I SvD har det den senaste tiden debatterats flitigt om de föreslagna ändringarna i kursplanen för religion. Det kan sägas ha börjat med att Jan Björklund klagade på att formuleringar om kristendomens betydelse tagits bort. Björklunds uttalande blev ivrigt påhejat av egoistiska kristna — det är tydligen inte bara i hotellrummen utan även i kursplanerna som kristendomen ska ha företräde...

Som respons på uttalandet från Björklund, så publicerade därför representanter från Humanisterna en debattartikel på SvD Brännpunkt. I den kritiserades Björklunds utspel, och samtidigt infördes invändningar mot motiven till att kristendomen skulle ha företräde i undervisningen. Resonemanget var förvisso inte helt genomtänkt; bara för att exempelvis värderingar i kristendomen inte nödvändigtvis har kristet ursprung, så innebär ju inte det att kristendomen inte ska ha cred för att ha infört dem! Huvudidén håller jag dock med om: varför ge kristendomen mer utrymme än andra religioner, i en tid när kristendomen (åtminstone i Sverige) inte har samma stora betydelse som förr?

I en replik står Björklund på sig och menar att kristendomen visst förtjänar en särställning. Han nämner bl.a. att "[m]er än 80 procent av befolkningen är medlemmar i olika kristna samfund". Detta beror dock huvudsakligen på att de flesta svenskarna har förbaskat svårt att frigöra sig från traditioner och släppa medlemskap de aldrig gått in i av fri vilja — något som förstås Björklund också borde veta. Men det är klart, då han inte ens har koll på sina egna ansvarsområden så kanske det är för mycket begärt...

Förutom Björklund har även andra gett sig in i debatten på SvD — allihopa kritiserande Humanisternas inlägg på olika grunder. Den som vill kan läsa Humanistbloggen där kritiken tas upp och besvaras. Jag tänker i stället ta fasta på det sista citatet i Björklunds replik:

"Det är möjligt att en del ateister skulle önska att religion och kristendom kunde utraderas och att skolan skulle propagera mot religion. Men skolans uppgift är inte att ta ställning för eller emot olika livsåskådningar. Skolans uppgift är, anser jag, att undervisa om olika religioner, men lägga tyngdpunkten på den religion som påverkat oss mest."

Visst behövs en gedigen kunskap om kristendomen för att förstå den svenska och europeiska historien, och självklart ska denna undervisning vara objektivt hållen. Å andra sidan måste man ha i åtanke att kristendomens historiska särställning tydligt framkommer i historieämnet. Att kristendomen i mångt och mycket har påverkat Sverige är därför inget som försvinner från undervisningen, bara för att ett par rader i kursplanen raderas. Man kan tycka att det skulle behövas mer detaljerade kunskaper om kristendomen för att — inom ramen av historieämnet — verkligen förstå kristendomens påverkan. Men då borde man väl också argumentera för att samhällskunskapen skulle koncentrera sig på undervisning av diktatur snarare än demokrati, eftersom (monarkisk) diktatur är det som längst har påverkat landet? På något sätt misstänker jag att liberalen(?) Björklund inte vill kännas vid en sådan undervisningsmodell...

Dessutom är skolan inte enbart till för att eleverna bättre ska förstå dåtid och nutid. Än viktigare är att ha beredskap inför framtiden. För att kunna orientera sig i en alltmer globaliserad värld behövs en gedigen kunskap om islam, hinduism och andra religiösa tanketraditioner. En del av dagens miljötänkande hämtar inspiration från s.k. primitiva religioner hos ursprungsfolk (bl.a. hopi-indianerna). Hur ska man förstå det om man i religiös väg huvusakligen enbart berört Jesus och kristendomen?

I religionsämnet bör eleverna presenteras för samtliga världsreligioner, men även andra livsåskådningar som har betydelse för många idag. Kristendomen bör inte ha någon särställning i detta avseende. Religionernas uppkomst, idévärld och samhällspåverkan bör problematiseras — men detta är inget som sker i religionsämnet alléna. Som Christermagister påpekar, så går de s.k. SO-ämnena in i varandra. Religion är inte helt fristående från historia, ej heller från geografi eller samhällskunskap. Religioners uppkomst och idévärld granskas huvudsakligen i religionsämnet. Dess faktiska samhällspåverkan (positiv och negativ) tydliggörs i övriga SO-ämnen (men även i exempelvis svenskämnet). Är det något problem med det?

Under min egen skoltid har kristendomen tveklöst haft en särställning. I lågstadiet presenterades de bibliska berättelserna som sanna — i alla fall upplevde jag det så. Under högstadiet och gymnasiet gick man pliktskydligast igenom islam och judendom, samt hinduism och buddhism, men nog var kristendomen i centrum! Själv tyckte jag religionsämnet var grymt tråkigt när det begav sig. Idag är jag desto mer intresserad. Kanske hade mitt intresse väckts snabbare om man inom religionsundervisningen även hade granskat religionsfenomenet kritiskt (Varför finns religioner? Hur har de överlevt? Kan alla ha sanningsanspråk? Hur uppstod myterna?), samt tagit upp t.ex. samisk och fornnordisk religion...

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om skolan, kursplan, religion, kristendom, Humanisterna, Jan Björklund

Björklund och borgarna vill återinföra den s.k. lågstadieläraren i svensk lärarutbildning. SvD skriver:

"Det var ett stort misstag att avskaffa lågstadielärarkåren i Sverige vilket i praktiken skedde 1985. Sedan dess utbildar vi grundskollärare som ska kunna undervisa i alla nio årskurserna, förklarar utbildningsminister Jan Björklund (FP), som menar att problemet med dagens utbildning är att lärarnas kunskaper därmed blivit alldeles för dåliga."

Nog för att Björklund svamlat tidigare, men nu verkar han vara helt vilse i pannkakan. Han menar alltså att dagens lärarutbildning utbildar lärare som ska kunna undervisa grundskolans samtliga årskurser. Innan jag började mina lärarstudier så fanns det två sorters grundskollärare: 1-7 respektive 4-9. Är det detta han menar med "alla nio årskurserna"? Tanken var att 1-7-lärarna främst skulle jobba med grundskolans yngre barn, medan 4-9-lärarna skulle jobba med de äldre.

Själv tillhörde jag den första årskullen i den "nya" lärarutbildningen, som startade hösten 2001. Då hade de nämnda lärarkategorierna bytts ut mot nya: tidigarelärare respektive senarelärare. Samma princip, men inte lika cementerade årskursgränser. I praktiken blev det dock — precis som för 1-7 och 4-9 — att tidigarelärarna undervisade i det som tidigare kallades låg- och mellanstadiet, medan senarelärare undervisade på mellan- och högstadienivå. Själv har jag huvudsakligen undervisat på "högstadiet", men även gjort vissa gästspel på "mellanstadiet". (Förhoppningsvis blir jag snart behörig även för gymnasiet!)

Det finns säkerligen anledning att stärka utbildningen för "lågstadielärare" — liksom för alla lärarkategorier, men nog borde man väl ändå kunna begära att skolministern har bättre koll på den lärarutbildning han kritiserar?

Björklund citeras:

"De som blir klasslärare har själva inte utbildning i de ämnen de ska undervisa i. Ofta är mattekunskaperna för dåliga."

Detta måste givetvis rådas bot på, men är knappast något som är unikt för det forna lågstadiet. Om man ser på NO- respektive SO-ämnena i grundskolans senare år, så är det ofta så att en NO-lärare undervisar i ett NO-ämne samt i matematik och är fullt behörig till detta. SO-läraren förväntas däremot kunna undervisa i alla SO-ämnen (historia, samhällskunskap, religion och geografi) och därtill i svenska-ämnet! Hur många SO-lärare har den behörigheten?? Själv är jag (mer eller mindre) behörig i samtliga SO-ämnen, men har inte läst svenska. (På så sätt är jag mer eller mindre utesluten för jobb som so/sv-lärare — en av vanligast efterfrågade ämneskombinationerna inom grunskolan) Det är inte ovanligt att lärare utbildade i svenska och samhällskunskap "tvingas" undervisa även i historia, geografi och religionskunskap, och motsvarande att SO-lärare utan svenska-behörighet undervisar även i svenska. Det säger sig självt att ett sådant förhållande knappast är bra...

För att återgå till artikeln och situationen för "lågstadieläraren", så påpekar lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén — själv utbildad lågstadielärare — att det är bra med mera satsningar på svenska och matematik. Hon vänder sig dock mot en återgång till "kunna lite om mycket"-lösningen. Hon påpekar att det rör sig om elva ämnen, och att kunskaperna i var och ett av dessa ämnen riskerar att bli alltför ytliga.

Vad jag förstår, så var vitsen med förändringarna i lärarutbildningen att det skulle satsas mer på lärarlag, och att lärare med olika kompetenser skulle komplettera varandra. Varför lämna den principen? Nog är det väl bättre med många lärare med djupa kunskaper i olika ämnen, än med lika många lärare med ytliga kunskaper i alla ämnen? Förutsatt att systemet med lärarlag fungerar smärtfritt, och att lärarna verkligen undervisar i sina respektive ämnen, så borde den lösningen enligt mig (och andra) vara att föredra.

Det kan förstås vara en grannlaga uppgift för skolledarna att pussla ihop undervisningen så att den tar hänsyn både till lärarnas kompetens och till elevernas bästa — men någonting ska de ju ha betalt för! ;-)

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om skolan, skolpolitik, grundskolan, lågstadielärare, Jan Björklund

Ingen vill bli opererad av en obehörig kirurg. Ingen vill bli försvarad av en obehörig jurist. Men att ens barn undervisas av obehöriga lärare anses tydligen helt ok av många.

Visst, obehöriga lärare har säkerligen lärt sig en hel del (pedagogiska) knep under arbetets gång — men det gjorde även gångna tiders outbildade läkare: genom "trial and error"-metodik undersöktes vilka behandlingsmetoder som var framgångsrika. Naturligtvis en klen tröst för de stackare som utsattes för felaktiga behandlingar i brist på adekvat kunskap...

Lärarutbildningen är inte perfekt, men den ger trots allt lärarstudenterna viktiga förkunskaper innan de påbörjar sitt yrkesliv. Dessa slags kunskaper får de obehöriga (i bästa fall) först efter många års praktik. Läraryrket är ett hantverk, som kräver många års erfarenhet för att bemästra. Därtill kräver den även teoretiska kunskaper — något som många verkar ha glömt bort.

Idag är det ofta så att lärare förvisso har lärarutbildning, men att de undervisar i ämnen de inte är behöriga till. Vem skulle vilja få eluttagen monterade av en målare, eller skorstenen rengjord av en keramiker? Lika tokigt är det när tyska-lärare undervisar i spanska, och slöjdlärare undervisar i matematik. Av någon anledning så anses dock inte obehörigheten i skolans värld lika upprörande som obehörighet i samhället i övrigt.

Jag och många med mig har genomgått lärarutbildning, men vad är belöningen för fleråriga studier och stora studieskulder — jo, arbetslöshet! Detta delvis p.g.a. att skolchefer tillsvidareanställt obehöriga lärare. Att politiska krav på lärarbehörighet börjar ställas är bra, men det hjälper inte direkt de utexaminerade lärarna. De obehöriga lärarna får behålla sina jobb, och tillråga på allt så får de behörighetsgivande utbildning bekostad av sina arbetsgivare!

Vi som tagit lärarexamen och dragit på oss stora studieskulder blir alltså utan jobb, medan de obehöriga får behålla jobbet och dessutom får sin utbildning betald av andra. Orättvisa är bara förnamnet...

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om skolan, obehöriga lärare, undervisning, behörighet, arbetslöshet

Dagens avsnitt av Skolfront tog bl.a. upp frågan om klädregler i skolan. I en enkät uppgav hela 70,8 procent av lärarna i programmets panel att dagens skolelever klär sig för sexigt. Med anledning av detta resultat så diskuterades huruvida klädregler bör införas. På ena sidan fanns Barbara Bergström, grundare av Engelska Skolan. Som företrädare för en friskola med kontrakt och klädregler, visade hon sig föga överraskande ha en positiv attityd gentemot klädregler. Mera skeptisk var Susanna Bollhem, ordförande i Sveriges Elevråds Centralorganisation.

Själv är jag principiellt emot klädregler. Jag är av den meningen att elever bör få klä sig hur de vill, så länge inte deras klädval påverkar undervisningen i negativ riktning. Givetvis måste man ändå sätta gränser. Elever i heltäckande klädsel där ansiktet är dolt är oacceptabelt, liksom kläder med exempelvis rasistiska slagord och symboler.

Klädvalet är enligt min mening en del av personligheten. Man bär kläder utifrån vad man tycker är bekvämt, vad som är ens favoritfärger, favoritmönster och favoritmärken. Genom kläderna kan man visa vilken musik man gillar och vilken subkultur man eventuellt tillhör. En uppsättning klädregler skulle begränsa denna möjlighet att få vara sig själv. Den låter även påskina att man är en sämre människa bara för att man inte vill klä sig på det sätt som förut var normalt. Skicket att inte ha huvudbonad på sig inomhus ser jag t.ex. inte som något annat än en yttring från en tid vi inte längre lever i...

Apropå huvudbonader: för några år sedan var en friskola i Umeå i ropet för att de inte tolererade slöjor. Liksom Engelska Skolan hade (och har) Minervaskolan kontrakt där elever och föräldrar förbinder sig att följa vissa regler, däribland rörande klädsel. Ett förbud mot huvudbonader gjorde att även den berörda flickans slöja bannlystes. Tack vare att det var just en slöja — en religiöst motiverad(?) persedel — så fick skolan backa och göra ett undantag för huvudbonaden ifråga. Detta trots att regelkontraktet undertecknats (och därigenom rimligtvis accepterats) av föräldern innan rabaldret uppstod...

Att undantag gjordes för religiöst färgade slöjor hindrade dock inte skolan från att fortsätta förbjuda elever ur andra subkulturer att ha huvudbonader på sig inomhus. Den religiösa identiteten värderades alltså högre än andra identiteter, t.ex. musikaliska och politiska identiteter — trots att de senare i nog så stor utsträckning kännetecknar personligheten hos bäraren av identitetsmarkörerna. I det aktuella fallet hänvisades till religionsfrihet, men jag har svårt att se hur en 7-årig flicka överhuvudtaget kan räknas som religiös. Lika lite som ett barn är marxistiskt, feministiskt eller moderat — lika lite kan det kategoriseras i religiösa termer. Vilken 7-åring kan ta ställning till en religions (ofta) komplicerade innehåll? I Sverige anses man tillräckligt mogen för att rösta vid 18 års ålder. Kanske är det dags att sänka rösträttsåldern radikalt?

Vad gäller elevers påstått sexualiserade klädmode, så kan jag väl hålla med om att en och annan tjej klär sig aningen vågat. Rimligtvis klär de sig så av eget val — så vad är problemet? Tjejer kan ju inte ställas till svars för att hormonstinna tonårskillar tafsar på dom eller kommenterar deras kroppar på ett nedsättande sätt. Tjejer kan inte heller anklagas för att deras måhända vågade klädstil får pilska pojkar att tänka på annat än studierna. Att elever och vissa lärare har problem med att hantera enskilda elevers klädstil tycker jag inte att de klädbärande eleverna ska lastas för!

Ifall klädmodet å andra sidan inte inte är sprunget ur frivillighet, utan snarare från något slags outtalat tvång att visa sig sexig, så är det ju det outtalade tvånget som måste tas i tu med! Ett bra sätt att börja kan vara att ta initiativ till att förbättra elevernas självkänsla och självförtroende. Ingen som är stark i sig själv dras ju med i något man inte vill vara del av...

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Skolfront, klädregler, mode, skolan, Engelska Skolan, huvudbonader, slöja, Minervaskolan, Umeå, självkänsla