Medan jag cyklade i måndagsmörkret skymtade jag några skuggor längs vägen. Skuggorna visade sig vara två ungdomar(?) som rastade hund. I Bjurholm är det vanligt med reflexväst — till skillnad från t.ex. Umeå så är man inte så bortskämda med gatuljus. Dessa grabbar(?) hade dock inte en tillstymmelse till ljusreflekterande klädsel på sig.

Att ungt folk är dåligt utrustade med reflexer är nog ingen isolerad företeelse. Själv cyklar jag med hjälm på huvudet. Jag har inte sett en enda tonåring göra detsamma. Själv bältar jag mig i såväl bil som buss. Efter ett flertal bussresor kan jag intyga att ungdomar generellt sett är väldigt dåliga på detta — åtminstone när de åker buss. (Hur de förhåller sig till bilbälten vet jag inte.) Det tycks alltså råda ett bristfälligt säkerhetstänkande hos dagens ungdomar: reflexer, cykelhjälmar och bussbälten anses tydligen som onödiga av samhällets yngre klientel.

Att människor i den andra trotsåldern (d.v.s. tonårs-/pubertetstiden) har en kamikaze-attityd är måhända inte märkligt, men utan säkerhetsattiraljer riskerar de faktiskt inte bara sin egen hälsa utan även andras. Om exempelvis en buss välter så kan man som bältad resenär ofrivilligt få en obältad fjortis i famnen. Även de med smak för lammkött torde finna den anrättningen i blodigaste laget...

Själv så bär jag cykelhjälm, reflexväst och använder cykellyse. Jag bältar mig närhelst det finns bälte i de bussar jag åker. Jag tror (naivt nog?) att flertalet föräldrar försöker vara minst lika bra förebilder. Detta verkar dock inte hjälpa — så hur ska man få bukt med de obetänksamma ungdomarna?

"Around me I feel the shock waves, building from the energy. A force field that no one can break through. Solid as rock no wonder I am indestructible. First placed in everything I do." (Judas Priest: Reckless)

Läs även andra bloggares åsikter om ungdomar, tonåringar, säkerhet, obetänksamhet, reflexer, bussbälte, cykelhjälm

Den 8:e mars firas Internationella kvinnodagen. Jag saluterade kvinnan i ett tidigare inlägg, men utan respons. Att hylla kvinnan på någon av de 364 andra dagarna gör sig tydligen inte, för det inlägget fick inte en enda "tumme upp"...

Hursomhelst, jag tänker uppmärksamma denna dag genom att tipsa om några kvinnliga bloggare. Några läser jag sporadiskt, andra följer jag noga. Jag delar inte alltid deras åikter, men gillar definitivt deras attityd! Samtliga tilltalar mig för att de är kvinnor som står för vad de tycker och som inte tar skit!

1. Först ut blir Lotten Lindström här på VK-bloggen. Hon skriver underhållande, och är inte sen med att påpeka saker hon stör sig på! Vardagstrivialia samsas med allvarliga inlägg, där samhällsföreteelser tas upp till debatt. Besök rekommenderas!

2. Som nummer två nämner jag Camilla Grepe — den oförtröttliga religionskritikern. Med humor och allvar kämpar hon för sin sak. Ibland tar hon i för mycket, men oftast är inläggen briljanta!

3. Trea på listan är Maria Ferm, språkrör för Grön Ungdom. I hennes blogg får man följa såväl politiska som privata förehavanden, med fokus på det förstnämnda. Den miljöintresserade får sitt lystmäte!

4. Listans mest kända namn är tveklöst Hanna Fridén. Hon har en nationellt uppmärksammad blogg, men är på en helt annan nivå än de s.k. blondinbloggarna. Hennes blogg har blivit prisbelönt . Välförtjänt eller ej? Avgör själv! Fridén är "Feminist med fokus på ideal, ätstörningar och sexualitet".

5. Nummer fem kommer kanske som en överraskning för somliga. Att göra PR för en religiöst inriktad blogg tar lite emot, men å andra sidan för Bitte Assarmo av och till intressanta resonemang som även jag kan instämma i!

6. Som nummer sex kommer en tjej som ofta skriver om sex — Johanna Sjödin! En ganska ny upptäckt i bloggosfären, men en frisk fläkt utgör hon definitivt! Hennes blogg är dock inget för den pryde...

7. Listan avslutas på samma sätt som den började, d.v.s. med ett namn från VK-bloggen. Bjurholmsbekantingen Maggie Jakobsson låter sitt politiska och fackliga engagemang lysa igenom, men bjuder även på värdeneutrala vardagstankar från ett (för närvarande) snöigt Agnäs.

Avslutningsvis bjuder jag på en klassiker från den mer musikaliska delen av svensk kvinnorörelse. Röda bönor bjuder upp till dans:

Läs även andra bloggares åsikter om kvinnor, bloggare, Röda bönor

Förr i tiden underhöll man (åtminstone på landsbygden) kroppskrafterna med ladugårdskneg och skogsarbete. Nu så är det gymverksamhet som gäller: styrketräning, aerobics, spinning och allt vad det heter...

Mina gymbesök är ytterst sporadiska. Jag är helt enkelt för slö. Dessutom är det roligare med löpning och skidåkning än att svettas inomhus i en träningslokal. Min kropp skulle säkert må bra av lite styrketräning (under mer kontrollerade former än i fredags), men om jag någon gång börjar styrketräna så skulle det vara just för att stärka kroppen, och inte för att få en "snyggare" kropp. Jag inbillar mig att många gymbesökare främst tränar för att "se bra ut", men jag kan förstås ha fel...

Apropå gym så måste jag bara dela med mig av förljande Stålmannen-klipp från youtube. I episoden från Superman IV är Clark på gym-dejt tillsammans med sin kvinnliga överordnade. Han spelar förstås klumpig och svag, men efter att ha blivit hånad av en gym-kille så visar han sin verkliga styrka... Se och njut!!

Läs även andra bloggares åsikter om gym, styrketräning, stålmannen

Att skotta snö kan vara farligt, speciellt om det sker på ett ladugårdstak. Detta hade vi naturligtvis tänkt på innan vi gav oss på snöskottaräventyret igår. Fadren for upp på taket med spade och ett gott humör. Runt midjan var han fastsatt med ett rep. Nere på marken på andra sidan ladugården stod jag och höll repet sträckt, för att vid behov kunna hindra ett fall ned till backen.

Plötsligt hörde jag så att snön formligen forsade ned från taket. Samtidigt hörde jag rop som vittnade om att fara var å färde. Jag lyckades parera, men det föll sig inte bättre än att snöskottaren på taket plötsligt befann sig liggande på det hala taket med repet som enda livlinja. Jag hade inga problem med att hålla emot, men det var desto svårare att dra upp den fallne. Det ropades på grannar — men utan svar. Det var tyst och lugnt. De bilar som susade förbi uppmärksammade heller inte den delikata situationen. Naturligtvis hade jag också lämnat mobiltelefonen inomhus...

Jag drog och drog, men det tycktes inte hjälpa. Tydligen hjälpte det ändå, för jag märkte snart ett huvud som stack upp ovanför taknocken, samtidigt som jag själv hade förflyttat mig närapå två meter bakåt. Med gemensamma krafter löste vi alltså situationen: mina dragningar i repet gjorde nytta, samtidigt som fadren gjorde sitt bästa för att kravla sig uppför det glatta taket. Det blev i alla fall ingen mer snöskottning den dagen...

Vad kan man lära sig av den här episoden då? Tja, till att börja med att mobil kan vara bra att ha. I en situation när inga grannar är utomhus, så kan man ju i så fall ändå komma åt dem. Tillgång till fler än en "dragare" underlättar sålunda, men uppenbarligen är man ändå — när det verkligen gäller — starkare än vad man tror!

Läs även andra bloggares åsikter om snöskottning, takras, mobiltelefon

Officiellt heter jag Vincent i efternamn. Inom släkten har vi däremot stavat Wincent så länge någon kan minnas. I år är det dags att skaffa pass, ta ut en kandidatexamen och dessutom förnya körkortet. Det skulle förstås vara suveränt om dessa handlingar skulle vara prydda med w:n...

Enligt namnlagen räknas dock Wincent som ett annat namn än Vincent, och därför måste man ansöka om namnbyte hos Patent- och registreringsverket — trots att det bara rör sig om en enda sketen bokstav:

"Byte till andra efternamn

11 § Den som vill byta sitt efternamn till ett nybildat efternamn eller till ett efternamn som inte kan förvärvas enligt 1--10 §§ kan göra ansökan om tillstånd till bytet hos patent- och registreringsverket. Den som en gång har bytt efternamn efter en sådan ansökan får på nytt byta efternamn på detta sätt endast om det finns särskilda skäl.

Avser ansökningen ett barn under 18 år, kan patent- och registreringsverket som villkor för namnbytet uppställa att domstol har funnit att detta är förenligt med barnets bästa.

Med byte av efternamn enligt denna paragraf jämställs ändring av efternamns stavning." (Namnlag 1982:670)

För att göda de svältföda tjänstemännen på PRV måste man även punga ut med 1800 kr, vilket känns övermaga konstigt med tanke på den dataålder vi lever i. Ska det verkligen behöva vara så kostsamt med ett bokstavsbyte i statens digitala register?

Jag har mängder av namnteckningar; från pappa, farfar, farfars far och farfars farfar — och samtliga är de stavade med den dubbla varianten av bokstaven v. Den sistnämnde var kronolänsman tillika sockenskrivare i Bjurholm, och i kyrkoböckerna för Sävar, Umeå och Bjurholm stavas hans namn med w från födsel fram till mitten av 1870-talet, då namnet övergår till att stavas med v. Sedan dess har v:et stannat kvar i den officiella bokföringen. Stavningsändringen sammanföll med att socknen fick en ny präst — sålunda beror den officiella stavningen enbart på att den nye prästen hade annorlunda stavningspreferenser än de tidigare. Och de ska jag (och andra Wincentare) straffas för!?

Jag och de mina tvingas alltså stå ut med nuvarande stavning bara för att en slö präst inte orkade skriva ut dubbelt v. Varför ska jag tvingas betala för att ändra ett namn som dessförinnan godtyckligt ändrats av en slöfock till präst? Andra Wincentare har fått behålla sitt w tack vare att deras sockenpräster var mindre snåla med bläcket. Bjurholmsprällen är död sedan länge, men nog borde väl någon kunna ställas till svars för denna fadäs? Svenska kyrkan kanske? Staten?

Finns här någon (namnlagskunnig) jurist som kan hjälpa mig? Är det möjligt att kräva namnändring utan att behöva betala den hutlösa avgiften? Går det att kräva att Staten eller Svenska kyrkan ska stå för fiolerna, enär det var en av deras representanter som ställde till det i första läget? Tacksam för svar!!

Läs även andra bloggares åsikter om namnlagen, efternamn, Wincent, PRV, avgift

Så är man då tillbaka i Norrland. Stockholmsbesöket var minst sagt intressant; på Riksarkivet fick jag bl.a. tillfälle att beställa upp, och — utrustad med bomullsvantar — bläddra igenom riksrådsprotokoll från 1600-talet. Nere i arkivgångarna i underjorden fick vi se på guldkorn från samlingarna, bl.a. världens(?) största bok: en mängd mantalslängder som bundits in och mätte dryga metern i tjocklek.

På Kungliga biblioteket var det först och främst handskrifterna som var av intresse. Vi fick titta på ett bevarat exemplar av Västgötalagen, en nedtecknad uppenbarelse från landets enda helgon, en gammal bönbok i sälskinn, karikatyrer från 1700- och 1800-tal, samt en hel del annat. De rent "museala" inslagen var förstås minnesvärda, men drillningen av arkivkunskap och tränandet av praktiskt forskningsförfarande var nog så viktiga erfarenheter av Stockholmsdagarna!

Själva besöket i Stockholm var alltså bara positiv, resan upp och ned var däremot en plåga. Själva flygandet i sig var det inget problem med; flygrädslan från förr verkar jag ha övervunnit. I stället för psykiska problem så var det fysiska bekymmer som gjorde flygresan till en pina. Uppe i luften fick jag nämligen rätt så ont i öronen. På hemresan försökte jag undvika det genom ivrigt tuggummituggande, men det hjälpte inte ett dugg...

Läs även andra bloggares åsikter om flyg, Stockholm, öron

Vet ni något som är störande? Ja, ni vet säkert en hel del som är störande. För egen del så finner jag det särskilt störande att gång på gång träffa trevliga tjejer och gång på gång tvingas inse att de samtliga är upptagna.

Det borde finnas något kännetecken på singlar, så att man inte skulle behöva flörta med icke-singlar hela tiden. Det är faktiskt jobbigt att — efter en lovande pratstund med en söt och trevlig tjej — tvingas höra att denna redan har en pojkvän/kille/sambo. I synnerhet om detta händer hela tiden!

Bildkälla: Aftonbladet Det kanske inte är realistiskt att alla singlar, likt Carola på bilden bredvid, basunerar ut sin ledighet med hjälp av blinkande "ledig"-text — men kanske går det att på något annat sätt framhäva civilståndet (för den som det vill)?

Är det någon som har en idé?

Läs även andra bloggares åsikter om singel, tjejer, flörtande

På TV brukar Tennysons "Nyårsklockor" traditionsmässigt läsas upp varje år denna kväll. Själv bjuder jag i stället på en klassiker av Karin Boye, nämligen dikten "I rörelse":

"Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening med vår färd —
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr!
Oändligt är vårt stora äventyr."

Snart är det dags att släppa taget om 2009, och i stället ge sig ut på det äventyr som 2010 innebär. För min egen del så hoppas jag att det nya året för med sig mycket gott: att kandidatuppsatsen kommer att falla väl ut, att jag kommer att få en tillsvidareanställning på någon charmig skola, samt — inte minst — att jag kommer att träffa mitt livs kärlek...

Med önskan om ett gott nytt år till er alla! Må 2010 bli ett lyckosamt år i många avseenden!

Läs även andra bloggares åsikter om Nyårsafton, Karin Boye, dikt, förhoppningar

En 18-årig tjej i Hjällbo utanför Göteborg förföljdes och utsattes för dödlig misshandel, alldeles i närheten av ett bostadsområde. Kanske var det frågan om ett våldtäktsförsök som gick våldsamt överstyr.

Jag kan bara inte förstå hur man kan utsätta tjejer (eller människor överhuvudtaget) för sådana grymheter! Var det en psykstörd person som låg bakom dådet? Eller någon drogpåverkad typ? Det verkar ha rört sig om ett impulsartat överfall, så det kan knappast ha varit en person som hyste agg till tjejen ifråga. Antagligen var det bara en slump att just hon hamnade i vägen för en vettvilling. Oavsett vilket, så är det naturligtvis hemskt det som skedde.

Det är svårt att föreställa sig hur man själv skulle ha känt om en närstående rycktes bort på ett så våldsamt sätt. Jag har haft turen att slippa sådana otäckheter, men visst var jag orolig när tjejen jag tyckte om skulle ta sig till från Umeå centrum till Teg sent en söndagskväll mol allena, i synnerhet som Hagamannen då ännu var lös. Fruktan för att något ska hända den man älskar har jag alltså känt, men jag har tack och lov aldrig behövt brottas med känslorna efter att något väl har hänt...

Läs mer:

• Kvinna brutalt mördad i natt (Aftonbladet 30/12)
• Flicka mördad i natt (Expressen 30/12)
• Hon blev förföljd (Aftonbladet 31/12)
• Polisen kan ha säkrat mördarens spår (Expressen 31/12)

Läs även andra bloggares åsikter om mord, överfall, misshandel, Hjällbo, Göteborg, Umeå, Hagamannen

Julen är ju en traditionell tid för filmpremiärer. I brist på intressanta titlar, så tänker jag dock tipsa om ett par godbitar från förr. Gillar du action, science fiction och rysare, så spana in texten här nedan:

För en tid sedan fick jag frågan om vilken som var min favoritfilm. Efter en stunds tvekan klämde jag till med Matrix. Första delen i Matrix-trilogin är tveklöst en av undertecknads favoriter, men vid närmare eftertanke finns det andra filmer som smäller högre. Peter Jacksons tredelade filmatisering om Sagan om ringen är t.ex. suverän, men det går inte att plocka ut en av dessa då de hänger ihop. Filmerna om Stjärnornas krig är också bra, men smäller inte lika högt. Den fristående uppföljaren Alien 2 är likaså en favorit — men knappast favoritfilmen nummer 1.

Det finns många filmer som jag uppskattar, men en ligger mig extra varmt om hjärtat: Superman - the movie (specialutgåvan från 2001). Christopher Reeve är suverän i titelrollen, storyn är helt ok och specialeffekterna imponerande för att vara från 70-talet. Filmen om Stålmannen verkar måhända lite tafatt om man jämför med specialeffekterna i sentida actionrullar, men innehållet är charmigt och filmen står sig förvånansvärt bra!

Se den, och njut! Dröm dig bort till fantasins värld, där det finns män i mantel som kan flyga...

Läs även andra bloggares åsikter om filmer, action, science fiction, matrix, stålmannen, Christopher Reeve

Då har man gjort det igen: klampat in i kärleksfällan. När det vankas Science Fiction på TV blir man alltid lockad. Det var med andra ord ingen slump att jag slog mig ned framför TV:n för ett par timmar sedan. Nu visade sig filmen "Stardust" på TV 4 snarast vara en fantasy-rulle, men det är ju inte heller fel!

Hursomhelst, filmen mynnade ut i ett kärleksäventyr och sådana brukar jag försöka undvika. Att vara känslig romantiker och samtidigt ensam, är inget bra utgångsläge när man tittar på dylika rullar. När eftertexterna rullar så inser man ju hur fantastiskt livet kunde ha varit om det var en själv som hade fått ihop det med Claire Danes tindrande rollfigur...

Solokvist + Kärleksfilm = dysterkvist

Nej, jag ska bespara er ytterligare dysterheter. Jag har beklagat mig över singelskapet i tidigare inlägg, så vill ni ha mer av den saken vet ni vart ni ska titta. Det sägs ju att den som väntar på något gott aldrig väntar för länge, så jag får väl helt enkelt bara förlita mig på att kärleken en dag ska hoppa in i mitt liv för att sedan stanna!

En vacker melodi av Edenbridge får avsluta detta inlägg:

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, film, TV, Science fiction, fantasy, singel, ensamhet, Edenbridge

Idag kom en reklamtidning om ett hotell i Lycksele respektive Sundsvall. Intet ont med det, men då man bläddrar så möts man av en minst sagt spritförhärligande attityd:

• Semesterpaketet "Lyxweekend" illustreras med en champagneflaska.
• Det annonseras om drink- och flamberingsskolor.
• Det annonseras om whisky- och vinprovning.
• Vildmarksbuffé illustreras av fotglas och starkvaror.
• Som exempel på rumsservice presenteras matkorgar innehållandes mousserande vin respektive öl.

Det är inte märkligt att samhället har kapitulerat inför spriten när (bl.a.) dess hotellägare gör allt för att framhäva alkohol som något bra. Tre frågor inställer sig genast:

1. Varför ska lyx behöva förknippas med sprit?
2. Varför tjafsa med vin- och whiskyprovning?
3. Varför illustrera vildmark med spritkultur?

Om man byter ut fotglasen mot cigarettpaket, spriten mot knark och whiskyprovningen mot haschrökning så inser de flesta vilken absurd bild som reklamen målar fram. Problemet är bara att folk vägrar inse att alkohol — liksom tobak, narkotika och liknande — är en drog. Man vill så desperat hålla kvar vid sin spritkultur att man inte inser att det man hyllar är ett gift!

Ett citat från en gymnasieelev i en skoltidning för en massa år sedan, torde vara illustrativ för flertalets syn på alkoholen:

"Alkohol är väl okej, men jag föraktar andra sorters droger!"

När ska förnuftet besegra spritdjävulen? Kommer det överhuvudtaget att ske?

Läs även andra bloggares åsikter om alkohol, sprit, reklam

Tove Östman Styrke åkte ut ur Idol och lokalpatrioterna sörjer. Om VK vore en rikstidning av rang skulle de säkerligen ha utlyst landssorg i sitt nästa nummer. Lokalpatrioter anar en konspiration — det framgår tydligt av kommentarerna till VK:s artikel, liksom av Lennart Holmlunds blogginlägg.

Bland kommentarerna fastnade jag för detta citat från signaturen Erik:

"Den enda som förtjänar att bli idol av dessa är Tove, hon är den enda som skulle lyckas som idol."

Detta föranleder frågan: vad är en idol? Om man med ordet menar populär person så skulle nog samtliga tre duellanter kunna sägas vara idoler. Efter varje låt — oavsett vem som framfört den — sitter ju publikens småtjejer och skriker ut sitt lov till artistens ära.

Om man å andra sidan skulle mena förebild när man använder ordet idol, så är det väl tveksamt om någondera av personerna passar in på beteckningen. Visst — de är unga, snygga och sjunger bra — men sedan? Nog krävs det väl mer än "good looks" och "15 minutes of fame" för att bli en förebild värd namnet?

Utifrån citatet ovan så verkar det dessutom som att idol inte bara är en egenskap, utan även en aktivitet. Vad gör i sådana fall en idol — vad går idol-jobbet ut på? Att vara populär på heltid?

Läs även andra bloggares åsikter om Idol, Tove Östman Styrke

De svenska kommersiella radiokanalerna ska tydligen ta sig en timmes radiotystnad i morgon bitti som en protest mot försämrade villkor. Protestera på ni! Själv slutade jag lyssna på Mix, Rix och allt vad de heter för åratal sedan. Tramsiga programledare och samma evinnerliga enerverande toppliste-pop för jämnan — inte konstigt man tröttnade!

Efter att ha provat P4 ett tag så vaknar jag nuförtiden till P3. Snacket är förvisso inte så upplyftande där heller, och musiken inte särskilt bred — men vad gör man? Kan ingen renodlad rockkanal med kompetenta konversatörer gå ut i etern?? Jag har hört rykten om en rockkanal i Umeå-trakten, men den har jag dock aldrig kunnat ratta in här i Bjurholm...

Läs även andra bloggares åsikter om radio, protest

Medan jag stod och halvsov i matkön på Café läraren, så pockade en vän röst på min uppmärksamhet. Det hade blivit min tur att beställa och den väna rösten kom från en av tjejerna i personalen. Jag behövde inte känna mig dum för mitt halvdrömmande tillstånd — förlägenheten försvann i samma sekund som jag såg hennes vackra leende! När jag sedan skulle betala saknades en krona — något som framförvarande i kön generöst bistod med. Behöver jag säga att den generösa personen var tjej?

Med tanke på dessa episoder vill jag härmed framföra mitt tack till alla dessa underbara människor av honkön. Tjejer, damer, tanter: tack för att ni finns! Ni gör världen till en bättre plats!

Läs även andra bloggares åsikter om kvinnor, tjejer, uppskattning, Scorpions, Woman

SVT:s Västerbottensnytt har anmälts till granskningsnämnden för radio och TV. Orsaken till detta är en kvinnlig reporters urringning och bikini-badande i ett nyhetsinslag förra veckan. VK skriver:

"Själva reportaget handlar om att fjällvärlden står med ett ben i vinter och ett i sommar, det går alltså att åka skidor och sedan ta ett dopp i öppet vatten. Detta illustreras med att reportern kommer ned för skidbacken iförd skidkläder, stannar framför kameran och tar av sig till bikini. Kameran zoomar då in på hennes bröst."

Själv höjde jag en del på ögonbrynen när jag såg inslaget i TV, men inte för "nakenheten" i sig, utan för "nakenheten" i kombination med vintermiljön: bikini och snö känns ju inte direkt som någon lyckad förening! Vad det är som är så upprörande med bikini och urringning i TV-rutan kan jag bara inte förstå. Någon striptease var det ju inte frågan om, och inslaget hade ju inte heller ett upphetsande syfte.

Det är tydligen inte bara rättsväsendet som dras med onödiga anmälningar...

Läs även andra bloggares åsikter om TV, Västerbottensnytt, SVT, granskningsnämnden, urringning, bikini

Högfärd brukar klassas som en av de sju huvudlasterna ("dödssynderna") inom katolicismen. Nu är Knutby-kändisen Åsa Waldau förvisso ingen katolik, men man kunde ändå förvänta sig lite mer ödmjukhet. Hon skräder nämligen inte orden om sig själv:

"Det är ingen som fattar vad jag har gått igenom. Det finns ingen historisk person som blivit omskriven som jag. Jag förstår egentligen inte hur jag har överlevt." (Dagen 13/10)

Waldau lever tydligen i sin egen bubbla, där hon ser sig som mer omskriven än exempelvis Napoleon, Darwin, Hitler och Lady Di. Förutom dessa, så torde det ju finnas en uppsjö av andra döda (och levande) kändisar som det skrivits åtskilligt fler hyllmetrar om...

Läs även andra bloggares åsikter om Åsa Waldau, Knutby, högfärd, dödssynd

I politiken nuförtiden, i synnerhet i alliansens retorik, pratas det ofta om utanförskap. Politikerna tycks avse personer som p.g.a arbetslöshet, fattigdom, handikapp eller andra orsaker är socialt utsatta och utanför. Med anledning av förmiddagens inlägg, så skulle jag vilja uppmärksamma ett annat utanförskap: ofrivilligt singelliv och avsaknad av livspartner.

Själv tillhör jag den kategori som har lätt att få tjejkompisar, men svårt att få flickvänner. Jag vet hur tungt det kan kännas när man ser att barndomskompisarna en efter en stadgar sig och bildar familj. Jag vet hur avundsjuk man kan bli när man ser vänslande par. Jag vet hur frustrerad — snarast uppgiven — man känner sig när de man "spanat in" visar sig vara upptagna. Jag vet hur det är att sakna någon att hålla om, hålla av och hålla ihop med.

Följande låt tillägnas alla som levt, lever och kommer att leva i kärleksmässigt utanförskap. En sång till de ensamma...

Läs även andra bloggares åsikter om utanförskap, ensamhet, singel, kärlek

Jag har inte mycket till övers för Kristdemokraterna, men för en gångs skull håller jag med dom. Enligt DN och Expressen har röster från bl.a. oppositionen höjts för att "ensamstående barnlösa kvinnor ska få rätt till insemination". Detta har dock stött på patrull i och med motstånd från just Kristdemokraterna, som i egenskap av regeringsparti ändå har visst inflytande.

Med risk för att avfärdas som värdekonservativ manschauvinist (vilket jag alls inte är), så ser jag ingen som helst orsak till varför staten skulle erbjuda ensamstående barnlösa kvinnor möjligheten att få barn. Själv skulle jag gärna ha en drös med barn, men jag får helt enkelt finna mig i att detta får vänta tills jag hittar en lämplig mamma. Varför kan inte kvinnor göra detsamma? Jag är säker på att det finns gott om lediga män därute, som — liksom jag — inget hellre vill än att bli farsor.

Att det redan finns gott om ensamstående föräldrar idag, är ingen anledning att utöka detta antal i och med inseminering av ensamstående. Kärnfamiljen är måhända inte den bästa — inte ens den naturligaste — samlevnadsformen för människor, men för barnens skull bör staten inte uppmuntra till ensamt föräldraskap. Barn behöver sina föräldrar — om föräldrarna sedan är av samma kön, eller fler än två till antalet, spelar i mitt tycke mindre roll. Huvudsaken är att barnet har mer än en vuxen att ty sig till, uppfostras av och ha en nära kärleksfull relation med!

Läs även andra bloggares åsikter om Kristdemokraterna, barnlöshet, ensamstående, inseminering, insemination, kärnfamilj, föräldraskap

Jag har inte haft tid att tänka ut något djupare inlägg, men här kommer i alla fall några kommentarer om dygnet som gått:

1. Till att börja med så kan jag konstatera att uppslutningen till Naturskyddsföreningens föreläsning igår var dålig. I likhet med föreläsningen innan så var det bara 14 personer som infann sig. Vi som var där hade dock en mysig stund tillsammans. Efter en intressant föreläsning följde tankeväckande diskussioner. För att inte tala om det goda fikat!

2. På hemväg från evenemanget blev jag stoppad av polis för nykterhets- och körkortskoll — vilket jag inte hade något emot! Det var trevligt att se poliser i Bjurholm, det är ju inte alltför ofta man får den förmånen nuförtiden. Inlandspoliser är ju ett tämligen utrotningshotat släkte...

3. Imorse upptäckte jag att Agnäs egen sångfågel var omskriven i tidningen. Igen. Från början trodde jag att det rörde sig om ett s.k. déjà vu — men trycksvärtan på min tumme övertygade mig snabbt om motsatsen...

4. I bussen fick jag sedan känna på konsekvenserna av broförbudet i Spöland. Omvägen via Brån, Överboda och Teg var dock inte så farlig. Resetiden blev förvisso längre, men jag var ute i god tid och hade trots förseningen tid till två timmars seminarieförberedelser på universitetet ...

5. Idag har jag alltså varit på universitetet, detta till följd av ett schemalagt seminarium på den B-kurs i historia som jag läser på distans. Seminariet var på det hela taget givande. Förutom den intellektuella tillfredsställelsen så fanns även andra anledningar att trivas — universitetet kryllar ju nämligen av smarta och snygga studentskor! Ibland känner man sig rent av som en pilsk hund omgiven av löptikar, när man befinner sig i campus-vimlet. Någon lycka på den akademiska köttmarknaden har jag dock än så länge inte haft...

6. När jag efter intagen lunch befann mig på UB så aktiverades plötsligt högtalarsystemet, och namnet på nobelpristagaren i litteratur ropades ut. Som vanligt var det ingen författare jag läst, och än mindre hört talas om...

7. På bussen till Bjurholm, och väl framme, så var jag social med ett par fjolårsnior (hur nu en autist kan klara det...). Det var kul med en pratstund, och roligt att höra hur det går för dom på sina respektive gymnasieäventyr. En av mina f.d. elever visade sig studera på ett kombinerat samhälls- och naturprogram. På min tid fanns inget sådant alternativ — jag gick ett renodlat samhällsprogram. Om det hade varit idag så hade nog jag också föredragit mixvarianten...

Läs även andra bloggares åsikter om Bjurholm, föreläsning, Natuskyddsföreningen, polis, Agnäs, buss, Spölandsbron, campus, nobelpristagare, litteratur, gymnasium

DN:s årliga kunskapstest för högstadieelever gick av stapeln idag. Den som vill pröva sina nutidskunskaper kan göra testet online på DN:s webbplats. Jag gjorde testet för en stund sedan, och kan konstatera att det gick rätt så bra. Under min skoltid hade jag i och för sig goda resultat på nutidsorienteringarna, men det är nog första gången jag har fått alla rätt!

Ifjol var det förvisso nära, men då föll det på en fråga om "Blondinbella" — ovetande om bloggosfären som jag då var...

Läs även andra bloggares åsikter om DN, nutidsorientering

Det kan vara bra att veta vad som står om en på webben. Jag brukar därför googla mitt eget namn emellanåt, och sedan en tid även bloggnamnet "Ingemars blogghörna".

Ett av resultaten som ploppade upp på senaste googlingen kom från en skunkdagbok. Jag vet inte om jag ska ha anledning att glädjas eller uppröras över vad skunken ifråga skriver om mig. Döm själva:

"alltså SMAKA på den här autisten
[...]
seriöst - kolla in Ingemars blogghörna!
[...]
- och han ÄGER! det är ingen gregory pecks, det är det inte, men ändå. bland sina länkar hittar man _allt_, allt man skulle kunna tänkas behöva -
nä, skitsamma. men, titta på den, bara. autism at it's finest."

Jag anar viss ironi, men jag vet som sagt inte riktigt hur jag ska tolka det hela. Beteckningen autist brukar ju användas om inåtvända personer med sociala svårigheter. Är jag en sådan person? Å andra sidan låter det ju positivt att jag äger! Det uttrycket brukar ju användas av ungdomar när de ska berömma något...

Efter att ha fingranskat skunkbloggen kan jag för övrigt konstatera att det inte bara är blonderade fjortisbrudar som fyllebloggar på nätet...

Läs även andra bloggares åsikter om skunkdagbok, ironi, autism

Konståkare är eleganta och rör sig på isen med finess, medan hockeyspelare är råbarkade busar som tacklas närhelst chansen ges. Det är den bilden som Canal+ uppenbarligen vill cementera i och med sin reklam om elitseriestarten.

Företrädare för konståkningen har upprörts, meddelar VK. Jag förstår dom. Om reklamen i stället hade handlat om poker, där "tuffa" pokerlirare föste bort "mesiga" schackspelare på samma brutala sätt, så skulle jag bli heligt förbannad!

På samma sätt som konståkningen har hamnat i skymundan av hockeyn, så har schacket hamnat i skymundan av pokern. Sveriges s.k. "pokerproffs" får betydligt mer uppmärksamhet i media än vad landets schackproffs får. På TV visas program där kändisar spelar poker mot varandra. Internet flödar av pokersajter. I pokerbranschen finns multum att tjäna medan det inom schacket är svårt att (över)leva som proffs.

Många schackspelare har visat sig vara bra pokerspelare — deras strategiska tänkande och intution kommer väl till pass. Jag är dock tveksam till om det motsatta förhållandet råder. Oavsett hur skicklig en pokerspelare än är, så spelar det ingen roll om motståndaren har turen på sin sida. En bra utgångshand kan vara förödande, och vilka kort man får från början är helt beroende av slumpen.

I schackets värld existerar vare sig tur eller otur. Det hela avgörs helt enkelt av vem som är bäst på att utnyttja den andras misstag. När spelet börjar har båda samma förutsättningar. Utgångspositionen är lika för bägge spelare och det initiala pjäsmässiga styrkeförhållandet är inte beroende av slumpen (såvida man inte spelar Fischer Random vill säga...).

Av någon anledning uppmärksammas ändå pokern mer, trots att schacket är ett ädlare, seriösare och mer rättvist spel. Liksom den eleganta konståkningen fått ge sig för den burdusa hockeyn, så har finesserna på schackbrädet fått ge sig för det burdusa bluffspelet på pokerbordet...

Läs även andra bloggares åsikter om konståkning, hockey, reklam, elitserien, poker, schack

Är det bara jag och Frank som tycker det är makabert med alla dessa älghuvudsmotiv i bildgalleriet? Det påminner en aning om när mäktiga kungar i gångna tider lät halshugga sina fiender och därefter spetsa deras huvuden på pålar för att skryta med sin makt. Till skillnad från de arma satarna har älgarna i regel inte gjort något som motiverar sådana repressalier, så vad är poängen?

Vad är vitsen med att visa upp sig bredvid ett avskuret huvud från en skjuten älg? Bottnar det morbida beteendet månne i ett hat mot älgar? Beror det kanske på dålig självkänsla och en önskan om bekräftelse? Eller är det bara ännu ett smaklöst sätt för människor att imponera på sina rasfränder?

Märklig är också den fascination för älghorn som råder: ju fler taggar hos bytet desto stoltare jägare! Vadå, smakar köttet hos en 20-taggare bättre än hos 12-taggaren? För det är väl ändå för köttets skull man jagar?

Bildkälla: VK

Läs även andra bloggares åsikter om älgjakt, jakt, älghuvuden, jaktbilder

Jag såg på SVT:s Debatt igår om mjölkmannen Ragnar som försöker få igång mjölkproduktion i sina mansbröst. En kul grej, men tveksamt om det lyckas. Det finns trots allt en anledning till att kvinnobröst ser ut som dom gör.

Å andra sidan kan man ju fråga sig varför karlar har bröstvårtor överhuvudtaget, om dessa ändå inte har förutsättningar att framalstra mjölk. Nog för att de fyller en erogen funktion, men knappast i så stor utsträckning att det i sig skulle motivera vårtornas existens på manskroppen.

Oavsett om manlig amning är möjlig eller inte, är det då ingenting jag skulle försöka mig på. Vad säger ni andra?

Läs mer:

• Ragnar ska börja amma (Aftonbladet 2/9)
• "Onaturligt med män som ammar" (Aftonbladet 2/9)
• Man - nu är det din tur att amma (Allt om barn 2008)
• Visst kan män amma! (ETC 2005)
• Psykologbloggen Technicolor om manlig amning

Passande musik i sammanhanget?

Läs även andra bloggares åsikter om amning, Ragnar, mjölkmannen, bröstmjölk

Normalt brukar jag inte läsa kvällstidningar p.g.a. deras ytliga skvallerkaraktär (se tidigare inlägg för exempel). En och annan gång finner man dock något av värde, och den här gången har jag hittat en intressant debattartikel i Expressen. I den ger Linda Skugge exempel på unga tjejers fyllebloggar och frågar sig varför inte föräldrarna reagerar. Ett citat från hennes artikel:

"Jag sitter här med bloggaren X:s bilder framför mig på datorn. Hon är 16. Blond, jättesöt och det är sprit, öl och cigaretter på nästan varje bild. På en bild står hon och kompisarna i raffset, de hade fest med 'porrtema'."

Skugge ger fler exempel av den sorten, och frågar sig om det verkligen är lämpligt med dyngraka 15-åringar, och hur föräldrar kan undgå att notera sina fulla ungdomar när de kommer raglande hem. Hon menar att vuxenvärlden inte tar sitt ansvar, och jag är beredd att hålla med. Naturligtvis ska inte barn (för det är man tills man fyllt 18!) överhuvudtaget komma i kontakt med sprit. Sedan min egen skoltid vet jag dock att det är alltför vanligt — även i de yngre tonåren.

I en replik av 17-åriga Matilda Frid, betitlad "Unga kommer alltid att dricka, Skugge", får man ta del av alkoholdrickande ungdomars egna tankar. Hon skriver:

"Vi tonåringar vill bli behandlade med samma respekt som myndiga. Det är inte okej att övervaka oss mot vår vilja. Det är heller inte okej att förbjuda något som skänker glädje bara för att man är orolig. De bloggutdrag som Linda Skugge oroar sig över visar inte någon som lider. De visar levnadsglada unga tjejer som har roligt och berättar det för världen, precis som tonåringar alltid har gjort. Skillnaden är bara att man med modern teknik i dag når ut till fler. Att tjejernas ringa ålder sticker i ögonen är något man måste komma över. Vissa mognar före den nivå som staten ser som lämplig för alkoholintag, därför bör vi inte haka upp oss på siffror eller den offerbild av unga tonåriga tjejer som medierna försöker att måla upp."

Alkohol anses alltså "skänka glädje". Hur har den insikten vunnits? Rimligen bör det finnas bra mycket bättre sätt att uppnå glädje än att supa! Uppfattningen att man inte kan ha kul utan sprit är en ren myt — det vet alla som festat nyktert.

Att vissa ungdomar mognar före 18-årsåldern stämmer förvisso, men är verkligen strävan efter alkohol(miss)bruk ett bra bevis på moget beteende? För övrigt tar samhället inte hänsyn till mognad — man får exempelvis inte rösta före 18 års ålder oavsett hur mogen man än är. Varför skulle alkoholfrågan vara ett undantag?

Matilda Frid skriver vidare:

"Jag förstår att föräldrarna tror att deras 15-åring är den mest sockersöta lilla flicka som världen har skådat och att hon minsann aldrig skulle röra en ciderflaska med alkoholhalt över 0,7 procent. Sanningen är att hon förmodligen redan har rört den, eller kommer att röra den innan sin 18-årsdag. Hon är också mycket medveten om säkerhetsriskerna med att dricka alkohol. Det är bara det att hon prioriterar att ha roligt före den lilla risken att det skulle hända något. Hon sätter det sociala livet framför sin lever. Det är väl något som inte bara gäller ungdomar, eller hur?"

Att prioritera "nöje" före hälsa och att hålla spriten mer kär än ens egen njure, tyder i mina ögon inte på någon högre grad av mognad. Det är för övrigt anmärkningsvärt att "risken att det skulle hända något" anses vara så liten. En fylla är ett symptom på alkoholförgiftning. Varje alkoholförgiftning innebär för den drabbade nedsatt omdöme, större risker att råka ut för olyckor och elände, samt minskade möjligheter att freda sig från övergrepp. Att ett aktivt socialt liv skulle vara beroende av alkoholintag är dessutom rent nys!

17-åriga Matilda har dock rätt i en sak: underåriga ungdomar är inte ensamma om att ha ett destruktivt förhållande till sprit. Så länge vuxna dricker, festar och raglar hem på lördagskvällarna, så lär det vara svårt att motivera den yngre generationen att låta bli...

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om fylla, bloggvärlden, underåriga, alkohol

Jag läste på VK nöje en recension av filmen "District 9". Science fiction är alltid lockande och TV-reklamen har förstås gjort sitt till för att väcka mitt intresse. Jag ryggar dock tillbaka när VK-recensenten Nancy Bladfält skriver om filmen i berömmande ordalag. Anledningen till denna reaktion är att samma person tidigare i år totaldissade Transformers 2 — en film som jag själv uppskattade (om än inte lika mycket som föregångaren!).

Eftersom Nancy uppenbarligen har en helt annan filmsmak än mig, så finns det ju risk att "District 9" i själva verket är en usel film...

Läs även andra bloggares åsikter om bio, Transformers, District 9, Science fiction, recensioner, nöje

Jag tänkte anknyta till torsdagens lustighet i Monica Lundqvists mammablogg, men koppla det till en mer seriös fråga, nämligen den om organdonation. Alla ska vi någon gång dö, men om vi gör det i ett läge då det finns behov av organ, så är det ju en fördel om vår inställning till organdonation är känd. Läs mer på Donationsrådets webbplats.

För mig personligen råder ingen tvekan, jag är positiv till organdonation. När man är död så har man ju inte längre användning för sina vävnader och organ — varför skulle då andra hindras från att nyttja dem för transplantation? För den som trots allt är avogt inställd till att donera sina organ, så kan följande information från den nämnda webbplatsen vara bra att känna till:

"Om man inte gjort sin inställning känd, och frågan om donation skulle bli aktuell, blir det de närstående som får försöka tolka hur de tror att den avlidne ville ha det. När den avlidnes vilja är okänd utgår transplantationslagen ifrån att man är positiv till donation."

Läs även andra bloggares åsikter om organdonation, transplantation, ställningstagande

Det finns olika sätt att vinkla samma nyhet. I mitt förra inlägg länkade jag till ett par artiklar som beskrev kungafamiljens besök i Sävar och framförandet av krigsskådespelet där. Båda artiklarna rapporterade på ett intressant sätt om evenemanget och kungaparets del i det hela.

Aftonbladets skildring börjar också lovande:

"Det dånar och brakar. En tjock krutdimma vilar över ängarna i Sävar utanför Umeå. Kungen, drottningen och kronprinsessan Victoria sitter på första parkett när skådespelare dramatiserar scener från det stora slaget 1809."

Något mer får man inte veta om evenemanget, för resten av artikeln handlar uteslutande om spekulationer kring prinsessbröllop...

Det hela påminner mig om ett referat i Sweden Rock Magazine (nr 29), där Simon Jormelin beskrev intrycken från presskonferensen med Motley Crue i samband med Sweden Rock Festival 2005:

"Presskonferensen börjar och det visar sig snabbt att fläskkotletten [en av Expressens utsända] har sin artikelvinkel helt klar för sig när han ställer två frågor till Tommy Lee:
Hur är din relation med Pamela Anderson?
[...]
Vad tycker du om hennes nya pojkvän Marcus Schenkenberg?
[...]
Kul att de journalister som fått de bästa platserna verkligen är där av rätt orsaker."

Jormelins ironiska kommentar skulle lika gärna kunna användas om den tidigare nämnda artikeln från Aftonbladet. I stället för att beskriva evenemanget som sådant — själva anledningen till att kungafamiljen är där — så väljer Aftonbladets journalist att vinkla in det på kändis/skvaller-området. En sådan typ av artikel anses tydligen ha större nyhetsvärde än ett sakligt reportage om ett dagsaktuellt evenemang...

Läs även andra bloggares åsikter om kungaparet, Aftonbladet, Sweden Rock Magazine, nyhetsvinklingar, skvaller, kändisar

Schacksystrarna som jag berättade om i ett tidigare inlägg är nu tillbaka i etern efter sitt sommaruppehåll. Du kan ta del av sändningarna på deras hemsida.

Mannen med det stående inslaget om schackhistoria visade sig vara en disputerad herre med professors titel och inte någon "figur" vemsomhelst. Akademiska meriter imponerar naturligtvis, men jag vidhåller fortfarande att han inte fullt ut besitter de kvalitéer som en bra historieberättare behöver...

När jag ändå pratar TV, så kan jag passa på och ge er ytterligare ett TV-tips. Sommaren är som bekant reprisernas tid i SVT, och man har nu dammat av den synnerligen intressanta vetenskapsserien "Darwins laddade idé" från 2008. I programserien om tre delar presenterar biologen Richard Dawkins biografiskt stoff om Darwin, och redogör dessutom på ett pedagogiskt tillfredsställande sätt om de evolutionära mekanismerna. Som den stridbare ateist han är, så kan dock Dawkins inte avhålla sig från viss religionskritik. Irriterande för somliga, men uppskattat av mig!

För dig som vill läsa mer, och vill ha koll på när avsnitten visas, så hänvisar jag till SVT.

Läs även andra bloggares åsikter om TV, schack, Darwin, Dawkins, vetenskap, SVT

Många av er amatörbloggare undrar säkert hur man ska göra för att få sin blogg populär, d.v.s. hur man ska få folk att verkligen läsa vad man skriver. Det undrar jag med, så därför gav jag mig ut på en tripp till bloggosfärens olika topplistor och försökte klura ut vad som kännetecknade bloggarna som låg i toppen. Här är några saxade utdrag från diverse populära bloggars presentationstexter:

• "En blogg om mig och mitt liv - Är 16 år och går i första ring på gymnasiet. Förlovad med min älskling A. Älskar allt som har med shopping, kläder och skor att göra!"
• "En blogg om mig och mitt liv - mina två chihuahuapojkar, mode, shopping och senaste kändisskvallret."
• "20 år, glamourmodell och bor i Örebro. Skriver om det mesta som faller mig i smaken, musik, humor, design och vardagslivet med resor, vänner och pojkvän."
• "Ung tjej som skriver om allt mellan mode till hälsa. Driver försäljning av shorts och designar egna tshirtar mm. Ritar och fotar mycket, modellar även en del."
• "En blogg om konspirationsteorier och konspirationer. Sanningen skall sätta er fria."
• "Läs om mitt liv som sambo, min lilla chihuahua Tindra, shopping och massvis av bilder... Följ med!"
• "En inredningsblogg. Älskar de vita lantliga...massor av tips och inspiration. Välkommen hem till mig."
• "För naket, för personligt. Mamma hatar min blogg"
• "I bloggen läser ni om mode och vardag. Allt från en grabbs tycke och tankar!"
• "Välkommen att läsa om inredning i new englandstil till lantligt vitt och om mitt liv på landet."
• "En blogg om mode, konst och design, inredning och beauty. Daglig uppdatering."
• "Passion For Glamour! Skönhet, makeup, mode. accessoarer, bijouterier. Känn dig vacker och fräsch!"
• "Ett par som lever i öppet förhållande och bloggar om sex, massor sex. Hon har dessutom en älskarinna och vi gillar trekanter och sex med andra par."
• "Tjuvlyssna på vad folk snackar om på Sveriges gator, bussar, och andra offentliga platser. Roliga, intressanta och knäppa samtal."
• "En ärlig blogg om mode, skönhet och allt som händer i modevärlden både framför och bakom kulisserna."
• "Min blogg handlar om allt från senaste flirten och om mina brutala försök till att inte handla den där senaste acneklänningen samt galna utekvällar och sjuka efterfester."
• "Jag är en småländsk datornörd som gör datortidningar. I min blogg skriver jag om hårdvara, program, Internet, teknik, webbutveckling, nätmarknadsföring och annat som jag gillar."
• "Jag skriver om livet som mode assistent i Stockholm, min garderob och fram för allt; mina skor!"

Mina slutsatser:

För att bli populär bloggare så ska man tydligen skriva om mode, kändisskvaller, inredning och privatliv med inslag av naket och sex. Är man dessutom ung tjej och har småhundar så är det en fördel. En blogg med huvudsaklig inriktning mot seriöst samhällsresonemang är uppenbarligen inget lyckat koncept, i alla fall inte om man är ute efter popularitet i bloggvärlden.

Det verkar som att min blogg får fortsätta att leva i skymundan...

Läs även andra bloggares åsikter om blogg, populär

I förra veckan sa jag upp mitt mobila bredband, och idag fick jag en skriftlig bekräftelse med posten. Sedan jag nappade på bredbandserbjudandet förra sommaren så har det förflutit smärtfritt och hastigheten har det mestadels inte varit något problem med. Förra månaden fick jag så ett meddelande från min leverantör att jag passerat gränsen 5GB och att de skulle strypa hastigheten — mycket riktigt blev det rejält långsammare.

Det (o)lustiga i sammanhanget är att jag — trots flitigt tittande på youtube, lyssnande på internetradio och nedladdning av två internetföreläsningar — knappt ens kommit upp i 2GB. Såväl upp- och nedladdningsstatistiken från mitt eget internetövervakningsprogram, som uppgifterna i den statistik som var åtkomlig via "mina sidor" på leverantörens hemsida, pekade på detta. Kundtjänsten bemötte vänligt mina klagomål, men tog mig inte på allvar förrän jag hotade att hoppa av som kund. Då först kom ett medgivande från leverantören om att ett fel sannolikt hade begåtts från deras sida!

Jag sa hursomhelst upp mitt abonnemang, men ser ut att få dras med bredbandet de tre månader som är kvar av bindningstiden...

Läs även andra bloggares åsikter om mobilt bredband, kundtjänst, uppsägning

För några år sedan gick en TV-serie i SVT som hette Solbacken. Är det någon som minns den? Den handlade om personalen och de boende på ett äldrevårdshem. En av karaktärerna (spelad av Olof Thunberg) ägnade huvuddelen av sin tid åt att förbereda sin begravning.

Nu ska man ju inte gå och bekymra sig för sin dödsdag i onödan — i synnerhet inte om man är i min ålder, är frisk och bor i det fredliga Sverige. Hursomhelst skadar det nog inte att reflektera litegrann över hur man vill ha det...

Jag tänker i alla fall inte spendera den sista vilan i en dyr, onödig kista — det räcker såväl med svepning. När man väl är död så gör det ju inget om kroppen vanställs av tyngden från överöst jord. Vidare ska begravningsceremonin vara enkel och — naturligtvis — helt befriad från religiösa inslag. Om det passar, så får Scorpions låt "We'll burn the sky" gärna spelas.

"I'm in love with the sunshine.
I'm in love with the fallen rain.
Everything seems to call your name.
Yesterday you were leaving -
leaving life and all the pain.
Everything wants you back again.
[...]
I know we've never been apart,
your love sets fire to my heart.
We'll burn the sky,
when it's time for me to die!"
(Monika Dannemann)

Kuriosa: låttexten skrevs av flickvännen till Scorpions dåvarande sologitarrist Uli John Roth. Innan hon träffade Roth hade hon varit beryktad groupie/flickvän till gitarrlegenden Jimi Hendrix. Mycket talar för att låttexten är dedikerad till denne...

Läs även andra bloggares åsikter om Solbacken, TV, död, begravning, Scorpions, Jimi Hendrix

Jag uppmärksammade idag en annons om en fyrhjuling som var till salu. Enligt annonstexten rörde det sig om "en mellanstorlek för vuxna och barn från 8 år". Varför i hela friden skulle ett barn ha en motordriven fyrhjuling??

Som inlandsbo är jag medveten om att jag bor i motorfordonens förlovade land, där det säkerligen finns mer skotrar än cyklar, men jag tycker definitivt att det gått för långt när det görs motoriserade fyrhjulingar för barn! Det ska sägas att fyrhjulingar liksom skotrar kan användas som arbetsfordon, och att de sistnämnda kan användas för att komma till annars svårnådda platser i vintertid. Likväl används de av många barn och ungdomar och även en del vuxna) som rena leksaker, och det tycker jag är högst beklagligt!

Inte nog med att det leder till onödiga avgasutsläpp, det finns även en säkerhetsaspekt med i bilden. Hur är kompetensen bland de unga förarna till skotrar, fyrhjulingar och trimmade mopeder? Vems är ansvaret om olyckor sker?

Läs även andra bloggares åsikter om motorer, skoter, fyrhjuling, säkerhet

...tänkte jag passa på att upplysa om en intressant blogg: Antigayretorik. Bloggen drivs av den engagerade Tor Billgren som granskar och kommenterar den retorik som förs i homo- och hbt-fientliga kretsar. Det är bara att konstatera: i dagens Sverige finns fortfarande många förutfattade meningar om, och förakt emot icke-normativ sexualitet. Att Billgren granskar detta är bra, och det han skriver är nyttigt att ta del av även för oss heterosexuella.

I sitt senaste inlägg behandlar Billgren Pride-festivalen (eller Stockholm Pride som det egentligen heter...), och går där till svarsmål mot en ledarskribent som bl.a. kritiserar sexualiseringen som kan skönjas i festivalens kölvatten. Billgren konstaterar att "Pride är en fest för hbt-personer", och håller fokuset på sexualiteten som självklar "eftersom det just är kring denna som särarten, utanförskapet och gemenskapen kretsar".

I likhet med mycket annat, så borde inte någon Pride-festival behövas. En genomläsning av Billgrens inlägg visar dock att den har allt existensberättigande, med tanke på den homofobi och det hbt-hat som finns där ute...

Läs även andra bloggares åsikter om Pride, Pride-festivalen, gay, homosexualitet, hbt, homofobi

Inspirerad av lyriken hos Sant och sånt, bestämde jag mig för att jag inte skulle vara sämre. Nu är det ju inte så ofta man plitar ned poetiska poem, så jag fick ta något från lagret.

Nedanstående alster skrev jag för 7-8 år sedan med min dåvarande stora kärlek i tankarna. Föremålet för kärleken — en söt och trevlig tjej jag lärde känna på ett sommarjobb — fick aldrig höra den, och det blev heller aldrig något mellan oss. För mig är dikten förbrukad — det skulle kännas alltför fel att tillägna den åt någon annan. Detta förhindrar dock inte att någon av er, kära läsare, kan dra nytta av diktens innehåll.

Finns det någon därute som behöver hjälp med att nysta in sin favorittjej i kärlekens garnnystan, så är det fritt fram att använda er av dikten, i ursprunglig eller omarbetad form. Jag kräver inga royalties!

Så här lyder den:

En änglalik skepnad i vacker skrud.
Sådan är du — mina drömmars brud!
Du lyser upp vägen vartän du går,
med gyllene lockar och glittrande hår.
Ditt leende får hjärtat att smälta,
och känslor att vakna till liv.
Dina ögon får en att välta,
efter darrande fotsteg och kliv.
Kort sagt: du är drömmen som enkelt förmår,
att frammana känslor som länge består.
En änglalik skepnad i vacker skrud.
Snälla bli min, mina drömmars brud!

Som sagt, det är fritt fram att "sno" dikten om ni uppskattar den!

Jag rundar av detta inlägg med lite passande musik från Youtube: Bonfire med "You make me feel" — en av mina favoritballader. Varsågoda!

Läs även andra bloggares åsikter om kärleksdikt, poesi, Bonfire, ballad

I VK:s bloggvillkor står det:

"På bloggen är du också ansvarig för kommentarerna. Du ska moderera och ta bort olagliga eller olämpliga kommentarer eller kommentarer som på annat sätt strider mot dessa villkor."

Hur är det tänkt att vi bloggare ska kunna moderera kommentarerna till våra inlägg? Såvitt jag kan se finns ingen sådan funktion att tillgå. Det är också märkligt att VK måste godkänna kommentarer innan publicering, om det ändå är vi bloggare som är ansvariga för vad som står i dem.

Själv råkade jag i stället för att besvara en kommentar skriva en ny kommentar till mitt eget inlägg. Hade gärna viljat fixa till det, d.v.s. moderera min egen kommentar...

Läs även andra bloggares åsikter om bloggvillkor, Bloggfeedback, moderera, kommentarer

På Bjurholms hembygdsgård har man enligt uppsatta skyltar en "kaffestuga". På revyer och hembygdsteatrar meddelas att mellan de båda akterna tas "en kaffepaus". På Åsele marknad gjordes reklam för en och annan "kaffeservering". När man får oväntat besök i Gevalia-reklamen bjuds det på — just det — kaffe. (Nåja, det sistnämnda är ju inte så konstigt!)

I dagens Sverige lever vi i en närmast totalitär kaffekultur. Varför tas det för givet att alla dricker, vill dricka och ska dricka kaffe när det är dags för fika i gemytligt sällskap? Varför kan man inte säga fikastuga, fikapaus och fikaservering när man uppenbarligen menar just det?

Flera gånger har jag varit med om att man som icke kaffedrickande person utsätts för en närmast diskriminerande likgiltighet. I den mån det finns alternativ i form av te, läsk, lemonad eller vanligt vatten, så får man oftast hämta det själv på något anonymt ställe. Samtidigt blir kaffedrickarna artigt serverade och tillfrågade om påtår.

Upp till kamp mot kaffekulturen!

Läs även andra bloggares åsikter om kaffe, fika

Det är mycket ståhej om statistik och "mest lästa"-listan här på VK-bloggen. Erika @ VK, Bloggen om bloggen, Lilla bloggen och Jan Nilsson har samtliga på något sätt anknutit till ovanstående i nyligt införda blogginlägg. Själv tycker jag att hela denna statistikvurm och popularitetstävlan påminner om småpojk-tidens snoppmätartävlingar, och sådant har i alla fall jag vuxit ifrån!

Visst är det kul att veta i vilken utsträckning folk läser ens blogg, och visst hade det varit kul om ens (mestadels) seriösa inlägg kunde utkonkurrera annat skräp på "Mest läst idag"-listan, men koncentrerar man sig bara att skriva på ett vettigt sätt om vettiga saker, så tycker jag man kan vara nöjd med det — oavsett hur många eller hur få som faktiskt läser det man skriver!

Läs även andra bloggares åsikter om bloggstatistik

Jag avverkade för ett stund sedan sommarens sista avsnitt av "Morden i Midsomer", men känner redan saknad. TV-deckarens kombination av lummig lantidyll och missanpassade mördare är något som blivit en självklar del av sommarupplevelsen, och säkerligen för fler än mig. Förhoppningsvis kommer DCI Tom Barnaby och hans kollegor tillbaka nästa sommar. Enligt IMDB så finns det fyra avsnitt kvar av säsong 12 att visa.

I Midsomer må det vara färdigmördat för denna gång, men i rutan finns ju fler mördare och mordoffer. Sympatiske(?) psykopaten Dexter är ju exempelvis tillbaka — sena måndagkvällar som förut. I senaste avsnittet fick en närgången pedofil sätta livet till...

Läs även andra bloggares åsikter om mord, mördare, TV, deckare, Morden i Midsomer, Dexter

Marknader, festivaler och helgledighet lockar till festande, och detta festande leder till vanligtvis till fylla — varför måste det vara så? Är människor i allmänhet så tråkiga att de måste liva upp sig med alkohol för att kunna umgås? Och vilket sätt man umgås på sedan...

Ett tips för festfylleristen: se till att vara nykter på nästa fest, och obeservera hur dina fulla kamrater beter sig. Tro mig, det skulle bli en tankeställare. Som ny på universitetet kunde jag inte undgå att bli inviterad till fester, men jag tappade fort smaken. Jag kan bara inte med när vanligtvis trevliga människor blir vresiga, lättretade och högljudda. Jag tycker inte om att se personer som börjar vingla, sluddra och spy. Lägg därtill risken för sex som man sedan ångrar...

Att festa är kul, men gör det nyktert nästa gång!

Läs även andra bloggares åsikter om alkohol, fest, fylleri, nykterhet