Medan jag cyklade i måndagsmörkret skymtade jag några skuggor längs vägen. Skuggorna visade sig vara två ungdomar(?) som rastade hund. I Bjurholm är det vanligt med reflexväst — till skillnad från t.ex. Umeå så är man inte så bortskämda med gatuljus. Dessa grabbar(?) hade dock inte en tillstymmelse till ljusreflekterande klädsel på sig.

Att ungt folk är dåligt utrustade med reflexer är nog ingen isolerad företeelse. Själv cyklar jag med hjälm på huvudet. Jag har inte sett en enda tonåring göra detsamma. Själv bältar jag mig i såväl bil som buss. Efter ett flertal bussresor kan jag intyga att ungdomar generellt sett är väldigt dåliga på detta — åtminstone när de åker buss. (Hur de förhåller sig till bilbälten vet jag inte.) Det tycks alltså råda ett bristfälligt säkerhetstänkande hos dagens ungdomar: reflexer, cykelhjälmar och bussbälten anses tydligen som onödiga av samhällets yngre klientel.

Att människor i den andra trotsåldern (d.v.s. tonårs-/pubertetstiden) har en kamikaze-attityd är måhända inte märkligt, men utan säkerhetsattiraljer riskerar de faktiskt inte bara sin egen hälsa utan även andras. Om exempelvis en buss välter så kan man som bältad resenär ofrivilligt få en obältad fjortis i famnen. Även de med smak för lammkött torde finna den anrättningen i blodigaste laget...

Själv så bär jag cykelhjälm, reflexväst och använder cykellyse. Jag bältar mig närhelst det finns bälte i de bussar jag åker. Jag tror (naivt nog?) att flertalet föräldrar försöker vara minst lika bra förebilder. Detta verkar dock inte hjälpa — så hur ska man få bukt med de obetänksamma ungdomarna?

"Around me I feel the shock waves, building from the energy. A force field that no one can break through. Solid as rock no wonder I am indestructible. First placed in everything I do." (Judas Priest: Reckless)

Läs även andra bloggares åsikter om ungdomar, tonåringar, säkerhet, obetänksamhet, reflexer, bussbälte, cykelhjälm

Nu finns ytterligare en anledning att besöka Nordic Rock: Nocturnal Rites ska nämligen spela! Jag hoppas att jag har möjligheten att åka!! Hoppas också att övrig publik har vett att låta bli spriten... Musiken är ju nog berusande i sig!!

Läs även andra bloggares åsikter om Nordic Rock, Umeå, hårdrock, Nocturnal Rites

Den 8:e mars firas Internationella kvinnodagen. Jag saluterade kvinnan i ett tidigare inlägg, men utan respons. Att hylla kvinnan på någon av de 364 andra dagarna gör sig tydligen inte, för det inlägget fick inte en enda "tumme upp"...

Hursomhelst, jag tänker uppmärksamma denna dag genom att tipsa om några kvinnliga bloggare. Några läser jag sporadiskt, andra följer jag noga. Jag delar inte alltid deras åikter, men gillar definitivt deras attityd! Samtliga tilltalar mig för att de är kvinnor som står för vad de tycker och som inte tar skit!

1. Först ut blir Lotten Lindström här på VK-bloggen. Hon skriver underhållande, och är inte sen med att påpeka saker hon stör sig på! Vardagstrivialia samsas med allvarliga inlägg, där samhällsföreteelser tas upp till debatt. Besök rekommenderas!

2. Som nummer två nämner jag Camilla Grepe — den oförtröttliga religionskritikern. Med humor och allvar kämpar hon för sin sak. Ibland tar hon i för mycket, men oftast är inläggen briljanta!

3. Trea på listan är Maria Ferm, språkrör för Grön Ungdom. I hennes blogg får man följa såväl politiska som privata förehavanden, med fokus på det förstnämnda. Den miljöintresserade får sitt lystmäte!

4. Listans mest kända namn är tveklöst Hanna Fridén. Hon har en nationellt uppmärksammad blogg, men är på en helt annan nivå än de s.k. blondinbloggarna. Hennes blogg har blivit prisbelönt . Välförtjänt eller ej? Avgör själv! Fridén är "Feminist med fokus på ideal, ätstörningar och sexualitet".

5. Nummer fem kommer kanske som en överraskning för somliga. Att göra PR för en religiöst inriktad blogg tar lite emot, men å andra sidan för Bitte Assarmo av och till intressanta resonemang som även jag kan instämma i!

6. Som nummer sex kommer en tjej som ofta skriver om sex — Johanna Sjödin! En ganska ny upptäckt i bloggosfären, men en frisk fläkt utgör hon definitivt! Hennes blogg är dock inget för den pryde...

7. Listan avslutas på samma sätt som den började, d.v.s. med ett namn från VK-bloggen. Bjurholmsbekantingen Maggie Jakobsson låter sitt politiska och fackliga engagemang lysa igenom, men bjuder även på värdeneutrala vardagstankar från ett (för närvarande) snöigt Agnäs.

Avslutningsvis bjuder jag på en klassiker från den mer musikaliska delen av svensk kvinnorörelse. Röda bönor bjuder upp till dans:

Läs även andra bloggares åsikter om kvinnor, bloggare, Röda bönor

Ibland går det vägen — ibland inte! Medan samtliga herrar igår var i storform, så var damlaget dessvärre försvagat av sjukdom och tidigt borta ur medaljdiskussionerna. Trots det så gjorde de bra ifrån sig i skidspåren. Anna Olsson imponerade på första sträckan, och skickade ut debutanten Magdalena Pajala med ett par sekunders försprång. Pajala gjorde så gott hon kunde, men kunde inte hålla samma fart som de övriga i täten, och blev rejält frånåkt.

Charlotte Kalla visade än en gång sin styrka, när hon på tredjesträckan åkte in såväl åkare som sekunder. Vid växling hade hon tagit in ca 40 sekunder på täten, och skickade iväg Ida Ingemarsdotter tillsammans med övriga bronsaspiranter. Ingemarsdotter (härligt namn, förresten!) hakade på när Saarinen och Nystad tog upp jakten på tvåan Italien, men till slut blev farten henne övermäktig. Hon föll dock inte igenom, utan höll ihop det hela bra. Det hela resulterade i en femteplats.

Jag tycker damerna kämpade på bra. Utan Haag hade de inte vad som krävdes för en medalj, men det var banne mig inte mycket som fattades! Med tanke på förhållandena så var en femteplats helt ok. Om svenskarna hade övertaget i herrstafetten, så var damstafetten helt klart i det norska lagets händer. Bortsett möjligen från första sträckan (och i viss mån Johaug på den andra) så imponerade norskorna på samtliga sträckor.

Apropå Therese Johaug: henne skulle jag inte ha något emot att dela skidspår med... Finns det någon som har adressen till den blonda norskans fanclub? ;-)

Med tanke på inläggets titel, så tyckte jag följande låtval var passande som illustration. Accepts låt "Losers and winners" handlar måhända inte om skidåkare, men titeln är väl inte helt malpacerad...

Läs även andra bloggares åsikter om OS, stafett, längdskidor, Therese Johaug

Ja, så uppfattar i alla fall jag gruppen Timoteijs uppträdande i Melodifestivalen. Vad är vitsen med att använda musikinstrument (fiol, dragspel, flöjt och akustisk gitarr), om de ändå bara drunknar i allt disco-dunk?? Om man bortser från disco-(o)ljudet så var dock låten (och tjejerna!) charmiga. Det hade varit kul att få höra låten i folkmusikversion — jag tror definitivt att låten hade låtit bättre då...

Jag är förvisso inget fan av schlagerkarusellen, men eftersom jag i ett tidigare inlägg efterfrågade mer hårdrock, så var jag ju tvungen att kolla in vad Crucified Barbara hade att bjuda på. I och med att hårdrockstjejerna startade sist, så var jag tvungen att genomlida övrigt startfält först. "Heaven or hell" var dock värd att vänta på — det enda som saknades i låten var ett gitarrsolo. Jag önskar tjejerna lycka till i den s.k. "andra chansen". Låten var iofs värd ett bättre öde, men det är knappast att tänka på så länge intetsägande bidrag som Darins röstas fram av idol-älskande småtjejer...

För er som missade Crucified Barbara, så kommer här ett exempel på den slags musik de spelar. Mycket nöje!

Läs mer:

• Timoteij och Darin finalklara (DN 20/2)
• "Det här kallas schlagerskräll" (Aftonbladet 20/2)

Läs även andra bloggares åsikter om Melodifestivalen, Timoteij, hårdrock, Crucified Barbara

Så var det dags för ännu en intetsägande helgdag, åtminstone för den som inte har någon älskling att gullepluttgosa med, och sedermera heller ingen att överräcka blommor och choklad till. Det blir nog till att tröstäta en semla och lyssna på hjärtekrossarmusik i stället...

Nedanstående låt av Accept illustrerar olycklig kärlek, och det kan ju vara passande en dag som denna — eller vad säger ni, alla singlar därute?

Läs även andra bloggares åsikter om Alla hjärtans dag, olycklig kärlek, singlar, Accept

...det ingick mer hårdrock i schlagerkarusellen! Då skulle det ju finnas en anledning att se på skiten! De senaste åren har förvisso  Poodles och H.e.a.t m.fl. representerat hårdrocken i den svenska melodifestivalscirkusen, men den absolut största majoriteten deltagare har varit popsnören som förvisso kan sjunga och posera, men som gör det till förinspelad datormusik skriven av andra.

Tänk vad kul det vore, om det i varje deltävling av denna löjligt förstorade freakshow fanns band som framförde låtar i stil med exempelvis Scorpions rocker "Now!" (som jag bjöd på i Youtube-format igår). Det skulle även vara en fröjd att få höra följande tyska tungmetall i stället för techno-trams à la Zelmerlöw...

Läs även andra bloggares åsikter om schlager, hårdrock, melodifestivalen, Accept, Restless and wild

Många verkar ha den förutfattade meningen att Scorpions är ett mjäkigt mesband som bara spelar ballader. Inget kunde vara mer fel! Ett band som kläckt ur sig låtar som "Rock you like a hurricane", "Blackout", "Dynamite", "Alien Nation", "China white", "The Zoo", "He's a woman - she's a man" och en drös andra hårdrockande alster, ska givetvis inte behöva kallas för balladband. Visst, de har gjort en del ballader — men vilket hårdrocksband har inte det?

När man någon gång hör Scorpions på de kommersiella radiokanalerna (Rockklassiker undantaget!), så är det undantagslöst "Wind of change" och "Send me an angel" man råkar ut för. Media gör sitt bästa för att undanhålla lyssnarna från Scorpions hårdare alster — den typ av låtar som faktiskt är i majoritet om man ser till innehållet på tyskarnas studioplattor. Kvällens avsnitt av tv-programmet "På spåret" hade chansen att ändra på det, då man behandlade orten Hannover. Musikfrågan handlade mycket riktigt om Scorpions, men låten som spelades var — naturligtvis — en av de nämnda balladerna ovan. "Send me an angel" framfördes dessutom i ett helt annat arrangemang, så lyssnarna gick t.ex. miste om de underbara gitarrsolona. Hör själv hur låten lät i Sofia Karlssons tappning.

Karlsson och co kunde gott ha gjort en cover på följande låt i stället!

Läs även andra bloggares åsikter om Scorpions, hårdrock, ballader, På spåret, Sofia Karlsson, Send me an angel, Now

I ett tidigare inlägg beklagade jag mig över de tramsiga och poppiga reklamradio-kanalerna. Jag efterlyste ett alternativ med schysst musik, d.v.s (hård)rock, samt med kompetenta konversatörer. Nu har jag hittat en kanal som åtminstone fyller upp två av de villkoren — Rockklassiker!

De verkar ha sänt i Umeå-etern i över ett år, och det kan hända att man har kunnat lyssna på kanalen även i Bjurholm under denna tid, men det var i alla fall först igår som jag lyckades ratta in rätt frekvens! Deras morgonprogram är förvisso inte så mycket bättre än P3:s dito, men nu slipper jag i alla fall vakna upp till sliskig popsörja!

Igår kväll spelades bl.a. följande klassiker. Hur troligt är det att man skulle ha hört den låten i Mix, Rix och allt vad de heter — eller för den skull i P3/P4?

Läs även andra bloggares åsikter om radio, rockklassiker, rock, hårdrock

På Scorpions hemsida har det sedan en tid legat ute en annons om att bandet skulle tillkännage en sensationell nyhet i januari. Nu har nyheten offentliggjorts, och som jag misstänkte innebär den ett "tack och adjö" från de tyska hårdrocks-veteranerna. I likhet med många andra rockrävar har de tyska skorpionerna lämnat ungdomsåren bakom sig, och det är fullt förståeligt att de bestämt sig för att lägga av.

Innan Klaus Meine lägger ifrån sig micken, och Rudolf Schenker kastar upp sitt "flygande V" på hyllan, så väntar dock ett albumsläpp i mars och därefter en lång avskedsturné. Förhoppningsvis kommer denna turné även till Sverige. Jag såg dem förvisso i Stockholm 2004 — men avskedsturnéer brukar ju vanligtvis innebära att även äldre material dammas av.

Ni som ännu inte fått upp ögonen för det tyska musikundret, lyssna in följande låt! Och kom sedan inte och säg att Scorpions inte rockar!

Läs mer:

• Scorpions lägger av – steg för steg... (DN 24/1)
• The Scorpions splittras efter 45 år (Aftonbladet 24/1)

Läs även andra bloggares åsikter om Scorpions, avskedsturné, hårdrock

Med influenser från Scorpions och Accept; uppkallad efter en AC/DC-platta... Mina damer och herrar: här är musik från Bonfire — tyskt tunggung när det är som bäst!

Det kan dock knappast vara bibelns gud de refererar till... ;-)

Läs även andra bloggares åsikter om Bonfire, musik, tunggung

Efter lite sökande på YouTube efter Axe-material hittade jag inte mycket. Däremot hittade jag en trevlig cover på låten "Steal another fantasy". Originalversionen gjordes av de nämnda yxmännen 1981 — coverversionen stammar från 1995 och bandet Caught in the act (CITA). Enligt uppgifter från nätet bytte CITA namn p.g.a. rättighetskomplikationer. Efter en tid lades bandet ned, för att i nyliga tider återuppstå som Relapse.

Coverversionen skiljer sig inte nämnvärt från originalet — om man bortser från det fåniga introt, gitarrsoloslakten och ett något skrikigare synth-sound.

Läs även andra bloggares åsikter om Axe, Steal another fantasy

Nej, detta inlägg är inte tänkt som en lovsång till känd deodorant-fabrikant, om någon nu trodde det. Det är i stället en lovsång till hårdrocksbandet Axe — ett av de band som banade vägen för 80-talsmusikens hårdare rockare...

"Friday night at midnight we're all gonna get what we need" sjunger dom. Inte för att jag vet om en lyssning på följande låt är precis vad alla vill ha en stund som denna, men välbehövligt för den musikaliska tillfredsställelsen är det tveklöst, i alla fall om ni frågar mig!

Läs även andra bloggares åsikter om Axe, hårdrock, 80-tal

Jag missade Whitesnake som spelade på fjolårets Nordic Rock, förhoppningsvis kommer jag inte att missa Europe — evenemangets huvudband detta år! Jag har inte fördjupat mig i deras senare alster, men comeback-plattan "Start from the dark" var knappast någon höjdare...

Med tanke på alla hits som bandet har i garderoben, så kommer de dock knappast att göra besökarna besvikna. Frågan är om Umeå-sonen Kee Marcello kommer att vara med, eller om John Norum sköter hela gitarr-biten själv? För mig får det gärna vara två gitarrister på plats!

Vissa av kommentarerna i VK:s artikel tyder på att det finns ett missnöje med bandet i fråga, att Europe helt enkelt skulle vara passé. Med tanke på att bandet släppt två nya album under de senaste åren så är ett sådant resonemang mer än lovligt naivt. Dessutom är musiken från bandets storhetstid, d.v.s 1980-talet, tidlös. All slags hårdare musik från detta årtionde tillhör ju per definition musikvärldens mästerverk — i alla fall för mig, som gillar 80-talshårdrock!

Även om grabbarna i Europe närmat sig manslivets gubbstadium, så är de dock inte lika ålderstigna som andra musikaliska maestros från hårdrockens 80-talsliga. Även om grabbarna alltså inte är i 20-årsåldern, så lär man nog ändå kunna räkna med ett rejält scenröj från Joey Tempest och övriga!

Läs även andra bloggares åsikter om Umeå, Nordic Rock, Europe, musik, hårdrock

Jag önskar er alla en god jul! Jag hoppas att ni alla får en trevlig dag, oavsett om ni spenderar den ensam eller tillsammans med andra.

För många kanske julafton och den därpå kommande juldagen fortskrider som vilken dag som helst — julen är ju trots allt endast något som firas i traditionellt kristna kretsar. Det må vara så att julen är en kristen högtid (även om ordet jul har "hedniskt" ursprung) — men som midvinterhögtid så är det hursomhelst en lämplig tidpunkt att uppmärksamma. Det är mörkt nu, men vi går mot ljusare tider! Även om man inte tror att det föddes någon halvgud i Mellanöstern för 2000 år sedan, så kan man alltså mycket väl fira julen som ett avstamp mot ljusare tider!

Låt mig citera Patrik Lindenfors på Humanistbloggen:

"Eftersom julen egentligen inte är en kristen högtid utan en helgdag som hör till årstiden så angår den alla människor. I den karga nordiska vinternatten behövs en högtid som minner om ljus och generositet. Julen är ett firande av en årstidsväxling, så den är inte exkluderande utan alla kan vara med i firandet, oberoende religiös tillhörighet eller livsåskådning!"

Njut av dagen: ät gott, ta vara på varandra och skänk en tanke åt de mindre lyckligt lottade. Slutligen: ta det försiktigt med spriten, om inte annat för era barns skull.

Läs även andra bloggares åsikter om vit jul, Slade

Då har man gjort det igen: klampat in i kärleksfällan. När det vankas Science Fiction på TV blir man alltid lockad. Det var med andra ord ingen slump att jag slog mig ned framför TV:n för ett par timmar sedan. Nu visade sig filmen "Stardust" på TV 4 snarast vara en fantasy-rulle, men det är ju inte heller fel!

Hursomhelst, filmen mynnade ut i ett kärleksäventyr och sådana brukar jag försöka undvika. Att vara känslig romantiker och samtidigt ensam, är inget bra utgångsläge när man tittar på dylika rullar. När eftertexterna rullar så inser man ju hur fantastiskt livet kunde ha varit om det var en själv som hade fått ihop det med Claire Danes tindrande rollfigur...

Solokvist + Kärleksfilm = dysterkvist

Nej, jag ska bespara er ytterligare dysterheter. Jag har beklagat mig över singelskapet i tidigare inlägg, så vill ni ha mer av den saken vet ni vart ni ska titta. Det sägs ju att den som väntar på något gott aldrig väntar för länge, så jag får väl helt enkelt bara förlita mig på att kärleken en dag ska hoppa in i mitt liv för att sedan stanna!

En vacker melodi av Edenbridge får avsluta detta inlägg:

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, film, TV, Science fiction, fantasy, singel, ensamhet, Edenbridge

För snart en vecka sedan bjöd jag på ett par hemska jullåtar. Jag har nu letat upp betydligt trevligare exemplar från den musikaliska flora som blommar upp varje år kring denna tid. Det första numret står Amy Diamond för, med en otroligt vacker låt från en skönsjungande artist. Trots att jag inte är religiös så framkallar sången närmast religiösa känslor! Miley Cyrus — släng dig i väggen!

Den andra låten är av ett mer komiskt slag. I stället för att — likt Amy Diamond — konstatera att "julen är här", så konstaterar de två wannabe-kockarna Werner & Werner att julskinkan har rymt...

Läs även andra bloggares åsikter om julmusik, Amy Diamond, Werner & Werner

Lotten har i ett gäng inlägg den senaste tiden (bl.a. detta) presenterat mindre bra versioner av kända jullåtar. Jag tänkte inte vara sämre och har därför på youtube letat upp följande förskräckliga alster. Den första är en i mitt tycke olidlig version av "Silent night". Låten är förvisso framförd med stor inlevelse av sångerskan Mahalia Jackson, men likväl är den ack så hemsk att lyssna på...

Låt nummer två står Lars Vegas trio för. En i sanning gräslig version av "Jag såg mamma kyssa tomten"...

Läs även andra bloggares åsikter om jullåtar, Mahalia Jackson, Lars Vegas trio

Jag har nu avverkat veckans litteratur- respektive uppsatsseminarier. Den tidigare behandlade bland annat kvinnohistoria, och fick många irriterade tankar att luftas. Jag blir så förbaskad när jag läser om hur män i gångna tider resonerade. Jag skäms för mina manliga föregångare som från sina patriarkaliska piedestaler såg ned på kvinnorna! Jag förundras över den begåvningsmässiga blindhet som fick karlskruttar att nedvärdera kvinnors intelligens utifrån religiös rappakalja.

Jag är så upprörd att jag skulle vilja ge forna tiders mansgrisar en kollektiv spark i baken! Eftersom någon tidsmaskin inte finns tillhanda så får jag dock nöja mig med en musikalisk smocka: Judas Priest med "Dissident aggressor".

Läs även andra bloggares åsikter om kvinnor, historia, Judas Priest

Litteratur- och uppsatsseminarier väntar i slutet av veckan. Därtill en online-diskussion under helgen. Bråda dagar blir det tveklöst: jag har ännu inte hunnit läsa och analysera alla böckerna som ska tas upp på litteraturseminariet. Arbetet med oppositionsförberedelser återstår också att göra...

Jag kan för övrigt konstatera att ingen verkar ha nappat på betet jag la ut i söndags. Singeltjejer läser tydligen inte min blogg...

En dos av smörig Bad English kanske kan ändra på det?

Läs även andra bloggares åsikter om studier, singel, Bad English

Ikväll finns det en anledning att se på TV4:s Idol, eller snarare: att se på Eriks uppträdande. Han skötte sig ju suveränt med Kiss-låten "Shout it out loud". Få se hur han lyckas med Maiden-tolkningen. När får vi förresten höra Tove sjunga hårdrock?

För er som tror det: jag brukar inte se på Idol. Däremot brukar jag kolla in eventuella intressanta låtar på nätet efteråt...

Läs även andra bloggares åsikter om hårdrock, musik, Idol, Erik Grönwall, Iron Maiden

När något har satt sig på hjärnan så kan det vara svårt att bli kvitt det, vare sig det rör sig om signaturmelodier till TV-program, refränger till musikaliska slagdängor eller reklamjinglar man hört. För min del har jag av någon underlig anledning fått följande låt på hjärnan. Motorhead är inget favoritband, men det är klart — det finns ju betydligt mer irriterande alster som man kan råka ut för...

Läs även andra bloggares åsikter om musik, Motorhead, Ace of spades

Jag har nyss njutit av TV-utsändningen från världscupen i längdskidor och kan glatt konstatera att Charlotte Kalla och Anna Haag bemästrade den norska terrängen i Beitostölen imponerande bra. Mot Marit Björgen fanns inget att göra denna gång, men svenskorna skötte sig med den äran i och med att de beslagtog de två andra pallplatserna.

Jag diggar helt klart Kalla och Haag: de är skickliga skidåkare och söta som bara den! Dessutom är de ena riktiga fighters med vinnarskalle och jävlaranamma, men ändå ödmjuka vid intervjuer. Som skidåkande tjejer på elitnivå är de utmärkta ambassadörer för längdskidsporten — som i mina ögon tyvärr inte verkar vara lika populär bland allmänheten som utförsåkning. I mina ögon väger dock Kalla och hennes längdskidåkande kollegor tyngre än Ingemar Stenmark, Anja Pärson och allt vad de heter. Charlotte Kalla åker skidor uppför slalombackar — Anja Pärson åker lift. Det säger väl allt...

Följande låt — "Rainbow eyes" med Rainbow — tillägnas alla längdskidåkande sötnosar därute!

Läs även andra bloggares åsikter om längdskidor, Charlotte Kalla, Anna Haag, Beitostölen, världscupen

En företeelse som jag minns med förtjusning från ungdomens café-besök var de jukeboxar som man kunde spela låtar på. På Café Bakverket i Bjurholm hade de t.ex. en jukebox som kom till användning vid några av familjens besök. Jag minns dock inte vad jag/vi valde för musik (utbudet bestod väl av rock/pop-klassiker och moderna radio-hits...).

Jämfört med den bakgrundsmusik som brukar prägla nutidens mat- och fikaställen så måste jag säga att musiken sprungen från jukeboxar nog ändå var bättre. Idag matas man ju som oftast med slätstruken, nonsensmusik från radiostationernas topplistor. Med en jukebox så finns ju möjligheten att ha ett mixat utbud...

Vilket fik spelar t.ex. idag gammal god rock av typen som följande youtube-klipp framför, Foreigner med "Jukebox hero"?

Läs även andra bloggares åsikter om Bjurholm, café, jukeboxar, musik, Foreigner

Nedräkningen mot lördagsledigheten har börjat. Ledig och ledig — för undertecknad blir det förstås en hel del plugg. För närvarande skriver jag B-uppsats i historia samtidigt som jag har kvar diverse litteraturstudier i 1800-talshistoria att utföra. Därutöver läser jag en kurs i miljöetik...

Hursomhelst, här kommer en skön låt från Scorpions senaste alster. Oavsett hur pass ledig jag och andra kommer att vara imorgon, så är det väl knappast fel med en schysst fredagslåt?

Läs även andra bloggares åsikter om helg, plugg, musik, Scorpions

I musikvärlden är det rätt vanligt med covers. Okända band satsar ofta på redan tidigare bekanta låtar för att få en publik — och först därefter producera eget material. Även många etablerade artister tar dock till cover-greppet då och då.

Många hårdrocksband har tolkat låtar från andra musikgenrer, och ibland t.o.m. gjort covers av andra hårdrockares mer eller mindre kända alster. Här nedan följer fyra covers. Till vänster återfinns originalartisternas versioner, och till höger hittar du hårdrockarnas cover-versioner. Vilka versioner tycker du är bäst?

Jag måste säga att jag föredrar cover-versionerna i alla dueller förutom den sista. Danskarna i Pretty Maids rockar i mitt tycke bra mycket hårdare än vad svenska Hammerfall gör.

Läs även andra bloggares åsikter om covers, musik, hårdrock, Saxon, Judas Priest, Nazareth, Hammerfall, Pretty Maids

VK skriver att sifferkombinationen 666 — "djävulens tal" — hamnat i en flickas personnummer, något som föräldrarna ifråga inte uppskattade. Själv kan jag inte se vad tre sexor har för satanisk inverkan, men det krävs väl förstås bibeltro för att man ska uppfatta tre sexor som något hemskt.

Enligt artikeln är det inte första gången som sifferföljden hamnat i ett personnummer. Antagligen har det också förekommit en hel del även i andra sammanhang: telefonnummer, postnummer, registreringsnummer o.s.v.

Vad är det då som är så hemskt med sifferkombinationen 666? Jo, det hela bottnar i en fras från Uppenbarelseboken — i sig en osammanhängande profetia som knappt skulle tas på allvar om den varit i en annan bok än Bibeln...

Så här lyder ett utdrag ur det aktuella bibelstället:

"Och jag såg ett annat odjur stiga upp ur jorden, och det hade två horn som liknade ett lamms och det talade som en drake. Det utövar det första odjurets hela makt i dess åsyn. Det får jorden och dess invånare att tillbe det första odjuret, vars dödliga sår hade läkts. Och det gör stora tecken, det låter till och med eld falla från himlen ner på jorden i människornas åsyn. Och det förför jordens invånare med de tecken som det fått rätt att göra i odjurets åsyn. Det säger till jordens invånare att göra en bild åt odjuret som har fått svärdshugget men kommit till liv igen. Och det fick rätt att ge livsande åt odjurets bild, så att bilden också kan tala och se till att alla som inte tillber odjurets bild blir dödade. Och det ser till att alla, höga och låga, rika och fattiga, fria och slavar, får ett märke på högra handen eller på pannan och att ingen kan köpa eller sälja utan att ha märket, odjurets namn eller talet för namnet. Här behövs vishet. Den som har förstånd skall tolka odjurets tal, ty det är en människas tal, och talet är 666." (Upp 13:11-18)

Hur man kan ta texten ovan på allvar förstås jag bara inte! Det rör sig ju snarare om en förvirrad farbrors fåniga fantasier, än om någon sorts trovärdig framtidsversion. Trots att texten är ren gallimattias som i onödan retat upp räddhågsna rättrogna, så har den också inspirerat till storverk. Visionen om odjuret har nämligen insprirerat till låttexten i följande välkända låt av Iron Maiden.

Läs även andra bloggares åsikter om 666, djävulen, Bibeln, Iron Maiden, The number of the beast

Med tanke på att det är Halloween, så kommer här lite passande helgmusik: tyska Helloween med "Halloween". Det här är den förkortade versionen. Om ni har möjlighet, så lyssna gärna på originalversionen. Den är drygt åtta minuter längre och innehåller mera godbitar...

Läs även andra bloggares åsikter om musik, Halloween, Helloween

Jag hittade det här roliga klippet på Youtube. Säga vad man vill om Cozy Powell och andra, jämfört med Animal ligger de i lä! Är det någon som hör vad muppen lirar?

Man blir nästan nostalgisk när man får se ett sådant klipp! Kan inte TV börja visa mupparna igen?

Läs även andra bloggares åsikter om trumsolo, mupparna, Animal, youtube

I fredags bjöd jag på en hårdrocksklassiker från 70-talet, och här kommer ännu en. Musiken i sig kanske inte är så blytung, men med tanke på bandnamnet så tyckte jag att "blytung musik" var en rätt fyndig rubrik...

Mina damer och herrar (och ni andra): Led Zeppelin med "Immigrant song"!

Läs även andra bloggares åsikter om musik, hårdrock, Led Zeppelin, 70-tal

Med anledning av Lottas inlägg om UFO-aktig musik, så känner jag att jag måste ge ett bidrag för att bättra på den musikaliska allmänbildningen. Här kommer sålunda lite äkta utomjordisk musik, sprungen ur det sena 70-talets hårdrocksscen: UFO med höjdarlåten "Lights Out"!

Med tanke på Phil Moggs raspiga rockröst, Michael Schenkers virtuosa gitarrspel och den intensiva energin hos övriga bandmedlemmar så är det bara att konstatera faktum: det är utomjordiskt bra!

Läs även andra bloggares åsikter om musik, hårdrock, UFO, Lights Out

Jag var förbi Castorskolan nu på morgonen, och delade ut vinster till ett par fjärdeklassare som deltog i Naturskyddsföreningens tipsrunda tidigare i år. Det var trevligt att återse skolan — det var ju ett tag sedan jag hade förmånen att få vikariera där. Eleverna på högstadiet kände dock igen mig, så uppenbarligen har man ju gjort någon sorts intryck på dom...

Nog för att jag trivs med att fördjupa mig i historia och filosofi, nog för att jag trivs på universitetet och i UB:s fylliga bokmagasin — inget kan dock ta ifrån mig glädjen av att vistas i skolmiljö. Det är en ynnest att få spendera dagarna med det uppväxande släktet, att se dom växa såväl fysiskt som mentalt, att få vara en del av deras liv och hjälpa dom till kunskap och förståelse. Läraryrket har förstås sina jobbigare sidor, men det är ingen tvekan om att jag valt rätt bana i livet!

Igår saluterade jag kvinnorna. Nu lyfter jag i stället symboliskt på hatten för den nya generationen — barnen och ungdomarna!

Läs även andra bloggares åsikter om Castorskolan, läraryrket, barn, ungdomar, Scorpions

För en tid sedan skrev jag om synska poliser. Nu är det dags för några rader om synska journalister. Uppenbarligen är vissa journalister utrustade med något extra seende — de ser saker som undkommer de flesta andras ögon. Hur ska man annars tolka det ständiga snacket om änglavakter vid olyckor?

Jag undrar varför de synska journalisterna inte passar på att intervjua någon av alla dessa vaktande änglar när de har chansen? I en sådan intervju skulle vi ju kunna få svar på varför änglarna är så dåliga på att sköta sina jobb! Det är ju ingen som rapporterar om änglavakter när det är frågan om olyckor med dödlig utgång, så uppenbarligen finns gott om tillfällen när änglarna arbetsskolkar...

Märkligt är också att VK:s journalister är mer änglaseende än VF:s dito. Jämför t.ex. VK:s artiklar om olyckorna i Djäkneböle respektive Tallsjö, med motsvarande VF-artiklar (1, 2). Sedan kan man förstås fråga sig om det verkligen är så att journalisterna från VK är mer synska än kollegorna från VF — eller om skillnaderna helt enkelt bottnar i en större benägenhet bland VK:s tidningsmurvlar att använda sig av fantasibetonade floskler...

Apropå änglar så kommer här lite klassisk NWOBHM på temat: Angel Witch med "Angel of Death"!

Läs även andra bloggares åsikter om änglavakt, olyckor, journalister, talesätt, NWOBHM, Angel Witch

Medan jag stod och halvsov i matkön på Café läraren, så pockade en vän röst på min uppmärksamhet. Det hade blivit min tur att beställa och den väna rösten kom från en av tjejerna i personalen. Jag behövde inte känna mig dum för mitt halvdrömmande tillstånd — förlägenheten försvann i samma sekund som jag såg hennes vackra leende! När jag sedan skulle betala saknades en krona — något som framförvarande i kön generöst bistod med. Behöver jag säga att den generösa personen var tjej?

Med tanke på dessa episoder vill jag härmed framföra mitt tack till alla dessa underbara människor av honkön. Tjejer, damer, tanter: tack för att ni finns! Ni gör världen till en bättre plats!

Läs även andra bloggares åsikter om kvinnor, tjejer, uppskattning, Scorpions, Woman

Förvisso ingen hårdrock, men inte desto mindre en bra 80-talssnyftare! Jag lyssnade mycket på den här under högstadietiden med dåtidens stora kärlek i tankarna. Aj! Sådana här låtar är inte att leka med för ensamma ungkarlshjärtan...

Hursomhelst, den här låten tillägnas dig, du spralliga, smarta och söta tjej som förhoppningsvis finns där ute! Jag vet inte vem du är, vad du heter och var du finns (om du finns) men när jag hör låten är det på dig jag tänker...

Läs även andra bloggares åsikter om Richard Marx, Right here waiting, ballad, kärlek

När jag under gymnasietiden var på jakt efter musiken jag gillade som ung, så stod det klart att den inte var lätt att hitta. Musikutbudet hade ju förändrats — och i de flesta fall hade jag ingen aning om vilka artister som hade framfört de låtar jag gillat. Den enda beteckningen som jag hade att gå efter var 80-talsmusik. Sålunda gick jag igenom utbudet av samlingsplattor med 80-talstema, utan att tillnärmelsevis känna samma tjusning som jag kände till den musik jag tidigare uppskattat.

Med tiden upptäckte jag att det inte var 80-talsmusik i gemen jag diggat, utan 80-talshårdrock! Av någon konstig anledning var den bannlyst från samlingsplattorna, trots att 80-talet i mångt och mycket var hårdrockens decennium!

Anledningen till att jag drar upp detta, är reklamen som körs på TV om två aktuella samlingsskivor med 80-talsmusik. Jag har kollat upp produkterna på nätet, och mycket riktigt saknas hårdrocken även här — med undantag av Survivor och Europe. Toto och Foreigner bjuds det förvisso på, men inte några av deras låtar med klös...

Visst bjöd 80-talet på många musikaliska godbitar, men varför underlåter skivbolagen att inkludera höjdpunkterna (d.v.s hårdrocken!) på samlingsplattorna? En av låtarna jag gillade som ung var "Here I go again" med Whitesnake. Till skillnad från mycket av skräpet på samlingsskivorna, så är låten enligt mig ett utmärkt exempel på riktig 80-talsmusik! Vad tycker ni andra? Har samlingsskivorna med 80-talstema ett rättvisande innehåll? Vad är 80-talsmusik för er?

Läs även andra bloggares åsikter om 80-tal, musik, samlingsskivor, TV-reklam, hårdrock, Whitesnake

När det pratas om powerballader, så blir det uppenbart att olika människor förknippar ordet med väldigt olika sorters musik. Vanligen så åsyftas kärlekssånger av närmast svulstigt slag, men en "svulstig kärlekssång" kan ju låta på flera olika sätt.

Själv har jag svårt att tänka mig en powerballad utan "power" i form av distade gitarrer och taktfasta trummor. Känslosamma gitarrsolon ser jag också som ett måste, liksom kraftig, inlevelsefull sång och lyrik handlandes om kärlek.

Låten som Sanna Nielsen med musiker framför, ser jag med andra ord inte som en powerballad. "Nobody's fool" med Cinderella däremot, är enligt mig ett bra exempel på genren. Vad tycker ni andra?

Läs även andra bloggares åsikter om powerballad, musik, Sanna Nielsen, Empty room, Cinderella, Nobody's fool

I politiken nuförtiden, i synnerhet i alliansens retorik, pratas det ofta om utanförskap. Politikerna tycks avse personer som p.g.a arbetslöshet, fattigdom, handikapp eller andra orsaker är socialt utsatta och utanför. Med anledning av förmiddagens inlägg, så skulle jag vilja uppmärksamma ett annat utanförskap: ofrivilligt singelliv och avsaknad av livspartner.

Själv tillhör jag den kategori som har lätt att få tjejkompisar, men svårt att få flickvänner. Jag vet hur tungt det kan kännas när man ser att barndomskompisarna en efter en stadgar sig och bildar familj. Jag vet hur avundsjuk man kan bli när man ser vänslande par. Jag vet hur frustrerad — snarast uppgiven — man känner sig när de man "spanat in" visar sig vara upptagna. Jag vet hur det är att sakna någon att hålla om, hålla av och hålla ihop med.

Följande låt tillägnas alla som levt, lever och kommer att leva i kärleksmässigt utanförskap. En sång till de ensamma...

Läs även andra bloggares åsikter om utanförskap, ensamhet, singel, kärlek

Inspirerad av Christermagister som totat ihop ett allstar-team av musiker, så tänkte jag att jag inte skulle vara sämre. Här kommer sålunda min drömuppställning, givetvis med instrument baserade på ultimat 80-talshårdrock:

Sångare: Ronnie James Dio
"Lejonlungan" med anor i Rainbow, Black Sabbath och det egna Dio. En liten man med en mycket stor röst!

Sologitarrist: Wolf Hoffmann
Gitarrist i tyska Accept och pålitlig leverantör av underbara solon, inspirerade av gamla tyska kompositörer.

Kompgitarrist: Rudolf Schenker
Scorpions huvudman och huvudsaklige låtskrivare. En kraftfull utövare av s.k. "power chords", som vid tillfälle även kan klämma in ett och annat känslofyllt solo.

Basist: Steve Harris
Ledargestalt i Iron Maiden och en ypperlig basist med "gallopperande" spelstil.

Trummis: Stefan Kaufmann
Den forne trummisen i Accept, numera strängbändare i U.D.O. En kreativ trummis med tung men likväl "melodisk" spelstil.

Vilka favoritmusiker har ni?

Medan ni funderar på saken, så kan ni lyssna på Accept-låten "Metal Heart" — ett bra exempel på såväl Hoffmans gitarrstil som Kaufmanns trumstil!

Läs även andra bloggares åsikter om musiker, hårdrock, 80-tal, Ronnie James Dio, Wolf Hoffmann, Rudolf Schenker, Steve Harris, Stefan Kaufmann, Accept, Metal heart

Jag var in till Umeå igår, och passade då på att besöka de två stormarknaderna på Klockarbäckens handelsområde som det talats så mycket om. Besöket på det finska varuhuset kan sammanfattas med en gäspning, men dess tyskättade granne var desto mer fascinerande. I synnerhet imponerades jag över det enorma musik- och filmutbudet! Mediavaruhuset kanske inte får en att tycka — som reklamen påstår — att allt annat känns puckat, men helt klart gav besöket mersmak!

Apropå Tyskland och musik, så kommer här ett exempel från samtidens tyska hårdrocksscen. Partymusik förvisso, men inte desto mindre med ett mycket tänkvärt innehåll. Jag (och youtube) ger er: Pink Cream 69 med "Gods come together".

Party, party!

Läs även andra bloggares åsikter om Umeå, Klockarbäcken, hårdrock, Pink Cream 69

Jag har nyligen avnjutit en smaskig — men ack så sölig — tacos-buffé i Örträsk. Mätt och belåten kan jag konstatera att det snart är dags för fredagens höjdpunkt, d.v.s. Smallville. Medan andra super, så ser jag alltså på Superman! Åtminstone några veckor till kommer fredagar 21.00 att vara en helig tid...

I väntan på att klockan ska bli slagen, så värmer jag upp med en inte alltför opassande melodi: "Sunset superman" framförd av Dio! Förhoppningsvis ska den även falla er i smaken!

Läs även andra bloggares åsikter om Smallville, Dio, Örträsk

Jag har fortfarande inte hämtat mig från gårdagens besvikelse — för en besvikelse var det verkligen. Här har engagerade personer bokat lokal, dragit hit föreläsare från Umeå, ordnat "go-fika" och så kommer det knappt en själ!

Jag är besviken, arg och irriterad på dessa likgiltiga Bjurholmare som uppenbarligen inte bryr sig om någonting som har med miljö- och framtidsfrågor att göra. Frågan är om de bryr sig om något överhuvudtaget — det enda som verkar få störa vardagslunken är fotbollsmatcher, revyföreställningar och andra lättsamma aktiviteter. Det är för bedrövligt...

Nä, nu känner jag att jag måste avreagera mig med lite hård musik! Vad tror ni om "Scream of anger" med Europe?

Denna låt är bara så bra! Den får mig att vilja montera upp trumsetet igen...

Läs även andra bloggares åsikter om Bjurholm, miljö, besvikelse, Europe, Scream of anger

Hur ska man annars förklara känslan som infinner sig efter att ha lyssnat på följande låt?

Med tvillinggitarrer menar man vanligtvis antingen två gitarrister som spelar samma komp — med kraftfullt gitarrljud som följd, eller två solospelande gitarrister som spelar harmonier, d.v.s. samma "melodi" men med skild tonhöjd. Båda dessa former är vanligt förekommande i hårdrock och heavy metal, och båda kan höras i nedanstående musikklipp från youtube.

Bandet med tvillinggitarrer heter i detta fall Primal Fear, och förtrollningen(!) sker med låten "Under your spell". De läckraste tvillinggitarrerna tar vid ca 2.32 respektive 3.16 minuter in i låten. Lyssna och njut!

För den som vill läsa mer om tvillinggitarrer och gitarrarrangemang, så hänvisar jag till Wikipedia.

Läs även andra bloggares åsikter om Primal Fear, hårdrock, heavy metal, tvillinggitarrer

Det är ju fredag, så då tänkte jag bjuda på lite lämplig underhållning. Till skillnad från hos Lotten så blir det inte Kiss utan Twisted Sister!

Läs även andra bloggares åsikter om musik, hårdrock, Twisted Sister

När jag läste Annevi Linders dikt "Rosen", så kunde jag inte låta bli att tänka på den gamla "slagdängan" med samma namn. Förvisso stilmässigt långt ifrån den musik jag vanligtvis brukar bjuda på, men det hoppas jag ni har överseende med!

Här kommer den; Arne Qvick med "Rosen":

Läs även andra bloggares åsikter om musik, rosen, Arne Qvick, nostalgi, 60-tal, retro

Om det mot förmodan finns kyrkfolk som läser den här hädarbloggen, så kan jag tipsa om att namnen på kandidaterna till kyrkovalet kan fås via Svenska kyrkans webbplats. Där framgår det att kandidaterna till Bjurholms nästa kyrkofullmäktige enbart kommer från S, Fp, C och M. Inget Kd till skillnad från i kommunvalen, men det kan ju bero på att flertalet av Kd:arna endast är med i Pingstkyrkan och således inte valbara. Noterbart är att utompolitiska nomineringsgrupper saknas i Bjurholm: här finns vare sig POSK eller Frimodig kyrka.

Titta igenom listan och ta dig en funderare kring vilka av de anmälda kandidaterna som är uttalat kristna med brinnande engagemang för kyrka — eller lämpliga av annan anledning — och använd sedan denna information till att göra bästa möjliga val när det väl blir dags att rösta.

Medan du funderar så kan du förslagsvis lyssna på nedanstående Youtube-klipp: "I believe" med Hammerfall.

Läs även andra bloggares åsikter om Svenska kyrkan, kyrkovalet, kandidater, kyrkopolitik, Bjurholm, Hammerfall

Jag såg på SVT:s Debatt igår om mjölkmannen Ragnar som försöker få igång mjölkproduktion i sina mansbröst. En kul grej, men tveksamt om det lyckas. Det finns trots allt en anledning till att kvinnobröst ser ut som dom gör.

Å andra sidan kan man ju fråga sig varför karlar har bröstvårtor överhuvudtaget, om dessa ändå inte har förutsättningar att framalstra mjölk. Nog för att de fyller en erogen funktion, men knappast i så stor utsträckning att det i sig skulle motivera vårtornas existens på manskroppen.

Oavsett om manlig amning är möjlig eller inte, är det då ingenting jag skulle försöka mig på. Vad säger ni andra?

Läs mer:

• Ragnar ska börja amma (Aftonbladet 2/9)
• "Onaturligt med män som ammar" (Aftonbladet 2/9)
• Man - nu är det din tur att amma (Allt om barn 2008)
• Visst kan män amma! (ETC 2005)
• Psykologbloggen Technicolor om manlig amning

Passande musik i sammanhanget?

Läs även andra bloggares åsikter om amning, Ragnar, mjölkmannen, bröstmjölk

Det är förvisso inte helg riktigt än, men för den som vill "komma i stämning", så bjuder jag här på lite härligt ösig 80-talsdoftande fredagsmusik.

Mina damer och herrar (och ni andra): Scorpions med "Rock you like a hurricane" från höjdarplattan "Love at first sting"!

Ni får ha överseende med ljudet — skivbolaget anser sig väl inte ha råd att lägga upp en "perfekt" version...

Läs även andra bloggares åsikter om Scorpions, Rock you like a hurricane

Innan jag dyker ned i kurslitteraturen, tänkte jag bara dela med mig av ett par funderingar kring musik och studier. Jag vet att många brukar lyssna på musik i samband med att de studerar, både inom skola och universitet. Själv vill jag vanligtvis ha det tyst när jag läser, men jag har kommit på att Black Sabbath faktiskt fungerar rätt hyfsat som bakgrundsmusik, i alla fall om litteraturen inte är alltför krävande.

Den långsamma, tunga — ofta monotona — musiken som hårdrockens urfäder framför passar måhända inte alla. Vad brukar ni andra lyssna på medan när ni läser? Lyssnar ni på någon musik överhuvudtaget, eller föredrar ni fokuseringsframkallande tystnad?

Läs även andra bloggares åsikter om musik, studier, studieteknik, Black Sabbath

Umeå missar melodifestivalen — så tråkigt då! Själv är jag inte något fan av melodifestivalen — i synnerhet inte sedan den levande musiken byttes ut mot förinspelad synt(h)etisk plastmusik, och enprogramskonceptet gjordes om till en gallopperande freakshow i schlagerkostym. Mig gör det alltså ingenting att Umeå går miste om detta evenemang.

Anledningen till att jag överhuvudtaget tar upp ämnet ifråga, är upprördheten i VK-artikeln över att Umeå genom att gå miste om evenemanget samtidigt går miste om massvis med presumtiva inkomster och ovärderliga PR-värden. Upprördheten förstår jag. Ett melodifestival-arrangemang i Umeå torde vara rätt så givande för kommunen och staden med samma namn, såväl ekonomiskt som PR-mässigt.

Jag kan dock inte låta bli att dra paralleller till sommaren 2003, då Schack-SM ägde rum i centrala Umeå under två varma sommarveckor. 701 starter registrerades och enligt mina uppskattningar innebar det ca 3000-4000 övernattningar på hotell och campingar. Dessutom torde besökarna ha spenderat åtskilligt med pengar på mat, shopping och annat under sin Umeå-vistelse.

Själv satt jag i arrangörsklubbens styrelse då det begav sig, och vet att många uppskattade Umeå och tävlingsförhållandena i Folkets hus. Dessa turistinkomster och PR-värden var dock inte något som Umeås affärsliv eller umeborna i allmänhet verkade ta på speciellt stort allvar. Inför evenemanget var det t.ex. oerhört svårt att få fram sponsorer, och efteråt uppmärksammades inte ens Schack-SM som en orsak till de många hotell-övernattningarna samma år.

När umebor och övriga alltså inte kunde inse fördelarna med ett så väl genomfört och (i schack-kretsar) uppskattat Umeå-förlagt evenemang som Schack-SM ändå var, så irriterar det mig desto mer att det gråts så många tårar över en utebliven melodifestival...

Läs även andra bloggares åsikter om Melodifestivalen, Umeå, Schack-SM, arrangemang, PR

Dagen före dagen före tenta-dagen. Själv kommer jag att tillbringa den närmaste tiden i sällskap med historieböckerna, men för er andra med trevligare och mer mänskligt sällskap kanske det kan passa med en trevlig melodi som ackompanjemang till söndagsmyset?

Jag (och youtube) presenterar stolt: Scorpions med "Loving you sunday morning".

Läs även andra bloggares åsikter om Scorpions, söndag, Loving you sunday morning

Det finns olika sätt att vinkla samma nyhet. I mitt förra inlägg länkade jag till ett par artiklar som beskrev kungafamiljens besök i Sävar och framförandet av krigsskådespelet där. Båda artiklarna rapporterade på ett intressant sätt om evenemanget och kungaparets del i det hela.

Aftonbladets skildring börjar också lovande:

"Det dånar och brakar. En tjock krutdimma vilar över ängarna i Sävar utanför Umeå. Kungen, drottningen och kronprinsessan Victoria sitter på första parkett när skådespelare dramatiserar scener från det stora slaget 1809."

Något mer får man inte veta om evenemanget, för resten av artikeln handlar uteslutande om spekulationer kring prinsessbröllop...

Det hela påminner mig om ett referat i Sweden Rock Magazine (nr 29), där Simon Jormelin beskrev intrycken från presskonferensen med Motley Crue i samband med Sweden Rock Festival 2005:

"Presskonferensen börjar och det visar sig snabbt att fläskkotletten [en av Expressens utsända] har sin artikelvinkel helt klar för sig när han ställer två frågor till Tommy Lee:
Hur är din relation med Pamela Anderson?
[...]
Vad tycker du om hennes nya pojkvän Marcus Schenkenberg?
[...]
Kul att de journalister som fått de bästa platserna verkligen är där av rätt orsaker."

Jormelins ironiska kommentar skulle lika gärna kunna användas om den tidigare nämnda artikeln från Aftonbladet. I stället för att beskriva evenemanget som sådant — själva anledningen till att kungafamiljen är där — så väljer Aftonbladets journalist att vinkla in det på kändis/skvaller-området. En sådan typ av artikel anses tydligen ha större nyhetsvärde än ett sakligt reportage om ett dagsaktuellt evenemang...

Läs även andra bloggares åsikter om kungaparet, Aftonbladet, Sweden Rock Magazine, nyhetsvinklingar, skvaller, kändisar

Tidigare i eftermiddag var jag ute på en härlig joggingtur. Nja, härlig och härlig: landsvägslöpning på asfalt smäller ju knappast lika högt som Umeå-årens sköna joggingstunder på Stadsliden. Helt klart är det härligare att springa på välpreparerade joggingspår i skogen än efter en halvdan landsväg — men vad gör man?

Apropå jogging och Umeå, så snubblade jag nyligen över ett kollegieblock från Umeå-tiden. I den finns massvis med låttexter nedskrivna. Jag hade nämligen den naiva föreställningen att jag skulle starta ett band, och plitade ned massvis med låttexter kompletta med verser, bryggor, refränger samt ett och annat stick. Till många av dem hade jag även tänkt ut passande riff, men de flesta av dessa är nu bortglömda.

Många av låtidéerna — såväl text som musik — uppkom under de joggingturer som jag nästintill varannan kväll företog mig på Stadsliden. Till skillnad från sådana som lyssnar på musik medan de joggar, så kan man på sätt och vis säga att jag skapade musik.

Många av låttexterna är inspirerade av fornnordisk mytologi, men speglar även åsikter jag hade och känslostämningar jag befann mig i. På det hela taget låg det seriösa tankar bakom. Jag tänkte nu passa på att dela med mig av smakprov ur ett par av dessa låttexter. Vem vet, det kanske finns någon därute i behov av textförfattare som får upp ögonen för mig!

Först ut är är den första delen av en låttext betitlad "Lethal metal", handlandes om vapens destruktivitet:

Vers
It started in the dawn of human life.
Mankind needed weapons to survive.
Metal was tamed by human skill.
Weapons were made to hunt and kill.
Protection was needed those risky days.
Weapons were useful in many ways.
Mainly made for giving food.
Not created to pour out blood.
When war and violence came in our hands,
weapons were used in destructive ways.

Brygga
Killing, murdering, slaughtering, torturing.

Refräng
Lethal metal!
Slay and kill — an unholy thrill.
Lethal metal!
Death and pain is what you gain.
Lethal metal!
Slay and kill — an unholy thrill.
Lethal metal!
Lethal metal!

Smakprov nummer två är från en halvfärdig låttext med titeln "Why is love so bad?":

Vers
I'm just a lonely fighter.
It's achin' in my heart.
In love I'm such a looser.
I've been that from the start.

Om det mot förmodan är någon som läst igenom texterna, så vore det trevligt med lite feedback. Vad tycker ni? Har jag någon framtid som låttext-författare?

Läs även andra bloggares åsikter om jogging, Stadsliden, musik, låtskriveri, textförfattande

Gitarrsolot (i synnerhet i hårdrocksutförande) är en omdiskuterad företeelse bland musikälskare — älskad av många, hatad av somliga. Hatet mot gitarrsolon är dock knappast lika stort som hatet mot trumsolon...

Själv tycker jag att gitarrsolon (mestadels) är en bra ingrediens för att göra en låt lyssningsvärd. Som amatörtrummis kan jag även uppskatta ett bra trumsolo, men tyvärr är sådana sällsynta.

Hursomhelst, mitt favoritsolo härrör från Wolf Hoffmann i Accept. Låten heter "Head over heels" och solot börjar ca 2.29 min in i låten:

Själv får jag gåshud varje gång jag hör solot — det är så vackert — och Stefan Kaufmanns taktfasta trummande gör förstås inte saken sämre!

Läs även andra bloggares åsikter om gitarrsolo, Accept, Wolf Hoffmann, Head over heels, hårdrock

Siewert Öholm fyller 70 idag. Grattis!

För er som aldrig har hört namnet förr, så kan jag berätta att Öholm under flera år var programledare för debattprogrammet "Svar Direkt" på SVT.

Programmet "100 höjdare" med Filip och Fredrik visade för något år sedan ett redigerat inslag från ett av dessa "Svar direkt"-program, och jag hade glädjen att hitta klippet på youtube. Ämnet som behandlas är hårdrock i allmänhet och gruppen Wasp i synnerhet. Utan överdrift kan nog avsnittet i fråga sägas vara ett av de allra mest partiska och vinklade TV-programmen i SVT:s historia.

Eller vad säger ni?

Läs även andra bloggares åsikter om Siewert Öholm, Svar direkt, TV, 100 höjdare, hårdrock, Wasp

För några år sedan gick en TV-serie i SVT som hette Solbacken. Är det någon som minns den? Den handlade om personalen och de boende på ett äldrevårdshem. En av karaktärerna (spelad av Olof Thunberg) ägnade huvuddelen av sin tid åt att förbereda sin begravning.

Nu ska man ju inte gå och bekymra sig för sin dödsdag i onödan — i synnerhet inte om man är i min ålder, är frisk och bor i det fredliga Sverige. Hursomhelst skadar det nog inte att reflektera litegrann över hur man vill ha det...

Jag tänker i alla fall inte spendera den sista vilan i en dyr, onödig kista — det räcker såväl med svepning. När man väl är död så gör det ju inget om kroppen vanställs av tyngden från överöst jord. Vidare ska begravningsceremonin vara enkel och — naturligtvis — helt befriad från religiösa inslag. Om det passar, så får Scorpions låt "We'll burn the sky" gärna spelas.

"I'm in love with the sunshine.
I'm in love with the fallen rain.
Everything seems to call your name.
Yesterday you were leaving -
leaving life and all the pain.
Everything wants you back again.
[...]
I know we've never been apart,
your love sets fire to my heart.
We'll burn the sky,
when it's time for me to die!"
(Monika Dannemann)

Kuriosa: låttexten skrevs av flickvännen till Scorpions dåvarande sologitarrist Uli John Roth. Innan hon träffade Roth hade hon varit beryktad groupie/flickvän till gitarrlegenden Jimi Hendrix. Mycket talar för att låttexten är dedikerad till denne...

Läs även andra bloggares åsikter om Solbacken, TV, död, begravning, Scorpions, Jimi Hendrix

Många av 80-talets hårdrockshjältar har börjat komma till åren. Om man räknar bort den unge trummisen i Judas Priest — han har inte ens fyllt 50! — så är medelåldern i det bandet 59 år. Frontmännen i Scorpions, Klaus Meine och Rudolf Schenker, är båda 60+. David Coverdale  i Whitesnake är 58, Gene Simmons och Paul Stanley i Kiss är 60 respektive 57. Manskapet i Iron Maiden är mellan 51 och 57. Biff Byford från Saxon och den korte Udo Dirkschneider från U.D.O (och tidigare Accept) närmar sig båda 60. Legendaren från Rainbow, Black Sabbath och Dio — Ronnie James Dio, har tre år kvar till 70.

Själv hade man ju knappt lämnat blöjåldern när dessa idoler var som störst, och gick därmed miste om konsertupplevelser från tiden när banden var som bäst. Jag såg Scorpions på Globen-annexet i september 2004 och roade mig kungligt, men det säger sig självt att konserterna nuförtiden knappast är lika explosiva och intensiva som under de olika bandens storhetstid.

Nedanstående Youtube-klipp är från 1984. Tänk om man hade fått uppleva en sådan konsert live!

Läs även andra bloggares åsikter om konsert, hårdrock, Scorpions, Dynamite, 80-talet

Till helgen kommer U2 till Göteborg, och med sig har de en kolossal scenkonstruktion. DN skriver att att bygget väger hela 390 ton, och att enbart ljud- och bildutrustning har en vikt på 150 ton. I artikeln citeras konsert-ansvarige Tor Nielsen som konstaterar att det är "den största produktionen som någonsin turnerat". Vi får även veta att det massiva scenbygget har kritiserats av en brittisk miljöorganisation.

De flesta är nog redan på det klara med att rockkonserter använder sig av mycket elektricitet, såväl till instrument som till sceneffekter. Att frakten av materialet till stora scenbyggen också kan vara en miljöbov, har nog inte så många funderat kring. Artikeln i DN är en ögonöppnare, och ger något att tänka på för oss som gillar både musik och miljö.

Läs även andra bloggares åsikter om DN, miljö, musik, konsert, U2

Inspirerad av lyriken hos Sant och sånt, bestämde jag mig för att jag inte skulle vara sämre. Nu är det ju inte så ofta man plitar ned poetiska poem, så jag fick ta något från lagret.

Nedanstående alster skrev jag för 7-8 år sedan med min dåvarande stora kärlek i tankarna. Föremålet för kärleken — en söt och trevlig tjej jag lärde känna på ett sommarjobb — fick aldrig höra den, och det blev heller aldrig något mellan oss. För mig är dikten förbrukad — det skulle kännas alltför fel att tillägna den åt någon annan. Detta förhindrar dock inte att någon av er, kära läsare, kan dra nytta av diktens innehåll.

Finns det någon därute som behöver hjälp med att nysta in sin favorittjej i kärlekens garnnystan, så är det fritt fram att använda er av dikten, i ursprunglig eller omarbetad form. Jag kräver inga royalties!

Så här lyder den:

En änglalik skepnad i vacker skrud.
Sådan är du — mina drömmars brud!
Du lyser upp vägen vartän du går,
med gyllene lockar och glittrande hår.
Ditt leende får hjärtat att smälta,
och känslor att vakna till liv.
Dina ögon får en att välta,
efter darrande fotsteg och kliv.
Kort sagt: du är drömmen som enkelt förmår,
att frammana känslor som länge består.
En änglalik skepnad i vacker skrud.
Snälla bli min, mina drömmars brud!

Som sagt, det är fritt fram att "sno" dikten om ni uppskattar den!

Jag rundar av detta inlägg med lite passande musik från Youtube: Bonfire med "You make me feel" — en av mina favoritballader. Varsågoda!

Läs även andra bloggares åsikter om kärleksdikt, poesi, Bonfire, ballad

Under gymnasietiden på Liljaskolan i Vännäs hade jag en polare som hette Levi. Han stoltserade gång på gång med att han hade samma namn som trummisen i Judas Priest. Själv hade jag ännu inte fått upp ögonen för hårdrock, och visste inte ens vilka Judas Priest var. När jag väl hade fått smak för genren i allmänhet, och Judas Priest i synnerhet, så slog mig dock frågan vad min kompis egentligen menat.

Enligt vad jag nu vet så har Judas Priest haft trummisarna Alan Moore, Simon Philips (sessiontrummis, inte egentlig medlem), Les Binks, Dave Holland och Scott Travis. Heter någon av dessa Levi i mellannamn? Finns det kanske någon annan, liknande grupp, där trummisen heter Levi, som min kompis kan ha blandat ihop med?

Det skulle vara kul att veta! Är det måhända någon därute som sitter inne med svaret?

Les Binks är för övrigt (tillsammans med Bill Ward och Stefan Kaufmann) en av mina trumgudar. Lyssna bara på drivet, de skickliga synkopatiska inslagen och de läckra hi-hat-effekterna i följande låt från Youtube:

Läs även andra bloggares åsikter om hårdrock, trummor, Judas Priest, Liljaskolan

Byggandet av Botniabanan fortskrider efter vad det verkar enligt planerna. Hösten 2010 sägs den ska vara klar, och det är sannerligen inte en dag för tidigt! Jag ser fram emot att få nyttja denna nya järnväg när den blir färdig.

Under sommarens marknadsdagar i Bjurholm stod jag i Naturskyddsföreningens stånd, och vid ett tillfälle var det en karl som ville hindra en annan från att närma sig ståndet med argumentet "dom där vill ba' protester mot järnvägga å allt!". Jag hann inte förklara för mannen ifråga, men sanningen är den att jag och flera andra i bjurholmskretsen stöttar Botniabanan helhjärtat — vi stör oss också på alla överklaganden!

Visst ska alla infrastrukturprojekt ta miljöhänsyn med i beräkningen, vilket man också har gjort i detta fall, men tydligen inte i tillräcklig utsträckning för att alla ska bli nöjda. Själv är jag nöjd med att Botniabanan blir ett verktyg för bättre (och miljövänligare) kommunikationer längs norrlandskusten, och att den förhoppningsvis kommer att bidra till minskat flygande.

Nog om detta.

Vad kan väl vara ett bättre sätt att avsluta ett blogginlägg om Botniabanan med, än musik som handlar om tåg? Låt mig, med hjälp av Youtube, få bjuda er på en resa till 1981 — mitt födelseår. Ett av Storbritanniens största hårdrocksband gav då ut albumet "Denim and leather" med bl.a. höjdarspåret "Princess of the night" — en låt om ett charmigt gammalt tåg.

Mina damer och herrar: Saxon!

Läs även andra bloggares åsikter om Botniabanan, Bjurholms marknad, miljö, överklaganden, Naturskyddsföreningen, hårdrock, Saxon

Idag är det vår kronprinsessas födelsedag, det är alltså 32 år sedan Victoria Bernadotte såg dagens ljus för första gången. Idag är det också 220 år sedan franska revolutionen utbröt på allvar, i och med stormningen av Bastiljen. Revolutionen i Frankrike fick de övriga kungahusen i Europa att våndas — deras makt kunde inte längre tas för given.

Med tanke på dessa saker, så kan det vara läge att dryfta frågan om Sveriges statsskick. Ska vi fortsätta med monarki, eller är republik att föredra? Rojalistiska föreningen är för monarki. Deras motpart Republikanska föreningen argumenterar i stället för republik. Här följer ett axplock av de olika parternas argument:

• "Monarki går inte ihop med demokrati eftersom rollen som statchef går i arv inom en och samma släkt". Statschefen ska istället utses "på ett demokratiskt sätt efter kompetens och duglighet".
• Monarkin i Sverige kan sägas vara "ett väl fungerande statsskick som samverkar med demokratin" — den politiska makten ligger ju hos riksdagen. Dessutom fostras tronarvingen "från första början till att bli en bra statschef", och detta "utan politiska förtecken".
• "Monarkin vilar på en tusenårig tradition och är ett arv som måste bevaras". Arvsrätten är i sig "en garanti för att den historiska förankringen skall bibehållas." Kungen är dessutom "en viktig samlande symbol för hela nationen".
• "Dåliga seder ska förändras, även om de har en lång historia. Historien ska inte glömmas bort, men bör heller inte styra vår nutid." Kungen som symbol? "Nja – en symbol alla monarkianhängare kan samlas kring, möjligen. Och hur värdigt är det att frånta ett barn rätten att forma sitt eget liv, för att göra det till
  nationens maskot?"
• Monarkin ger bra goodwill för Sverige. "Undersökningar har [...] redovisat att det sannolikt handlar om ett värde som mångfalt överstiger de kostnader som kan hänföras till monarkin."
• En "demokratiskt vald statschef" skulle ge en mer "rättvis bild av Sverige ute i världen". En statschef "som är vald med sin kompetens och sina meriter som grund" borde kunna marknadsföra vårt land bättre än en kung som ärvt sitt ämbete. Notera dessutom "symbolvärdet i att införa republik" — "snacka om pr för Sverige!".

Som synes finns det olika sätt att se på saken. Själv håller jag med om att ärvda ämbeten rent principiellt är förkastligt och icke överensstämmande med hur en modern demokrati bör vara. Jag är dock inte så säker på att republik i praktiken skulle vara att föredra. Vi har ju för övrigt en "lill-president" i stadsministern redan, och det fungerar väl? I republiker som Israel och Italien finns presidenter, men de enda man hör om i nyhetsflödena är deras premiärministrar (regeringschefer, d.v.s.
motsvarigheten till statsminister). Sedan finns länder som USA, där presidenten snarast förefaller allsmäktig...

Som historie-nostalgiker så tycker jag att PR-värdet med en monarki (det finns trots allt inte så många monarkier kvar) inte är att förringa. Det svenska kungahuset har ju även bättre rykte än många andra kunga- och furstehus (läs: Storbritannien, Monaco). Å andra sidan tror jag inte att monarkin i Sverige kommer att överleva hur länge som helst — Victoria blir nog den sista att vara statschef för en svensk monarki...

Som lättsam avslutning på detta inlägg bjuder jag på en i sammanhanget passande(?) låt, uppsnappad på Youtube. Det rör sig om en högtidsstund för den som uppskattar Richie Blackmore's virtuosa gitarrspel, Cozy Powell's dundrande trummor och "lejonlungan" Ronnie James Dio's mäktiga stämma. Kort sagt, hårdrocksnostalgi av bästa slag: "Kill the King" med Rainbow! Skruva upp ljudet på max, och njut!

Men du, ta inte budskapet alltför bokstavligt... :-)

Läs även andra bloggares åsikter om kronprinsessan Victoria, franska revolutionen, monarki, republik, hårdrock, Rainbow