel på religionens samlande funktion är judendomen: under den babyloniska fångenskapen blev religionen ett sätt att hålla ihop folket. Ett annat utslag av den samlande funktionen, är de sociala nätverk som religionsutövare ofta skapar. Genom möten och aktiviteter samlas de religiösa.

Den meningsgivande funktionen handlar om att ge mening åt tillvaron. Religiösa tankar om liv efter döden, väntande paradis (eller hägrande helveten) alternativt strävandet efter att slippa återfödas, blir ett sätt att tackla frågorna om varför vi finns och vart vi är på väg.

Religionskritiken idag utgår huvudsakligen från de två översta funktionerna. Man vänder sig mot att religioner inbjuder till vetenskapsfientlighet och världsfrånvändhet, i och med att de uppmuntrar till tro på (i de flesta fall) bevisligen falska läror, och dessutom uppmanar till att följa en (i många fall) snedvriden moralkodex som vuxit fram i ett samhälle totalt olikt dagens. Även de två nedersta funktionerna kan man dock ha invändningar mot. Religioner kan t.ex. uppmuntra till isolering från övriga samhället, och det religiösa hoppet kan uppmuntra till såväl självmordsdåd som uteblivna initiativ mot missförhållanden (eftersom belöning ändå väntas komma i överflöd efter döden).

I ett svar till min kommentar, så påpekar Hanna att de flesta religiösa normalt inte är "självmordsbombare" eller "abortmotståndare" — utan som henne: fredliga och kärleksfulla människovänner. (Detta är för övrigt också något som framförts av andra debattörer.) Hanna skriver:

"Jag vill alltså skylla problemet med hatet mot religionen på alla extremister. De som missbrukar själva ordet religion och förvränger dess egentliga budskap.. det är de som får religionen att framstå från sin värsta sida.."

Jag håller med Hanna (och andra) om att religiösa extremister tveklöst givit religionerna en dålig klang, men det är naivt att tro att man kan undkomma religionskritik enbart genom att skylla på feltolkande extremister. (Vem bestämmer för övrigt vilken tolkning som är rätt?) Som jag skrev i ett tidigare inlägg:

"Så fort något religiöst fenomen kritiseras av religiösa, så är det ju aldrig religionen i sig som sägs vara fel — utan den mänskliga tolkningen av religionen och dess skrifter. Det stör mig. Är det så svårt att förstå att de religiösa urkunderna nedtecknats av människor, och att religionerna färgats av de mänskliga kulturer som de vuxit fram ur? Att religionerna är präglade av mänsklig svaghet, och därigenom långtifrån felfria och inte på något sätt perfekta?"

Även om många religiösa — åtminstone här i Sverige — är oförargliga och inte alls samhällsomstörtande, så kan man inte komma ifrån att religionen trots allt har påverkat (och delvis fortfarande påverkar) människor och samhälle i negativ riktning, både i Sverige och utomlands. Med utgångspunkt från religionen tar människor avstånd från evolutionen, motsätter sig "en homosexuell livsstil" (vad nu det är!), och motarbetar jämlikhetssträvanden mellan man och kvinna, för att ta några exempel. Gemene svensk ger måhända inte uttryck för dessa beteenden, men gemene svensk är ju heller inte religiöst troende!

Även om många troende är fridsamma själar, så finns det alltså tydliga exempel på hur religionen fördummar och förstör. Det värsta med religionen är i mina ögon dess uppmuntrande till tro. Den religiösa tron har hos vissa vuxit sig så stark att man inte är mottaglig för någon som helst kritik, och detta är mycket allvarligt! Det säger sig självt att man genom att sätta större tilltro till religiösa auktoriteter än till vetenskap och sunt förnuft, riskerar att sätta hela vårt moderna samhällssystem ur spel.

Ett exempel på denna starka tro visar faktiskt Hanna själv:

"Okej, ni är övertygade om att gud är fånerier och ni ser att vi är helt ute och cyklar i våran världsuppfattning. Men vet ni vad? Vi är Också helt övertygade om att Gud finns och att ni är helt ute och cyklar."

Nu vet jag inte hur Hanna har kommit till insikt om att "gud finns och att Jesus var hans son" (som hon skriver), men jag misstänker att hon är starkt påverkad av bibelns budskap. Huruvida någon gud finns eller ej kan diskuteras: det kan i dagsläget varken bevisas eller avfärdas, men i alla fall anses som mycket osannolikt. Huruvida Jesus skulle ha varit en halvmänniska/halvgud född av en oskuld torde dock kunna betvivlas starkt. NT:s olika berättelser om Jesus är motsägelsefulla, och utomstående källor (exempelvis Josefus) ger honom en betydligt mindre roll. Mycket talar för att den historiska Jesus — om han alls funnits — var en karismatisk sekterist, vars bedrifter kraftigt överdrivits. Källkritiska studier har avfärdat mycket av innehållet i bibeln, och ingen vettig människa skulle påstå att bibeln är en historisk källa värd att tas på allvar. Trots att det saknas goda skäl till det, så tror dock många på vad som står där...

Med detta som utgångspunkt, så är det i mitt tycke inte konstigt att ateister och andra kritiserar religioner och religiösa skrifter. Hur är det då med kritiken mot religiösa individer? Även om det inte rör sig om hat, så finns det väl ändå kritik mot enskilda utövare? Hanna ställer sig i alla fall den frågan:

"Tro är personligt. Och jag gör ingen skada även om jag är kristen, så vad är det för fel på att jag är det? Jag förstår inte.."

Det är förstås inte något fel på Hanna, hon verkar tvärtom vara en reko tjej! Kritiken riktar sig heller inte mot enskilda individer (dumdryga förkunnare och förvillare undantagna), utan mot religionen och religiositeten i sig.

Hanna skriver vidare:

"Jag tror att man behöver något att tro på. Sedan om detta är en religion eller en ideologi eller något annat, så spelar det ingen roll. Alla kan själva välja vad de tror är sant, men alla behöver Något. Därför är att tro att man inte ska tro på något det sämsta man kan göra. Vad har livet då för mening?"

Alla har förstås sina trosföreställningar och förhoppningar, men livet blir ju inte mer meningsfullt bara för att man hittar på en mening! Själv hoppas jag exempelvis att jag efter döden ska få träffa bortgångna nära och kära, men jag hyser ingen religiös tro på paradis och evigt liv. Innerst inne hoppas jag även att det finns någon som vakar över mig, men fördenskull tror jag inte att jag har någon skyddsängel. Bara för att jag inte tror, så saknar inte mitt liv mening. Var och en fyller sitt liv med mening — livet blir vad man gör det till!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om religion, religionskritik, gud, bibeln, Jesus, kristendom, hat, ateism

I det svenska bibelbältets centrum — närmare bestämt Jönköping — kommer en högskolekurs med titeln "Varför skapade Gud Darwin?" att ges i höst. I den kommer man att titta på såväl kristna som vetenskapliga förklaringsmodeller, och hur religionen kan ge en kompletterande bild av vårt ursprung.

Det förefaller i mina ögon lite konstigt att blanda in religiösa synsätt i vetenskapen, men när man nu gör det — varför inte då också ta sig an de förklaringsmodeller som förekommer i t.ex. grekiska och egyptiska mytologier, i hinduismen och hos naturreligionerna? I dessa finns i många fall bra mycket intressantare tankestrukturer än de som vuxit fram i den abrahamitiska traditionen...

Läs mer:

• Spännande om Darwin och Gud (Dagen 3/9)
• Darwin och Gud delar föreläsningssal i höst (Dagen 3/9)
• Varför skapade Gud Darwin? (Kurssida, Högskolan i Jönköping)
• Idioti på Högskolan i Jönköping (Religiovakt 3/9)

Läs även andra bloggares åsikter om Darwin, kristendom, mytologier, skapelseberättelser, religion, vetenskap, Jönköping

En del påstår att vår tids vetenskap har besegrat den religiösa trons grundvalar. Andra menar att religionen står sig fortsatt stark, och inte har låtit sig besegras. Ytterligare andra menar att diskussionen är fruktlös, eftersom vetenskap och religiös tro handlar om helt olika saker.

Enligt det sistnämnda perspektivet kan drabbningen mellan vetenskap och tro liknas vid en match mellan två lag på en halkig hockeyrink, där ena laget spelar fotboll och det andra laget spelar handboll.

Är vetenskap och tro verkligen så olika att man inte kan jämföra dem i en värderande analys? Jag tror faktiskt inte det! Jag hävdar att man mycket väl kan jämföra deras brister och förtjänster. Låt mig ta ett exempel:

De flesta religioner har någon slags skapelseberättelse eller teori om livets uppkomst och utveckling. Det har även vetenskapen, med den skillnaden att vetenskapens dito är rejält uppbyggd med observationer och vetenskapliga bevis. Det går alltså utmärkt att jämföra tro och vetenskap i detta fall.

Ett annat exempel:

Många religioner ger förklaringar till himlafenomen, atmosfäriska företeelser och uppkomsten av väder och vind. Sålunda finns inget problem med att jämföra här heller!

De som tycker att jämförelser mellan tro och vetenskap inte låter sig göras, brukar framhålla att tro handlar om livets stora frågor, medan vetenskap endast handlar om hårda fakta. Ok, låt oss titta på ett par av dessa "stora" frågor, och se hur vetenskapen tacklar dem:

Vad är meningen med livet?

Rent biologiskt är meningen med livet att fortplanta sig, och sprida sina gener vidare.

Varför finns jag?

Man finns för att ens föräldrar haft sexuellt umgänge med varandra, som lett till befruktning och uppkomsten av nytt liv. Mitt "jag" i betydelsen "min personlighet", finns för att den genetiska mixen i kombination med påverkan från omgivningen resulterat i densamma.

Vad händer när man dör?

Hjärtat slutar att slå. Man slutar att andas. Medvetandet försvinner. Hjärnaktiviteten upphör.

Hur ska man vara mot andra?

Strikt vetenskapligt finns inget givet svar, men filosofin ger i alla fall riktlinjer. Statskunskap och historia kan dessutom ge perspektiv på hur människor och mänskliga samhällen behandlar och har behandlat varandra. Psykologi och sociologi hjälper till med teorier om hur olika typer av handlande påverkar olika individer.

Finns det en gud?

Rent vetenskapligt finns inga belägg för att så skulle vara fallet.

Det ska erkännas att många av "de svåra frågorna" egentligen inte kan besvaras av vetenskapen på ett tillfredsställande sätt. Å andra sidan kan inte religionerna svara på dem på ett bra sätt heller! Vad religionerna gör är att de erbjuder (eller snarare påbjuder) mer eller mindre lyckade svarsförslag.

Utifrån ovanstående resonemang tycker jag att man nog kan säga att vetenskap och religiös tro går att jämföra. Sedan beror resultatet av jämförelsen på vad man värderar högst: en syn på världen som har sin grund i vetenskaplig kunskap och ett öppet sökande efter ny kunskap utifrån ett vetenskapligt förhållningssätt, eller en världssyn som baseras på religiösa auktoriteter och individers personliga förhoppningar.

Läs även andra bloggares åsikter om livsfrågor, religion, tro, vetenskap

I Sudan har en kvinnlig journalist blivit åtalad för oanständighet, och hon har nu valt att överklaga för att få sin sak prövad. Hennes brott? Hon ertappades med att bära byxor!

"Lubna Hussein greps tillsammans med 12 andra byxklädda kvinnor på en restaurang i Khartoum i början av juli i år. Tio av de andra kvinnorna valde att erkänna sitt brott och straffades med tio piskrapp var. Lubna och två andra kvinnor som krävde att representeras av advokat riskerar ett maxstraff på 40 piskrapp." (DN)

Hussein menar att den sudanesiska lagen som förbjuder ”oanständig klädsel” strider mot såväl grundläggande mänskliga rättigheter som islam, och vill genom sitt agerande synliggöra det absurda i det hela. Bra och modigt gjort! Det behövs personer som tar upp kampen mot bakåtsträvande barbari. Enligt DN-artikeln så ska hon dock ha påpekat för västerländska medier att hon "inte vänder sig mot islam, utan att hon anser att den sudanesiska lagen bygger på en felaktig läsning av Koranen". Detta föranleder några frågor:

1. Vem bestämmer hur koranen (eller för den delen bibeln och andra religiösa skrifter) ska läsas?
2. Vem bestämmer vilken tolkning som är den rätta?
3. Finns det överhuvudtaget någon uppfattning som är "mer rätt" än andra?

Så fort något religiöst fenomen kritiseras av religiösa, så är det ju aldrig religionen i sig som sägs vara fel — utan den mänskliga tolkningen av religionen och dess skrifter. Det stör mig. Är det så svårt att förstå att de religiösa urkunderna nedtecknats av människor, och att religionerna färgats av de mänskliga kulturer som de vuxit fram ur? Att religionerna är präglade av mänsklig svaghet, och därigenom långtifrån felfria och inte på något sätt perfekta?

Läs även andra bloggares åsikter om religion, Sudan, oanständighet, klädsel, islam, koranen, bibeln

I USA dog en diabetessjuk flicka då hennes pappa föredrog att be för henne i stället för att ta henne till sjukhus. Så onödigt — så fruktansvärt onödigt! Pappans advokat försvarade det hela med att pappan hade varit övertygad om att hans tro helade. Det argumentet övertygade tack och lov inte domaren — inte ens i det religiösa USA — och pappan dömdes för mord.

Händelsen är naturligtvis tragisk, men visar tydligt hur det kan gå om man sätter större tilltro till gudar än till modern läkarvetenskap. Du kan läsa mer om saken här och här.

Läs även andra bloggares åsikter om bön, helande, religion, mord

"Ett fritt samhälle kan inte vara sekulärt" — det menar Sten-Gunnar Hedin i en debattartikel i Dagen. Han anser förvisso att en sekulär stat är önskvärd, men att samhället som helhet måste få ge uttryck för olika sorters tro, tankar och idéer. Själv ser jag ingen motsättning, men det gör uppenbarligen Hedin. Enligt honom så är ett sekulärt samhälle nämligen liktydigt med ett samhälle där religionen har utplånats.

Visst leder sekularisering ofrånkomligen till att religionen tappar mark, men att den skulle utplånas? Ett sekulärt samhälle tillåter all sorts religiositet, så länge den inte inskränker på andras rättigheter. Även om det i viss mån skulle vara önskvärt att religioner försvinner, så är det alltså inget som ett sekulärt samhälle per automatik skulle leda till.

Det man kan fråga sig, är huruvida ett icke-sekulärt samhälle kan sägas vara fritt...

Läs även andra bloggares åsikter om sekularisering, religion, samhälle, Dagen

I ett tidigare inlägg skrev jag om omskärelse. I dagens DN hänvisar Peter Wolodarski till aktuell forskning som sägs mena att manlig omskärelse förebygger flera sexuellt överförbara sjukdomar. Wolodarski menar alltså att all (manlig) omskärelse är medicinskt motiverad, och går sålunda förbi problemet med religiösa traditioner som inskränker individens frihet.

Eftersom omskärelse sägs vara så positivt så kan vi alltså med gott mod göra det obligatoriskt för alla småpojkar. Varför inte på samma gång också ta bort blindtarmen — den kan ju bli infekterad — eller ta bort en del av tarmpaketet i fetmaförebyggande syfte? Varför inte helt enkelt ta livet av barnet — det kommer ju ändå att dö så småningom, och besparas därigenom onödigt lidande!

Argumentationen som uppstår är absurd — det inser vem som helst. Vad gäller förebyggandet av sexuellt överförbara sjukdomar, så är det inte heller något som kan användas som argument för omskärelse av småpojkar. Småpojkar är ju inte sexuellt aktiva!

Man kunde önska att Wolodarski och andra slutade upp med att förorda religiösa riter utifrån medicinska svepskäl, och i stället började tänka på de små barnens fri- och rättigheter. En omskärelse kan inte göras ogjord...

Läs även andra bloggares åsikter om omskärelse, religion, DN

DN skriver idag att "Många läkare vägrar utföra omskärelse av pojkar", med anledning av att ett riksdagsbeslut kommit som uppmanar landsting att erbjuda omskärelse.

Som artikeln skvallrar om, så är många läkare emot omskärelse som sker på icke medicinska grunder. Motståndarna menar att det rör sig om en form av övergrepp, rent av misshandel, mot en individ som inte gett sitt godkännande. Förespråkare lutar sig mot religionsfriheten. (Såväl försvarare som motståndare hänvisar dessutom i en anslutande DN-artikel till formuleringar i barnkonventionen.) I artikeln citeras en koptisk läkare som jämför omskärelse med det kristna dopet, och menar att omskärelsen inte lämnar några "bestående men eller någon funktionsnedsättning".

Omskärelsens symboliska likhet med dopet kan knappast ifrågasättas, men i övrigt haltar jämförelsen. Vid det kristna dopet får barnet förvisso oönskat(?) vatten på sitt huvud, men blir i alla fall inte utsatt för någon kroppslig stympning.

Nu är jag själv inte omskuren, men jag kan tänka mig att omskärelse innebär vissa följder för sexlivet. Förhuden finns ju där av en anledning — den fungerar som skydd för den manliga kroppens erogena centrum. Slitaget utan detta skydd borde kunna
jämföras med det som uppstår på eggen hos en yxa eller kniv som dag ut och dag in är blottad under bar himmel. Ingen funktionsnedsättning? Tillåt mig tvivla!

Jag ber att få påminna om det jag skrev i ett tidigare inlägg: låt barn vara förskonade från religiös påverkan tills de är stora nog att bestämma själva över sitt religiösa liv! Det finns ju vuxendop — varför skulle inte omskärelse också kunna vänta till vuxen ålder?

Läs även andra bloggares åsikter om omskärelse, landsting, religion, religionsfrihet, DN

Röster har höjts för att i Sverige göra klädsel av heltäckande islamsk typ (burka, niqab o.d.) barnförbjudet. Man menar sig vilja skydda barnen mot frihetsberövande religiösa och patriarkala förtryckarfasoner, men samtidigt tar man ju bort barnens frihet att välja kläder själv. Om något barn mot förmodan vill klä sig heltäckande — varför sätta hinder i vägen? Det kan förvisso leda till praktiska bekymmer i exempelvis skolarbetet, men sådant brukar gå att lösa. Å andra sidan kan ett förbud säkerligen hjälpa de barn som annars hade tvingats ta på sig religiöst laddade kläder mot sin vilja.

En del har kritiserat förbudsidén med hänvisning till att det strider mot religionsfriheten, men kan verkligen barn räknas som religiösa individer? Att ta ställning till sådana komplexa företeelser och tankesystem som religionerna, kräver en tankeförmåga som barn rimligtvis inte besitter. Richard Dawkins skriver tänkvärt i sin bok "Illusionen om Gud":

"Vårt samhälle, även den icke-religiösa sektorn, har godtagit den befängda idén att det är normalt och rätt att indoktrinera små barn i deras föräldrars religion och att klistra religiösa etiketter på dem — "katolskt barn", "protestantiskt barn", "judiskt barn", "muslimskt barn" och så vidare — men inga andra jämförbara etiketter: inga konservativa barn, inga liberala barn, inga republikanska barn, inga demokratiska barn. Jag ber enträget alla mina läsare att skärpa sin uppmärksamhet på detta och höja medvetenheten så fort ni hör det omkring er. Ett barn är inte kristet och inte muslimskt utan ett barn av kristna föräldrar eller av muslimska föräldrar."

Jag tycker detta är något som ofta glöms bort i debatten, oavsett om det handlar om religiösa friskolor, religiösa klädkoder eller något annat. Man talar om barnens religionsfrihet, när det i själva verket nog så ofta handlar om föräldrarnas vilja att föra vidare sin religion till sina barn. Varför inte låta barnen få växa upp i fred från religiösa påtryckningar, och låta dem ta ställning till religion och trosfrågor när det är mogna att göra det?

Läs även andra bloggares åsikter om burka, niqab, islam, religion, religionsfrihet, Dawkins