Här kommenterar jag aktuella frågor i samhällsdebatten, och bjuder dessutom på reflektioner från vardagslivet.
Undrar du varför jag bloggar? Klicka här så får du svaret!
Känsliga läsare varnas: inläggen kan innehålla spår av nykterhetsnit och hårdrocksförhärligande, inslag av miljö- och livsåskådningsdebatt, inblickar i schackliv och släktforskningsbekymmer, samt en massa annat som kan vara svårsmält.
Att Turkiet kallat hem sin Sverigeambassadör är måhända inte märkligt med tanke på den känslighet som frågan har i Turkiet. För Turkiets del så är det dock tråkigt att landet har så svårt att smälta de dystrare episoderna av sin historia. Alla länder har begått hemskheter, t.o.m. Sverige. Vad svenska krigarkungar gjorde på kontinenten, och vad staten ställt till med här i Sverige är dock inget som nutida svenskar behöver känna ansvar för eller ens skämmas över. På samma sätt är det inte nuvarande turkars fel att osmanska soldater åstadkom elände när 1900-talet var ungt.
Det hör till ett lands mognad att erkänna de fel som begåtts i historien. Att vägra acceptera de mörkare sidorna leder ingen vart. Först när man har erkänt för sig själv att misstag har begåtts, så kan man gå tillbaka och analysera skeendena på ett mer objektivt sätt. Så länge den turkiska självkänslan får bestämma dagordningen, så kommer turkarna (och vi andra) aldrig riktigt att få veta vad som hände...
Så är man då tillbaka i Norrland. Stockholmsbesöket var minst sagt intressant; på Riksarkivet fick jag bl.a. tillfälle att beställa upp, och — utrustad med bomullsvantar — bläddra igenom riksrådsprotokoll från 1600-talet. Nere i arkivgångarna i underjorden fick vi se på guldkorn från samlingarna, bl.a. världens(?) största bok: en mängd mantalslängder som bundits in och mätte dryga metern i tjocklek.
På Kungliga biblioteket var det först och främst handskrifterna som var av intresse. Vi fick titta på ett bevarat exemplar av Västgötalagen, en nedtecknad uppenbarelse från landets enda helgon, en gammal bönbok i sälskinn, karikatyrer från 1700- och 1800-tal, samt en hel del annat. De rent "museala" inslagen var förstås minnesvärda, men drillningen av arkivkunskap och tränandet av praktiskt forskningsförfarande var nog så viktiga erfarenheter av Stockholmsdagarna!
Själva besöket i Stockholm var alltså bara positiv, resan upp och ned var däremot en plåga. Själva flygandet i sig var det inget problem med; flygrädslan från förr verkar jag ha övervunnit. I stället för psykiska problem så var det fysiska bekymmer som gjorde flygresan till en pina. Uppe i luften fick jag nämligen rätt så ont i öronen. På hemresan försökte jag undvika det genom ivrigt tuggummituggande, men det hjälpte inte ett dugg...
Om drygt 12 timmar byter jag ut den kära bäverholmen mot en uppländsk stockdito. Inom ramen för Historia C arrangerar nämligen Universitetet en resa till kungliga huvudstaden, innefattande besök på såväl Riksarkivet som Kungliga Biblioteket. Gissa om det ska bli kul att spendera dagarna två i Stockholm! Med trevligt sällskap och intressanta besöksmål hägrandes, så bådar det helt klart gott!
Visserligen är jag inte så mycket för att flyga (jag håller mig helst på marknivå!), men med ett späckat schema så skulle det förstås vara alltför tidskrävande att åka tåg — i synnerhet som Botniabanan ännu inte är igång...
På Kunskapsbloggen har NE-folket ordnat ett test, där man genom att svara på diverse frågor kan få fram vilken av 150 historiska personer man är mest lik (till sättet). Det är förvisso en ren plojgrej, men en ganska kul sådan!
När jag gjorde testet, så framkom det att jag tydligen är mest lik Karl Marx. I texten beskrivs han som en fattig, dyster herre som drömde om revolution och skrev tunga böcker om politisk ekonomi. Själv är jag förvisso inte särskilt rik, men jämfört med den gode Marx har jag nog ändå mitt på det torra. Dyster är jag förvisso ibland (vilket måhända framgått av bloggen) och jag är intresserad av att skriva. Någon revolutionär är jag verkligen inte, men visst gör jag vad jag kan för att ändra samhället vi lever i, och påverka det i riktning mot exempelvis miljövänlighet och ökad sekularisering. På det politiska spelfältet är jag förvisso ingen vänsterytter, men jag spelar definitivt inte i det blå laget! Summa summarum: jag kanske inte är så olik honom ändå?!! Kanske är jag en Marx i light-version?? ;-)
För skojs skull gjorde jag även testet ytterligare en gång, men då klickade jag för de svarsalternativ som sämst stämde in på mig. Tydligen var Marie Antoinette väldigt olik mig till sättet...
Jag har nu avverkat veckans litteratur- respektive uppsatsseminarier. Den tidigare behandlade bland annat kvinnohistoria, och fick många irriterade tankar att luftas. Jag blir så förbaskad när jag läser om hur män i gångna tider resonerade. Jag skäms för mina manliga föregångare som från sina patriarkaliska piedestaler såg ned på kvinnorna! Jag förundras över den begåvningsmässiga blindhet som fick karlskruttar att nedvärdera kvinnors intelligens utifrån religiös rappakalja.
Jag är så upprörd att jag skulle vilja ge forna tiders mansgrisar en kollektiv spark i baken! Eftersom någon tidsmaskin inte finns tillhanda så får jag dock nöja mig med en musikalisk smocka: Judas Priest med "Dissident aggressor".
Ponera att världens alla greker i framtiden skulle få för sig att ta sitt pick och pack till Sverige — med hävisning till att den grekiska kulturen hade sitt ursprung i Sverige. Enligt Rudbecks, förvisso pseudohistoriska, Atlantica råder det ju inget tvivel om den saken! Att det hela grundar sig på myter bryr sig emellertid ingen om. Tänk er sedan att världens stormakter och maktallianser — måhända för att skyla sina egna misslyckanden — stöder grekerna. Att FN, EU och Nato tillsammans med USA, Ryssland och Kina mer eller mindre aktivt hjälper grekerna att göra verklighet av sitt projekt. Tänk er sedan att grekerna inte nöjer sig med att leva sida vid sida med svenskarna, utan att de med vapens hjälp tar över landet och utropar det till sitt. Även om detta framtidens EU i mångt och mycket suddat ut nationsgränserna, så bidrar tilltaget emellertid till att Norge, Finland och Danmark förenar sig med svenskarna för att jaga bort inkräktarna. Mot greker utrustade med vapen från USA och drillade i militär excersis så visar det sig dock att de krigsovana nordiska länderna inte har mycket att hämta, och att grekerna därigenom kan vinna än större territorium. Tänk er sålunda att vapenskramlet leder till att svenskarna därefter enbart kontrollerar Uppsalaslätten och enstaka delar av Dalarna, och att ytterligare krigföring från de nordiska grannarna leder till en än mindre areal. Skulle ni tycka att den grekiska statsbildningen gick schysst tillväga? Skulle ni ha förståelse för svenskars och andra nordbors irritation? Skulle ni ha förståelse för att den grekiska statsbildningen på svenskt territorium skulle komma att bli världens mest hatade nation?
För den som inte redan insett det, så syftar liknelsen ovan på staten Israels tillblivelse och sedermera utveckling i krig och fred(?). Förgrundshistorien till statens Israels tillblivelse innehåller förvisso andra inslag, däribland judeförintelse och kolonialism — resonemanget ovan är med andra ord enbart en liknelse. Historiska skeenden kan ju inte ändra kontext hursomhelst utan att innebörden och förutsättningarna förändras — men liknelser kan likväl användas retoriskt för att visa en poäng! Min poäng med denna liknelse är att visa på att det finns anledningar att kritisera Israel, att det finns förståeliga orsaker till irritation mot landet.
Man kan tycka vad man vill om dagens Israel. Man kan hylla dess demokrati och ha förståelse för dess inställning gentemot grannländerna. Man kan likaledes tycka illa om dess inställning och bortse från att landet ligger insprängt i fientlig miljö. Men nog måste väl ändå den mest hängivne Israel-vän hålla med om att själva statsbildningen var högst olycklig? Att överlevande judar flyttar till Mellanöstern för att de tycker sig historiskt "höra hemma" där är en sak, men från det till att utropa en egen judisk stat där det redan bor andra människor, med hänvisning till religiös pseudohistoria och förment gudomliga löften? Jag finner det hela tämligen bisarrt...
Jag undrar just hur världsopinionen hade ställt sig ifall Hitler hade struntat i europeiskt krigeri, och istället dragit sina "arier" till den historiska vaggan i trakterna av Indien för att där utropa en arisk stat. Hade han fått tummen upp, eller bemötts med burop? Och framförallt: hur skulle dagens människor ha sett på denna "ariska" stat?
Tidigare ikväll såg jag på ett mycket intressant avsnitt av Vetenskapens värld. Det handlade om makarna Marie och Pierre Curie, deras dotter Irène Joliot Curie och svärson Frederic. Förutom rent biografiskt stoff fick man som tittare en inblick i den naturvetenskapliga utveckling som bl.a. ledde fram till kärnkraft och atombomb. Vidare fick man sig till livs ytterligare aspekter av världskrigens och totalitarismens hemskheter. Avsnittet gav även en inblick i konkurrensen bland nobelpris-kandidaterna. Det visade sig att makarna Joliot Curie vid två tillfällen var snubblande nära upptäckter som senare kom att belönas med nobelpris. Till slut fick det ändå ett välförtjänt nobelpris i kemi!
När Irène Joliot Curie gick ur tiden 1956 så vädjade de anhöriga att begravningen skulle vara befriad från religiösa och militära inslag. Detta av naturliga skäl, eftersom Joliot Curie i livet hade varit ateist. Som fransk medborgare hade hon även drabbats av krigets elände, och dessutom fått uppleva hur bl.a. hennes grundforskning utnyttjades till militär tillämpning i form av atombomben. Militära inslag skulle således även de ha varit fel — trots att sådana säkert var naturliga inslag i ståtliga statsbegravningar.
Oavsett om man är intresserad av vetenskap, historia eller människors livsöden, så kan jag varmt rekommendera avsnittet. Programmet lär gå i repris, och kan även ses via nätet under de närmsta dagarna.
I dagarna är det 150 år sedan Charles Darwins epokgörande verk "Om arternas uppkomst" (eng: "On the origin of species") först såg dagens ljus. Evolutionsteorin i sin ursprungliga form har dock förfinats en hel del sedan dess, och är sedan länge den gängse förklaringen till livets mångfald på vår planet. Trots evolutionsteorins vetenskapliga tyngd, så finns det fortfarande personer som sätter större tilltro till religiösa sagor. Knappast någon påstår längre att människor och djur kommit till på det sätt som beskrivs i t.ex. grekisk/romersk eller fornnordisk mytologi — men tron på den kristna mytologins motsvarande berättelser är fortsatt stark.
Hur kommer det att se ut om ytterligare 150 år? Kommer det fortfarande att finnas personer som tar avstånd från vetenskapens bild av livets uppkomst och utveckling? Förmodligen. Religiösa myter är seglivade och så länge religiösa grupperingar isolerar sig, så kommer det att vara svårt för vetenskapens ljus att tränga in. Det är därför av vikt att religiösa subkulturer inte förblir isolerade — ett sätt att motverka detta är att förhindra religiösa friskolor! Genom att barnen garanteras en sund skolundervisning utan religiösa dogmer, och kommer i kontakt med barn från andra miljöer, så blir det uppväxande släktet förhoppningsvis så pass upplysta att de inte sväljer de religiösa myterna och traditionerna rakt av...
Böcker, böcker, böcker. Med anledning av B-uppsatsen i historia har jag spenderat ett par dagar på Forskningsarkivet i Umeå. Där har jag suttit och tittat igenom gamla bouppteckningar efter uppgifter om vilka böcker man hade i hemmen på 1800-talet. Att det skulle vara mycket kristen litteratur hade jag misstänkt, men att vanliga bönder och inlandsbor skulle ha så pass mycket postillor och uppbyggelseböcker hemma hade jag inte väntat mig. Postillor verkar det dessutom ha funnits en uppsjö av: Luther, Retzius, Scriver, Ekman, Nohrborg och Arndt är bara några av de förkunnare som författat sådana.
Apropå gamla böcker så hittade jag bland gamla släktsaker för en tid sedan följande lilla skrift: "Kärlekspostiljonen - Brefställare för Älskande af E.N.F. Ästman (E.C. Askerbergs förlag, 1888)"
Som titeln antyder rör det sig om en handbok i hur man skriver kärleksbrev och hur man på bästa sätt charmar sin hjärtevän. Innehållet är faktiskt ganska charmigt och tänkvärt. Eller vad säger ni om författarens nedanstående råd till unga kvinnor?
"Vill du icke blifva bedragen, så tro aldrig en ung man, när han i de första timmarne af er bekantskap svär dig evig kärlek, ty, — tro mig — han ljuger. En man, som verkligen intresserar sig för dig, skall icke genast vara tillhands med en ed. Vidare, lägg icke för stor vigt på karlars smicker, i synnerhet om din spegel säger dig, att du icke är ful. De elaka karlarna slösa med sitt smicker som sockergryn utan att mycket tänka derpå. Den man som har en verklig böjelse för dig, är sparsam i denna mutningsartikels utdelande."
Förresten, la ni märke till den fyndiga ordvitsen i författarpseudonymen?
Jag har inte haft tid att tänka ut något djupare inlägg, men här kommer i alla fall några kommentarer om dygnet som gått:
Till att börja med så kan jag konstatera att uppslutningen till Naturskyddsföreningens föreläsning igår var dålig. I likhet med föreläsningen innan så var det bara 14 personer som infann sig. Vi som var där hade dock en mysig stund tillsammans. Efter en intressant föreläsning följde tankeväckande diskussioner. För att inte tala om det goda fikat!
På hemväg från evenemanget blev jag stoppad av polis för nykterhets- och körkortskoll — vilket jag inte hade något emot! Det var trevligt att se poliser i Bjurholm, det är ju inte alltför ofta man får den förmånen nuförtiden. Inlandspoliser är ju ett tämligen utrotningshotat släkte...
I bussen fick jag sedan känna på konsekvenserna av broförbudet i Spöland. Omvägen via Brån, Överboda och Teg var dock inte så farlig. Resetiden blev förvisso längre, men jag var ute i god tid och hade trots förseningen tid till två timmars seminarieförberedelser på universitetet ...
Idag har jag alltså varit på universitetet, detta till följd av ett schemalagt seminarium på den B-kurs i historia som jag läser på distans. Seminariet var på det hela taget givande. Förutom den intellektuella tillfredsställelsen så fanns även andra anledningar att trivas — universitetet kryllar ju nämligen av smarta och snygga studentskor! Ibland känner man sig rent av som en pilsk hund omgiven av löptikar, när man befinner sig i campus-vimlet. Någon lycka på den akademiska köttmarknaden har jag dock än så länge inte haft...
När jag efter intagen lunch befann mig på UB så aktiverades plötsligt högtalarsystemet, och namnet på nobelpristagaren i litteratur ropades ut. Som vanligt var det ingen författare jag läst, och än mindre hört talas om...
På bussen till Bjurholm, och väl framme, så var jag social med ett par fjolårsnior (hur nu en autist kan klara det...). Det var kul med en pratstund, och roligt att höra hur det går för dom på sina respektive gymnasieäventyr. En av mina f.d. elever visade sig studera på ett kombinerat samhälls- och naturprogram. På min tid fanns inget sådant alternativ — jag gick ett renodlat samhällsprogram. Om det hade varit idag så hade nog jag också föredragit mixvarianten...
För den som vill testa sina historiekunskaper om Andra världskriget, så finns möjlighet till detta på DN:s webbplats. Visserligen berör frågorna huvudsakligen intetsägande faktakunskaper av "vi i femman"-karaktär, men det kan ju ändå vara kul att testa sig.
Själv fick jag följande resultat:
"9 rätt av 15 möjliga
Av de 6779 personer som hittills gjort testet, klarade du dig bättre än 2576 (38%)."
I egenskap av utbildad — och allmänt historieintresserad — SO-lärare, så vet jag inte om jag ska vara nöjd eller skämmas...
Som historieintresserad person måste jag förstås säga något om gårdagens evenemang i Sävar. Tyvärr kunde jag själv inte vara med, då jag är inne på slutspurten av mina sommarkurs-studier. Kul ändå att det hela kom till stånd. Förhoppningsvis leder uppmärksamheten kring Sveriges senaste krig till att fler får upp ögonen för historieämnet, och att uppskattningen för freden ökar hos svenskarna. Den långa fred som Sverige har haft är ju få länder förunnat.
Man får även hoppas att svenska skolor i fortsättningen blir bättre på att upplysa om både kriget som helhet och de enskilda slagen vid bl.a. Sävar, Ratan och Hörnefors. Kriget ledde ju till förlusten av Finland — vår östra landsdel, och indirekt till maktskifte på Sveriges tron. Givetvis påverkades även den civila befolkningen. Spåren som kriget satte i Västerbotten borde rimligtvis vara en utmärkt inkörsport för såväl historiestudier i allmänhet, som för problematisering om krig som mänsklig företeelse.
Vad jag själv kan minnas, så berördes finska kriget inte nämnvärt i undervisningen — vare sig i grundskolan eller i gymnasiet. Själv fick jag upp ögonen för händelserna via mitt historieintresse, och ytterligare då jag via släktforskning blev varse om att förfäder bodde i Sävar vid tiden. Min farfars farfars far var nämligen bruksinspektor, och enligt somliga källor ska han på något sätt ha deltagit i kriget. Det ryktas även om att han, eller någon annan i hushållet, vid en räd ska ha erövrat en rysk flagga. Det skulle vara intressant att veta om det ligger någon sanning i detta, eller om det bara är skrytsamma skrönor...
Så här i kräfttider kom jag att tänka på en klassisk valaffisch. När svenskarna med mycket knapp majoritet röstade nej till spritförbud 1922, så ansågs Albert Engströms propaganda-affisch ha spelat en avgörande roll. Själv är jag tveksam till om den verkligen skulle ha varit så viktig för utgången av valet, men den var säkerligen en bidragande orsak.
Affischen uppmanade folket att rösta nej till spritförbud, med motiveringen att "Kräftor kräva dessa drycker!". Den upplyste vidare om att "du måste avstå från kräftor om du icke röstar nej".
Om nu kräftorna inte är tillräckligt välsmakande utan tillhörande starkdrycker, vad förlorar man då på att avstå från kräftor? Om kräftorna endast är ett svepskäl för att få dricka sprit, så kan ju rimligen inte kräftätandet i sig fungera som argument för att rösta nej till spritförbud! Folket lät sig dock övertygas.
Hursomhelst tycker jag att det är ett förvånansvärt ologiskt resonerande för att komma från en ledamot av Svenska Akademien...
Idag har jag varit med nära och kära i Örnsköldsvik. På det hela taget har det varit en trevlig dag, och det härliga vädret gjorde ju inte saken sämre. Visst håller ni med om att det är skönt med sol och värme efter allt detta dystra regn?
Det är långt mellan gångerna som man kan se mig i klädaffärer, men denna dag lockades även jag av de myckna rea-utbudet. Jag passade bl.a. på att köpa ett par fräcka lila bad-shorts. När jag ska använda dem återstår att se...
Lite bilder från dagen som varit:
En "gammeldags" glass på kajen — svensk sommar när den är som bäst!
Inget Öviks-besök utan bangolf!
Gränsmärket vid gamla kustvägen i närheten av Ava havsbad — en kulturhistorisk pärla! Det monumentala märket är rest för 240 år sedan, av mannen som gett namn åt staden Örnsköldsvik. Överst på stenen finns Adolf Fredriks kungliga monogram. Därunder står det:
GRÄNSEMÄRKE
EMELLAN
WÄSTERNORRLANDS
OCH
WÄSTERBOTTNS
LÄNER
ÅHR - 1769
UPREST AF
P.A ÖRNSKÖLD.LANDSHÖF.ÖF.W.NORL.
RIDD.AF.K:M:NORD.ST.OR:
Översatt till modern svenska (och utan förkortningar):
Gränsmärke mellan Västernorrlands och Västerbottens län
År 1769
Upprest av Per Abraham Örnsköld, Landshövding i Västernorrland samt riddare av kungliga Nordstjärneorden.
Jag tänkte passa på att ge er ett boktips: "Palestina-konflikten" av Sune Persson. Den har förvisso några år på nacken och täcker bara perioden fram till 1994, men redogör ändå på ett bra sätt för historien bakom krigen och oroligheterna i en av världshistoriens största konflikthärdar. Jag har läst boken inom ramen för en sommarkurs vid universitetet, och måste säga att den vidgat mina vyer.
Efter att ha tagit del av omständigheterna kring staten Israels tillblivelse, så har det blivit lättare att förstå frustrationen hos palestinierna. Storbritannien och andra europeiska kolonialmakter hade mer än ett finger med i spelet, och även om de sionistiskt påverkade stormakterna stödde den nya staten i all välmening — som en sorts kompensation för de tyska nazisternas judeförintelse — så kan man inte komma ifrån att de samtidigt åsidosatte palestiniernas intressen.
Oavsett vilka sympatier man har som läsare, så guidar boken en genom konfliktens olika faser, och ger på vägen ny kunskap. För den som vill veta mer om Palestina-konflikten och dess politiska följder, så kan jag därför varmt rekommendera boken!
Att vara historieintresserad har sina fördelar: man får upp ögonen för texter som man annars troligen gått miste om. Jag har kommit över ett exemplar av den 100-åriga boken "Blad ur Bjurholms församlings historia", skriven av Werner Bäckström. Den beskriver Bjurholms historia och ger en inblick inte minst i författarens samtida värld. I kapitlet Vidskepelse och övertro ger författaren ett exempel på äldre tiders föreställningar:
"En fyraårig gosse i Nyby gick till skogen och kom vilse. Man ur huse gick skallgång efter honom ett par dygn men utan resultat. Andra dagen kom en kvinna springande till pastorn med hälsning, att han skulle låta ringa i kyrkklockan, så att trollen, som alldeles säkert tagit pojkstackarn, måtte bli tvungna att lämna honom ifrån sig. [...] Hur hjärtlös och okristlig kvinnan än ansåg pastorn var, kunde ingen ringning beviljas. Den hade heller inte gjort nytta i något avseende, ty gossen fanns död i ett busksnår bortom en bäck, över vilken ingen trott den lille skulle kunnat kravla sig. Trollen voro alldeles säkert oskyldiga."
En lustig anekdot, eller hur? Bäckström avslutar kapitlet med att konstatera att sådant skrock genom bl.a. förbättrad folkupplysning ersatts av "en mera sann och verklig syn på saker och förhållanden". Det låter ju bra, om det inte vore för att boken i övrigt är att likna vid en lovsång till kristendomen och dess gud. Boken skrevs förvisso i en tid när religionen fortfarande i mångt och mycket styrde det svenska folkets liv, men nog är det väl ändå lite märkligt att författaren skoningslöst avfärdar tron på trolltyg, samtidigt som han gladeligen accepterar tron på en allsmäktig gud som styr och ställer? Det finns ju lika lite belägg för gudar som det gör för troll!
Vem vet, trollen kanske inte var så oskyldiga trots allt? Det kan ju ha varit elaka troll som burit pojken över bäcken och sedan tagit honom av daga...
Idag är det vår kronprinsessas födelsedag, det är alltså 32 år sedan Victoria Bernadotte såg dagens ljus för första gången. Idag är det också 220 år sedan franska revolutionen utbröt på allvar, i och med stormningen av Bastiljen. Revolutionen i Frankrike fick de övriga kungahusen i Europa att våndas — deras makt kunde inte längre tas för given.
Med tanke på dessa saker, så kan det vara läge att dryfta frågan om Sveriges statsskick. Ska vi fortsätta med monarki, eller är republik att föredra? Rojalistiska föreningen är för monarki. Deras motpart Republikanska föreningen argumenterar i stället för republik. Här följer ett axplock av de olika parternas argument:
"Monarki går inte ihop med demokrati eftersom rollen som statchef går i arv inom en och samma släkt". Statschefen ska istället utses "på ett demokratiskt sätt efter kompetens och duglighet".
Monarkin i Sverige kan sägas vara "ett väl fungerande statsskick som samverkar med demokratin" — den politiska makten ligger ju hos riksdagen. Dessutom fostras tronarvingen "från första början till att bli en bra statschef", och detta "utan politiska förtecken".
"Monarkin vilar på en tusenårig tradition och är ett arv som måste bevaras". Arvsrätten är i sig "en garanti för att den historiska förankringen skall bibehållas." Kungen är dessutom "en viktig samlande symbol för hela nationen".
"Dåliga seder ska förändras, även om de har en lång historia. Historien ska inte glömmas bort, men bör heller inte styra vår nutid." Kungen som symbol? "Nja – en symbol alla monarkianhängare kan samlas kring, möjligen. Och hur värdigt är det att frånta ett barn rätten att forma sitt eget liv, för att göra det till
nationens maskot?"
Monarkin ger bra goodwill för Sverige. "Undersökningar har [...] redovisat att det sannolikt handlar om ett värde som mångfalt överstiger de kostnader som kan hänföras till monarkin."
En "demokratiskt vald statschef" skulle ge en mer "rättvis bild av Sverige ute i världen". En statschef "som är vald med sin kompetens och sina meriter som grund" borde kunna marknadsföra vårt land bättre än en kung som ärvt sitt ämbete. Notera dessutom "symbolvärdet i att införa republik" — "snacka om pr för Sverige!".
Som synes finns det olika sätt att se på saken. Själv håller jag med om att ärvda ämbeten rent principiellt är förkastligt och icke överensstämmande med hur en modern demokrati bör vara. Jag är dock inte så säker på att republik i praktiken skulle vara att föredra. Vi har ju för övrigt en "lill-president" i stadsministern redan, och det fungerar väl? I republiker som Israel och Italien finns presidenter, men de enda man hör om i nyhetsflödena är deras premiärministrar (regeringschefer, d.v.s.
motsvarigheten till statsminister). Sedan finns länder som USA, där presidenten snarast förefaller allsmäktig...
Som historie-nostalgiker så tycker jag att PR-värdet med en monarki (det finns trots allt inte så många monarkier kvar) inte är att förringa. Det svenska kungahuset har ju även bättre rykte än många andra kunga- och furstehus (läs: Storbritannien, Monaco). Å andra sidan tror jag inte att monarkin i Sverige kommer att överleva hur länge som helst — Victoria blir nog den sista att vara statschef för en svensk monarki...
Som lättsam avslutning på detta inlägg bjuder jag på en i sammanhanget passande(?) låt, uppsnappad på Youtube. Det rör sig om en högtidsstund för den som uppskattar Richie Blackmore's virtuosa gitarrspel, Cozy Powell's dundrande trummor och "lejonlungan" Ronnie James Dio's mäktiga stämma. Kort sagt, hårdrocksnostalgi av bästa slag: "Kill the King" med Rainbow! Skruva upp ljudet på max, och njut!
Men du, ta inte budskapet alltför bokstavligt... :-)
Starta en blogg!
Logga in
Registrera dig
Kontakt
Ingemar
Inlägg - RSS 2.0
Detta inlägg är kopplat till denna artikel på vk.se.
Kommentarer: 0
Kategorier:
Historia
Politik och samhälle
Etiketter:
Turkiet
armenier
folkmord
omröstning
Osmanska riket
historia
