Religionskritiken är inte ny — redan för 100 år sedan var apologeter i farten för att försvara kristendomen mot fritänkare (d.v.s. ateister och religionskritiker). En av dessa hette H.L. Hastings — författare till bl.a. "14 hårda nötter för fritänkare". Boken (eller snarare häftet) är en kampskrift för kristendomen. Den består av 14 korta betraktelser, i vilka författaren försöker argumentera för kristen tro utifrån episoder och reflektioner från vardagen. Översättaren skriver i förordet till fjärde upplagan:

"Särskilt i dessa tider, då förnekelse och fritänkeri anses nästan som en modesak och då man på alla håll gör försök att avsätta Gud, anser översättaren, att denna lilla skrift fortfarande skall bliva ett viktigt inlägg i dagens mest brännande fråga."

Många av argumenten som framförs i nämnda skrift återkommer i debatten än idag, och därför tänkte jag passa på att kommentera argumenten i fråga. I det här inlägget tar jag upp den första "hårda nöten" som Hastings serverar. De andra "nötterna" kommer jag att ta upp en och en vad det lider. Håll ögonen öppna!

Hastings första argument för kristendomen utgår från att denna skulle vara en hälsosam religion. Han frågar sig retoriskt varför bibelns föreskrifter "i allo överensstämma med naturens och hälsans lagar" ifall såväl bibel som kristendom är båg. Han räknar sedan upp en mängd (förment) goda dygder som religionen föreskriver:

"Den själfbehärskning, återhållsamhet, nykterhet, renhet och kyskhet, som bibeln fordrar, skulle varje förståndig läkare föreskriva, antingen han följde sin egen föreskrift eller icke. De passioner och häftiga sinnesrörelser, som bibeln förbjuder, verka menligt på människans hälsa. Vreden har fört mången i en förtidig grav. Rusdryckerna ha slagit tusenden. Hat och avund förorsaka dålig matsmältning och oräkneliga plågor. Lustar och begärelser föra krig emot såväl kroppen som själen."

Bortsett från det där med kyskhet och lustar, så skulle nog en modern läkare instämma i resonemanget ovan. Men vad bevisar det? På vilket sätt stärks sanningsvärdet hos den kristna religionens trossatser av att de dygder som den uppmuntrar till överlag är vettiga? På vilket sätt blir det mer troligt att Jesus föddes av en oskuld, dog och återuppstod, bara för att den av honom inspirerade religionen påbjuder självbehärskning och nykterhet? Huruvida den kristna religionen är hälsosam eller inte låter jag vara osagt. En del av de dygder som den uppmuntrar till må vara hälsosamma, andra inte. Det spelar dock ingen roll för dess sanningsvärde. Dygderna som författaren tar upp är dessutom inget unikt för kristendomen. Med samma retorik skulle man kunna använda andra religioners dygder till försvar för deras respektive sanningsvärde...

Hastings försöker dock inte argumentera för religiositet överlag, utan just för den kristna religionen. Därför slänger han in följande vedklabb i brasan:

"De evangeliska föreskrifterna bidraga till det mänskliga livets varaktighet, under det att resultaten av fritänkeri och hedendom medföra sjukdom och död i dess värsta former till människors barn.

Varifrån komma dessa pester och farsoter, som ödelägga städer och folkslag? Månne från länder, där evangelii ljus lyser? Nej, visst icke. Koleran kallas 'asiatisk', och denna farsot, tillika med många andra förskräckliga sjukdomar, kommer från de östra länderna, varest människorna ligga nedsänkta i synd, döende av brist på kunskap om den sanning, som uppenbaras i bibeln."

Om man bortser från den nästintill rasistiska tonen i citatet ovan, så blir kontentan av Hastings resonemang: kristen tro förhindrar epidemier medan ateism och icke-kristen religiositet ger upphov till epidemier och barnadöd. Detta är naturligtvis nonsens!

Vad har epidemiers ursprung med ursprungsorternas religion att göra? På vilket sätt försämras barnens livsvillkor av att de tillkommer i en kultur som tvivlar på existensen av gudar? Visst är somliga kulturer i högre grad än andra mottagliga för epidemier och barnadöd. Ofta är orsaken fattigdom (och fattigdomen försvinner inte bara för att kristendom införs!), men visst kan religiösa sedvänjor också spela in. Å andra sidan är det inget som är unikt för icke-kristna kulturer. Bland extremkristna så kan det rentav vara farligt för de uppväxande barnen: det har hänt mer än en gång att barn i onödan fått sätta livet till p.g.a. att föräldrarna sätter större tilltro till den kristne guden än till modern läkarvetenskap.

Vill man argumentera för en kristen tro — en tro på att det finns en allsmäktig gud som skapat denna värld, satt en halvgud till världen som sedan återuppstod o.s.v. — så vill det till bättre argument än vad Hastings ger i sin första betraktelse. Den första "hårda nöten" visade sig sålunda vara lättknäckt...

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kristendom, apologetik, religionskritik, ateism

I SvD har det den senaste tiden debatterats flitigt om de föreslagna ändringarna i kursplanen för religion. Det kan sägas ha börjat med att Jan Björklund klagade på att formuleringar om kristendomens betydelse tagits bort. Björklunds uttalande blev ivrigt påhejat av egoistiska kristna — det är tydligen inte bara i hotellrummen utan även i kursplanerna som kristendomen ska ha företräde...

Som respons på uttalandet från Björklund, så publicerade därför representanter från Humanisterna en debattartikel på SvD Brännpunkt. I den kritiserades Björklunds utspel, och samtidigt infördes invändningar mot motiven till att kristendomen skulle ha företräde i undervisningen. Resonemanget var förvisso inte helt genomtänkt; bara för att exempelvis värderingar i kristendomen inte nödvändigtvis har kristet ursprung, så innebär ju inte det att kristendomen inte ska ha cred för att ha infört dem! Huvudidén håller jag dock med om: varför ge kristendomen mer utrymme än andra religioner, i en tid när kristendomen (åtminstone i Sverige) inte har samma stora betydelse som förr?

I en replik står Björklund på sig och menar att kristendomen visst förtjänar en särställning. Han nämner bl.a. att "[m]er än 80 procent av befolkningen är medlemmar i olika kristna samfund". Detta beror dock huvudsakligen på att de flesta svenskarna har förbaskat svårt att frigöra sig från traditioner och släppa medlemskap de aldrig gått in i av fri vilja — något som förstås Björklund också borde veta. Men det är klart, då han inte ens har koll på sina egna ansvarsområden så kanske det är för mycket begärt...

Förutom Björklund har även andra gett sig in i debatten på SvD — allihopa kritiserande Humanisternas inlägg på olika grunder. Den som vill kan läsa Humanistbloggen där kritiken tas upp och besvaras. Jag tänker i stället ta fasta på det sista citatet i Björklunds replik:

"Det är möjligt att en del ateister skulle önska att religion och kristendom kunde utraderas och att skolan skulle propagera mot religion. Men skolans uppgift är inte att ta ställning för eller emot olika livsåskådningar. Skolans uppgift är, anser jag, att undervisa om olika religioner, men lägga tyngdpunkten på den religion som påverkat oss mest."

Visst behövs en gedigen kunskap om kristendomen för att förstå den svenska och europeiska historien, och självklart ska denna undervisning vara objektivt hållen. Å andra sidan måste man ha i åtanke att kristendomens historiska särställning tydligt framkommer i historieämnet. Att kristendomen i mångt och mycket har påverkat Sverige är därför inget som försvinner från undervisningen, bara för att ett par rader i kursplanen raderas. Man kan tycka att det skulle behövas mer detaljerade kunskaper om kristendomen för att — inom ramen av historieämnet — verkligen förstå kristendomens påverkan. Men då borde man väl också argumentera för att samhällskunskapen skulle koncentrera sig på undervisning av diktatur snarare än demokrati, eftersom (monarkisk) diktatur är det som längst har påverkat landet? På något sätt misstänker jag att liberalen(?) Björklund inte vill kännas vid en sådan undervisningsmodell...

Dessutom är skolan inte enbart till för att eleverna bättre ska förstå dåtid och nutid. Än viktigare är att ha beredskap inför framtiden. För att kunna orientera sig i en alltmer globaliserad värld behövs en gedigen kunskap om islam, hinduism och andra religiösa tanketraditioner. En del av dagens miljötänkande hämtar inspiration från s.k. primitiva religioner hos ursprungsfolk (bl.a. hopi-indianerna). Hur ska man förstå det om man i religiös väg huvusakligen enbart berört Jesus och kristendomen?

I religionsämnet bör eleverna presenteras för samtliga världsreligioner, men även andra livsåskådningar som har betydelse för många idag. Kristendomen bör inte ha någon särställning i detta avseende. Religionernas uppkomst, idévärld och samhällspåverkan bör problematiseras — men detta är inget som sker i religionsämnet alléna. Som Christermagister påpekar, så går de s.k. SO-ämnena in i varandra. Religion är inte helt fristående från historia, ej heller från geografi eller samhällskunskap. Religioners uppkomst och idévärld granskas huvudsakligen i religionsämnet. Dess faktiska samhällspåverkan (positiv och negativ) tydliggörs i övriga SO-ämnen (men även i exempelvis svenskämnet). Är det något problem med det?

Under min egen skoltid har kristendomen tveklöst haft en särställning. I lågstadiet presenterades de bibliska berättelserna som sanna — i alla fall upplevde jag det så. Under högstadiet och gymnasiet gick man pliktskydligast igenom islam och judendom, samt hinduism och buddhism, men nog var kristendomen i centrum! Själv tyckte jag religionsämnet var grymt tråkigt när det begav sig. Idag är jag desto mer intresserad. Kanske hade mitt intresse väckts snabbare om man inom religionsundervisningen även hade granskat religionsfenomenet kritiskt (Varför finns religioner? Hur har de överlevt? Kan alla ha sanningsanspråk? Hur uppstod myterna?), samt tagit upp t.ex. samisk och fornnordisk religion...

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om skolan, kursplan, religion, kristendom, Humanisterna, Jan Björklund

Som argument för monarkins bevarande framförs ofta kungens funktion som "samlande symbol" för nationen, med andra ord en slags förebild för folket. Tänk vilken bra förebild kronprinsessan Victoria skulle vara om hon valde en borgerlig vigsel, då skulle hon ju visa på att det inte alls är nödvändigt att gifta sig inför en gud och i en kyrka. Detta lär dock knappast bli verklighet: förberedelserna inför sommarens kungliga bröllop i Storkyrkan är ju i full gång. Dessutom skulle Victoria troligen mista sin kronprinsessstatus om hon gifte sig borgerligt. För att komma i fråga som regerande monark så stadgar successionsordningen att denne måste vara kristen, och då hör det förstås till med ett kyrkobröllop.

Samma lag stadgar för övrigt att monarken måste uppfostra sina barn i enlighet med luthersk kristendom. Vare sig monarken eller hans/hennes barn är sålunda föremål för någon egentlig religionsfrihet:

"§ 2. Vad i denna successionsordning är stadgat om Konungen skall, om Drottning är statschef, gälla henne. Lag (1979:935).
[...]
§ 4. Såsom 2 § i 1809 års regeringsform uttryckligen stadgar, att Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten. Lag (1979:935)." (Successionsordningen)

Med tanke på vad den Augsburgska trosbekännelsen handlar om, så räcker det inte med att enbart vara kristen. Monarken måste dessutom vara fördömande mot alla religiösa oliktänkare, instämma i arvsyndens existens och bokstavligt tro att nattvarden handlar om att äta den kristne gudens kropp och blod. Om monarken ska kännetecknas av sådan dogmatisk inskränkthet, så kan väl statschefsskapet knappast vara förenligt med rollen som förebild för folket? Jag kan bara hålla med herrar Sturmark och Swärd, som på Newsmill yrkar för ändring av grundlagen om monarkin.

Nu vet jag ju inte vad Victoria och Daniel egentligen har för inställning till religiösa spörsmål. Enligt lagen ska Victoria ha fostrats till en tvättäkta inskränkt kristen, men det tvivlar jag starkt på att kungen och Silvia har gjort. Tvärtom har ju Victoria i ett flertal intervjuer gjort ett mycket sympatiskt uttryck! Om Victoria och Daniel är bekännande kristna så ska de givetvis gifta sig kyrkligt. Om de å andra sidan är mer sekulära i sina respektive livsåskådningar, så tycker jag verkligen att de ska ta chansen och visa detta genom att arrangera en borgerlig vigsel. Allt annat skulle var hyckleri — förvisso förståeligt med tanke på lagens bokstav — men likväl hyckleri.

Aftonbladet skriver idag om hur Victoria och Daniel laddar inför "sitt drömbröllop". Tänk vad kul om drömmen hade handlat om annat än altargång och prästprat — om Storkyrkan var utbytt mot Stadshuset och prästerna utbytta mot icke-kyrkliga officianter. Då skulle kanske också trenden i bröllopstidningar (och på bröllopssajter) luta mer åt borgerligt än kyrkligt...

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kronprinsessan Victoria, bröllop, religionsfrihet, successionsordningen, augsburgska trosbekännelsen

I den svenska bloggosfärens skeptiska kretsar har en aktuell Umeå-avhandling väckt starka känslor. Det rör sig om en avhandling i teologi, som har den vetenskapligt minst sagt kontroversiella slutsatsen att "det genom att iaktta naturen kan vara möjligt att få kunskap om existensen av en skapare".

I den sammanfattande introduktionen (som finns för nedladdning här) skriver författaren/teologen Mats Wahlberg följande:

"Sometimes when I happen to see a moose running across a bog in the woods, a flock of birds landing in an autumn coloured tree, a lion ripping apart a gazelle on some TV channel or when I, in a meditative mood, simply observe the movements and sounds of the people around me in the seminar room, it can seem obvious to me that the organisms that I perceive are created. I cannot but believe that they, in some sense, are the results of intent and intelligence." (s. 9)

Denna personliga uppfattning — att naturen synes vara skapad, och därför måste vara det — är i stort sett vad avhandlingen går ut på. Wahlberg använder sig av bl.a. medvetandefilosofiska teorier för att få stöd för sitt resonemang, men argumentationen kan ändå sammanfattas sålunda: det går att få kunskap om existensen av en skapande gud enbart därför att Mats Wahlberg i sitt iakttagande av naturen tycker sig se ett verk av en skapande (guds)hand.

Wahlberg tillhör den gudstroende skara som godkänner evolutionen (och alltså underkänner bibelns auktoritet?), men han menar att en gud kan ha satt igång evolutionen, så att säga. Möjligheten att evolutionen och den iakttagbara ändamålsenligheten i naturen inte är en följd av gudomligt ingripande, tar han faktiskt upp:

"[I]s it not metaphysically possible that evolution could have occured and produced the same output as it actually did, even if God had not existed? If this is possible, can it really be true that God's intent and intelligence — if God indeed exists and created the world — is visible in nature? Yes. The expressiveness of nature in the actual world is compatible with the existence of a possible world in which God does not exist and evolution anyway occurs." (s. 247)

Wahlberg medger alltså att evolution utan gud är en möjlighet, men trist nog så menar han en sådan gudsfri evolution är lika (o)trolig som att vi människor i själva verket är zombies. Han menar sålunda att människor, metafysiskt sett, kan tänkas vara utan medvetanden trots att de ger sken av att ha medvetanden — och på samma sätt kan evolutionen ha uppstått på naturlig väg, trots att den (i Wahlbergs ögon) ger sken av att ha gudomligt upphov. Att den synbara ändamålsenligheten har ett gudomligt ursprung är måhända inte långsökt för den gudstroende, men vad är det som säger att en värld med en gud är mer sannolik än en värld utan gudar? Måhända beror gudsfixeringen på ämnet ifråga — det rör sig ju ändå om teologi — en "vetenskapsgren" där teismen regerar:

"From the point of view of theism, the cause in which God does not exist but evolution anyway occurs is a global bad case. As a theist, one has no reason to think, furthermore, that this bad case is any more probable than the above zombie scenario. It is surely metaphysically possible that evolution could have occured without God, but is it physically (nomologically) possible? For all we know, the evolution of life might have required a constant divine guidance (that God has causally intervened in the evolutionary process is [...] clearly compatible with everything we know about that process). But even if no divine interventions were necessary, and God's contribution was just to provide the conditions for a self-propelled evolutionary process, my point still holds. For all we know, it could be incredibly incredibly INCREDIBLY unlikely that a universe with exactly the right properties for an evolutionary process to occur would have existed if God had not created such a universe with the intention that a certain type of evolution would occur." (s. 248)

Det framgår tydligt att teologi är värderande: tesen att evolutionen uppstått utan gudshjälp anses nämligen som något mycket negativt, och utifrån den värderingen så ger man också sådana tankegångar mindre tyngd i sin argumentation. Det låter i mina ögon snarast vetenskapsfientligt! Det är ju som om man inom t.ex. historieämnet skulle ge förtur för en förklaring som man gillar framför en förklaring som man inte gillar, trots att den senare förklaringen har lika starkt, kanske rent av starkare, stöd i empirin. Så fungerar ju förintelseförnekelsen: trots att empirin stöder påståendet att förintelsen har ägt rum, så värderar förintelseförnekare den empirin mycket lägre än den slags empiri som de anser få stöd från.

För att återgå till Wahlbergs text, så anser han alltså att en evolution utan gud inte bara är värdemässigt negativ, utan även mycket osannolik. Han anser det rent av vara så osannolikt med en skapelse (den är ju skapad — det syns ju!) som inte är skapad, att det kan jämföras med sannolikheten att epileptiska handrörelser som på måfå klinkar fram ett klassiskt stycke på piano, verkligen uppfattas som avsiktligt spelande det klassiska stycket. Frågan är om det överhuvudtaget fallit Wahlberg i tankarna att själva existensen av en gud — med allt vad det innebär: allsmäktighet, evighet, ultimat godhet etc. — är minst lika osannolik...

Jag tycker mig också se en fixering vid mening. Det är allmänt känt att den mänskliga hjärnan söker göra våra uppfattningar meningsfulla. Om den inte gjorde allt för att strukturera våra sinnesintryck så skulle exempelvis inte synvillor vara möjliga. När molnen sveper över oss, så tycker vi oss se alla möjliga figurer, trots att det bara är...moln. Jag menar att många drar allt för stora växlar av mening och meningsfullhet. Man söker efter mening även där ingen mening finns. Att Wahlberg tycker sig se mening i naturen (som ett uttryck för gudomligt skapande) är fullt möjligt, men är det inte lika möjligt att Wahlberg bara ser det han vill se, och att det inte finns någon mening?

Wahlberg stöder som nämnts uppfattningen att evolutionen är igångsatt av en gud. Han menar att det finns en avsikt i "skapelsen" och att denna avsikt kommer från en gud. Han nämner dock något som inte nödvändigtvis behöver vara avsiktligt skapat, trots att det kan verka så genom dess uppenbart smarta beteende — nämligen Malaria-viruset. För hur skulle en allgod gud avsiktligt ha skapat något så elakt? Wahlberg menar alltså att (synbar) avsiktlighet tyder på en skapare — men ändå inte? Något motsägelsefullt!

Frånvaron av objektivitet tydliggörs med emfas i citatet nedan:

"For an atheist, it is certainly reasonable to claim that the fact that complex organisms appear to be intended has nothing to do with their actually being intended. From a theistic point of view, however, that claim is much less natural." (s. 253)

Såklart, teisten tar ju gudsexistens för given! Wahlberg medger att det egentligen är omöjligt (är det?) att veta huruvida han själv eller hans kritiker har rätt. Då kan man ju fundera på varför han kommer fram till den slutsats han gör. Vore det inte ärligare att medge att slutsatsen inte håller, än att påstå att den gör det — inte för alla — men för honom?

I ett avslutande kapitel diskuteras olika teologiska synsätt/traditioner och vilken nytta för teologin som avhandlingen kan tänkas ha. I kapitlet understryker han att det är lönlöst att använda bokens slutsatser för att övertyga icke-troende, men att den är värdefull trots att dess slutsatser knappast är av slaget som gemene (rationellt tänkande) man kan svälja. Enligt diskussionen kring teologi-traditioner så faller den typen av synsätt uppenbarligen in på den postsekulära skolan, d.v.s. de teologer som anser att teologisk kunskap är värdefull även om den inte godtags av resterande vetenskapsvärld som rationellt hållbar.Wahlberg gör heller ingen hemlighet av att avhandlingens slutsatser — om de är korrekta — stöder teism, monoteism, och i förlängningen en kristen världssyn...

Är det verkligen vetenskapens uppgift att övertyga om guds existens och argumentera för religiösa världssyner? Teologin tycks ju ha det syftet. Teologins värderande attityd (gudsexistens = bra, gudsfrånvaro = dåligt), och dess sekteristiska tendenser som kan skönjas ovan, gör att jag ställer stora frågetecken kring det vetenskapliga värdet av teologi. Filosofin som vetenskapsgren finns ju — inom religionsfilosofin behandlar man bl.a. frågor kring gudsexistens. Till skillnad från teologi så gör man det dock med objektivt förfarande och sakliga argumentation, byggd på logik och förnuft. Vad ska man då med teologi till? Dessutom finns ju religionsvetenskapen...

Är det kanske dags att skrota statligt stödd teologi, och kasta ut den från universiteten och högskolorna?

Läs mer om vad skeptikervärlden har att säga:

• Forum för vetenskap och folkbildning
• Humanistbloggen
• Humanisterna Umeå
• Techrisk
• Lindenfors blogg

Disputationen äger rum kl. 13.15 i hörsal E, humanisthuset, Umeå universitet, fredag den 22/1. För den som vill titta i avhandlingen finns ett blädderex på Universitetsbiblioteket...

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Umeå, avhandling, Mats Wahlberg, teologi, teism, vetenskap, religionsfilosofi

Det finns många slags beteenden som kan hänföras till kategorin hyckleri. Här är ett par:

1. Att icke-troende kvarstår i Svenska kyrkan
2. Att icke-troende gifter sig i kyrkan
3. Att icke-troende låter döpa sina barn
4. Att icke-troende låter konfirmera sig

Just dessa sorters hycklerier är lätta att avhjälpa. Lösningen är enkel:

1. Gå ur Svenska kyrkan!!
   (Varför vara med i en samfund vars trossatser du inte delar?)
2. Gift dig borgerligt!!
   (Om du är icke-troende — varför gifta dig inför en gud?)
3. Ordna en namngivningsceremoni i stället för en religiös rit!
   (För att ge barnet ett namn behövs varken präst eller kyrka!)
4. Välj en humanistisk konfirmation, eller strunta i att konfirmera dig överhuvudtaget!
   (Hur ska du kunna bekräfta en tro som du inte har?)

Läs även andra bloggares åsikter om hyckleri, Svenska kyrkan, dop, vigsel, konfirmation

I VK den 29/12 2009 hade Camilla Grepe en debattartikel betitlad "En icke-konfessionell skola?". I den frågade hon sig bl.a. hur begreppet icke-konfessionell ska förstås, samt efterlyste en orsak till varför hänvisningar till kristen tradition nödvändigtvis måste vara kvar i skolans styrdokument. Jag hade hoppats att Grepe skulle få en replik från någon skolpolitiker, men hittills är det bara två representanter med "bevara Sverige kristet"-attityd som gett sig in i debatten.

Först ut var Lennart Jacobson i VK den 11/1, men den repliken missade målet totalt. Jacobson måste ha missförstått Grepes artikel å det grövsta, för han gjorde sitt bästa för att försvara kristna friskolor (och kristendomen överhuvudtaget) emedan Grepes artikel handlade om skolor med kommunal huvudman. Man förstår varför VK inte lät publicera den repliken på Internet...

Nummer två att replikera var Henry Andersson i VK den 12/1. Han skriver bland annat:

"Visserligen har kyrkan skilts från staten - och det är bra - men det betyder inte, att kristendomen skilts från samhället. Det är inte önskvärt och egentligen inte heller möjligt. Det är odiskutabelt, att våra västerländska samhällen och deras värderingar bygger på kristendomen."

Det är måhända inte önskvärt ur Anderssons perspektiv att Kristendomen tappar fotfäste i landet, men frågan är varför hänvisningar till kristendomen måste finnas i skolans styrdokument? Det finns mig veterligen ingen hänvisning till kristen etik i lagböcker och författningssamlingar, varför måste det då finnas i skolans "regelverk"? Sedan skulle jag vilja modifiera Anderssons påstående: det är sant, odiskutabelt om man så vill, att den svenska värdegrunden influerats av en månghundraårig kristen tradition — men att påstå att värdegrunden är byggd på kristendom allena, det är i mitt tycke att ta i!

Det kan äga sin riktighet att kristendomen — i teoretiskt hänseende — predikar yttrandefrihet, människors lika värde, samt andra grundvärderingar som en demokratisk stat inte kan vara utan. I praktiskt hänseende — d.v.s hur kyrkor och andra religiösa representanter agerat genom åren — så är det dock tydligt att denna slags värdegrund varit allt annat än vanlig. Före 1952 kunde man exempelvis inte lämna Svenska kyrkan utan att inträda i ett annat, av staten godkänt, samfund. Faktum är att utvecklingen till en regelrätt demokratisk stat först kunde ske i en tid när religionens inflytande minskat!

Ordet åter till Andersson:

"Grepe skriver, att det är en förolämpning mot såväl icke-kristna invandrare som sekulära svenskar, om man fostrar eleverna i en kristen tradition. På det vill jag svara: Även de sekulära svenskarna njuter av frukterna av vår kristna kultur och bör känna till dess grund."

Frågan är vad Andersson menar med "vår kristna kultur"? Menar han kanske vanan att fira julafton utan Jesus, men med Kalle Anka? Åsyftar han möjligen den utbredda ovanan att handla på systemet och supa sig full på fredagkvällar? Är det oförmågan att (trots otro) ta steget ur Svenska kyrkan som han tänker på, eller måhända vår yttrande-, tryck- och åsiktsfrihet — möjligheten att leva sitt liv utan att behöva oroa sig för inskränkningar från religiösa överhögheter? Givetvis har kristendomen influerat den svenska kulturen, men denna kultur har ju så många andra influenser. Jag skulle nog påstå att kristendomen i realiteten inte alls har särskilt stor del i det moderna Sveriges kultur. För 100 år sedan var situationen naturligtvis en annan...

Grepes invändning var för övrigt att hänvisningen till kristendom insinuerar att förtrogenhet med kristendomen är nödvändig för att förstå skolans värdegrund, och att detta förhållande skulle vara en förolämpning mot de icke-kristna — på samma sätt som exempelvis konståkare skulle förolämpas om de fick höra att skridskoteknik bara kan förstås av de som är förtrogna med hockey. Grepe har måhända misstolkat textpassagen, det är inte sagt att styrdokumentens författare hade sådana baktankar. Å andra sidan kan man ju fråga sig, vilket också Grepe gör, varför man ska behöva tjafsa till det med hänvisningar till kristen etik om det nu är "rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande" man är ute efter?

Hänvisningen till "etik som förvaltats av kristen tradition" förefaller inte bara onödig, utan direkt farlig! Som Grepe påpekar, så kan textavsnittet (i kombination med en luddigt definierad "icke-konfessionalitet") användas som ursäkt för kristna företrädare att vinna mark i den kommunala skolan. Den som föjt Camilla Grepes blogg har insett att detta redan sker på många ställen, bl.a. genom skolkyrkor.

Man kan verkligen hoppas att någon ledande skolpolitiker (Jan Björklund kanske?) får upp ögonen för Grepes debattarikel, och tar sig tid att försöka besvara hennes frågor. Lagar och styrdokument som ger ingångar för religiös propaganda i den svenska skolan ska vi naturligtvis inte ha!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Camilla Grepe, läroplan, skolans värdegrund, kristendom

I en artikel i Kyrkans tidning meddelas att "Kyrkan räknar med miljontapp på tio år", ett uttalande som även VK och DN snappat upp. Kyrkokansliet i Uppsala har tagit fram en prognos över framtidens tänkbara medlemsutveckling, och enligt den räknar man med ett medlemstapp på ungefär 1,2 procent per år. På grund av att fler medlemmar dör bort än döps in, samt att utträdessiffrorna tenderar att bli allt högre, så antas alltså Svenska kyrkans medlemmar bli en miljon färre till 2020.

Planeringschefen Eva Brundin menar att utträdena nog inte är så mycket att göra åt, men att de vikande dop- och konfirmationstalen borde kunna påverkas. Och det är klart — med en kyrka som satsar på att ragga konfirmander med fotbollskonfirmation/rollspelskonfirmation, fiskekonfirmation och konfirmationsridläger, och som ändrar dopritualer för att inte skrämma bort tveksamma föräldrar — så borde det ju finnas alla möjligheter i världen att få bukt med vikande antal dop och konfirmationer.

Apropå den negativa trenden säger Jonas Bromander, analyschef på Uppsalakansliet, följande:

"Allt färre människor går med i organisationer och partier som serverar helhetslösningar. En av de stora utmaningarna handlar om hur kyrkan ska förhålla sig till att samhället är mer pluralistiskt och att människors levnadsvanor förändras."

Visst torde Svenska kyrkan ha en del att fundera på, men är verkligen anpassning till ett modernt och pluralistiskt samhälle något som kyrkan överhuvudtaget bör reflektera kring? Ligger inte kyrkans uppdrag blott i att samla de kristna som instämmer i traditionell luthersk gudstro? Har inte kyrkan tappat sitt existensberättigande om den tar mer hänsyn till sin omvärld än till sin religiösa tro?

För den som vill läsa mer om diskussionen kring ändrade dopritualer, så rekommenderar jag ett besök hos Storasyster i vassen. Läs gärna också vad jag själv skrivit om Svenska kyrkan i tidigare inlägg!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om konfirmation, dop, utträden, Svenska kyrkan, prognos, medlemsantal

När jag för en tid sedan satt på ett Umeå-fik fick jag syn på en hög reklambroschyrer om museéet "Den förhistoriska världen". Jag visste naturligtvis vad det rörde sig om, och funderade på hur dessa reklamblad hade hamnat på ett så ärevördigt café. Berodde det på okunskap om muséets inriktning? Rörde det sig om naivitet från personalens sida, eller fanns en medveten önskan från ansvariga på fiket om att locka besökare till Umeå-muséet?

Vanligtvis väntar man sig att ett besök på museum ska ge nya kunskaper, och att dessa kunskaper ska vara vetenskapligt grundade. Det är mycket tveksamt om detta gäller muséet ifråga. Det rör sig nämligen om ett museum där man i stället för vetenskaplig vederhäftighet stöder sig på pseudovetenskap och en religiöst färgad historiesyn - m.a.o. ett kreationist-museum. Läs mer på bloggen Akademisk Frihet, som granskat muséet ifråga. Jag har även snuddat på ämnet själv, i ett inlägg från ifjol.

Läs även andra bloggares åsikter om Umeå, museum, vetenskap, pseudovetenskap, kreationism

För ett par dagar sedan attackerades den danske "Muhammed-tecknaren" Kurt Westergaard. Nu har även svenske konstnären Lars Vilks hotats av dessa religiösa extremister. I båda fallen rör det sig om muslimer som inte tycks tåla någon som helst kritik. Genom historien finns även många exempel på kristna som inte accepterat att deras gud/religion kränkts.

Det är måhända inte konstigt att religiösa tar anstöt när saker de håller kära utsätts för kritik och förlöjliganden. Märkligt är dock att dessa individer — troendes på en allsmäktig gud — inte tror att denne gud är mäktig nog att själv hantera religionens kritiker. I bibeln finns flera passager där den judiske/kristne guden tar daga av folk som inte behagar denne. Säkerligen finns sådana avsnitt även i Koranen. Såvida guden inte tappat sin allsmäktighet under årens lopp, så är det väl snarast att kränka guden genom att bete sig på detta sätt, d.v.s. att insinuera gudens maktlöshet genom att göra "smutsjobbet" själv?

Läs även andra bloggares åsikter om religion, extremism, islam, Muhammed, kränkning, Lars Vilks, Kurt Westergaard

När man läser insändare i olika tidningar, så häpnas man över den okunskap som tydligen är rätt så utbredd bland allmänheten. Många miljö-ovänner raljerar över klimatförändringar och växthuseffekt enbart på grundval av att kortfristiga vädertrender tycks motsäga dem. Antingen så har många skolkat från geografi-lektionerna i skolan — eller också har de helt enkelt glömt vad de en gång fått lära sig, nämligen att klimatförändringar är förändringar över en lång tid. Att det för närvarande är rätt så kyligt (kallare än i fjol?) motsäger alltså inte det faktum att vi går mot varmare tider!

En annan utbredd missuppfattning rör evolutionsteorin. Jag låter det vara osagt om orsaken till detta är skolk, glömska eller bristfällig biologi-undervisning. Hursomhelst, många tycks tro att evolutionsteorin säger att människor härstammar från apor. Detta är fel! Enligt evolutionsteorin är vi förvisso släkt med aporna, men den säger inte att aporna är våra förfäder. Vad evolutionsteorin säger, är att människor och apor härstammar från en gemensam förfader! Darwin häcklades under sin levnad p.g.a. denna missuppfattning. Högfärdiga människor — matade med religiös propaganda om den mänskliga rasens överlägsenhet — kunde absolut inte tänka sig att mänskligheten härstammade från apdjur...

Läs även andra bloggares åsikter om miljö, klimat, evolution, Darwin, missuppfattningar, okunskap

Om man med idol menar förebild, så är verkligen britten Bertrand Russell en idol för undertecknad. Han föddes samma år som min farmors mors yngste morbror, d.v.s. 1872. Till skillnad från det stora flertalet jämnåriga i kristna samhällen, så kom dock Russell att överge den kristna tron som han ärvt från föräldrar och omkringliggande samhälle. I de sena tonåren funderade han en hel del kring de kristna dogmerna, och avfärdade dem efter förnuftsmässiga överväganden, en efter en...

Förutom den intellektuellt berömliga gärningen att tänka själv — i stället för att aningslöst anamma traditionella tankegångar — så gjorde sig Russell även ett stort namn som filosof och författare. Han var dessutom pacifist och känd motståndare till kärnvapen. Följande video, uppsnappad hos Carpe vitam tuam, är en intervju med Russell från 1959. För den som vill ta del av mer visdom så kan jag rekommendera Russells bok "Varför jag inte är kristen"!

Läs även andra bloggares åsikter om Bertrand Russell, ateism, filosofi, förnuft

På juldagen hade historikern Mikael Nilsson en debattartikel publicerad i Aftonbladet. I denna ondgör han sig över att SVT fortfarande envisas med att sända religiös propaganda i form av TV-gudstjänster och helgmålsringningar. Han jämför med politik och frågar sig varför SVT har överseende med just religiös reklam:

"Varför skall just religiösa åskådningar ha en privilegierad ställning i programutbudet? Varför inte programtid varje helg för uppläsning av Althussers 'För Marx' eller Keynes 'Allmän teori om sysselsättning, ränta och pengar'?"

Frågeställningen är berättigad. Gudstjänster är inget annat än reklam för en kristen världssyn, i synnerhet när SVT inte erbjuder en efterföljande kommentar där de religiösa utsagorna kritiskt granskas. SVT skulle knappast ge sig på att TV-sända ett politiskt brandtal utan att kommentera det efteråt — varför tar man då så lätt på religiösa utsagor? Politiker brukar sällan tillåtas att ljuga hursomhelst i TV, granskningen är avsevärd och oftast får politikerna stå där med skammen efteråt, avslöjade för att ha försökt föra svenska folket bakom ljuset. När präster i direktsändning står och basunerar ut osanningar som varandes fakta, så verkar dock ingen på SVT reagera. Gudstjänster bygger på bibeltexter — texter vars påståenden i många fall bevisats vara falska. Sålunda kan präster ostört predika om saker som aldrig ägt rum, och TV-tittarna får ingen information om felaktigheterna de får höra...

Somliga menar att det ligger i 'Public Service'-uppdraget att erbjuda TV-sända gudstjänster för de stackare som inte kan ta sig till någon kyrka. Folk som tänker så tycks dock ha fastnat i den tid då Svenska kyrkan fortfarande var en del av staten. Den statliga televisionen har inte längre någon anledning att TV-sända Svenska kyrkans medlemsträffar. Bara för att man inte personligen kan närvara vid ett evenemang, så betyder ju inte det att statstelevisionen är skyldig att TV-sända evenemanget ifråga!

Kritik mot specifika TV-program brukar oftast avfärdas med att "man inte behöver titta". Denna kommentar har tydligen även Nilsson fått då han tagit kontakt med SVT. Hans replik är tänkvärd:

"Låt oss då löpa linan ut och avskaffa Granskningsnämnden och sända rasistisk hatpropaganda i tv också – gillar vi det inte kan vi ju bara stänga av!"

Givetvis kan man inte kritisera religiösa företeelser utan att få munhugg från den religiösa sidan — så även denna gång. David Winther på bloggen apg29 skräder exempelvis inte orden. I ett inlägg betitlat "Dåren säger att inte Gud finns" skriver han:

"En rabiat ateist attackerar SVT med anklagelser om att de gör reklam för religion och antyder att Svenska kyrkan förespråkar 'etnisk rensning, bigotteri, (kvinno)hat och förtryck, slaveri och folkmord.'"

Att kalla meningsmotståndare för rabiata och dårar är tydligen i enlighet med kristen etik och moral. Till saken hör att Nilsson i sin debattartikel skriver att "[d]e monoteistiska religionerna bygger [...] på skrifter som legitimerar etnisk rensning, bigotteri, (kvinno)hat och förtryck, slaveri och folkmord.". Nilsson ger alltså enbart uttyck för ren och skär bibelkritik...

Jag håller med Nilsson om att innehållet i bibeln är uppenbart osunt, och att det av den anledningen är minst sagt tveksamt med gudstjänster och bibelläsning i statlig television. Nilsson påpekar förvisso att bibeln även innehåller "tal om kärlek till din nästa och liknande", men att det i sammanhanget är irrelevant. Även "Mein kampf" torde ju innehålla strödda guldkorn...

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om TV, SVT, gudstjänster, religion, kristendom

Jag läste i torsdagens VK (pappersvarianten) att studentprästen Richard Dieser i Umeå är på väg att pensioneras. Eftersom universitetet ska gälla som kunskapens högborg så är det ju ytterst märkligt att där också ska finnas präster. Att tro är icke att veta — så vilken nytta gör då representanter för tron i vetenskapens näste?

Enligt studentprästernas hemsida så finns de bl.a. till för studenter och personal på universitetet som är i behov av att prata med någon. Man kan fråga sig varför det inte går lika bra med utbildade kuratorer och psykologer? Nej — snarare rör det sig om ännu ett sätt för svenska kyrkan att försöka missionera. Det finns inga tjänstgörande imamer, munkar eller rabbiner på universiteten — varför ska då kristna präster finnas där? Om det nu inte duger med vetenskaplig bildning för att idka samtalsterapi, så kan man ju lika gärna anlita astrologer, numerologer, druider eller häxdoktorer. Präster är inte bättre än annan religiös mumbo-jumbo...

Efter nyår skriver vi 2010. Är det verkligen lämpligt att man i denna tid fortfarande har religiösa representanter på universiteten? Att man i föreläsningssalarna undervisar om evolution, DNA-strängar, kvantfysik — samtidigt som det i kapellet vägg i vägg bedrivs religiösa ceremonier av kannibalistisk karaktär? Är det verkligen passande att undervisa om vetenskaplighet och vikten av att tänka kritiskt, samtidigt som en tjänstgörande präst i annan lokal på campus mumlar om heliga andar och använder religiösa myter och påhitt som utgångspunkt för sin predikan?

Nej, det är dags att kicka ut de religiösa representanterna från universiteten. De har inget där att göra!!

Läs även andra bloggares åsikter om Umeå universitet, studentpräst, Svenska kyrkan, mission, kristendom, religion

Jag önskar er alla en god jul! Jag hoppas att ni alla får en trevlig dag, oavsett om ni spenderar den ensam eller tillsammans med andra.

För många kanske julafton och den därpå kommande juldagen fortskrider som vilken dag som helst — julen är ju trots allt endast något som firas i traditionellt kristna kretsar. Det må vara så att julen är en kristen högtid (även om ordet jul har "hedniskt" ursprung) — men som midvinterhögtid så är det hursomhelst en lämplig tidpunkt att uppmärksamma. Det är mörkt nu, men vi går mot ljusare tider! Även om man inte tror att det föddes någon halvgud i Mellanöstern för 2000 år sedan, så kan man alltså mycket väl fira julen som ett avstamp mot ljusare tider!

Låt mig citera Patrik Lindenfors på Humanistbloggen:

"Eftersom julen egentligen inte är en kristen högtid utan en helgdag som hör till årstiden så angår den alla människor. I den karga nordiska vinternatten behövs en högtid som minner om ljus och generositet. Julen är ett firande av en årstidsväxling, så den är inte exkluderande utan alla kan vara med i firandet, oberoende religiös tillhörighet eller livsåskådning!"

Njut av dagen: ät gott, ta vara på varandra och skänk en tanke åt de mindre lyckligt lottade. Slutligen: ta det försiktigt med spriten, om inte annat för era barns skull.

Läs även andra bloggares åsikter om vit jul, Slade

Min bloggranne Lennart tog i sitt måndagsinlägg upp en viktig sak, som jag nu tänkte spinna vidare på. Lennart menar att julens verkliga budskap — Jesu födelse — har fallit bort och blivit ersatt av tomtar, julklappar och frosseri. Jag är böjd att hålla med, även om jag inte ser något fel i en sådan utveckling.

Vi som lämnat stadiet med tron på gudar och övernaturligheter bakom oss, har förvisso ingen anledning att fira en kristen jul — men det hindrar väl inte att vi kan ha det trevligt, äta gott och umgås med nära och kära bredvid en klädd julgran? Den svenska almanackan kryllar av kristna helger vars innebörd de flesta inte har en aning om: domssöndagen, kyndelsmässodagen, apostladagen, kristi himmelsfärds dag och pingsthelgen är några exempel. Att en del av dessa kommit att kännetecknas mer av påskharar, påskkärringar, jultomtar och tecknade ankor än av det ursprungliga kristna innehållet är ju helt naturligt. Vi lever trots allt i en tid då svenskarna överlag har gett upp den kristna tron!

När julen infördes så förlades den till december för att konkurrera ut en samtidig hednisk solfest. (Här uppe i Norden hade man midvinterblot.) Att den kristna julen nu ser ut att alltmer övergå i en sekulariserad och tomtefierad (kommersialiserad?) helgtradition är en naturlig uppföljning: helgen kvarstår, men innehållet förändras — precis som när julen infördes.

Att tomten konkurrerat ut Jesusbarnet är inte konstigt...

Läs även andra bloggares åsikter om jul, kristendom, sekularisering, tomten

Man kan i DN och VK läsa att Svenska kyrkan krymper. Orsaken till medlemstappet kan man sia om. Antagligen finns det personer som gått ur p.g.a. kyrkans beslut om homovigslar. Å andra sidan hade kanske en hel del gått ur i protest om kyrkan inte tagit detta beslut. Säkerligen återfinns dock en hel del av utträdarna bland gruppen icke-troende, d.v.s. folk som fötts/döpts in i kyrkan utan att för den delen ha utvecklat en kristen tro. När det är kyrkoval så påminns de icke-troende, inaktiva medlemmarna om att de är just medlemmar, så rimligtvis ligger det något i påståendet från Kyrkans tidning om att "Kyrkovalet påverkade utträdena ur Svenska kyrkan".

Låt mig citera bloggaren Gealach, som skriver om hur hon resonerade när hon gick ur kyrkan 1995:

"Fler och fler väljer att lämna Svenska kyrkan. Själv gjorde jag det redan 1995, och då efter att i flera år varit aktiv i ungdomsgrupper och annat i min församling. Det hände en hel del saker under en period, som gjorde att jag insåg att jag faktiskt inte var kristen, inte delade det kyrkan står för.

En del av mina vänner tyckte att jag väl kunde vara kvar ändå, vi gjorde ju en hel del roliga saker tillsammans, och visst, ingen hade väl klandrat mig om jag valt att vara kvar för gemenskapens skull, men det kändes som att plocka russinen ur kakan. Skulle jag vara med skulle jag vara det till 100% och inte hålla på och hyckla. Så jag gick ur."

Mycket föredömligt agerat! Det skulle ju vara höjden av hyckleri att vara kvar i en organisation vars idéer man inte längre stödjer, bara för att man har kvar vänner där.

Även om ca 72000 personer gått ur Svenska kyrkan så är dock en betydande andel av svenskarna fortfarande med. Allt tyder på att majoriteten svenskar inte alls är religiösa, så frågan är varför så många ändå står kvar som medlemmar? Jag är benägen att hålla med Eric Wadenius om tänkbara orsaker:

"Många förblir medlemmar i Svenska Kyrkan av ren okunskap. De tror att begravningsavgiften är en del av kyrkoskatten, vilket den inte är. Vissa tror samtidigt att dopet är en namngivnings ceremoni vilket den heller inte är, utan det är ett upptagande av barnet i Svenska Kyrkan - that's it."

Inför kyrkovalet bemötte jag i ett längre inlägg de av kyrkan anförda huvudanledningarna till att stå kvar som medlem. Det skulle vara intressant att höra vilken av dessa anledningar som får icke-troende att hålla sig kvar i kyrkan...

Läs även andra bloggares åsikter om Svenska kyrkan, utträden, medlemskap, kristendom

Schweizare är skraja för islamisering, så därför förbjuder de...minareter?! Mycket ont har följt i religioners spår, men dess arkitektoniska påverkan är knappast något sådant. Tvärtom brukar religiösa byggnader vara rätt så vackra. Detta gäller såväl buddhismens tempel som kristendomens kyrkor och islams moskéer. De (vanligtvis) smäckra minareterna hos de senare är i mitt tycke vackrare än de klumpiga kyrktornen som redan finns i vårt land.

Vad gäller minareternas utseenden, så kan det vara intressant att ta till sig vad professorn i islamologi, Jan Hjärpe, skriver i DN:

"I propagandan har de [minareterna] bara framställts på ett sätt, den speciella turkiska typen, men de kan se ut på alla möjliga sätt. I Nordafrika ser de ut som kyrktorn."

Ett problem skulle förstås vara om det i minareterna satt böneutopare som förpestade ljudbilden, men för att bli kvitt det problemet så räcker det ju med att förbjuda böneutropen! Man kan med andra ord gott låta minareterna vara! I ett sekulärt samhälle så ska naturligtvis inga religiösa böneutrop tillåtas ljuda över bygden. Kyrkringningar är för den skull också ett tveksamt samhällsinslag, även om dess karaktär är betydligt mer neutral...

Läs mer:

• Idiotiskt minaretförbud i Schweiz (Humanistbloggen 29/11)
• Ja till förbud mot att bygga minareter (DN 29/11)
• Bara förlorare (DN 30/11)
• Blandade reaktioner i Europa... (DN 30/11)
• Tornskräck (Approximation 30/11)
• Hur slår Schweizarnas beslut på Sverige? (Peter Andersson - med rätt att tycka... 1/12)

Läs även andra bloggares åsikter om Schweiz, minareter, moskéer, islam, religion, arkitektur, främlingsfientlighet

I dagarna är det 150 år sedan Charles Darwins epokgörande verk "Om arternas uppkomst" (eng: "On the origin of species") först såg dagens ljus. Evolutionsteorin i sin ursprungliga form har dock förfinats en hel del sedan dess, och är sedan länge den gängse förklaringen till livets mångfald på vår planet. Trots evolutionsteorins vetenskapliga tyngd, så finns det fortfarande personer som sätter större tilltro till religiösa sagor. Knappast någon påstår längre att människor och djur kommit till på det sätt som beskrivs i t.ex. grekisk/romersk eller fornnordisk mytologi — men tron på den kristna mytologins motsvarande berättelser är fortsatt stark.

Hur kommer det att se ut om ytterligare 150 år? Kommer det fortfarande att finnas personer som tar avstånd från vetenskapens bild av livets uppkomst och utveckling? Förmodligen. Religiösa myter är seglivade och så länge religiösa grupperingar isolerar sig, så kommer det att vara svårt för vetenskapens ljus att tränga in. Det är därför av vikt att religiösa subkulturer inte förblir isolerade — ett sätt att motverka detta är att förhindra religiösa friskolor! Genom att barnen garanteras en sund skolundervisning utan religiösa dogmer, och kommer i kontakt med barn från andra miljöer, så blir det uppväxande släktet förhoppningsvis så pass upplysta att de inte sväljer de religiösa myterna och traditionerna rakt av...

Bildkälla: Wikipedia Läs mer:

• Charles Darwin och apornas uppkomst (Natur - fältbiologi - naturvård, 24/11)
• Mer Darwin! (Kunskapsbloggen 22/9)

Läs även andra bloggares åsikter om Charles Darwin, Om arternas uppkomst, evolutionsteori, kristendom, religiösa friskolor

Senaste avsnittet av SVT:s Existens handlade om livsåskådningsförbundet Humanisterna. I programmet jämförde man den sekulära humanismen i Sverige med hur det ser ut i Norge, där motsvarigheten till Humanisterna — Human-Etisk Forbund — har en betydligt starkare samhällsposition. Det luftades även kritik mot Humanisternas religionskritik och ordföranden Christer Sturmarks debattstil.

Själv kan jag förvisso tycka att hr Sturmark ibland går till överdrift i sin agitation, men kritiken i programmet handlade mer om att Humanisterna inte skulle vara tillräckligt "humana" och deras ordförande inte tillräckligt ödmjuk. Uppenbarligen har en del inte riktigt förstått att den sekulära humanismen inte är synonymt med vare sig bildningsidealet humanism eller humanismen i form av allmänmänskligt engagemang för människor (och djur). Även om dessa sorters humanism också ryms inom Humanisternas principprogram, så är det ju religionskritiken och betonandet av den icke-religiösa livshållningen som är förbundets signum.

Vad gäller ödmjukheten så är det ju frågan om man verkligen behöver vara ödmjukt inställd till religioner, religiösa traditioner och religiositet. Att vara ödmjuk gentemot människor är förstås en sak — men det uppfattar jag som att Sturmark och co vanligen är. Mig veterligen har t.ex. ingen humanist liknat religiösa människor vid en cancersvulst på samhällskroppen...

Sturmark sammanfattar vad den sekulära humanismen handlar om i en artikel på Newsmill:

"Humanismen som livsåskådning är sekulär, obunden och oberoende av varje föreställning om gudomliga eller magiska krafter. Spekulationer i och exploatering av tron på kosmiska makter eller andliga väsen ingår inte i humanismens livssyn.

Humanismen förespråkar också ett sekulärt och pluralistiskt samhälle präglat av respekt, omtanke, rättvisa, solidaritet och ansvar. Individens värdighet och självständighet är centrala värden i en humanistisk livsåskådning. Humanismen försvarar alla människors rätt att leva sina liv hur de vill, så länge de inte inkräktar på andras liv och frihet."

Det är för övrigt märkligt att Humanisterna anklagas för att inte vara ödmjuka nog i sin kritik av religiositet, pseudovetenskap och vidskepelse. Söker man efter inlägg om Humanisterna och Christer Sturmark i den kristna delen av bloggosfären, så visar det sig att många av dessa inte alls karakteriseras av någon ödmjukhet. Det är tydligen fritt fram att häckla Humanisterna och dess ordförande (för det är vanligtvis dessa som häcklas — principprogrammet talas det ofta tyst om...) — men att kritisera kristendom accepteras inte! Märkligt är bara förnamnet...

Själv tycker jag inte att icke-religiösa människor ska behöva gå med i något som påminner om ett samfund. Även om jag sympatiserade med Humanisterna sedan de kom i ropet för några år sedan, så såg jag ingen anledning att själv gå med. Det som till slut fick mig att ändå gå med var en debatt i TV4. Nämnde Sturmark och hans humanistkollega Ia Modin försvarade den sekulära humanismen, men de fick knappt en syl i vädret. Det hela avslutades med att den partiske programledaren (tillika en av moderatorerna) kallade Humanisterna för intoleranta och — enligt sann härskarteknik — anspelade på organisationens relativa litenhet. Så här skrev kristna bloggen Tro & tänk om debatten:

"Se Christer Sturmark och Ia Modin förlora en debatt stort. Detta är stor TV! Tack Hakelius och Ekdal för en underbar debatt! Tack för att ni inte bjöd in de vanliga stolpskotten för att föra de kristnas eller muslimernas talan.´Citat Hakelius: 'Att verka för intolerans under sken av tolerans är motbjudande. Det blir nog inte så många fler än 4000 medlemmar.'"

Det ska sägas att Hakelius sedan dess inte står särskilt högt i kurs hos mig...

Läs mer:

• TV-programmet Existens om Humanisterna (Humanistbloggen, 19/11)
• Humanist eller humanist, eller kanske både och? (Humanisterna Umeå, 9/10)

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om SVT, Existens, Humanisterna, humanism, Christer Sturmark, ödmjukhet, Hakelius

Dagens avsnitt av Skolfront tog bl.a. upp frågan om klädregler i skolan. I en enkät uppgav hela 70,8 procent av lärarna i programmets panel att dagens skolelever klär sig för sexigt. Med anledning av detta resultat så diskuterades huruvida klädregler bör införas. På ena sidan fanns Barbara Bergström, grundare av Engelska Skolan. Som företrädare för en friskola med kontrakt och klädregler, visade hon sig föga överraskande ha en positiv attityd gentemot klädregler. Mera skeptisk var Susanna Bollhem, ordförande i Sveriges Elevråds Centralorganisation.

Själv är jag principiellt emot klädregler. Jag är av den meningen att elever bör få klä sig hur de vill, så länge inte deras klädval påverkar undervisningen i negativ riktning. Givetvis måste man ändå sätta gränser. Elever i heltäckande klädsel där ansiktet är dolt är oacceptabelt, liksom kläder med exempelvis rasistiska slagord och symboler.

Klädvalet är enligt min mening en del av personligheten. Man bär kläder utifrån vad man tycker är bekvämt, vad som är ens favoritfärger, favoritmönster och favoritmärken. Genom kläderna kan man visa vilken musik man gillar och vilken subkultur man eventuellt tillhör. En uppsättning klädregler skulle begränsa denna möjlighet att få vara sig själv. Den låter även påskina att man är en sämre människa bara för att man inte vill klä sig på det sätt som förut var normalt. Skicket att inte ha huvudbonad på sig inomhus ser jag t.ex. inte som något annat än en yttring från en tid vi inte längre lever i...

Apropå huvudbonader: för några år sedan var en friskola i Umeå i ropet för att de inte tolererade slöjor. Liksom Engelska Skolan hade (och har) Minervaskolan kontrakt där elever och föräldrar förbinder sig att följa vissa regler, däribland rörande klädsel. Ett förbud mot huvudbonader gjorde att även den berörda flickans slöja bannlystes. Tack vare att det var just en slöja — en religiöst motiverad(?) persedel — så fick skolan backa och göra ett undantag för huvudbonaden ifråga. Detta trots att regelkontraktet undertecknats (och därigenom rimligtvis accepterats) av föräldern innan rabaldret uppstod...

Att undantag gjordes för religiöst färgade slöjor hindrade dock inte skolan från att fortsätta förbjuda elever ur andra subkulturer att ha huvudbonader på sig inomhus. Den religiösa identiteten värderades alltså högre än andra identiteter, t.ex. musikaliska och politiska identiteter — trots att de senare i nog så stor utsträckning kännetecknar personligheten hos bäraren av identitetsmarkörerna. I det aktuella fallet hänvisades till religionsfrihet, men jag har svårt att se hur en 7-årig flicka överhuvudtaget kan räknas som religiös. Lika lite som ett barn är marxistiskt, feministiskt eller moderat — lika lite kan det kategoriseras i religiösa termer. Vilken 7-åring kan ta ställning till en religions (ofta) komplicerade innehåll? I Sverige anses man tillräckligt mogen för att rösta vid 18 års ålder. Kanske är det dags att sänka rösträttsåldern radikalt?

Vad gäller elevers påstått sexualiserade klädmode, så kan jag väl hålla med om att en och annan tjej klär sig aningen vågat. Rimligtvis klär de sig så av eget val — så vad är problemet? Tjejer kan ju inte ställas till svars för att hormonstinna tonårskillar tafsar på dom eller kommenterar deras kroppar på ett nedsättande sätt. Tjejer kan inte heller anklagas för att deras måhända vågade klädstil får pilska pojkar att tänka på annat än studierna. Att elever och vissa lärare har problem med att hantera enskilda elevers klädstil tycker jag inte att de klädbärande eleverna ska lastas för!

Ifall klädmodet å andra sidan inte inte är sprunget ur frivillighet, utan snarare från något slags outtalat tvång att visa sig sexig, så är det ju det outtalade tvånget som måste tas i tu med! Ett bra sätt att börja kan vara att ta initiativ till att förbättra elevernas självkänsla och självförtroende. Ingen som är stark i sig själv dras ju med i något man inte vill vara del av...

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Skolfront, klädregler, mode, skolan, Engelska Skolan, huvudbonader, slöja, Minervaskolan, Umeå, självkänsla

I äldre tider när vidskepelsen var stor, pågick häxjakter där misstänkta "häxor" brändes på bål. I Sverige höll förföljelserna på som värst under slutet av 1600-talet, för att sedan avta under tidigt 1700-tal.

Med tanke på den förnuftsmässiga upplysning och intellektuella utveckling som trots allt ägt rum sedan dess, så skulle man lätt förledas att tro att häxjakter och -bränningar var utdöda företeelser. Tyvärr fortlever dock dessa vidrigheter ännu på sina ställen. Media rapporterar ibland om vidskepelsen i Afrika, t.ex. mördandet av albiner i Burundi och häxjakterna i Gambia. Tidskriften Humanisten rapporterade tidigare i år om häxförföljelser i Sydafrika.

Aldrig har dock uppgifterna om vidskepliga förföljelser blivit så påtagliga för mig, som när jag såg den film som publicerats på Randi.org. Jag upptäckte den via ett inlägg på bloggen Orsakverkan, och innehållet gjorde mig verkligen upprörd. Man skäms för mänskligheten när man ser sådana vidrigheter och själv undrar jag verkligen hur den filmande journalisten kunde hålla sig kall nog att filma eländet han bevittnade. Med tanke på den uppretade folkmobben och lynchstämningen som rådde, så är det klart att han inte kunde göra något för att hindra situationen. Att han ändå lyckas fokusera på filmandet samtidigt som det rimligen borde vända sig i magen på honom, är en bedrift.

VARNING!!
Filmsnutten är ett utdrag ur en längre film som dokumenterar hur en häxjagande folkmobb i Kenya tänder eld på misstänkta häxor, och hur de sedan slår sina offer med trästavar medan stackarna sakta bränns till döds.

Jag länkar inte till filmsnutten för att förstöra er dag eller för att glädja er som är sadistiska våldsfetischister. Jag länkar till den för att göra er uppmärksamma på vilka fasligheter som försiggår, men som media talar tyst om. Det är även ett sätt att påminna om vad som kan hända ifall man ersätter förnuft med vidskepelse och trolldomstro, och hur lätt det är för masshysteri att framkalla det sämsta hos människor...

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Afrika, häxjakter, lynchningar, häxbränningar, vidskepelse

Igår skrev jag om Uppenbarelseboken och dess fraser om "odjurets tal" 666. Det är svårt att tro att någon kan ta sådant osammanhängande svammel på allvar — vare sig det tolkas bokstavligt eller symboliskt — men faktum är att det finns ett flertal som verkligen ser texten som en trovärd framtidsprofetia.

En av dessa är den kriste predikanten Holger Nilsson — en äkta undergångsprofet. I sin tidskrift Flammor delar han med sig av sitt dystra dravel, målar upp domedagen som något nära förestående och kopplar samman apokalyptiska strofer ur Bibeln med nutida företeelser som EU, klimathot, krig och ekonomiska kriser.

Herr Nilsson måste givetvis få tycka som han vill, men problemet med hans domedagsprofetior är att de sprids bland Sveriges kristna. Följden kan bli att lättledda personer slutar att engagera sig för såväl miljö som för sina medmänniskor i tron att det är lönlöst. För att man ska svälja Nilssons svammel krävs det dock en total avsaknad av kritiskt tänkande — något som förhoppningsvis är ovanligt även bland Flammors frikyrkliga målgrupp...

Apropå "odjurets tal" så visades följande när jag surfade in på den nämnda tidskriftens hemsida:

Som besökare nummer 499666 är det ju tydligt att jag är ute i djävulens tjänst...

Läs även andra bloggares åsikter om kristendom, domedagsprofetior, Holger Nilsson, Flammor, Bibeln

VK skriver att sifferkombinationen 666 — "djävulens tal" — hamnat i en flickas personnummer, något som föräldrarna ifråga inte uppskattade. Själv kan jag inte se vad tre sexor har för satanisk inverkan, men det krävs väl förstås bibeltro för att man ska uppfatta tre sexor som något hemskt.

Enligt artikeln är det inte första gången som sifferföljden hamnat i ett personnummer. Antagligen har det också förekommit en hel del även i andra sammanhang: telefonnummer, postnummer, registreringsnummer o.s.v.

Vad är det då som är så hemskt med sifferkombinationen 666? Jo, det hela bottnar i en fras från Uppenbarelseboken — i sig en osammanhängande profetia som knappt skulle tas på allvar om den varit i en annan bok än Bibeln...

Så här lyder ett utdrag ur det aktuella bibelstället:

"Och jag såg ett annat odjur stiga upp ur jorden, och det hade två horn som liknade ett lamms och det talade som en drake. Det utövar det första odjurets hela makt i dess åsyn. Det får jorden och dess invånare att tillbe det första odjuret, vars dödliga sår hade läkts. Och det gör stora tecken, det låter till och med eld falla från himlen ner på jorden i människornas åsyn. Och det förför jordens invånare med de tecken som det fått rätt att göra i odjurets åsyn. Det säger till jordens invånare att göra en bild åt odjuret som har fått svärdshugget men kommit till liv igen. Och det fick rätt att ge livsande åt odjurets bild, så att bilden också kan tala och se till att alla som inte tillber odjurets bild blir dödade. Och det ser till att alla, höga och låga, rika och fattiga, fria och slavar, får ett märke på högra handen eller på pannan och att ingen kan köpa eller sälja utan att ha märket, odjurets namn eller talet för namnet. Här behövs vishet. Den som har förstånd skall tolka odjurets tal, ty det är en människas tal, och talet är 666." (Upp 13:11-18)

Hur man kan ta texten ovan på allvar förstås jag bara inte! Det rör sig ju snarare om en förvirrad farbrors fåniga fantasier, än om någon sorts trovärdig framtidsversion. Trots att texten är ren gallimattias som i onödan retat upp räddhågsna rättrogna, så har den också inspirerat till storverk. Visionen om odjuret har nämligen insprirerat till låttexten i följande välkända låt av Iron Maiden.

Läs även andra bloggares åsikter om 666, djävulen, Bibeln, Iron Maiden, The number of the beast

Jag är för religionsfrihet. Jag tycker att folk ska få tro på vad de vill. Ingen ska tvingas till religiösa ståndpunkter och traditioner som de inte känner sig bekväma med. De som däremot känner sig bekväma med en viss religiös ståndpunkt och dito tradition ska dock inte hindras från att anamma dessa — förutsatt att ståndpunkterna/traditionerna inte leder till handlingar som i sig är olagliga, vill säga.

Riksdagsledamoten Annelie Enochson (Kd) tycker också om religionsfrihet, i synnerhet i betydelsen frihet till religion. Hon ser religionsfenomenet som något ytterst positivt, och hävdar rentav att friheten till religion är mer grundläggande än de andra fri- och rättigheterna. I en debattartikel i Dagen skriver hon:

"I vårt västerländska samhälle är den politiskt korrekta hållningen att människors tro ska hållas borta från det offentliga rummet. Men religionen är inte bara en privatsak, utan har stor betydelse för fred, demokratisering och utveckling. Dessutom är religionsfrihet en förutsättning för andra mänskliga rättigheter såsom yttrande- och åsiktsfrihet."

Eftersom jag förespråkar sekularisering, så delar jag förstås den "politiskt korrekta" hållningen om religionen som i första hand något privat, och håller med andra ord inte med Enochson i hennes farhågor. Även om det offentliga rummet är fritt från religiösa inslag, så betyder det ju inte att det offentliga rummet är fritt från religiösa människor. Med inspiration från sina religiösa ståndpunkter kan dessa människor mycket väl påverka samhället i riktning mot exempelvis fred och ökad demokratisering.

Vad gäller samhällsutvecklingen, så torde nog de flesta med grundläggande historiekunskaper hålla med mig om att det snarast är sekulariseringen och inte religionerna, som skyndat på demokratiseringen i vår värld. Ett exempel på det är just religionsfriheten: den är ju en demokratisk yttring, och samtidigt något som varit väldigt sällsynt i kulturer där det religiösa inflytandet var stort. Vad gäller freden, så är det nog något som religionerna haft såväl positiv som negativ inverkan över — måhända med slagkraft åt det senare hållet. Konflikter med religiösa bottnar har ju haft en benägenhet att vara mer svårlösliga än de som "bara" berört världsliga ting...

Även om jag, som sagt, är positivt inställd till religionsfrihet, så tycker jag dock att det är väl magstarkt att — som Enochson — hävda dess suveränitet över de andra fri- och rättigheterna. Är det inte åsiktsfriheten som ger oss frihet att tro och tycka som vi behagar? Är det inte yttrandefriheten som garanterar oss rätten att uttrycka våra religiösa ståndpunkter? Är det inte mötesfriheten som ger oss rätt att samlas till gudstjänst och bibelstudier? Är det inte tryckfriheten som tillåter oss att sprida vårt religiösa material? Är det inte demonstrationsfriheten som ger oss möjlighet att protestera när vi anser oss diskriminerade p.g.a. vår tro?

För några år sedan frågade sig ett gäng humanister i en uppmärksammad debattartikel vad religionsfriheten egentligen tillför som inte redan garanteras av övriga rättigheter. De menade snarast att religionsfriheten kunde bli problematisk och riskera att "köra över" de andra rättigheterna, men de såg även risker i godtyckliga uppfattningar av religionsbegreppet:

"Religionsfriheten som juridiskt begrepp öppnar för en nyckfull och inkonsekvent praxis, så länge det inte existerar en entydig definition av begreppet religion. Är gudstro ett nödvändigt kriterium för att kallas religion? Då omfattas inte buddhismen av religionsfriheten, eftersom den är en icketeistisk livsåskådning, i avsaknad av gudomliga väsen. Definieras religion av det gemensamma bejakandet av vissa metafysiska normer och värden? Då måste alla icketeistiska livsåskådningar omfattas. Eller räcker det med en irrationell dyrkan av något som förenar en samling människor? Då nödgas vi klassa AIK:s supportrar som religiösa anhängare. Är det avgörande hur djupt vår identitetsuppfattning påverkas av vårt medlemskap? I så fall torde Hells Angels uppfylla kriteriet – men kanske inte Svenska kyrkan!

Religionsfriheten som juridiskt begrepp var befogad i en tid då det var förbjudet att byta religion eller förneka guds existens. Men begreppet religionsfrihet är, som vi visat ovan, både mer problematiskt och ologiskt än vad lagstiftaren hittills velat kännas vid. Vad skyddar religionsfriheten, som inte redan skyddas av övriga friheter i vår grundlag?"

Åter till Enochson:

"Religionsfrihet är en viktig mänsklig rättighet i sig - rätten till en identitet, att bilda sig en egen uppfattning om livs- och trosfrågor och att själv eller tillsammans med andra utöva sin tro eller livsåskådning." [min fetstil]

Visst är religionsfrihet viktigt, men om den inte fyller någon funktion annat än att låta fint på papper, så kanske det räcker med de övriga fri- och rättigheterna? Identitet är ju så mycket mer än just identitet i religiös bemärkelse. För fotbollstoken i hejaklacken är fotbollen en stor del av dennes identitet — förmodligen en tydligare identitetsmarkör än vad som finns hos den genomsnittslige medlemmen i Svenska kyrkan. Att religionerna skulle uppmuntra folk till att "bilda sig en egen uppfattning" är i mina ögon ett något vilseledande uttryck. Religionerna syftar ju snarare till att man ska låta bli att tänka själv och i stället falla in i ledet...

Om man verkligen vill förbättra möjligheterna för frihet såväl till som från religion på den globala arenan, så tycker jag att det är de verkligt elementära fri- och rättigheterna man ska lägga sitt krut på. Problemet i länder utan religionsfrihet är ju inte i första hand att de saknar religionsfrihet, utan att de saknar grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter överhuvudtaget!

Intressant Läs även andra bloggares åsikter om religionsfrihet, mänskliga rättigheter, demokrati, religion, samhälle

För den som tänkt gå ur kyrkan börjar det bli rejält bråttom. Vill man slippa betala ytterligare en årsavgift, så måste man ha gått ur innan månadsskiftet oktober/november. Varför gå ur Svenska kyrkan, tänker du kanske? Då kontrar jag med att säga: varför inte? För den som betecknar sig som en troende kristen, som går i kyrkan och som vill fortsätta att stötta den forna statskyrkan, så finns förstås inga skäl att gå ur! Men för alla andra...

Går ur gör du enklast genom att skicka ett skriftligt, undertecknat brev till din församling. Har du nära till församlingsexpeditionen så kan det vara idé att överlämna din anmälan personligen — då är du säker på att det kommer fram och behandlas i tid! Mer information om tillvägagångssättet vid utträde finns på Uturkyrkan.se, på Humanisternas sajt, samt på Svenska kyrkans webbplats. Där framgår också vad man går miste om genom ett utträde.

För den som är intresserad av hur många pengar man kan spara in genom att gå ur, så hänvisar jag till Skatteverket. Kyrkoavgiften varierar förstås beroende på var man bor och hur mycket man tjänar, men helt klart innebär utträdet att man får mer pengar kvar i börsen. Känner du dig tveksam till om du ska stanna kvar eller ej, så kan du med fördel ta dig en titt på det tidigare inlägget "Ska jag välja? Ska jag vara kvar?". I det bemöter jag bl.a. Luleå stifts nio skäl till varför man ska vara medlem.

Apropå skäl att vara kvar i Svenska kyrkan, så skriver domprosten i Västerås, Margarethe Isberg, följande på Svenska kyrkans webbplats:

"Den som tycker att alla människor har ett lika stort värde, som inte vill att våra kyrkor ska säljas ut till andra verksamheter och som vill bidra till att utrota hungern och fattigdomen i världen, har tre starka skäl till att fortsätta vara medlem i Svenska kyrkan."

Så värst starka vet jag dock inte om skälen är. De flesta svenska partier och föreningar — åtminstone de "politiskt korrekta" — torde instämma i tesen om allas lika värde. Betyder det att man har starka skäl att bli medlem i alla dessa sammanslutningar? För den som vill bidra till att få bukt med svält och fattigdom ute i världen så finns gott om biståndsorganisationer — såväl religiösa som sekulära. För att bidra till en bättre värld och blidka sitt världssamvete så finns med andra ord starka skäl att gå med i alla möjliga biståndsorganisationer. Eller?

Det enda av de "starka" skälen som handlar mer specifikt om den kyrkliga sfären är alltså bevarandet av kyrkobyggnader. För att det ska vara ett bra skäl att vara med i kyrkan, så måste det rimligtvis vara negativt att utjänta kyrkor avkristnas och säljs till annan verksamhet — men är detta verkligen så negativt? Är det verkligen bättre att uttjänta kyrkor står ödelagda som någon sorts minnesmonument över en svunnen tid?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Svenska kyrkan, utträde, kyrkoavgift

Det har varit mycket skriverier om Sverigedemokraterna den senaste tiden, såväl i pappersmedia som i bloggosfären. Jag vill härmed tipsa om ett intressant inlägg i debatten, nämligen Humanistbloggens "Sverigedemokraterna och islamisterna går hand i hand". Jag citerar:

"Sverigedemokraterna gör allt för att sprida illusionen att muslimer är ett hot mot det svenska samhället. Sverigedemokraterna vill så förtvivlat gärna spela rollen som antites till de svenska muslimerna, men muslimer är inte problemet."

Bloggskribenten Christer Sturmark pekar på Sd:s missuppfattning att muslimer skulle vara en homogen grupp, när i själva verket det enda gemensamma för muslimer är det religiösa ställningstagandet — ett ställningstagande som i sin tur kan skilja sig åt mellan olika muslimer. Sturmark påminner även om att muslimer kan vara av en mängd olika nationaliteter, och därtill även av en massa olika slag:

"En muslim kan vara vit, svart, lesbisk (som den muslimska författaren Irshad Manji), feminist, konservativ, radikal, sekulär, from, rättrogen, socialistisk, liberal, jazzälskare, schackspelare, badmintonproffs eller doktor i teoretisk fysik."

Kontentan av inlägget går sedan ut på att Sd skulle ha en hel del gemensamt med de krafter som deras varnande finger rimligtvis syftar på, nämligen de fundamentalistiska islamisterna:

"Liksom islamisterna vill Sverigedemokraterna se ett monokulturellt samhälle byggd på religiös etik och värdegrund. I islamisternas fall bygger det på islam, i Sverigedemokraternas fall på kristendom. Båda ideologierna menar att tron ska ligga till grund för samhällets politiska spelregler."

Sammanfattningsvis är Sturmarks text ett på det hela taget intressant inlägg, som visar på vilken lösan sand den Sverigedemokratiska retoriken vilar. Läs och begrunda!

Läs även andra bloggares åsikter om Sverigedemokraterna, muslimer, islamism, Humanisterna, Christer Sturmark

På VK:s insändarsidor har det varit mycket skriverier om Sjöfruskolan på Tomtebo, där skolverksamheten samsas med kyrklig verksamhet om utrymmet. Att elever på en annan Umeå-skola bevistat en gudstjänst och att Lycksele-elever medverkat i bibelvandringar, är dock inget som väckt någon debatt i VK. Det tycker jag är märkligt, så här kommer lite synpunkter från mig om händelserna i fråga.

Torsdagens pappersvariant av VK berättar att en sjätteklass från Ersängsskolan varit på Östra kyrkogården, och i samband med det träffat en begravningsentreprenör. Eleverna deltog även på en fejkad begravningsgudstjänst, på inbjudan av Svenska kyrkan. Det ska sägas att deltagandet var helt frivilligt. Prästen Susanne Dahl säger till VK:

"Det kan vara bra att känna till hur det går till, innan man plötsligt står inför det. Förhoppningsvis blir det inte lika skrämmande när man väl är där"

Visst är det bra att elever får möjlighet att prata om döden. Att få en inblick i sorgeceremonier kan ju också vara upplysande. Frågan är dock varför just en kristen kontext valdes? Med tanke på att majoriteten svenskar inte är troende kristna (även om de envisas med att vara medlemmar i Svenska kyrkan), så hade det väl varit bättre att ha en borgerlig begravningsceremoni som utgångspunkt för samtal om döden? Begravnings- och sorgeceremoni är ju inte automatiskt synonymt med kristen begravningsgudstjänst...

Själv tror jag att Svenska kyrkan har ett egenintresse — det är ju inte första gången som den aktivt vänder sig till Ersängsskolans elever. I ett tidigare inlägg skrev jag om församlingens etiksamtal med skolelever, där kristendom och islam användes som diskussionsunderlag. Prästen Susanne Dahl var med på ett hörn även där. Jag tror helt enkelt att Svenska kyrkan vill stärka sina aktier bland Ersbodas mångkulturella befolkning — att det är därför man flörtar så mycket med just Ersängsskolan...

I fredagens VK (pappersvarianten även här) kunde man läsa om att alla barn från förskolan till klass sex i Lycksele bjöds på en ekumeniskt arrangerad bibelvandring, där dramat handlade om hur judarna hamnade i Egypten. Barnen fick spela roller och sålunda delta själva i ett bibeläventyr med stoff från första Moseboken. Pingstkyrkans Kjell-Arne Halvarsson säger till VK:

"Vi gör det här för att väcka nyfikenhet för Bibeln eftersom det tillhör vårt arv och det bidrar till att världen ser ut som den gör idag"

Visst tillhör kristendomen (och bibeln) vårt kulturella arv, och visst har religionen och dess heliga bok påverkat världen en hel — men är det bara av (kultur)historiska skäl som de kristna församlingarna arrangerar dessa bibelvandringar? Finns det inte en förhoppning om att ragga nya medlemmar — att få in barnen på den "kristna" vägen medan de är unga och lättpåverkade?

Jag hoppas att de arrangerande kyrkorna (eller åtminstone de deltagande skolorna) var noga med att påpeka att berättelserna kommer från en religiös "sagobok" — att skådespelet helt enkelt bygger på myter som troligtvis aldrig har inträffat. Moseböckerna anses ju ha kommit till under en tid när det judiska folket hade det kämpigt, och alltså var i behov av ett samlande "nationalistiskt" verk. Diverse myter och skrytsamheter skrevs då ned och bildade stommen i vad som nu är den inledande delen av bibelns gamla testament...

Jag tvivlar inte på att bibelvandringarna gett eleverna en intressant och rolig stund, och att skolorna efteråt kunnat använda erfarenheterna i undervisning och samtal om etik och moral. Mången skönlitterär bok kan ju användas som diskussionsunderlag, så varför inte Bibeln? Så länge de bibliska berättelserna inte framställs som varandes sanna, så är i alla fall jag nöjd! Frågan är dock hur berättelserna presenterades i det aktuella fallet. Jag tvivlar på att de bibeltroende var särskilt villiga med att påpeka brister i sin favoritbok...

Läs mer:

• Kyrkhörnan på Sjöfruskolan invigs (Spira 21/9)
• Religion är ideologi (Det Cerebrala Slagfältet, 4/10)
• Kyrkhörna på Sjöfruskolan (Humanisterna Umeå, 4/10)
• Den här veckan har vi bibelvandring i Pingstkyrkan (Pingstkyrkan Lycksele, 18/10)
• Elever besöker Norra kyrkogården (Spira 22/10)

Läs även andra bloggares åsikter om Umeå, Lycksele, Sjöfruskolan, Ersängsskolan, Ersboda, Tomtebo, Svenska kyrkan, Pingstkyrkan, gudstjänst, bibelvandring, Bibeln, kristendom

För en tid sedan skrev jag om synska poliser. Nu är det dags för några rader om synska journalister. Uppenbarligen är vissa journalister utrustade med något extra seende — de ser saker som undkommer de flesta andras ögon. Hur ska man annars tolka det ständiga snacket om änglavakter vid olyckor?

Jag undrar varför de synska journalisterna inte passar på att intervjua någon av alla dessa vaktande änglar när de har chansen? I en sådan intervju skulle vi ju kunna få svar på varför änglarna är så dåliga på att sköta sina jobb! Det är ju ingen som rapporterar om änglavakter när det är frågan om olyckor med dödlig utgång, så uppenbarligen finns gott om tillfällen när änglarna arbetsskolkar...

Märkligt är också att VK:s journalister är mer änglaseende än VF:s dito. Jämför t.ex. VK:s artiklar om olyckorna i Djäkneböle respektive Tallsjö, med motsvarande VF-artiklar (1, 2). Sedan kan man förstås fråga sig om det verkligen är så att journalisterna från VK är mer synska än kollegorna från VF — eller om skillnaderna helt enkelt bottnar i en större benägenhet bland VK:s tidningsmurvlar att använda sig av fantasibetonade floskler...

Apropå änglar så kommer här lite klassisk NWOBHM på temat: Angel Witch med "Angel of Death"!

Läs även andra bloggares åsikter om änglavakt, olyckor, journalister, talesätt, NWOBHM, Angel Witch

Den här gången är det ingen mindre än Helena Giertta, chefredaktör för facktidningen Journalisten, som svamlar i nattmössan:

"Det som visas väldigt tydligt är att partiet inte varit intresserat av att ta reda på hur det faktiskt ser ut, utan man har valt att ensidigt ta fram det som stödjer en uppfattning. Och det är inte så man ska använda källor. Det svenska uttrycket 'som fan läser bibeln' passar bra in här. Om man gör på det här sättet kan man bevisa i princip vad som helst." (SvD 21/10)

Jag instämmer förvisso i Gierttas kritik mot Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna, men som jag nämnt tidigare, så är uttrycket "som fan läser bibeln" inte alls passande i sammanhanget. I ena stunden anklagas folk för ensidighet och bristande källkritik — i den andra hyllas Bibelns innehåll. Motsägelsefullt är bara förnamnet...

Ett lämpligare talesätt vore kanske "som kristna läser bibeln". Det är inte heller perfekt, men då får man i alla fall in aspekten med ensidigt tolkande och bristande källkritik...

Ett råd till Helena Giertta: ta reda på vad som faktiskt står i Bibeln, innan du nästa gång använder den som slagträ i din retorik!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om källkritik, Helena Giertta, Sverigedemokraterna, Bibeln, talesätt

I kristna tidningen Dagen har det en tid pågått en debatt om evolution kontra kreationism — en diskussion som återfinns i sammanfattad form på bloggen Orsakverkan. Ett av inläggen kommer från en Henrik Åström i Örnsköldsvik, som förefaller vara synnerligen inskränkt. I sina reflektioner kring en bok skriven av en kristen evolutionist så stör han sig på den ensidigt vetenskapliga inriktningen. Han säger sig närma boken med "öppet sinne" men det s.k. "öppna sinnet" han ger uttryck för, verkar bara innebära att åsidosätta allt som inte stämmer med hans egen bibelsyn...

Eftersom Åström inte får ihop den "grymma evolutionsprocessen" med tanken om en god gud, så anser han att evolutionsteorin måste vara "en onödig teori". Kontentan av hans resonemang blir alltså: om vetenskapen strider mot bibeln och den religiösa synen, så måste vetenskapen vara fel. Detta är precis samma tankesätt som genom historien lett till förföljelse och dödande av åtskilliga fritänkare och vetenskapsmän. Med tanke på att religioner ännu i våra dagar (år 2009!) kan frammana ett sådant totalt vetenskapsförakt och sådan intellektuell naivitet som kommer till uttryck i den nämnda insändaren, så är det inte konstigt att religionskritik förekommer!

Apropå religion kontra vetenskap — något som jag berört tidigare — så finns en möjlighet att diskutera det i ett annat inlägg på Orsakverkan. Ta chansen att delta i en intellektuell diskussion om ett omtvistat ämne!

Läs även andra bloggares åsikter om Dagen, evolution, kreationism, religion, vetenskap

Vi har hört det förr: "Änglavakt vid trafikolycka". Mig veterligt så är det dock aldrig någon som sett några bevingade väsen, så varför ge dessa äran? Och varför skyller ingen på frånvaron av vaktande änglar när olyckor får dödlig utgång?

Inkonsekvensen framgår tydligt i VK-artikeln ifråga:

"Polisen uppger att föraren hade änglavakt. Han räddades med stor sannolikhet av att han bar bilbälte."

Hur ska ni ha det? Var det bilbältet eller någon osynlig fantasifigur som räddade livet på föraren?

Läs även andra bloggares åsikter om änglavakt, olyckor

Den som läst gårdagens inlägg om hotellbiblar drar sig säkert till minnes den heta diskussionen om hotellbiblar som försiggick för några år sedan. Det hela började med att en Scandic-besökare retade sig på hotellbibeln som låg på rummet. Denne besökare kontaktade sedan Scandic, som i sin tur beklagade det hela, och bestämde sig för att flytta biblarna till receptionen och där erbjuda bibeln som en del av utbudet i ett religiöst bibliotek. Där kunde historien ha slutat med frid och fröjd.

Några kamplystna kristna ville dock annat, och media drog sitt strå till stacken genom att beskriva Scandic-besökaren som varandes "kränkt", "upprörd" och "mycket arg". Göran Skytte dundrade på i Svenska Dagbladet, liknade det hela med att "hälla en hink skit" på kristna och uppmuntrade mellan raderna till en hotellbojkott. Bloggaren, Frälsningssoldaten och Dagen-medarbetaren Emanuel Karlsten startade i sin tur en proteströrelse. Karlsten störde sig särskilt på att bibeln togs bort från rummen samtidigt som porren i hotellets utbud av betal-tv fanns kvar. Flera av Svenska kyrkans biskopar förklarade att man inte ville bo på Scandic.

Den upprörda kristenheten fick sedan Scandic att krypa till korset och behålla hotellbiblarna. Den lovvärda ansatsen av Scandic med att införa receptionsbibliotek, och därigenom inkludera även andra religiösa och livsåskådningsrörande verk, rann därmed ut i sanden. De mest högljudda kritikerna var starkt kristna som sannolikt var utrustade med både en och annan resebibel — motståndet torde därför ha varit rent principiellt. Frågan är dock varför light-versionen av Sveriges kristna hakade på protesttåget? Berodde det på blind lydnad gentemot religiösa auktoriteter? Min tes är att det berodde på att den kristna och icke-kristna allmänheten upplevde det som mer sympatiskt att försvara och behålla, än att ta avstånd från och ta bort. Om förhållandet varit det motsatta, att inga hotellbiblar funnits och Karlsten och co yrkat på dess införande, skulle nog den negativa kritiken i stället ha riktats mot dom...

I en intervju med Stefan Jansson — den klagande Scandic-besökaren — framkommer orsakerna till att han retade sig på hotellbibeln:

"Varför kan en person som är i behov av en religiös skrift inte ta med den själv. Varför finns det en självklarhet i att hotell ska tillhandahålla en viss bok? Varför finns inte en bibel i varje stolsrygg när man åker tåg? En religiös bok är alltid politisk. Ett bestämt budskap förmedlas. Vem är avsändare? Vem är mottagare? Jag som boende på hotell vill ha en så neutral miljö som möjligt. Om det finns en bibel kan jag låta bli att titta i den men jag kan inte låta bli att undra varför hotellet tycker att den är så viktig att den måste finnas på det rum jag just hyrt. Jag tycker att en bok om ateism skulle vara lika fel."

Jansson avslutar summerande med att säga: "Nej, jag har inte blivit kränkt." Den påstått kränkte, mycket arge och upprörde mannen visar sig alltså vara en en helt vanlig svensk som sakligt frågade sig själv (och hotellet ifråga) varför fenomenet med hotellbiblar levde kvar. Sådana sakliga frågeställningar med udden riktade mot religiösa företeelser tycks dock ha en förmåga att få kristna företrädare att göra en höna av en fjäder...

Det skulle behövas fler som Stefan Jansson i vårt samhälle: personer som inte tiger när de lägger märke till något som verkar fel. Vanligtvis är svenskar bra på att uppmärksamma oegentligheter, men sällan när det kommer till religiösa fenomen. Se bara på det här med dopet — en obsolet tradition som trots allt lever vidare. Varför envisas icke-kristna med att döpa sina likaledes icke-kristna barn? Camilla Grepe skriver underhållande men insiktsfullt om dopet:

"Snarare är det alltför ofta uttalat icke-troende, men mähäiga och gullighetsoptimerande föräldrar som haft svårt att kliva ur de djupa hjulspår som konvention och ohämmad vana kört ner dem i. (Dessvärre lever också många i den felaktiga tron att dopet är till för att under lite tjusiga former ge barnet ett namn, vilket alltså är fel.)
[...]
Harmlöst, trevligt gulligt och rart? Nej knappast. Dopet är i själva verket en ritual där man med utövande av vit magi läser orden:

'Sänd ditt ord och din Ande, så att de som nu ska döpas i detta vatten blir renade från syndens skuld'

'Syndens skuld'? Vad är det om inte en människofientlig inställning att se det nyfödda barnet som behäftad med syndens skuld? Hallå, hör ni ens vad prästen säger under dopritualen?"

Uppdatering: Dagen skriver idag att Hotellkedjan Ibis nu ska plocka bort sina biblar, vilket redan fått folk att reagera. Har vi månne en ny bojkott att vänta?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om hotellbiblar, Scandic, bojkott, Stefan Jansson, Göran Skytte, Emanuel Karlsten, porr, dop, tradition

Den som någon gång övernattat på ett hotell, motell eller pensionat har förmodligen stött på den s.k. hotellbibeln. Vanligtvis brukar den ligga på ett sängbord, i en bokhylla eller undanstoppad i en sänglåda. Frågan är dock vad den är bra för?

Den som har svårt att somna torde nog ha bättre lycka med en telefonkatalog. Bibeln innehåller trots allt en del fängslande berättelser, varpå läsning riskerar att få motsatt verkan och snarast fördröja tröttheten.

För den som å andra sidan verkligen vill ha en nöjsam kvällslektyr, så finns massvis med böcker som är bättre lämpade. Osammanhängande och stela skrivelser av kvasihistorisk karaktär är knappast det mest underhållande man kan läsa på kvällskvisten!

Den som vill ha en hotellsouvenir kan förvisso ha nytta av boken — till skillnad från andra inventarier så lär den ju knappast saknas av hotellpersonalen! Å andra sidan kan man ju fråga sig hur kul det är om souvenirerna från de besökta hotellen är likadana...

Om någon är ute efter livsvisdom slutligen, så torde valfri lärobok i moralisk filosofi vara nog så givande. Bibelns utdaterade moral, med dess översittande anklagelser om synd och uppmaningar till underkastelse, är rimligen ingen vidare ledstjärna.

Så vilket syfte tjänar då hotellbibeln, när den uppenbarligen inte duger som vare sig tröttande, underhållande, påminnande eller upplyftande litteratur? Kanske syftar den till att markera Sveriges kristna bakgrund? Att påminna sekulariserade om den tynande kristendomens alltjämt närvarande existens?

Enligt gideoniternas hemsida, så var ursprungssyftet med hotellbibeln att främja kristna amerikanska handelsresandes andliga odling. Frågan är hur relevant det syftet är i den sekulariserade och globaliserade värld vi lever i idag? I synnerhet med tanke på att de flesta bibelfrälsta sannolikt redan har en resebibel...

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om bibeln, hotellbibel, gideoniterna

Tänk om Lennart Holmlund och Anders Ågren for runt i Umeås skolor och pratade med eleverna om livsfrågor utifrån socialistisk respektive konservativ utgångspunkt — vilka rubriker det skulle bli! Säkerligen skulle flera ha invändningar mot att politiker försökte profilera sig och sina inriktningar för skolelever på skoltid. Det skulle nog inte heller gillas om exempelvis "det kommunistiska manifestet" okritiskt användes som diskussionsunderlag.

Detta är dock precis vad som försiggår i Umeå, med den skillnaden att politiken och politikerna är utbytta mot religion och religiösa, och "det kommunistiska manifestet" ersatts av Bibeln och Koranen. Det som är oacceptabelt i politisk skrud, är tydligen helt okej med religiös klädedräkt...

I en artikel med rubriken "Koranen och bibeln samsas i klassrummet" i dagens VK (pappersvarianten), skriver Anders Wynne:

"Zakaria Boukhari är praktiserande muslim och projektanställd av Umeå stadsförsamling. Tillsammans med prästen Susanne Dahl och församlingspedagogen Maria Jägare möter han elever på Ersängsskolan för samtal på teman som tro, kärlek och identitet.
[...]
Vid varje tillfälle läser de ett kort stycke ur Koranen, Bibeln och FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna."

Visst är det bra att eleverna får prata om etik och livsfrågor, men varför göra det med religion som utgångspunkt och med religiösa som samtalsledare? Om nu tanken med det hela är att undervisa om likheter och skillnader mellan religioner, diskutera livsfrågor med utgångspunkt i etiska traditioner, och ta upp hur religiösa uppfattningar påverkar människors agerande — varför ta in utomstående? Detta bör ju rimligen skolan klara själv!

Att överlåta undervisningen till utomstående aktörer är diskutabelt — i synnerhet om de utomstående representerar religiösa organisationer. Läroplanen förordar bl.a. saklighet, allsidighet och konfessionslöshet. Frågan är hur saklig undervisningen blir om kyrkans folk håller i den, och hur allsidigt det blir om endast kristendom och islam dryftas...

Läs mer:

• Sjundeklassare ska diskutera respekt (Kyrkans tidning, nr 40-09)
• Umeå Svenska kyrkan: Sjundeklassare diskuterar respekt (Mynewsdesk 31/8)

Läs även andra bloggares åsikter om Ersängskolan, Umeå, religion, skola, kristendom, islam, etik, livsfrågor, undervisning, Svenska kyrkan

För en tid sedan snubblade jag över ett mycket intressant blogginlägg, där den kristna bloggaren Hanna frågar sig varför det finns så mycket hat mot religion och mot religiösa. Jag kommenterade hennes inlägg, men ämnet gav upphov till såpass många frågeställningar, att jag ämnar diskutera saken här på min egen blogg med utgångspunkt från det Hanna skrivit.

Att det finns personer som hatar andra personer och öppet ger uttryck för detta hat är naturligtvis inte bra, oavsett om hatet grundar sig på religion, etnicitet, sexuell läggning eller något annat. Vad gäller hatet mot religiösa så torde dock de flesta skyldiga rent historiskt återfinnas inom det religiösa lägret, d.v.s. utövare av en religion har gett uttryck för hat mot utövare av en annan religion.

Ett strålande exempel är korstågen, där en påve eldade igång ett hat mot muslimer för att åter komma i centrum och rädda en kyrka som befann sig i auktoritetsmässig nedförsbacke. Vad gäller senare europeisk historia, så kännetecknades den i synnerhet under 1500- och 1600-talet av ett tydligt hat mellan katoliker och protestanter. I Mellanöstern har muslimska grupperingar nyligen uppmärksammats för hatbrott mot kristna. Världsliga syndabockar finns förvisso också: kommunistregimer har exempelvis visat på hatisk inställning gentemot religiösa.

När det kommer till hat mot religion så blir dock frågan en helt annan. Religion är ett samhälleligt fenomen som måste få ifrågasättas och kritiseras. Själv föredrar jag termen religionskritik före religionshat, då den senare ger sken av att det enbart handlar om känslomässigt motstånd.

För att diskutera religionskritiken och dess legitimering, så måste man utgå från religionens funktioner, och se vad det är i dessa funktioner som icke-religiösa kritiker retar upp sig på. Nedanstående lista visar fyra grundläggande funktioner hos en religion:

1. Förklarande
2. Värderande
3. Samlande
4. Meningsgivande

Den förklarande funktionen handlar om att tillfredsställa behovet av att få kunskap om vår omvärld. I äldre tid när modern vetenskap inte fanns att tillgå, så utgick man från religiösa myter och förklaringsmodeller. Skapelsemyter finns det gott om, och de har alla den funktionen att förklara hur människan och världen kommit till. I nordisk förkristen tid förklarades förekomsten av blixtar och åskväder med att guden Tor var i farten och slog ihjäl jättar med sin hammare, och på motsvarande sätt har naturfenomen även inom andra religiösa traditioner getts gudomliga förklaringar.

Den värderande funktionen handlar om att ge förhållningsorder kring hur man ska bete sig. Den fastställer normer för vad man får göra, vad man inte får göra, och hur den som bryter mot reglerna ska straffas. Till de religiösa värdenormerna hör exempelvis tio Guds bud och kalvinismens syn på arbete.

Den samlande funktionen handlar om att hålla ihop ett folk, eller en grupp. Religionen fungerar alltså som ett sammanhållande kitt. Ett bra exempel på religionens samlande funktion är judendomen: under den babyloniska fångenskapen blev religionen ett sätt att hålla ihop folket. Ett annat utslag av den samlande funktionen, är de sociala nätverk som religionsutövare ofta skapar. Genom möten och aktiviteter samlas de religiösa.

Den meningsgivande funktionen handlar om att ge mening åt tillvaron. Religiösa tankar om liv efter döden, väntande paradis (eller hägrande helveten) alternativt strävandet efter att slippa återfödas, blir ett sätt att tackla frågorna om varför vi finns och vart vi är på väg.

Religionskritiken idag utgår huvudsakligen från de två översta funktionerna. Man vänder sig mot att religioner inbjuder till vetenskapsfientlighet och världsfrånvändhet, i och med att de uppmuntrar till tro på (i de flesta fall) bevisligen falska läror, och dessutom uppmanar till att följa en (i många fall) snedvriden moralkodex som vuxit fram i ett samhälle totalt olikt dagens. Även de två nedersta funktionerna kan man dock ha invändningar mot. Religioner kan t.ex. uppmuntra till isolering från övriga samhället, och det religiösa hoppet kan uppmuntra till såväl självmordsdåd som uteblivna initiativ mot missförhållanden (eftersom belöning ändå väntas komma i överflöd efter döden).

I ett svar till min kommentar, så påpekar Hanna att de flesta religiösa normalt inte är "självmordsbombare" eller "abortmotståndare" — utan som henne: fredliga och kärleksfulla människovänner. (Detta är för övrigt också något som framförts av andra debattörer.) Hanna skriver:

"Jag vill alltså skylla problemet med hatet mot religionen på alla extremister. De som missbrukar själva ordet religion och förvränger dess egentliga budskap.. det är de som får religionen att framstå från sin värsta sida.."

Jag håller med Hanna (och andra) om att religiösa extremister tveklöst givit religionerna en dålig klang, men det är naivt att tro att man kan undkomma religionskritik enbart genom att skylla på feltolkande extremister. (Vem bestämmer för övrigt vilken tolkning som är rätt?) Som jag skrev i ett tidigare inlägg:

"Så fort något religiöst fenomen kritiseras av religiösa, så är det ju aldrig religionen i sig som sägs vara fel — utan den mänskliga tolkningen av religionen och dess skrifter. Det stör mig. Är det så svårt att förstå att de religiösa urkunderna nedtecknats av människor, och att religionerna färgats av de mänskliga kulturer som de vuxit fram ur? Att religionerna är präglade av mänsklig svaghet, och därigenom långtifrån felfria och inte på något sätt perfekta?"

Även om många religiösa — åtminstone här i Sverige — är oförargliga och inte alls samhällsomstörtande, så kan man inte komma ifrån att religionen trots allt har påverkat (och delvis fortfarande påverkar) människor och samhälle i negativ riktning, både i Sverige och utomlands. Med utgångspunkt från religionen tar människor avstånd från evolutionen, motsätter sig "en homosexuell livsstil" (vad nu det är!), och motarbetar jämlikhetssträvanden mellan man och kvinna, för att ta några exempel. Gemene svensk ger måhända inte uttryck för dessa beteenden, men gemene svensk är ju heller inte religiöst troende!

Även om många troende är fridsamma själar, så finns det alltså tydliga exempel på hur religionen fördummar och förstör. Det värsta med religionen är i mina ögon dess uppmuntrande till tro. Den religiösa tron har hos vissa vuxit sig så stark att man inte är mottaglig för någon som helst kritik, och detta är mycket allvarligt! Det säger sig självt att man genom att sätta större tilltro till religiösa auktoriteter än till vetenskap och sunt förnuft, riskerar att sätta hela vårt moderna samhällssystem ur spel.

Ett exempel på denna starka tro visar faktiskt Hanna själv:

"Okej, ni är övertygade om att gud är fånerier och ni ser att vi är helt ute och cyklar i våran världsuppfattning. Men vet ni vad? Vi är Också helt övertygade om att Gud finns och att ni är helt ute och cyklar."

Nu vet jag inte hur Hanna har kommit till insikt om att "gud finns och att Jesus var hans son" (som hon skriver), men jag misstänker att hon är starkt påverkad av bibelns budskap. Huruvida någon gud finns eller ej kan diskuteras: det kan i dagsläget varken bevisas eller avfärdas, men i alla fall anses som mycket osannolikt. Huruvida Jesus skulle ha varit en halvmänniska/halvgud född av en oskuld torde dock kunna betvivlas starkt. NT:s olika berättelser om Jesus är motsägelsefulla, och utomstående källor (exempelvis Josefus) ger honom en betydligt mindre roll. Mycket talar för att den historiska Jesus — om han alls funnits — var en karismatisk sekterist, vars bedrifter kraftigt överdrivits. Källkritiska studier har avfärdat mycket av innehållet i bibeln, och ingen vettig människa skulle påstå att bibeln är en historisk källa värd att tas på allvar. Trots att det saknas goda skäl till det, så tror dock många på vad som står där...

Med detta som utgångspunkt, så är det i mitt tycke inte konstigt att ateister och andra kritiserar religioner och religiösa skrifter. Hur är det då med kritiken mot religiösa individer? Även om det inte rör sig om hat, så finns det väl ändå kritik mot enskilda utövare? Hanna ställer sig i alla fall den frågan:

"Tro är personligt. Och jag gör ingen skada även om jag är kristen, så vad är det för fel på att jag är det? Jag förstår inte.."

Det är förstås inte något fel på Hanna, hon verkar tvärtom vara en reko tjej! Kritiken riktar sig heller inte mot enskilda individer (dumdryga förkunnare och förvillare undantagna), utan mot religionen och religiositeten i sig.

Hanna skriver vidare:

"Jag tror att man behöver något att tro på. Sedan om detta är en religion eller en ideologi eller något annat, så spelar det ingen roll. Alla kan själva välja vad de tror är sant, men alla behöver Något. Därför är att tro att man inte ska tro på något det sämsta man kan göra. Vad har livet då för mening?"

Alla har förstås sina trosföreställningar och förhoppningar, men livet blir ju inte mer meningsfullt bara för att man hittar på en mening! Själv hoppas jag exempelvis att jag efter döden ska få träffa bortgångna nära och kära, men jag hyser ingen religiös tro på paradis och evigt liv. Innerst inne hoppas jag även att det finns någon som vakar över mig, men fördenskull tror jag inte att jag har någon skyddsängel. Bara för att jag inte tror, så saknar inte mitt liv mening. Var och en fyller sitt liv med mening — livet blir vad man gör det till!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om religion, religionskritik, gud, bibeln, Jesus, kristendom, hat, ateism

När man läser de kyrkopolitiska manifesten som de olika nomineringsgrupperna totat ihop inför kyrkovalet, så är det tydligt att den kristna stommen mestadels är svag. I texterna betonas ofta kyrkans roll som samhällsinstitution med engagemang i t.ex. freds-, miljö- och jämställdhetsfrågor. Kyrkans ursprungligt primära funktion — rollen som religiös sammanslutning, med fokusering på kristendom och "andlig service" i form av gudstjänster, nattvard och andra ritualer — verkar inte längre vara så primär...

I pappersvarianten av dagens VK svarar representanter för olika nomineringsgruppper på frågor om kyrkovalet. Här nedan följer citat från tidningen, i vilka representanterna beskriver sin syn på kyrkans roll i samhället, och huruvida de ser kyrkan som en angelägenhet för samhället som helhet eller bara för dess medlemmar.

"Svenska kyrkan är en angelägenhet för hela samhället. Svenska kyrkan har också stor erfarenhet av kris- och katastrofhantering och fyller en viktig funktion när sådant inträffar."
--
Anki Erdmann (V)

Kommentar: Men varför är kyrkan så angelägen? Är kyrkan i huvudsak till för att bistå staten vid katastrofer? Om så är fallet borde satsningar på sjukvård och samhällelig krisberedskap vara mer fruktbart än engagemang i kyrkan...

"Mer än 70 procent av svenskarna är medlemmar. Kyrkan är den största organisationen i Sverige, en kulturbärare, andlig vägvisare och genom sitt omfattande arbete en stark kraftkälla i samhället."
--
Roland Samuelsson (S)

Kommentar: Som jag tjatat om tidigare, så är medlemsantalet inget bra argument när man diskuterar kyrkans samhällsroll. Jag antar att det "omfattande arbetet" åsyftar kyrkans sociala insatser, men är det där kyrkans fokus ska ligga? Talet om "kulturbärare" och "andlig vägvisare" tyder på kopplingar till religionen, så här påpekas i alla fall kyrkans religiösa funktion, om än försynt.

"Svenska kyrkan är i första hand en angelägenhet för medlemmarna. Men också en samarbetspartner för samhället."
--
Lars-Gunnar Frisk (POSK)

Kommentar: Kort och koncist! POSK verkar vara på det klara med vad som är kyrkans primära funktion.

"Svenska kyrkan är en angelägenhet för samhället och bör delta i samhällsdebatten och reagera när utslagning, diskriminering och orättvisor sker både i Sverige och globalt."
--
Terence Hongslo (Mp)

Kommentar: Här har vi en som frångått kyrkans religiösa tradition, och snarast ser kyrkan som en (inter)nationell kamporganisation för rättvisa. Vad är det för fel på Röda korset, Amnesty m.fl.? Varför ska Svenska kyrkan börja konkurrera med dessa organisationer?

"Svenska kyrkan har definitivt ett uppdrag för hela samhället. Omvänt har hela samhället, inte bara medlemmarna, behov av Svenska kyrkan."
--
Tommy Bäckström (Fp)

Kommentar: Luddigt värre! Vilket samhälleligt uppdrag har kyrkan? Vilket behov fyller kyrkan för icke-medlemmarna?

"För att bryta ensamhet och utanförskap vill vi satsa på diakoni i samverkan med offentliga organisationer, näringsliv och det civila samhället."
--
Monika Sandström (C)

Kommentar: Här betonas återigen kyrkans sociala arbete. Frågan är dock om det verkligen är kyrkans primära roll att vara statens förlängda arm inom sjukvård och krisverksamhet...

"Svenska kyrkan är landets utan jämförelse största folkrörelse med djupa rötter i den svenska kulturen. Kyrkan ska vara öppen för alla."
--
Nils-Ola Andersson (Kd)

Kommentar: Vi har hört det förr, men påståendet klingar fortfarande lika falskt. Svenska kyrkan är inte en folkrörelse värd namnet!

"Svenska kyrkan som landets största 'organisation' måste självklart vara intressant som samtalspartner för samhället."
--
Torbjörn Lindahl (FK)

Kommentar: Som sagt, medlemsantalet är inget att skryta med! Att kyrkan ska vara "samtalspartner" med samhället låter dock mer behärskat än andra representanters tal om kyrkan som samhällelig "angelägenhet".

"Svenska kyrkan har genom uråldriga historiska och kulturella band med staten en särställning bland alla organisationer och kyrkor i vårt land."
--
Kjell Söderberg (M)

Kommentar: Är kyrkans historiska bakgrund verkligen en bra mall för utformandet av dess roll i det moderna samhället? Den medeltida kyrkan stod över staten — är detta kanske något som Moderaterna eftersträvar? Vid reformationen blev kyrkan något av en statlig institution — är denna typ av statskyrka något Moderaterna vill återgå till? Varför ska Svenska kyrkan vara placerad på piedestal även efter dess skilsmässa med staten?

"Med tanke på Kyrkans betydelse för svensk identitet och svenska traditioner och ritualer, är frågan om hon inte åter ska bli en statskyrka och en angelägenhet för samhället."
--
Mikael Storm (Sd)

Kommentar: Den "svenska" identiteten och de "svenska" traditionerna visar sig vid en närmare granskning inte vara utslag för genuin "svenskhet" utan snarast något som uppkommit ur en häxkittel av mångahanda influenser. Att hänvisa till dessa känns därför bara löjligt. Uttalandet ger i alla fall en tydlig bild av Sverigedemokraternas syn på kyrkans samhällsroll...

Utifrån svaren att döma är det tydligt att kyrkans religiösa koppling blivit allt svagare — åtminstone hos representanterna för kyrkopolitiken. I humanisten Patrik Lindenfors förslag till kyrkopolitiskt manifest återfinns en uppmaning om att fokusera på kärnverksamheten, d.v.s. kristendomen. Han menar att det är i det kristna evangeliet som fokus borde ligga — "inte på miljö, jämställdhet, traditioner, eller vad kyrkan nu blir utnyttjad till". Jag kan bara instämma.

De övriga punkterna i Lindenfors manifest är förresten värda att nämna:

1. Lämna över ansvaret av kulturminnesvården
2. Tacka nej till vigselrätten
3. Gör om kyrkans alla markegendomar till nationalparker
4. Sluta låtsas vara en välgörenhetsorganisation
5. Sluta ta upp spädbarn som medlemmar

Frågorna rörande medlemskapet — rutinerna kring tillträde och utträde, samt betalandet av medlemsavgiften — är rimligtvis relevanta ämnen, väl värda att ta upp inför kyrkovalet. Varför är det då så tyst? Varför diskuterar kyrkopolitikerna inte värvningen av spädbarn, det förrädiska förfarandet med medlemsavgift via skattesedeln och krånglet med att gå ur? Varför tar man inte upp sådana saker, i stället för att skryta om "folkkyrkan" och varna för Sverigedemokrater?

Läs gärna vad jag tidigare skrivit om Svenska kyrkan och kyrkovalet:

• Kyrkokandidater i Bjurholm (och annorstädes)
• Osäker om du är medlem?
• Ska jag välja? Ska jag vara kvar?
• En svensk folkkyrka?
• Om valdeltagande...

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Svenska kyrkan, kyrkovalet, samhälle, kyrkans roll, medlemskap, medlemsavgift

Om det mot förmodan finns kyrkfolk som läser den här hädarbloggen, så kan jag tipsa om att namnen på kandidaterna till kyrkovalet kan fås via Svenska kyrkans webbplats. Där framgår det att kandidaterna till Bjurholms nästa kyrkofullmäktige enbart kommer från S, Fp, C och M. Inget Kd till skillnad från i kommunvalen, men det kan ju bero på att flertalet av Kd:arna endast är med i Pingstkyrkan och således inte valbara. Noterbart är att utompolitiska nomineringsgrupper saknas i Bjurholm: här finns vare sig POSK eller Frimodig kyrka.

Titta igenom listan och ta dig en funderare kring vilka av de anmälda kandidaterna som är uttalat kristna med brinnande engagemang för kyrka — eller lämpliga av annan anledning — och använd sedan denna information till att göra bästa möjliga val när det väl blir dags att rösta.

Medan du funderar så kan du förslagsvis lyssna på nedanstående Youtube-klipp: "I believe" med Hammerfall.

Läs även andra bloggares åsikter om Svenska kyrkan, kyrkovalet, kandidater, kyrkopolitik, Bjurholm, Hammerfall

Jag är med i ett flertal föreningar, organisationer och fackförbund — ett par av dessa länkas här till höger. Jag har varje år kunnat ta ställning till fortsatt medlemskap, i takt med att medlemsavgifterna har efterfrågats. En del föreningar har jag gått med i för att sedan gå ur. I samtliga dessa föreningar och organisationer har jag dock varit medveten om mitt medlemskap. Medlemskapet har varit självvalt, och ett resultat av personligt engagemang och intresse.

I en av landets största föreningar — Svenska kyrkan — finns det uppenbarligen medlemmar som inte vet om att de är medlemmar. Detta framgår av nedanstående citat från Svenska kyrkans webbplats:

"Osäker om du är medlem
Tidigare blev man automatiskt medlem i Svenska kyrkan vid födelsen. Är du osäker på om du är medlem eller inte kan du fråga i den församling där du är bosatt. Din församling hittar du via länken 'sök din församling' till höger."

Att en sådan situation kunnat uppkomma är naturligtvis beklämmande, men den kan lätt avhjälpas genom att Svenska kyrkan börjar skicka ut inbetalningskort som alla andra föreningar, i stället för att lömskt gömma medlemsavgiften på skattesedeln.

Det har dock varit märkligt tyst om rutinerna kring medlemsavgiften bland kandidaterna till kyrkovalet. Kanske är man rädd för att en sådan reform skulle innebära att många ointresserade medlemmar skulle gå ur, och att de kvarvarande fromma kyrkomedlemmarna inte skulle välja "världsliga" kyrkopolitiker i lika stor utsträckning? Kan det verkligen vara så illa att kyrkopolitikerna håller tyst enbart för att bevara sin maktposition? Jag hoppas inte det!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Svenska kyrkan, kyrkovalet, medlemskap, medlemsavgift

Jag fick idag en reklamtidning från Svenska kyrkan i Luleå stift angående kyrkovalet. I den listades "Nio goda skäl att vara medlem i Svenska kyrkan":

1. Kyrkans budskap
2. Viktiga händelser i livet
3. En öppen och demokratisk folkkyrka
4. En kraft och motkraft i samhället
5. Tar hand om månghundraåriga kulturskatter
6. En av de största folkrörelserna
7. Solidaritet genom internationellt bistånd
8. Ger hjälp i nödsituationer
9. Svenska kyrkan i utlandet

Jag kommer nu att gå igenom argumenten ett och ett. I mina ögon faller de flesta av dom platt till marken.

Kyrkans budskap

Det kristna budskapet om att man är älskad och värdefull gäller väl även de som inte är med i Svenska kyrkan? För övrigt blir tanken om ett evigt liv inte mer trovärdig bara för att man går med i en kyrka...

Viktiga händelser i livet

För den som inte är religiös så är naturligtvis dop och konfirmation inga viktiga högtider. Namngivningsceremonier och "humanistiska" konfirmationer finns dessutom att tillgå för de icke-religiösa som nödvändigtvis vill ha sådana inslag. Förekomsten av borgerliga vigslar och begravningsceremonier är för övrigt en realitet i dagens samhälle.

En öppen och demokratisk folkkyrka

Öppen är den förvisso, men någon demokratisk folkkyrka är det knappast fråga om, vilket jag upplyst om tidigare.

En kraft och motkraft i samhället

Sociala insatser och motstånd mot ökade prestationskrav, konsumtion och miljöförstörelse är knappast något som kyrkan är ensam om. För den som vill stötta sådana insatser finns alltså andra alternativ än Svenska kyrkan...

Tar hand om månghundraåriga kulturskatter

Även icke-medlemmar bidrar till bevarandet av kyrkliga kulturskatter. Staten öser nämligen årligen in pengar till Svenska kyrkan i detta syfte. Enligt en artikel i UNT rör det sig om 460 miljoner kr/år. Sedan kan man fråga sig om verkligen alla uttjänta kyrkobyggnader behöver bevaras...

En av de största folkrörelserna

Med tanke på att de allra flesta medlemmarna raggats som småbarn så är Svenska kyrkan knappast att betrakta som någon stor och levande folkrörelse, vilket jag också nämnt tidigare. Att barn- och ungdomsarbetet är populärt beror nog på att det finns många traditionstyngda föräldrar som drar dit sina barn enbart p.g.a just tradition. Sedan kan man fråga sig huruvida kyrkans eventuella popularitet är ett bra skäl för att själv vara med...

Solidaritet genom internationellt bistånd

Det finns gott om icke-religiösa alternativ, t.ex. Röda korset, Rädda barnen, Amnesty och Läkare utan gränser. Vill man bidra till en bättre värld är alltså inget medlemskap i kyrkan något måste...

Ger hjälp i nödsituationer

Att kyrkan ställer upp med personal och lokaler är förvisso bra, men frågan är vilken "andlig" hjälp som präster och annat kyrkofolk egentligen kan ge. De vet ju inte mer om livets stora frågor än någon annan! Utbildade kuratorer och psykologer — utan förutfattade meningar om livsfrågorna — är måhända mer lämpade att prata med oroliga och fundersamma människor i "själslig" nöd...

Svenska kyrkan i utlandet

För den som är i behov av hjälp utomlands, eller bara vill få en pratstund med andra svenskar så finns ambassader att tillgå. Med tanke på skrytet över kyrkans "öppenhet" så lär kyrkorna dessutom knappast stänga ute de icke-medlemmar som söker sig till dessa...

Kontentan blir att det saknas egentliga skäl för den icke-religiösa att fortsätta vara kvar i Svenska kyrkan. Den som är troende har däremot en hel del att vinna på fortsatt medlemskap!

I reklamtidningen intervjuas även företrädare för olika nomineringsgrupper. De flesta av dessa anser att Svenska kyrkan ska ha kvar sin vigselrätt. Endast företrädarna för Kristdemokraterna och FiSk (Folkpartister i Svenska kyrkan) har en avvikande uppfattning.

Magnus Alm från Miljöpartiet skriver:

"Kyrkan ska vara ute i människors vardag, på jobbet, på nätet, på arbetsförmedlingen, idrottsplatsen, och kyrkorummet öppet även på 'obekväm arbetstid', då blir åter Svenska kyrkan central i människors liv och fler känner sig angelägna att vara med."

Märkligt! Vanligtvis brukar politiker värna om sekulariseringen, men inom ramen för kyrkopolitik vill man tydligen eftersträva samhällelig missionsverksamhet, och gå tillbaka till den tid då kyrkan och religionen spelade en huvudroll i samhället. Skrämmande!

I stället för att försöka vinna nya medlemmar, vill folkpartisten Christina Holmgren försöka stoppa utträden:

"FiSk vill att alla församlingar utarbetar ett PM som visar på de fördelar som finns med att vara medlem i Svenska kyrkan. PM:et kan då vara ett stöd i kontakten som sker med de som begär utträde."

Hoppsan! Inte nog med att informationen om utträde är undermålig, enligt FiSk ska den som trots allt fått insikt i hur man tar sig ur eländet förmanas att stanna kvar! Jag undrar för övrigt vad ett sådant PM skulle innehålla? De "nio skälen" ovan visade sig ju vara rätt så irrelevanta...

Lena Lindström från Centerpartiet vill locka folk med modern teknik:

"...vi som kyrka måste bli bättre på att använda de nya arenor för kommunikation som finns idag, som sociala nätverk på internet, bloggar och sms."

Den moderna tekniken kan säkert vara ett bra sätt för att entusiasmera de redan intresserade, men några icke-troende kommer knappast att lockas.

Olof Hasslow från POSK (Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan) vill fortsätta med att underhålla medlemsstatistiken genom att ragga barn och ungdomar:

"Ett stort problem för Svenska kyrkan är de fallande medlemssiffrorna, och jag tror att det viktigaste just nu är att satsa på barn- och ungdomsarbetet.
[...]
Vi måste också synas i olika sammanhang och verkligen ta vara på de tillfällen när vi möter ungdomarna, som skolavslutningar. Och i skolorna berätta om vårt barn- och ungdomsarbete."

POSK verkar ha insett att barn och ungdomar är lättast att påverka, och vill utöka de kyrkliga formerna för detta. Ska vi förvänta oss fler bibeläventyr och annan religiös PR i skolorna? Jag finner uttalandet smått skrämmande, och lite påminnande om skraja amerikaner som vill förhindra fritt tänkande genom tidig indoktrinering. Till Haslow vill jag bara säga: ge f-n i skolan!!

Socialdemokraternas Roland Samuelsson — min tidigare lärare i Samhällskunskap — verkar främst vara intresserad av att utveckla kyrkans verksamhet, snarare än att ragga nya medlemmar:

"Vår utgångspunkt är inte i första hand medlemstappet, utan det kyrkan kan göra för människor. Därför vill vi lyfta fram alla medlemmars betydelse för den folkkyrka som vi vill att Svenska kyrkan ska vara.
[..]
Vi vill att man ska känna stolthet över att vara medlem i en kyrka som bryr sig om alla medlemmar. Vi vill att kyrkan ska vara välkomnande för andliga sökare."

Vackra ord! Å andra sidan är jag fundersam kring det där med "andliga sökare". Undersökningar har visat att många svenskar tror på — om inte den kristne guden — så åtminstone "något". Frågan är vad dessa sökare, på jakt efter "något", har att finna i en gemenskap som är samlad kring tron på den kristne guden. I mina ögon verkar det aningen desperat att öppna famnen för sökare som söker något annat än de kristna "sanningarna"...

Många av kyrkopolitikerna tycks vilja att Svenska kyrkan ska ha en högre ställning än andra religiösa samfund — vilket naturligtvis är helt befängt. Förre socialdemokratiske partisekreteraren Lars Stjernkvist, numera kyrkopolitiker, skriver i Dagen:

"Om kyrkan bara blir en ange­lägenhet för de kyrkligt mest aktiva, ja, då kommer självklart Svenska kyrkan att snart vara ett samfund bland alla andra."

En sådan utveckling skulle väl enbart vara positiv? Varför ska Svenska kyrkan ha kvar sin särställning efter skilsmässan med staten? I mina ögon är det dessutom självklart att kyrkans framtid i första hand ska vara en angelägenhet för dess engagerade medlemmar, likaväl som andra föreningar drivs framåt av sina eldsjälar.

Jag avslutar det här inlägget med en insändare som jag skickade till VK och VF tidigare i veckan:

"DAGS ATT TA STÄLLNING!

Snart är det dags för kyrkoval, då nya representanter ska väljas till de beslutande församlingarna. Valdeltagandet brukar vanligtvis vara lågt, och det kan vara läge att fundera över varför. Min teori är att det beror på ointresse för den kristna tron och obefintligt engagemang för kyrkliga frågor.

Man ska komma ihåg att den absoluta majoriteten av medlemmarna i Svenska kyrkan inte gått med av fri vilja, utan i stället tvångsanslutits som barn. Ofrivillighet är rimligtvis inget bra recept för delaktighet!

Den kristna tron och firandet av gudstjänster är centralt för kyrkan, men samtidigt något som åtskilliga av dess medlemmar är likgiltiga inför. När det nu är dags att ta ställning, så tycker jag därför att man inte bara ska fråga sig huruvida man ska rösta eller ej, utan även om man överhuvudtaget ska stå kvar som medlem!

INGEMAR WINCENT
f.d. medlem i Svenska kyrkan"

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kyrkovalet, reklam, Svenska kyrkan, Luleå stift, medlemskap, utträde, insändare

Man kan i VK läsa om att Länsstyrelsen i Västerbotten ställer in planerna på att bilda naturreservat i nordmalingstrakten. Även om jag i princip är för bildandet av nya naturreservat, så går det inte att komma ifrån att staten ofta agerat klumpigt i dessa frågor. Av den anledningen är det positivt att Länsstyrelsen — statens förlängda arm — ser ut att ändrat sitt förhållningssätt gentemot markägare.

Markägare och skogsföretag hänvisar ofta till äganderätten i sin argumentation i frågor rörande naturreservat. Man är helt enkelt rädd för att förlora makten över de markområden man står som ägare till. Visserligen är äganderätten en av hörnpelarna i det moderna samhället, men jag kan ändå inte låta bli att filosofera kring det här med ägande och äganderätt.

Är det verkligen rimligt att en människa (eller människogrupp i form av företag, stat etc.) har rätt att äga en skog, och därigenom egenmäktigt kunna styra över livsförhållandena för alla skogens innevånare? Är det rimligt att en människa kan äga en sjö, inklusive växt- och djurlivet under ytan, och därmed kunna inskränka möjligheten för andra att bada och fiska där? Kan en människa verkligen sägas äga en myrstack, en älgstig, en stenbumling eller en ståtlig björk, bara för att de är belägna på den mark som människan på papperet står som ägare till?

Vem äger planeten vi bor på? Vem äger solstrålarna, vinden och vattnet som regnar ned på marken? Vindpustarna, vattenpussarna och myrstackarna i skogen tillhör samtliga den natur — detta storartade system av liv — som även vi människor är en del av. Det känns ibland som att vi människor anser oss stå utanför — rentav över — de andra delarna av denna enorma livsväv. Likväl skulle vi stå oss slätt utan de övriga delarna.

Man kunde önska att människan visade större ödmjukhet inför sin omvärld. Vi är trots allt bara en del av något större, och är mer beroende av vår omvärld än vi vill förstå. Ska det krävas en stor klimatkatastrof för att denna insikt ska nås? Jag hoppas inte det...

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om ägande, äganderätt, naturreservat, Länsstyrelsen, Nordmaling, Västerbotten, miljöfilosofi

I det svenska bibelbältets centrum — närmare bestämt Jönköping — kommer en högskolekurs med titeln "Varför skapade Gud Darwin?" att ges i höst. I den kommer man att titta på såväl kristna som vetenskapliga förklaringsmodeller, och hur religionen kan ge en kompletterande bild av vårt ursprung.

Det förefaller i mina ögon lite konstigt att blanda in religiösa synsätt i vetenskapen, men när man nu gör det — varför inte då också ta sig an de förklaringsmodeller som förekommer i t.ex. grekiska och egyptiska mytologier, i hinduismen och hos naturreligionerna? I dessa finns i många fall bra mycket intressantare tankestrukturer än de som vuxit fram i den abrahamitiska traditionen...

Läs mer:

• Spännande om Darwin och Gud (Dagen 3/9)
• Darwin och Gud delar föreläsningssal i höst (Dagen 3/9)
• Varför skapade Gud Darwin? (Kurssida, Högskolan i Jönköping)
• Idioti på Högskolan i Jönköping (Religiovakt 3/9)

Läs även andra bloggares åsikter om Darwin, kristendom, mytologier, skapelseberättelser, religion, vetenskap, Jönköping

Helle Klein skriver i Aftonbladets ledarkrönika om kyrkovalet, och uppmanar det svenska folket att "masa sig till valurnorna" den 20 september. Hon menar att "Svenska kyrkans folkkyrkostruktur har djup förankring bland medborgarna", och propagerar därför för fortsatt politisk styrning av kyrkan. Hon hänvisar även till kyrkans stora medlemsantal och menar att den nuvarande ordningen är nödvändig rent praktiskt för att kyrkan ska kunna fungera demokratiskt.

Eftersom jag gått ur Svenska kyrkan så bryr jag mig inte det minsta om dess organisation och utveckling. Det är mig likgiltigt om kyrkan exempelvis skulle utvecklas till en "hierarkisk påvekyrka" (som Klein skräms med). Det jag däremot reagerar över, är sättet som Klein och andra använder Svenska kyrkans medlemsantal i sin argumentation.

Klein skriver:

"Oavsett om man är religiös eller inte spelar religionen roll i samhället. Svenska kyrkan är den största folkrörelsen och som sådan en viktig mötesplats och opinionsbildare. Därför borde kyrkans medlemmar, det vill säga det stora flertalet svenska medborgare bry sig om vilka som styr i kyrkoråd, stiftsstyrelser och kyrkomöte."

Förvisso spelar religionen en roll i samhället, men uppfattningen att Svenska kyrkan skulle vara den "största folkrörelsen" är enligt mig helt felaktig. Att "det stora flertalet svenska medborgare" är medlemmar i kyrkan är ett resultat av tidigare obligatoriskt medlemskap, och inte någon följd av brinnande folkligt engagemang. Lågt valdeltagande i kyrkoval tyder ju dessutom inte på något större intresse hos medlemmarna.

Medlemsantalet i Svenska kyrkan minskar, om detta talar statistiken sitt tydliga språk. Utifrån Svenska kyrkans egna siffror synliggörs ett tydligt mönster i medlemsutvecklingen. Om man jämför med frivilliga inträden i kyrkan, så har antalet utträden genomgående varit fler ända sedan 1970. De senaste 10 åren har utträdena varje år varit ca 10 gånger fler än inträdena.

Problemet är att det stora flertalet medlemmar tvångsanslutits som spädbarn, vilket jag tagit upp tidigare. Skulle man enbart se till det självvalda medlemsskapet — vilket rimligen bör vara utgångspunkten för folkrörelser — så skulle Svenska kyrkan knappt ha några medlemmar överhuvudtaget! Den absoluta merparten har alltså "fötts in" i Svenska kyrkan. Frågan man ställer sig är varför så många av dessa tvångsanslutna stannat kvar?

Jag hävdar att det i huvudsak beror på tre orsaker:

1. Traditionens tröghet
2. Omedvetenhet om att man är medlem
3. Omedvetenhet om att utträde är möjligt

Enligt mig beror det alltså delvis på den traditionstyngdhet och ovilja till förändring som finns hos många, men även på att flera överhuvudtaget inte reflekterat över sitt medlemskap. Enda gången man påminns om att man är medlem är vid kyrkovalen, men för den ointresserade är det inte säkert att någon association till medlemskapet görs ens då. Man får heller aldrig någon faktura rörande medlemsavgiften, då den är lömskt dold på skattesedeln bland riktiga skatter. Som medlem är man dessutom huvudsakligen bunden till externa aktörer (exempelvis Humanisterna) för att få information om utträde, men långtifrån alla kommer i kontakt med sådana kanaler.

Kort sagt: Svenska kyrkan är inte av folkrörelse-karaktär, och det är högst tveksamt om det finns någon genuin uppskattning för kyrkan och dessa verksamhet bland svenskarna i allmänhet. Att den skulle vara en "folkkyrka" är med andra ord tvivelaktigt.

Om alla ointresserade medlemmar gick ur Svenska kyrkan, så skulle kyrkan få bättre bättre förutsättningar till att bli en levande rörelse. En kyrka uppbyggd kring alla medlemmars engagemang skulle dessutom kunna organiseras på andra sätt än idag. Om man verkligen vill förbättra kyrkan, så ska man alltså inte bara fråga sig "Ska jag rösta i kyrkoavalet?" utan även "Ska jag vara kvar som medlem i kyrkan?".

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Svenska kyrkan, kyrkovalet, Helle Klein, medlemsantal, tradition, folkrörelse

Kristna debattörer från Claphaminstitutet ger i tidningen Dagen uttryck för att kristna skulle ha starkare incitament än ateister till att verka för en god miljö, eftersom jorden är "en tillgång som Gud har gett människan i uppdrag att förvalta och vårda". Lägg för övrigt märke till att formuleringen insinuerar ett sanningsförhållande, "Gud har", trots att det i själva verket handlar om ett trosförhållande — "vi tror att Gud har".

De skriver vidare:

"övertygelsen att vi människor har ett gudagivet mandat att förvalta skapelsen ökar vårt ansvar för naturen och bör ta sitt uttryck i ett större engagemang för ett tydligt och kraftfullt miljöarbete."

Det kan så vara att kristna har religiösa skäl att vara rädd om miljön, men den ateistiska hållningen att denna värld och det tillhörande jordliga livet är allt vi har, får nog ändå räknas som ett starkare incitament för miljöhänsyn...

Läs även andra bloggares åsikter om miljöarbete, ateister, ateism, kristna, kristendom, Claphaminstitutet

Under de nyligen avslutade tävlingarna i Berlin kunde man gång på gång se kombattanter som gjorde korstecken innan de "körde igång". Ligger det något religiöst bakom, eller är korstecknet bara en av dessa trygghetsgivande ritualer som förekommer i idrotten? Enligt vad jag har hört brukar vissa fotbollsspelare envisas med att alltid ta på sig vänsterdojan (eller om det nu var högerdojan) först. Ska man se korstecknet som ett liknande fenomen?

Om det å andra sidan ligger äkta religiositet bakom korstecknandet, så kan man fråga sig hur pass effektivt det är. För det första så finns det ju med stor sannolikhet ingen gud, för det andra så kan ju en allsmäktig, personlig gud — om någon sådan trots allt finns — rimligen inte hjälpa flera olika korstecknande kombattanter till seger i samma gren...

Jag gillar inte höjdhopp: i mitt tycke är det en estetiskt mycket otilltalande sport. "Fosbury-floppen" må vara effektiv och resultera i höga hopp, men snyggt är det sannerligen inte! Hursomhelst, från höjdhoppsfinalen minns jag att två av finalisterna gjorde korstecken innan de tog sig an en utmanande höjd. Resultatet? Båda rev...

Läs även andra bloggares åsikter om Friidrotts-VM, korstecken, ritualer, höjdhopp

I en vid första anblicken behaglig debattartikel i VK förordar Mats Molén ett öppnare samhälle. Det hela låter förträffligt till en början, men när man väl tagit till sig vad som egentligen står i texten, så börjar man inse artikelns verkliga syfte.

För den som inte känner till det så är Mats Molén en av Sveriges ledande kreationister. När han alltså önskar ett öppnare debattklimat i såväl samhälle som forskarsfär, så är det egentligen större utrymme för kreationistisk propaganda han är ute efter. Moléns artikel har bemötts av Umeåhumanisterna, men jag kan inte låta bli att också själv kommentera det han skriver.

Det blir lite märkligt när Molén argumenterar för en ärligare och öppnare attityd, samtidigt som han i berömmande ordalag citerar texter från museet Förhistoriska Världens hemsida utan att nämna att det rör sig om hans eget skötebarn. I citatet utelämnar han även ett par avslöjande formuleringar:

"Men frågan om alltings ursprung är i grunden en religiös fråga, antingen man är ateist eller tror på en skapare. Därför är den frågan, av olika skäl, extra känslig för många människor och en del vägrar diskutera sin tro. Vi accepterar och förstår den sistnämnda ståndpunkten, men vi kan ta upp och diskutera även dessa svåra frågor, om man vill.
[...]
Det finns tyvärr många som kallar sin tro för vetenskap och/eller fakta. Man kan få tro att det är så. Men, det blir problem om man dogmatiskt vill presentera denna sin tro och kalla den för fakta eller vetenskap, samtidigt som man inte vill att någon skall få kritiskt granska eller ifrågasätta denna tro. Museet vänder sig mot ett sådant odemokratiskt och ovetenskapligt förhållningssätt."

Molén och hans kreationistkompisar avfärdar med andra ord evolutionsteorin — en av vetenskapens mest aktade och vedertagna teorier — som dogmatisk tro. Vad Molén och co i sammanhanget glömmer bort, är att evolutionsteorin bygger på vetenskaplig metodik. Anledningen till att den är så aktad beror helt enkelt på att kritisk granskning inte gett några hållbara anledningar att ifrågasätta evolutionen. Hur galet det kan bli när kreationismens "alternativa" synsätt ges utrymme, visar ett inlägg från i höstas på bloggen Orsakverkan.

Till skillnad från kreationism så bygger vetenskap på kritisk granskning och ifrågasättande. Vetenskapen förändras kontinuerligt utifrån den nya kunskap som forskning frambringar, och gammal vetenskap som motsägs av nya insikter förkastas. Kreationismen bygger däremot på dogmatik och är oföränderlig till sin natur. Därför blir det bara löjligt när Molén försöker ge sken av motsatsen:

"Men, det är inte alltid så viktigt vad man tror — det är snarare viktigt hur man ser på sin tro. Kan man ändra sig om man har fel, eller säger man bara — som försvar — att 'det är de andra som inte vill ändra sig och jag har rätt'?"

Molén motsätter sig vidare att vetenskapen predikar livet som meningslöst, men som jag tidigare påpekat så finns i alla fall en biologisk mening med livet. Evolutionen som förklaringsmodell till mänsklighetens uppkomst raserar förvisso bilden av människan som en kärleksfullt skapad avbild till Gud, så i den meningen är det förståeligt att Molén och andra kristna ser meningslöshet som följd. Å andra sidan finns det många andra glädjeämnen i vår värld som ger upphov till en meningsfull tillvaro.

Soluppgången är ju lika vacker oavsett om Bibeln har rätt eller fel. Kärleken är lika underbar oavsett om Adam och Eva har funnits eller inte. Respekten för människovärdet är lika stor, oavsett om människan är ett resultat av gudomlig skapelse eller naturlig utveckling. Livet vi lever och världen vi lever i blir inte mindre meningsfull bara för att man avfärdar skapelseberättelsen!

Läs mer:

• Mats Moléns hemsida
• VoF: Årets förvillare 2001
• Kreationistföreningen Genesis
• Umeåhumanisterna om muséets närvaro på Noliamässan
• Tidningen Dagen om ett skapelsemuseum i USA
• Är kreationismen vetenskapligt hållbar? (HTML)
• Är kreationismen vetenskapligt hållbar? (PDF)

Läs även andra bloggares åsikter om kreationism, Mats Molén, forskning, evolutionsteorin, vetenskap

Via mobilböner försöker Svenska kyrkan göra reklam för sig och locka folk till det kommande kyrkovalet. Valdeltagandet har tidigare varit knapert — senast det begav sig var det endast 12% av de röstberättigade som dök upp, erfar DN. Man kan jämföra det med årets kårval hos Umeå Studentkår, där valdeltagandet låg på 11,9%.

Själva jämförelsen mellan de två olika valen är nog inte så dum. Själv har jag aldrig röstat i något kårval, eftersom det skulle ha legitimerat en omodern ordning. Jag kan tänka mig att många andra också avstått från att rösta av samma anledning. Ytterligare andra kanske skippar röstandet p.g.a. att de är på väg att lämna den akademiska världen, och sålunda inte har något incitament till att engagera sig. Sedan finns det säkert också studenter som inte tycker att kåren gör någon nytta, eller som helt enkelt är likgiltiga.

Anledningen till det låga valdeltagandet i kyrkovalen kan säkerligen bero på liknande saker. Jag misstänker att de flesta som avstår från att rösta gör det eftersom de inte deltar i någon kyrklig verksamhet och/eller inte betecknar sig som religiösa (men av någon konstig anledning ändå väljer att stå kvar som medlem), och därmed inte har intresse för kyrkopolitik och verksamhetsutveckling.

Medlemskapet i Svenska kyrkan är nuförtiden inte obligatoriskt, men många av dess nuvarande medlemmar tvångsrekryterades faktiskt som barn. Att de därför inte visar så stort intresse för kyrkan i vuxen ålder är inte att förundras över, eftersom många av dem aldrig skulle ha blivit medlemmar om de fått välja själva. I mina ögon har därför Svenska kyrkan delvis sig själv att skylla...

Läs även andra bloggares åsikter om kyrkoval, kårval, Svenska kyrkan, medlemskap

Hädelse är ett brott utan offer, och religionskritik är inte värre än kritiken som flödar i exempelvis krog- och musik-recensionernas värld. Detta slår Richard Dawkins fast i youtube-videon nedan. Dawkins resonemang är på det hela taget tänkvärt, och kompletterar gårdagens inlägg på ett bra sätt.

Se, lyssna och begrunda:

Läs även andra bloggares åsikter om Richard Dawkins, hädelse, religionskritik

Jag noterade att Edward Riedl på sin blogg uppmärksammat införandet av en hädelselag på Irland. Hans partikollega Karl Sigfrid har dessutom anmält ärendet till EU-kommissionen, då han ser risker till att sådana lagar kan införas i Sverige via EU:

"Varför är det här en svensk angelägenhet kanske någon undrar? Anledningen är att när EU-ländernas straffrätt växer samman kan lagar av det här slaget även komma att gälla i Sverige. Därför måste vi bevaka utvecklingen i hela EU, och reagera på orimliga lagar som riskerar sprida sig om de inte utsätts för granskning."

Irlands konstitution framhåller att hädelse ska vara förbjudet, men tills helt nyligen har det saknats en lag som preciserar brottet. Det har alltså inte funnits någon juridisk definition av begreppet hädelse förut. Anledningen till att Irland väljer att fylla ut "tomrummet" med den nya hädelselagen kommer sig av ett hädelse-åtal 1999. Då det inte kunde bestämmas huruvida det var hädelse eller ej, så valde domstolen att inte ta upp fallet ifråga.

Som filosofiprofessorn Per Bauhn skrev på SvD Brännpunkt igår, så "fanns alltså ett utmärkt tillfälle för de irländska politikerna att avskaffa en lag som inte ens landets högsta domstol kunde uttolka". I stället valde man att genom en ny lag precisera hädelse-brottet. Man enades om att det ska räknas som hädelse när skrifter eller uttalanden är "grovt kränkande eller förolämpande i relation till ämnen som hålls för heliga av någon religion, och därigenom vållar upprördhet hos ett betydande antal av religionens anhängare", enligt Bauhms översättning. Maxstraffet sattes till böter på 25000 euro.

Till skillnad från äldre europeiska hädelselagar så värnar alltså Irlands nya lag om alla religioner. Frilandsskribenten Anna Ekström tar upp den aspekten något ironiskt på Newsmill, där hon retoriskt frågar sig "Var uttrycks de flesta och grövsta kränkningarna av andras föreställningar om inte i Guds hus? Och i vilka böcker hittar man de mest spridda förolämpningarna mot troende om inte i religiösa skrifter?". Ekström menar att lagen rent av kan gynna sekulära krafter:

"Varför knorrar ateisterna egentligen? Lagen är ju ett tillfälle för dem att få religionshydrans alla huvuden på ett fat — och en väl tilltagen frist tills de växer ut igen. Själva kan de hävda att de dyrkar avgudar som Darwin, Marknaden eller Tellus. Avgudadyrkare är hedningar, och hedningar är per definition religiösa med rätt att känna sig kränkta. Om lagen utnyttjas maximalt får Christopher Hitchens chansen att till näsat upplaga av boken 'Du store Gud? — Hur religionen förgiftar allt' byta undertitel till 'Hur religionen förstör allt inklusive sig själv'. Ingen irländare kommer nämligen att ha råd med religion."

Ekström har visserligen en poäng, men det går inte att förneka att lagen kraftigt inskränker yttrandefriheten, och därmed är dålig av rent principiella skäl. Dilsa Demirbag-Sten konstaterar i en annan Newsmill-artikel att lagen kan ses som ett tecken på en europeisk tendens till minskat utrymme för religionskritik. Hon kopplar ihop lagen med andra liknande fenomen, såsom fatwan mot Salman Rushdie, och de svenska rösterna om "Kristofobi". Demirbag-Sten fastslår att många religiösa människor är demokratiskt sinnnade, men att dessa tenderar att drunkna i det sorl som ickedemokratiska religiösa röster åstadkommer. Det kan alltså vara läge att uppmana alla sansade, demokratiska religiösa att se till att göra sina röster hörda!

Demirbag-Sten avslutar sin artikel tänkvärt:

"Det är viktigt att markera gränser för religionens konstitutionella och samhälliga [sic!] roll. Gränser ska inte dras mellan troende och icke troende. Den ska dras mellan de som tror på det sekulära, liberala och demokratiska systemet och de som är för att religionen dikterar lagar och vetenskapen."

Själv så kan jag inte låta bli att tycka hela tanken med hädelseförbud är märklig, i synnerhet som den är sprungen ur religiösa kulturer där man hyser tilltro till allsmäktiga gudar. Varför skulle inte en allsmäktig gud kunna "ta hand om" hädare själv, utan att behöva lita till mänskliga underhuggare? Om man ska utgå från Bibeln så är det ju där synnerligen vanligt att guden själv verkställer straffen. Är det inte hädelse i sig, att bete sig som att den allsmäktige inte skulle vara allsmäktig? Eller är det så att religiösa är rädda för att själv straffas för andras hädelse? Kanske har de blivit skrämda av berättelser som den om syndafloden. I den berättelsen straffas ju i stort sett hela skapelsen för brott som enskilda syndare begått.

Man får verkligen hoppas att såväl religiösa som icke-religiösa krafter på Irland gör sitt bästa för att motverka lagen, eller i alla fall se till så att den inte behöver användas. Med det menar jag då inte att man ska låta bli att häda, utan att man ska avstå från att anmäla eventuell hädelse! Sverige har kommit långt i sekulariseringen och (med undantag av Tuve Skånberg) lämnat tiden med hädelselagar bakom sig. Kanske är det läge för oss svenskar att hjälpa våra förvirrade bröder i väst, och följa uppmaningen från kulturskribenten Ljiljana Dufgran: 

"Kan inte Sverige dela med sig lite av receptet för yttrande- och tryckfrihetens lagar både till Irland och till resten av Europa? Kan inte Sverige, ordförandeland eller inte, bjuda på frihetens så dyrt köpta frukter?"

Läs mer:

• Who asked for Ireland's blasphemy law? (guardian.co.uk 9/7)
• Blasphemy law a return to middle ages — Dawkins (The Irish Times 13/7)
• ICCL 'regrets' gangland legislation signed into law (The Irish Times 24/7)
• Opponents to continue fight after blasphemy made illegal (Irish Independent 24/7)
• Our blasphemy laws face Euro challenge (Evening Herald 12/8)
• Atheist Ireland's kampanjsida mot hädelselagen

Läs även andra bloggares åsikter om hädelse, Irland, religionskritik

Jag har i två tidigare inlägg (25/7, 29/7) tagit upp omskärelse av pojkar, men ser mig nu tvungen att dryfta frågan igen. I Dagen har nämligen opinionsredaktören Thomas Österberg reagerat över ett uttalande från centerpartisten Staffan Danielsson, där denne sagt att han inte vill "att staten ger föräldrar rätt över sina barns kroppar". Detta tolkar Österberg som att Danielsson i stället vill ge staten makten över barnens kroppar.

Naturligtvis ska föräldrarna bestämma över sina omyndiga barn, men barnens kroppar ägs rimligtvis av barnen själva — inte av föräldrarna eller staten. När man som föräldrar gör oåterkalleliga ingrepp på sina barns kroppar, så begår man de facto ett övergrepp mot barnets rätt till sin egen kropp. I Sverige är barnmisshandel förbjudet just på grund av att det är ett övergrepp. Dock är det så att blåmärken försvinner och sår läker med tiden — men en bortskuren förhud kommer aldrig mer tillbaka.

Österberg skriver att man som förälder "har rätt att uppfostra barnen i enlighet med den tro man önskar, och enligt de riter och traditioner som finns i olika religioner", men påpekar att en "förståndig förälder gör det med respekt och lyhördhet för sitt barn". Vad är det för respektfullt och lyhört med att skära i könsorganet på ett barn som inte gett sitt godkännande? Är det ett tecken på förståndigt handlande?

Det känns som att vördnaden för religioner och religiositet är så stor hos Österberg, att han missar situationer där människor kommer i kläm. En religiöst omskuren pojke är märkt för livet. Även om han i vuxen ålder skulle byta religion eller rent av bli ateist, så är han fortfarande märkt av en religiös handling som han aldrig borde blivit utsatt för.

Dagen är ju en tidning sprungen ur Pingströrelsen — en kristen frikyrkorörelse som praktiserar vuxendop. Varför förordar tidningen då inte en liknande lösning för manlig omskärelse, i stället för att klanka ned på folk som insett det problematiska i religiösa övergrepp på småbarn?

Läs även andra bloggares åsikter om omskärelse, Dagen, Staffan Danielsson

Uttrycket ovan används ofta när personer anklagar andra för att medvetet tolka en text på felaktigt sätt. Jag är så grymt less på att höra det uttrycket — i synnerhet från människor som aldrig bläddrat i en Bibel. Uttrycket insinuerar nämligen att det som står i Bibeln på det hela taget är vettigt, och att de som tycker annat är ena jävlar som misstolkar innehållet med flit i syfte att svartmåla.

Den som läst Bibeln med kritiska ögon vet naturligtvis att den innehåller mycket hemskheter och därtill rent nonsens, med andra ord ett innehåll som knappast är värt att försvaras. Detta gäller i huvudsak GT, men även delar av NT. För er som inte bläddrat i "den heliga skrift" på nyliga tider, så bjuder jag nedan på smakprov från vardera testamentet.

Det första exemplet är från 1:a Moseboken i GT, där mördaränglar är utskickade av Gud för att förinta Sodom. Innan de skrider till verket besöker änglarna Lot för att rädda honom och hans närmaste från förintelsen. När så änglarna riskerar att bli offer för en homosexuell gruppvåldtäkt, så erbjuder Lot i stället sina "orörda" döttrar till våldtäktsmännen:

"På kvällen kom de två änglarna fram till Sodom. Lot satt vid stadsporten, och när han såg dem reste han sig och gick fram till dem och föll ner och hälsade med ansiktet mot marken. 'Jag är er tjänare', sade han. 'Ta in hos mig över natten, så får ni tvätta av era fötter, sedan kan ni fortsätta er färd i morgon bitti.' De svarade: 'Nej, vi övernattar här ute.' Men han bad dem så enträget att de till sist följde med honom hem. Där lagade han en festmåltid åt dem och bakade osyrat bröd, och de åt. Men innan de hade gått till sängs kom männen i staden, männen i Sodom, och omringade huset, både unga och gamla, alla utan undantag. De ropade till Lot: 'Var är männen som kom till dig i kväll? Skicka ut dem till oss, vi skall ligga med dem.' Lot gick ut i porten och stängde dörren bakom sig. 'Bröder', sade han, 'jag ber er, gör inte något så ont. Jag har två döttrar som ännu är orörda. Låt mig skicka ut dem till er, så kan ni göra med dem vad ni vill, bara ni inte gör något mot dessa män som har fått en tillflykt under mitt tak.'" (1 Mos 19:1-8)

Kan man tolka detta på annat sätt än att ens egna döttrar är mindre värda än främmande män? Att det är mer hedervärt att skicka sina döttrar till pöbeln, än att utlämna manliga gäster som har bättre möjligheter att försvara sig? Själva hämndaktionen mot Sodom visar också på Bibelns förakt mot homosexualitet.

Exempel nummer två är från Apostlagärningarna i NT. Medlemmarna i en kristen församling uppmanas där att sälja sina egendomar och ge pengarna till församlingen. Ett par väljer att behålla en del av pengarna från sin egendomsförsäljning för eget bruk, och straffas hårt för detta:

"En man som hette Ananias sålde tillsammans med sin hustru Sapfeira en egendom. Med hustruns vetskap tog han undan en del av köpesumman och kom och lade ner resten framför apostlarna. Då sade Petrus: 'Ananias, hur har Satan kunnat fylla ditt hjärta, så att du försöker lura den heliga anden och tar undan en del av pengarna du har fått för din jord? Var den inte din så länge du ägde den, och förfogade du inte över pengarna när den var såld? Hur kunde du komma på tanken att göra så? Det är inte människor du har försökt lura, utan Gud.' Vid de orden föll Ananias död ner, och alla som hörde på greps av stor fruktan. De yngre männen svepte honom, bar bort honom och begravde honom. Omkring tre timmar senare kom hans hustru dit utan att veta vad som hade hänt. Petrus vände sig till henne: 'Säg mig, var det allt ni fick för jorden?' - 'Ja, det var allt', svarade hon. Men då sade Petrus: 'Hur kunde ni komma överens om att utmana Herrens ande? Du hör stegen utanför dörren - det är männen som har begravt din man, och nu skall de bära bort dig.' I samma ögonblick föll hon ner framför honom och dog. När de unga männen kom in fann de henne död, och de bar bort henne och begravde henne bredvid hennes man. Stor fruktan grep hela församlingen och alla som hörde talas om denna händelse." (Apg 5:1-11)

Kan man tolka detta på annat sätt än som ren skrämselpropaganda? Att församlingens ekonomi är viktigare än ens egen, och att död väntar den som sätter sina egna intressen framför församlingens? Den "barmhärtige Guden" lyser hursomhelst med sin frånvaro!

Jag vet att det finns teologiska bortförklaringar till båda dessa passager, men då kommer vi till det som jag berörde i ett tidigare inlägg, nämligen: vem avgör vilken tolkning som är den rätta? Dessutom är Bibeln fullproppad med liknande episoder. I ljuset av detta ter sig "som fan läser Bibeln" som ett mer än lovligt missvisande uttryck.

Apropå Bibeln, så belyste en debattör i Dagen nyligen en del frågor rörande olika översättningar och tolkningar av Bibeln. Artikelförfattarens slutkläm löd:

"Till sist: jag tror inte att någon enskild översättning är något större problem i dagens Sverige. Det verkliga problemet är att Bibeln läses alldeles för lite — även bland de kristna."

Jag delar inte debattörens åsikt att utebliven bibelläsning är ett problem i Sverige. Tvärtom tycker jag det tyder på sundhet att folk avstår från att gräva ned sig i religiösa skrifter. Å andra sidan skulle säkerligen uttrycket "som fan läser Bibeln" användas i mycket mindre omfattning om folk verkligen tagit del av Bibelns innehåll...

Läs även andra bloggares åsikter om Bibeln, kristendom, talesätt, teologi, religionskritik

Det är inte alltid lätt att svara på barns frågor — i synnerhet inte om frågorna är sådana att de saknar egentligt svar, eller där svaret ovillkorligen påverkas av ens egen världsuppfattning. Hur ska man förhålla sig som förälder, lärare eller vuxen i allmänhet, vid bemötandet av barn som ställer den typen av frågor?

Igår skrev jag bl.a. om livets stora frågor, och jag tänkte nu spinna vidare på den tråden genom att upplysa om ett inlägg på bloggen Orsakverkan. I inlägget ifråga reflekterar författaren till bloggen kring frågeställningen ovan, och i kommentarerna har såväl religiösa som icke-religiösa delat med sig av sina tankar kring det hela. Jag kan varmt rekommendera ett besök på den angivna bloggen för den som är intresserad av ämnet!

Själv så skulle jag nog förhålla mig ödmjuk inför flera av frågorna, och påpeka att "jag vet inte" eller "jag tror att...". På frågan "Finns Gud?" skulle jag nog erkänna att jag själv inte tror att Gud finns, men samtidigt påpeka att många trots allt tror det och att ingen egentligen kan veta. De frågor som har klara vetenskapliga svar skulle jag dock inte tveka en sekund över. Frågan "Är människor djur?" skulle jag alltså besvara med ett självklart "ja!", eftersom människan — rent biologiskt — tillhör djuren.

Om barnet ställer någon följdfråga så kan det förstås bli knepigt, för det är ju inte alltid att argumenten är så lätta att förstå för ett ungt barn. Frågan är också hur långt man ska gå i sitt besvarande. En del frågor kanske det rent av är bäst att låta bli att svara på, och låta förståelsen av frågorna mogna hos barnen i takt med att de blir äldre. Som det framhålls på Orsakverkan, så bör man ju som vuxen tänka på  "hur lätt det är att ge barn och ungdomar förenklade och färdiga svar, men hur svårt det kan vara att ge svar som istället uppmuntrar till och utvecklar det egna tänkandet."

Läs även andra bloggares åsikter om barn, svåra frågor, uppfostran

En del påstår att vår tids vetenskap har besegrat den religiösa trons grundvalar. Andra menar att religionen står sig fortsatt stark, och inte har låtit sig besegras. Ytterligare andra menar att diskussionen är fruktlös, eftersom vetenskap och religiös tro handlar om helt olika saker.

Enligt det sistnämnda perspektivet kan drabbningen mellan vetenskap och tro liknas vid en match mellan två lag på en halkig hockeyrink, där ena laget spelar fotboll och det andra laget spelar handboll.

Är vetenskap och tro verkligen så olika att man inte kan jämföra dem i en värderande analys? Jag tror faktiskt inte det! Jag hävdar att man mycket väl kan jämföra deras brister och förtjänster. Låt mig ta ett exempel:

De flesta religioner har någon slags skapelseberättelse eller teori om livets uppkomst och utveckling. Det har även vetenskapen, med den skillnaden att vetenskapens dito är rejält uppbyggd med observationer och vetenskapliga bevis. Det går alltså utmärkt att jämföra tro och vetenskap i detta fall.

Ett annat exempel:

Många religioner ger förklaringar till himlafenomen, atmosfäriska företeelser och uppkomsten av väder och vind. Sålunda finns inget problem med att jämföra här heller!

De som tycker att jämförelser mellan tro och vetenskap inte låter sig göras, brukar framhålla att tro handlar om livets stora frågor, medan vetenskap endast handlar om hårda fakta. Ok, låt oss titta på ett par av dessa "stora" frågor, och se hur vetenskapen tacklar dem:

Vad är meningen med livet?

Rent biologiskt är meningen med livet att fortplanta sig, och sprida sina gener vidare.

Varför finns jag?

Man finns för att ens föräldrar haft sexuellt umgänge med varandra, som lett till befruktning och uppkomsten av nytt liv. Mitt "jag" i betydelsen "min personlighet", finns för att den genetiska mixen i kombination med påverkan från omgivningen resulterat i densamma.

Vad händer när man dör?

Hjärtat slutar att slå. Man slutar att andas. Medvetandet försvinner. Hjärnaktiviteten upphör.

Hur ska man vara mot andra?

Strikt vetenskapligt finns inget givet svar, men filosofin ger i alla fall riktlinjer. Statskunskap och historia kan dessutom ge perspektiv på hur människor och mänskliga samhällen behandlar och har behandlat varandra. Psykologi och sociologi hjälper till med teorier om hur olika typer av handlande påverkar olika individer.

Finns det en gud?

Rent vetenskapligt finns inga belägg för att så skulle vara fallet.

Det ska erkännas att många av "de svåra frågorna" egentligen inte kan besvaras av vetenskapen på ett tillfredsställande sätt. Å andra sidan kan inte religionerna svara på dem på ett bra sätt heller! Vad religionerna gör är att de erbjuder (eller snarare påbjuder) mer eller mindre lyckade svarsförslag.

Utifrån ovanstående resonemang tycker jag att man nog kan säga att vetenskap och religiös tro går att jämföra. Sedan beror resultatet av jämförelsen på vad man värderar högst: en syn på världen som har sin grund i vetenskaplig kunskap och ett öppet sökande efter ny kunskap utifrån ett vetenskapligt förhållningssätt, eller en världssyn som baseras på religiösa auktoriteter och individers personliga förhoppningar.

Läs även andra bloggares åsikter om livsfrågor, religion, tro, vetenskap

I Sudan har en kvinnlig journalist blivit åtalad för oanständighet, och hon har nu valt att överklaga för att få sin sak prövad. Hennes brott? Hon ertappades med att bära byxor!

"Lubna Hussein greps tillsammans med 12 andra byxklädda kvinnor på en restaurang i Khartoum i början av juli i år. Tio av de andra kvinnorna valde att erkänna sitt brott och straffades med tio piskrapp var. Lubna och två andra kvinnor som krävde att representeras av advokat riskerar ett maxstraff på 40 piskrapp." (DN)

Hussein menar att den sudanesiska lagen som förbjuder ”oanständig klädsel” strider mot såväl grundläggande mänskliga rättigheter som islam, och vill genom sitt agerande synliggöra det absurda i det hela. Bra och modigt gjort! Det behövs personer som tar upp kampen mot bakåtsträvande barbari. Enligt DN-artikeln så ska hon dock ha påpekat för västerländska medier att hon "inte vänder sig mot islam, utan att hon anser att den sudanesiska lagen bygger på en felaktig läsning av Koranen". Detta föranleder några frågor:

1. Vem bestämmer hur koranen (eller för den delen bibeln och andra religiösa skrifter) ska läsas?
2. Vem bestämmer vilken tolkning som är den rätta?
3. Finns det överhuvudtaget någon uppfattning som är "mer rätt" än andra?

Så fort något religiöst fenomen kritiseras av religiösa, så är det ju aldrig religionen i sig som sägs vara fel — utan den mänskliga tolkningen av religionen och dess skrifter. Det stör mig. Är det så svårt att förstå att de religiösa urkunderna nedtecknats av människor, och att religionerna färgats av de mänskliga kulturer som de vuxit fram ur? Att religionerna är präglade av mänsklig svaghet, och därigenom långtifrån felfria och inte på något sätt perfekta?

Läs även andra bloggares åsikter om religion, Sudan, oanständighet, klädsel, islam, koranen, bibeln

I USA dog en diabetessjuk flicka då hennes pappa föredrog att be för henne i stället för att ta henne till sjukhus. Så onödigt — så fruktansvärt onödigt! Pappans advokat försvarade det hela med att pappan hade varit övertygad om att hans tro helade. Det argumentet övertygade tack och lov inte domaren — inte ens i det religiösa USA — och pappan dömdes för mord.

Händelsen är naturligtvis tragisk, men visar tydligt hur det kan gå om man sätter större tilltro till gudar än till modern läkarvetenskap. Du kan läsa mer om saken här och här.

Läs även andra bloggares åsikter om bön, helande, religion, mord

"Ett fritt samhälle kan inte vara sekulärt" — det menar Sten-Gunnar Hedin i en debattartikel i Dagen. Han anser förvisso att en sekulär stat är önskvärd, men att samhället som helhet måste få ge uttryck för olika sorters tro, tankar och idéer. Själv ser jag ingen motsättning, men det gör uppenbarligen Hedin. Enligt honom så är ett sekulärt samhälle nämligen liktydigt med ett samhälle där religionen har utplånats.

Visst leder sekularisering ofrånkomligen till att religionen tappar mark, men att den skulle utplånas? Ett sekulärt samhälle tillåter all sorts religiositet, så länge den inte inskränker på andras rättigheter. Även om det i viss mån skulle vara önskvärt att religioner försvinner, så är det alltså inget som ett sekulärt samhälle per automatik skulle leda till.

Det man kan fråga sig, är huruvida ett icke-sekulärt samhälle kan sägas vara fritt...

Läs även andra bloggares åsikter om sekularisering, religion, samhälle, Dagen

Jag kommenterade i ett tidigare inlägg fenomenet med att svenska ateister kallas militanta. Detta fenomen är inget unikt för Sverige. Nog för att vi här har Christer Sturmark, Lena Andersson och andra som hörs i debatten, men de är knappast lika omskrivna som Richard Dawkins, Daniel Dennett, Christopher Hitchens och Sam Harris är internationellt.

De nämnda herrarna har alla gett ut böcker, hållit föredrag och gjort sitt för att marknadsföra ateismen. I USA och annorstädes får dessa finna sig att bli kallade för militanta, bara för att de kritiserar religioner och visar på det förnuftiga i att ha en livsåskådning med ateistisk utgångspunkt.

Jag snubblade på youtube över följande video, där företrädare för amerikansk kristenhet visar sin förtvivlan över den uppmärksamhet som de "militanta" ateisterna får i det amerikanska samhället. För att undvika att ateismen får fotfäste menar en av de intervjuade att det är viktigt att tidigt lära barnen kristen apologetik:

"Det är mycket viktigt att kyrkan och föräldrarna hjälps åt för att tillsammans få de uppväxande barnen att förstå att det finns goda skäl — solida, historiska och vetenskapliga skäl — för att tro på det vi tror på." (Min översättning)

De kristna fanatikerna förespråkar med andra ord tidig indoktrinering för att förhindra fritt tänkande...

Är det måhända av samma anledning som religiösa friskolor här i Sverige uppstått?

Läs även andra bloggares åsikter om ateism, ateister, friskolor, USA, apologetik, kristendom

I en debattartikel i Dagen frågar sig Kjell Ericson "Varför kallas jag för 'militant' ateist?". Frågeställningen är relevant. Gång på gång anklagas uttalade ateister som eftersträvar en ökad sekularisering för att vara militanta. En annan samhällsgrupp som brukar kallas så är veganer, men då har de ofta gjort skäl för tillnamnet genom diverse attentat.

På vilket sätt är ateister militanta? Har debatterande ateister någonsin sprängt kyrkor och kapell, rivit sönder biblar, klottrat ned heliga ikoner, vält gravstenar eller gjort liknande attentat mot kyrka och religion? Man kämpar för sin sak med ordets hjälp — något våld brukas inte! Ateister är militanta i lika liten utsträckning som de rara sjungande damerna i frälsningsarmén.

I SAOL ges synonymerna kämpande och stridbar. Varför kan inte dessa användas i stället för det starkt negativa ordet militant? Den enda anledningen jag kan komma på är att man från religiöst håll vill nedvärdera sina meningsmotståndare. Varför vet jag inte, men kanske beror denna strategi på att de vanliga argumenten tryter?

Läs även andra bloggares åsikter om ateism, ateister, Dagen, militant

I ett tidigare inlägg skrev jag om omskärelse. I dagens DN hänvisar Peter Wolodarski till aktuell forskning som sägs mena att manlig omskärelse förebygger flera sexuellt överförbara sjukdomar. Wolodarski menar alltså att all (manlig) omskärelse är medicinskt motiverad, och går sålunda förbi problemet med religiösa traditioner som inskränker individens frihet.

Eftersom omskärelse sägs vara så positivt så kan vi alltså med gott mod göra det obligatoriskt för alla småpojkar. Varför inte på samma gång också ta bort blindtarmen — den kan ju bli infekterad — eller ta bort en del av tarmpaketet i fetmaförebyggande syfte? Varför inte helt enkelt ta livet av barnet — det kommer ju ändå att dö så småningom, och besparas därigenom onödigt lidande!

Argumentationen som uppstår är absurd — det inser vem som helst. Vad gäller förebyggandet av sexuellt överförbara sjukdomar, så är det inte heller något som kan användas som argument för omskärelse av småpojkar. Småpojkar är ju inte sexuellt aktiva!

Man kunde önska att Wolodarski och andra slutade upp med att förorda religiösa riter utifrån medicinska svepskäl, och i stället började tänka på de små barnens fri- och rättigheter. En omskärelse kan inte göras ogjord...

Läs även andra bloggares åsikter om omskärelse, religion, DN

DN skriver idag att "Många läkare vägrar utföra omskärelse av pojkar", med anledning av att ett riksdagsbeslut kommit som uppmanar landsting att erbjuda omskärelse.

Som artikeln skvallrar om, så är många läkare emot omskärelse som sker på icke medicinska grunder. Motståndarna menar att det rör sig om en form av övergrepp, rent av misshandel, mot en individ som inte gett sitt godkännande. Förespråkare lutar sig mot religionsfriheten. (Såväl försvarare som motståndare hänvisar dessutom i en anslutande DN-artikel till formuleringar i barnkonventionen.) I artikeln citeras en koptisk läkare som jämför omskärelse med det kristna dopet, och menar att omskärelsen inte lämnar några "bestående men eller någon funktionsnedsättning".

Omskärelsens symboliska likhet med dopet kan knappast ifrågasättas, men i övrigt haltar jämförelsen. Vid det kristna dopet får barnet förvisso oönskat(?) vatten på sitt huvud, men blir i alla fall inte utsatt för någon kroppslig stympning.

Nu är jag själv inte omskuren, men jag kan tänka mig att omskärelse innebär vissa följder för sexlivet. Förhuden finns ju där av en anledning — den fungerar som skydd för den manliga kroppens erogena centrum. Slitaget utan detta skydd borde kunna
jämföras med det som uppstår på eggen hos en yxa eller kniv som dag ut och dag in är blottad under bar himmel. Ingen funktionsnedsättning? Tillåt mig tvivla!

Jag ber att få påminna om det jag skrev i ett tidigare inlägg: låt barn vara förskonade från religiös påverkan tills de är stora nog att bestämma själva över sitt religiösa liv! Det finns ju vuxendop — varför skulle inte omskärelse också kunna vänta till vuxen ålder?

Läs även andra bloggares åsikter om omskärelse, landsting, religion, religionsfrihet, DN

Att vara historieintresserad har sina fördelar: man får upp ögonen för texter som man annars troligen gått miste om. Jag har kommit över ett exemplar av den 100-åriga boken "Blad ur Bjurholms församlings historia", skriven av Werner Bäckström. Den beskriver Bjurholms historia och ger en inblick inte minst i författarens samtida värld. I kapitlet Vidskepelse och övertro ger författaren ett exempel på äldre tiders föreställningar:

"En fyraårig gosse i Nyby gick till skogen och kom vilse. Man ur huse gick skallgång efter honom ett par dygn men utan resultat. Andra dagen kom en kvinna springande till pastorn med hälsning, att han skulle låta ringa i kyrkklockan, så att trollen, som alldeles säkert tagit pojkstackarn, måtte bli tvungna att lämna honom ifrån sig. [...] Hur hjärtlös och okristlig kvinnan än ansåg pastorn var, kunde ingen ringning beviljas. Den hade heller inte gjort nytta i något avseende, ty gossen fanns död i ett busksnår  bortom en bäck, över vilken ingen trott den lille skulle kunnat kravla sig. Trollen voro alldeles säkert oskyldiga."

En lustig anekdot, eller hur? Bäckström avslutar kapitlet med att konstatera att sådant skrock genom bl.a. förbättrad folkupplysning ersatts av "en mera sann och verklig syn på saker och förhållanden". Det låter ju bra, om det inte vore för att boken i övrigt är att likna vid en lovsång till kristendomen och dess  gud. Boken skrevs förvisso i en tid när religionen fortfarande i mångt och mycket styrde det svenska folkets liv, men nog är det väl ändå lite märkligt att författaren skoningslöst avfärdar tron på trolltyg, samtidigt som han gladeligen accepterar tron på en allsmäktig gud som styr och ställer? Det finns ju lika lite belägg för gudar som det gör för troll!

Vem vet, trollen kanske inte var så oskyldiga trots allt? Det kan ju ha varit elaka troll som burit pojken över bäcken och sedan tagit honom av daga...

Läs även andra bloggares åsikter om troll, vidskepelse, skrock, Bjurholm, historia, kristendom

Röster har höjts för att i Sverige göra klädsel av heltäckande islamsk typ (burka, niqab o.d.) barnförbjudet. Man menar sig vilja skydda barnen mot frihetsberövande religiösa och patriarkala förtryckarfasoner, men samtidigt tar man ju bort barnens frihet att välja kläder själv. Om något barn mot förmodan vill klä sig heltäckande — varför sätta hinder i vägen? Det kan förvisso leda till praktiska bekymmer i exempelvis skolarbetet, men sådant brukar gå att lösa. Å andra sidan kan ett förbud säkerligen hjälpa de barn som annars hade tvingats ta på sig religiöst laddade kläder mot sin vilja.

En del har kritiserat förbudsidén med hänvisning till att det strider mot religionsfriheten, men kan verkligen barn räknas som religiösa individer? Att ta ställning till sådana komplexa företeelser och tankesystem som religionerna, kräver en tankeförmåga som barn rimligtvis inte besitter. Richard Dawkins skriver tänkvärt i sin bok "Illusionen om Gud":

"Vårt samhälle, även den icke-religiösa sektorn, har godtagit den befängda idén att det är normalt och rätt att indoktrinera små barn i deras föräldrars religion och att klistra religiösa etiketter på dem — "katolskt barn", "protestantiskt barn", "judiskt barn", "muslimskt barn" och så vidare — men inga andra jämförbara etiketter: inga konservativa barn, inga liberala barn, inga republikanska barn, inga demokratiska barn. Jag ber enträget alla mina läsare att skärpa sin uppmärksamhet på detta och höja medvetenheten så fort ni hör det omkring er. Ett barn är inte kristet och inte muslimskt utan ett barn av kristna föräldrar eller av muslimska föräldrar."

Jag tycker detta är något som ofta glöms bort i debatten, oavsett om det handlar om religiösa friskolor, religiösa klädkoder eller något annat. Man talar om barnens religionsfrihet, när det i själva verket nog så ofta handlar om föräldrarnas vilja att föra vidare sin religion till sina barn. Varför inte låta barnen få växa upp i fred från religiösa påtryckningar, och låta dem ta ställning till religion och trosfrågor när det är mogna att göra det?

Läs även andra bloggares åsikter om burka, niqab, islam, religion, religionsfrihet, Dawkins

I den pågående gudsdebattens vågsvall belyser Inger Edelfeldt på DN Kultur bl.a. frågeställningen ovan. Edelfeldt påpekar att olika människor har olika gudsbilder, medan religionskritiker i sin argumentation oftast utgår ifrån en enda.

Så vad menas då med "Gud"? Menar man med "Gud" en kärleksfull fader (eller moder), någon slags kosmisk energi, ett fantasifoster, en svartsjuk tyrann, den ultimata visheten, en fredsfurste, en curlingförälder, en allsmäktig ande eller helt enkelt en symbol för mening i en annars meningslös tillvaro?

Med tanke på den mångfald av möjliga gudsbilder som framträder, så är det märkligt att folk — trots förmodat unika och sinsemellan mer eller mindre olika gudsbilder — ändå tenderar att hamna sida vid sida i samma religiösa sällskap, utövandes samma religiösa riter. Borde inte detta förhållande tyda på att gudsbilderna bland gemene man ändå är rätt lika? Eller är det kanske så, att religionerna och dess tillhörande församlingar huvudsakligen är ett socialt koncept, där gemenskapen med andra är viktigare än de enskilda deltagarnas trosuppfattningar och gudsbilder?

Läs även andra bloggares åsikter om Gud, gudsdebatt, gudsbilder