Nu finns ytterligare en anledning att besöka Nordic Rock: Nocturnal Rites ska nämligen spela! Jag hoppas att jag har möjligheten att åka!! Hoppas också att övrig publik har vett att låta bli spriten... Musiken är ju nog berusande i sig!!

Läs även andra bloggares åsikter om Nordic Rock, Umeå, hårdrock, Nocturnal Rites

Så här i sportlovstider så är det tydligt att var och en tycks associera skidåkning med Hemavan, slalompjäxor och Anja Pärson. I samband med söndagens vasaloppssändning på TV så menade man att längdskidåkning återigen var på väg att bli en folksport. Det är i alla fall inget jag har märkt. När jag hört folk prata om skidor, så har det så gott som alltid visat sig att de pratade om slalom eller annan utförsåkning. I de bjurholmska skidspåren har det heller inte varit någon större folkansamling...

Förr i tiden var Västerbotten en stark skidregion. I dessa post-Elofsson-tider så är det nästintill bara tal om Anja, Maria P-H och UHSK. VK gör också sitt till för att förpassa längdskidåkningen till historiens skrymslen. I samband med en artikel om Agnäsbacken, så har man en omröstningsfråga: "Vilken skidbacke nära kusten tycker du är bäst?". Förutom de olika skidbacks-alternativen kan man bara svara "Ingen, åker till fjällen" eller "Åker inte skidor". Vad ska jag svara på en sådan fråga? Jag åker ju visst skidor, men inte slalom! Varför kunde de inte ha ett annat alternativ i stället? "Åker inte slalom" eller "Åker inte alpint" eller något liknande, hade ju varit betydligt bättre passande.

Även om exempelvis milspåret i Bjurholm bjuder på en riktigt härlig utförsbacke, så tillhör jag ju den kategorin som inte åker "utförs" utan "slättförs"!

Läs även andra bloggares åsikter om längdskidor, alpint, utförsåkning, slalom, skidbackar

Att leka som vuxen behöver i sig inte vara barnsligt. Mången hobby/sport handlar ju om att ha det roligt med andra — och det är väl just vad lek går ut på? Men när vuxna män använder bilar som leksaker på allmän Europaväg, då har det sannerligen gått för långt!

Den åtalade föraren i gaturacet på E4:an var tydligen 42 år. Undrar just hur gamla de andra inblandade var? När jag första gången hörde om det olagliga gaturacet så misstänkte jag att det rörde sig om omogna slynglar som nyss fått sitt körkort. Men nu visar det sig att de omogna slynglarna snarast var vuxna män...

I kommentarerna till VK:s artiklar om gaturacet, så riktas mycket kritik mot den mc-polis som försökte få stopp på det hela genom att köra mot färdriktningen med blinkande blåljus. Man kan tycka att ett sådant tilltag var överilat, men polisen har trots allt skyldighet att försöka stävja brott! Att polisen måhända agerade förhastat, ursäktar heller inte det faktum att omogna motornissar ockuperat allmän väg för att leka med sina bilar!

Om man nödvändigtvis måste leka med sina bilar, så kan man förslagsvis bygga sig en egen anläggning för detta ändamål, alternativt flörta med politiker för att få en kommunal anläggning. E4:an är i alla fall ingen lekplats!

Läs mer:

• Olagliga gaturace i Umeå (VK 12/9 2009)
• Mc-polis nära bli påkörd (VK 13/9 2009)
• Anhållen för mordförsök på polis (VK 13/9 2009)
• Polisen gjorde inte fel (VK 13/9 2009)
• Filmen som visar hur nära döden polisen var (VK 13/9 2009)
• Polisen: Vi är skyldiga att agera (VK 17/9 2009)
• Streetrace-föraren åtalas (VK 9/2 2010)
• Gaturace-bilen nästan utan bromsförmåga (VK 9/2 2010)

Läs även andra bloggares åsikter om gaturace, streetrace, Umeå, E4, polisen

I den svenska bloggosfärens skeptiska kretsar har en aktuell Umeå-avhandling väckt starka känslor. Det rör sig om en avhandling i teologi, som har den vetenskapligt minst sagt kontroversiella slutsatsen att "det genom att iaktta naturen kan vara möjligt att få kunskap om existensen av en skapare".

I den sammanfattande introduktionen (som finns för nedladdning här) skriver författaren/teologen Mats Wahlberg följande:

"Sometimes when I happen to see a moose running across a bog in the woods, a flock of birds landing in an autumn coloured tree, a lion ripping apart a gazelle on some TV channel or when I, in a meditative mood, simply observe the movements and sounds of the people around me in the seminar room, it can seem obvious to me that the organisms that I perceive are created. I cannot but believe that they, in some sense, are the results of intent and intelligence." (s. 9)

Denna personliga uppfattning — att naturen synes vara skapad, och därför måste vara det — är i stort sett vad avhandlingen går ut på. Wahlberg använder sig av bl.a. medvetandefilosofiska teorier för att få stöd för sitt resonemang, men argumentationen kan ändå sammanfattas sålunda: det går att få kunskap om existensen av en skapande gud enbart därför att Mats Wahlberg i sitt iakttagande av naturen tycker sig se ett verk av en skapande (guds)hand.

Wahlberg tillhör den gudstroende skara som godkänner evolutionen (och alltså underkänner bibelns auktoritet?), men han menar att en gud kan ha satt igång evolutionen, så att säga. Möjligheten att evolutionen och den iakttagbara ändamålsenligheten i naturen inte är en följd av gudomligt ingripande, tar han faktiskt upp:

"[I]s it not metaphysically possible that evolution could have occured and produced the same output as it actually did, even if God had not existed? If this is possible, can it really be true that God's intent and intelligence — if God indeed exists and created the world — is visible in nature? Yes. The expressiveness of nature in the actual world is compatible with the existence of a possible world in which God does not exist and evolution anyway occurs." (s. 247)

Wahlberg medger alltså att evolution utan gud är en möjlighet, men trist nog så menar han en sådan gudsfri evolution är lika (o)trolig som att vi människor i själva verket är zombies. Han menar sålunda att människor, metafysiskt sett, kan tänkas vara utan medvetanden trots att de ger sken av att ha medvetanden — och på samma sätt kan evolutionen ha uppstått på naturlig väg, trots att den (i Wahlbergs ögon) ger sken av att ha gudomligt upphov. Att den synbara ändamålsenligheten har ett gudomligt ursprung är måhända inte långsökt för den gudstroende, men vad är det som säger att en värld med en gud är mer sannolik än en värld utan gudar? Måhända beror gudsfixeringen på ämnet ifråga — det rör sig ju ändå om teologi — en "vetenskapsgren" där teismen regerar:

"From the point of view of theism, the cause in which God does not exist but evolution anyway occurs is a global bad case. As a theist, one has no reason to think, furthermore, that this bad case is any more probable than the above zombie scenario. It is surely metaphysically possible that evolution could have occured without God, but is it physically (nomologically) possible? For all we know, the evolution of life might have required a constant divine guidance (that God has causally intervened in the evolutionary process is [...] clearly compatible with everything we know about that process). But even if no divine interventions were necessary, and God's contribution was just to provide the conditions for a self-propelled evolutionary process, my point still holds. For all we know, it could be incredibly incredibly INCREDIBLY unlikely that a universe with exactly the right properties for an evolutionary process to occur would have existed if God had not created such a universe with the intention that a certain type of evolution would occur." (s. 248)

Det framgår tydligt att teologi är värderande: tesen att evolutionen uppstått utan gudshjälp anses nämligen som något mycket negativt, och utifrån den värderingen så ger man också sådana tankegångar mindre tyngd i sin argumentation. Det låter i mina ögon snarast vetenskapsfientligt! Det är ju som om man inom t.ex. historieämnet skulle ge förtur för en förklaring som man gillar framför en förklaring som man inte gillar, trots att den senare förklaringen har lika starkt, kanske rent av starkare, stöd i empirin. Så fungerar ju förintelseförnekelsen: trots att empirin stöder påståendet att förintelsen har ägt rum, så värderar förintelseförnekare den empirin mycket lägre än den slags empiri som de anser få stöd från.

För att återgå till Wahlbergs text, så anser han alltså att en evolution utan gud inte bara är värdemässigt negativ, utan även mycket osannolik. Han anser det rent av vara så osannolikt med en skapelse (den är ju skapad — det syns ju!) som inte är skapad, att det kan jämföras med sannolikheten att epileptiska handrörelser som på måfå klinkar fram ett klassiskt stycke på piano, verkligen uppfattas som avsiktligt spelande det klassiska stycket. Frågan är om det överhuvudtaget fallit Wahlberg i tankarna att själva existensen av en gud — med allt vad det innebär: allsmäktighet, evighet, ultimat godhet etc. — är minst lika osannolik...

Jag tycker mig också se en fixering vid mening. Det är allmänt känt att den mänskliga hjärnan söker göra våra uppfattningar meningsfulla. Om den inte gjorde allt för att strukturera våra sinnesintryck så skulle exempelvis inte synvillor vara möjliga. När molnen sveper över oss, så tycker vi oss se alla möjliga figurer, trots att det bara är...moln. Jag menar att många drar allt för stora växlar av mening och meningsfullhet. Man söker efter mening även där ingen mening finns. Att Wahlberg tycker sig se mening i naturen (som ett uttryck för gudomligt skapande) är fullt möjligt, men är det inte lika möjligt att Wahlberg bara ser det han vill se, och att det inte finns någon mening?

Wahlberg stöder som nämnts uppfattningen att evolutionen är igångsatt av en gud. Han menar att det finns en avsikt i "skapelsen" och att denna avsikt kommer från en gud. Han nämner dock något som inte nödvändigtvis behöver vara avsiktligt skapat, trots att det kan verka så genom dess uppenbart smarta beteende — nämligen Malaria-viruset. För hur skulle en allgod gud avsiktligt ha skapat något så elakt? Wahlberg menar alltså att (synbar) avsiktlighet tyder på en skapare — men ändå inte? Något motsägelsefullt!

Frånvaron av objektivitet tydliggörs med emfas i citatet nedan:

"For an atheist, it is certainly reasonable to claim that the fact that complex organisms appear to be intended has nothing to do with their actually being intended. From a theistic point of view, however, that claim is much less natural." (s. 253)

Såklart, teisten tar ju gudsexistens för given! Wahlberg medger att det egentligen är omöjligt (är det?) att veta huruvida han själv eller hans kritiker har rätt. Då kan man ju fundera på varför han kommer fram till den slutsats han gör. Vore det inte ärligare att medge att slutsatsen inte håller, än att påstå att den gör det — inte för alla — men för honom?

I ett avslutande kapitel diskuteras olika teologiska synsätt/traditioner och vilken nytta för teologin som avhandlingen kan tänkas ha. I kapitlet understryker han att det är lönlöst att använda bokens slutsatser för att övertyga icke-troende, men att den är värdefull trots att dess slutsatser knappast är av slaget som gemene (rationellt tänkande) man kan svälja. Enligt diskussionen kring teologi-traditioner så faller den typen av synsätt uppenbarligen in på den postsekulära skolan, d.v.s. de teologer som anser att teologisk kunskap är värdefull även om den inte godtags av resterande vetenskapsvärld som rationellt hållbar.Wahlberg gör heller ingen hemlighet av att avhandlingens slutsatser — om de är korrekta — stöder teism, monoteism, och i förlängningen en kristen världssyn...

Är det verkligen vetenskapens uppgift att övertyga om guds existens och argumentera för religiösa världssyner? Teologin tycks ju ha det syftet. Teologins värderande attityd (gudsexistens = bra, gudsfrånvaro = dåligt), och dess sekteristiska tendenser som kan skönjas ovan, gör att jag ställer stora frågetecken kring det vetenskapliga värdet av teologi. Filosofin som vetenskapsgren finns ju — inom religionsfilosofin behandlar man bl.a. frågor kring gudsexistens. Till skillnad från teologi så gör man det dock med objektivt förfarande och sakliga argumentation, byggd på logik och förnuft. Vad ska man då med teologi till? Dessutom finns ju religionsvetenskapen...

Är det kanske dags att skrota statligt stödd teologi, och kasta ut den från universiteten och högskolorna?

Läs mer om vad skeptikervärlden har att säga:

• Forum för vetenskap och folkbildning
• Humanistbloggen
• Humanisterna Umeå
• Techrisk
• Lindenfors blogg

Disputationen äger rum kl. 13.15 i hörsal E, humanisthuset, Umeå universitet, fredag den 22/1. För den som vill titta i avhandlingen finns ett blädderex på Universitetsbiblioteket...

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Umeå, avhandling, Mats Wahlberg, teologi, teism, vetenskap, religionsfilosofi

Västerbotten är med i ett försöksprojekt om frivillig avsättning av naturreservat. LRF-ordföranden Arne Lindström hurrar, och menar att frivilliga reservatbildningar är framtidens melodi. Det är förvisso bra med ökad frivillighet och bättre kommunikation vad gäller prat om naturreservat. Myndigheternas vanligtvis burdusa framfart har inte varit särskilt lyckad, vilket jag påpekat tidigare.

Jag delar dock inte Lindströms ensidigt positiva inställning till frivilliga reservatbildningar. Jag befarar att det så gott som enbart skulle bli markägarnas mindre uppskattade marker som bjöds ut, om systemet med frivillighet tog över helt. Frågan är i vilken utsträckning som dessa områden även skulle vara av bevarande-intresse?

Själva poängen med naturreservat är ju inte att bevara natur — utan att bevara skyddsvärd natur. Känsliga arter växer inte överallt. Om vi ska mena allvar med våra naturskyddsåtaganden, så vill det till att inte mänsklig girighet sätter alltför många hinder i vägen. Oftast ser vi människor bara naturens ekonomiska värde och eventuellt ett instrumentellt värde i form av naturens funktion som rekreationsområde. Vänder man bort blicken från denna människocentrerade attityd så framkommer att det finns ett otal andra arter än Homo sapiens, och att även de bör ges utrymme på vår planet och i våra skogar...

Läs även andra bloggares åsikter om naturreservat, LRF, Västerbotten

När jag för en tid sedan satt på ett Umeå-fik fick jag syn på en hög reklambroschyrer om museéet "Den förhistoriska världen". Jag visste naturligtvis vad det rörde sig om, och funderade på hur dessa reklamblad hade hamnat på ett så ärevördigt café. Berodde det på okunskap om muséets inriktning? Rörde det sig om naivitet från personalens sida, eller fanns en medveten önskan från ansvariga på fiket om att locka besökare till Umeå-muséet?

Vanligtvis väntar man sig att ett besök på museum ska ge nya kunskaper, och att dessa kunskaper ska vara vetenskapligt grundade. Det är mycket tveksamt om detta gäller muséet ifråga. Det rör sig nämligen om ett museum där man i stället för vetenskaplig vederhäftighet stöder sig på pseudovetenskap och en religiöst färgad historiesyn - m.a.o. ett kreationist-museum. Läs mer på bloggen Akademisk Frihet, som granskat muséet ifråga. Jag har även snuddat på ämnet själv, i ett inlägg från ifjol.

Läs även andra bloggares åsikter om Umeå, museum, vetenskap, pseudovetenskap, kreationism

Jag missade Whitesnake som spelade på fjolårets Nordic Rock, förhoppningsvis kommer jag inte att missa Europe — evenemangets huvudband detta år! Jag har inte fördjupat mig i deras senare alster, men comeback-plattan "Start from the dark" var knappast någon höjdare...

Med tanke på alla hits som bandet har i garderoben, så kommer de dock knappast att göra besökarna besvikna. Frågan är om Umeå-sonen Kee Marcello kommer att vara med, eller om John Norum sköter hela gitarr-biten själv? För mig får det gärna vara två gitarrister på plats!

Vissa av kommentarerna i VK:s artikel tyder på att det finns ett missnöje med bandet i fråga, att Europe helt enkelt skulle vara passé. Med tanke på att bandet släppt två nya album under de senaste åren så är ett sådant resonemang mer än lovligt naivt. Dessutom är musiken från bandets storhetstid, d.v.s 1980-talet, tidlös. All slags hårdare musik från detta årtionde tillhör ju per definition musikvärldens mästerverk — i alla fall för mig, som gillar 80-talshårdrock!

Även om grabbarna i Europe närmat sig manslivets gubbstadium, så är de dock inte lika ålderstigna som andra musikaliska maestros från hårdrockens 80-talsliga. Även om grabbarna alltså inte är i 20-årsåldern, så lär man nog ändå kunna räkna med ett rejält scenröj från Joey Tempest och övriga!

Läs även andra bloggares åsikter om Umeå, Nordic Rock, Europe, musik, hårdrock

En 18-årig tjej i Hjällbo utanför Göteborg förföljdes och utsattes för dödlig misshandel, alldeles i närheten av ett bostadsområde. Kanske var det frågan om ett våldtäktsförsök som gick våldsamt överstyr.

Jag kan bara inte förstå hur man kan utsätta tjejer (eller människor överhuvudtaget) för sådana grymheter! Var det en psykstörd person som låg bakom dådet? Eller någon drogpåverkad typ? Det verkar ha rört sig om ett impulsartat överfall, så det kan knappast ha varit en person som hyste agg till tjejen ifråga. Antagligen var det bara en slump att just hon hamnade i vägen för en vettvilling. Oavsett vilket, så är det naturligtvis hemskt det som skedde.

Det är svårt att föreställa sig hur man själv skulle ha känt om en närstående rycktes bort på ett så våldsamt sätt. Jag har haft turen att slippa sådana otäckheter, men visst var jag orolig när tjejen jag tyckte om skulle ta sig till från Umeå centrum till Teg sent en söndagskväll mol allena, i synnerhet som Hagamannen då ännu var lös. Fruktan för att något ska hända den man älskar har jag alltså känt, men jag har tack och lov aldrig behövt brottas med känslorna efter att något väl har hänt...

Läs mer:

• Kvinna brutalt mördad i natt (Aftonbladet 30/12)
• Flicka mördad i natt (Expressen 30/12)
• Hon blev förföljd (Aftonbladet 31/12)
• Polisen kan ha säkrat mördarens spår (Expressen 31/12)

Läs även andra bloggares åsikter om mord, överfall, misshandel, Hjällbo, Göteborg, Umeå, Hagamannen

Jag läser att det har varit idolhysteri i Umeå. Av någon anledning ägde idol-evenemanget rum på MVG-gallerian, med den följden att gallerian blev knökfull. Shoppande människor på mellandagsrea fick alltså finna sig i att trängas med barn, medföljande föräldrar, tonårstjejer samt (med tanke på Tove) en och annan tonårskille.

Man kan fråga sig varför ingen lämpligare lokal användes — MVG-gallerian är ju inte direkt den största som finns i centrala Umeå. Statskyrkan hade kunnat erbjuda större utrymmen, men den kanske var upptagen? Om arrangörerna nödvändigtvis ville tvinga bort kunder till förmån för idolsuktande fjortisar, så hade det måhända varit bättre att förlägga uppträdandet till systembolaget. Isåfall hade kanske somliga personers pengar använts till nyttigare saker än vin och sprit...

Nåja, man ska väl inte klaga. Uppenbarligen njöt publiken av de s.k. idolernas uppträdanden. Kanske avstod även somliga (tack vare trängseln) från impulsköp på mellandagsrean, och sparade därigenom pengar i stället för att köpa onödiga saker.

Läs även andra bloggares åsikter om Idol, Umeå, mellandagsrea

Jag läste i torsdagens VK (pappersvarianten) att studentprästen Richard Dieser i Umeå är på väg att pensioneras. Eftersom universitetet ska gälla som kunskapens högborg så är det ju ytterst märkligt att där också ska finnas präster. Att tro är icke att veta — så vilken nytta gör då representanter för tron i vetenskapens näste?

Enligt studentprästernas hemsida så finns de bl.a. till för studenter och personal på universitetet som är i behov av att prata med någon. Man kan fråga sig varför det inte går lika bra med utbildade kuratorer och psykologer? Nej — snarare rör det sig om ännu ett sätt för svenska kyrkan att försöka missionera. Det finns inga tjänstgörande imamer, munkar eller rabbiner på universiteten — varför ska då kristna präster finnas där? Om det nu inte duger med vetenskaplig bildning för att idka samtalsterapi, så kan man ju lika gärna anlita astrologer, numerologer, druider eller häxdoktorer. Präster är inte bättre än annan religiös mumbo-jumbo...

Efter nyår skriver vi 2010. Är det verkligen lämpligt att man i denna tid fortfarande har religiösa representanter på universiteten? Att man i föreläsningssalarna undervisar om evolution, DNA-strängar, kvantfysik — samtidigt som det i kapellet vägg i vägg bedrivs religiösa ceremonier av kannibalistisk karaktär? Är det verkligen passande att undervisa om vetenskaplighet och vikten av att tänka kritiskt, samtidigt som en tjänstgörande präst i annan lokal på campus mumlar om heliga andar och använder religiösa myter och påhitt som utgångspunkt för sin predikan?

Nej, det är dags att kicka ut de religiösa representanterna från universiteten. De har inget där att göra!!

Läs även andra bloggares åsikter om Umeå universitet, studentpräst, Svenska kyrkan, mission, kristendom, religion

Jag var på en sväng till Nordmaling idag, och passade givetvis på att mumsa i mig en saffranssemla på Näslunds. När jag gick runt bland affärerna så fastnade jag framför ett ställ med vykort. När jag fick upp ögonen för de vackra Nordmalingsmotiven så slog det mig att motsvarande gällande Bjurholm (d.v.s.tjusiga vykort) är sällsynta.

De vykort jag har med Bjurholmsmotiv är vanligtvis alltför utdaterade — byggnader och miljöer är inte desamma som när korten togs. Det vykort som är relativt nya är dock alldeles för tråkiga. Nog finns det väl andra motiv man kan lyfta fram än kyrkan???

Läs även andra bloggares åsikter om Nordmaling, Bjurholm, vykort

Det bidde inte ens 50 procent. Genom att förlora sista rondens parti i SK Rockaden Umeås KM, så fick jag till slut 4 poäng av 9 möjliga. Ska man jubla eller gräma sig? Man kanske ska se det positivt: med tanke på hur jag har spelat i höst så var det ju bra att överhuvudtaget få några poäng med sig...

Gårdagens drabbning mot L-G Carlsson blev en spännande uppgörelse. Som i så många andra av höstens partier avgjordes det dock p.g.a. av en bortsättning från min sida; jag missade en enkel tvådragskombination som ledde till pjäsvinst för motståndaren. Därefter var det bara att ge slaget förlorat och förbereda hemfärd i snöfall och decembermörker.

På hemvägen från Umeå upptäckte jag för övrigt spår av vännäsungdomars(?) sladdäventyr. I höjd med Hemberget var det som att två gigantiska ormar hade slingrat sig fram över vägen. Somliga ser tydligen bilen som en leksak — vad skulle denna omdömeslösa aktivitet annars grunda sig i? För att citera min trafiklärare: "En skicklig förare kan häva en sladd, en säker förare får aldrig sladd!". Värt att tänka på, tycker jag!

Läs även andra bloggares åsikter om schack, Rockaden Umeå, KM, sladda, Vännäs, trafiksäkerhet

När man läser kommentarerna till VK:s artiklar så slås man av hur korkat somliga resonerar. Ta t.ex. den här historien om umebon som åkte fast för barnporr-innehav. I kommentarerna till artikeln skriver signaturen Marlene följande:

"Hur sjuk i huvudet får man vara! Att man kan bli upphetsad av att se små barn. [...] Livstids fängelse är en självklarhet anser jag och med det menar jag livstid."

Förvisso kan det tyckas vara "sjukt" att bli sexuellt attraherad av barn — men det är väl inte det saken gäller? Problemet är ju att mannen begått ett brott, d.v.s. innehav av barnporr. Att mannen sedan tycks ha en pedofil läggning är ju egentligen oväsentligt. Enligt den nya definitionen (som väl i.o.f.s. ännu inte börjat användas) så ska dessutom bilder på alla mer eller mindre lättklädda personer under 18 år räknas som barnporr. Att det alltid är frågan om "små barn" i barnporr-sammanhang är m.a.o. inte alls någon nödvändighet.

Om själva läggningen i sig skulle motivera fängslande, då finns det rimligen många människor som skulle behöva fängslas för sin läggnings skull. Alla som t.ex. har våldsfilmer hemma bör ju i så fall också hamna i finkan — uppskattning av våldsfilmer tyder ju på ett sjukligt intresse för våld och våldsamheter. På samma sätt skulle den aktivt kristne riskera att bli fängslad — innehav av en mångfald biblar skulle ju kunna tas för ett sjukligt intresse för biblar. Ni hör väl hur dumt det låter?

Barnporr är förvisso en vidrig företeelse. I min värld är dock producenterna de stora skurkarna. Det är ju de som begår övergreppen! Jag håller med Mats Olofsson som på ledarplats i VK den 4/11 propagerar för ökade satsningar på att sätta dit de riktigt fula fiskarna, d.v.s producenterna av barnporr, i stället för att enbart satsa på att sätta fast de "små" skurkarna, d.v.s. konsumenterna.

Det ska sägas att inte alla kommentatorer resonerar konstigt, somliga är faktiskt riktigt klarsynta. Jag passar på att citera signaturen Mazophilia som i sin replik till signaturen Marlene ovan skriver följande tänkvärda ord:

"Ditt förhållnings sätt till pedofiler kommer inte att rädda några barn. 4-5% av befolkningen är pedofiler. Skrika efter livstidsstraff och att dom är avskum som inte ska få någon vård hjälper inte.

Lär era barn om riskerna och att vuxna inte är att lita på. Det räddade mig men inte min kompis som följde gubben hem. Hans föräldrar fick aldrig veta något, han var rädd att farsan skulle slå ihjäl gubben då.

Det är inte ofta pedofiler blir anmälda. Är väl bättre att deras läggning accepteras så dom vågar söka hjälp med att INTE leva ut sina sexuella fantasier."

Apropå sexuella övergrepp mot barn, så gratulerar jag polisen i Jönköping. Till skillnad från umepolisen verkar de ju ha satt dit en riktig fuling. Förskolläraren i Jönköping torde ha åstadkommit betydligt mer skada än den barnporr-misstänkte umebon...

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om barnporr, pedofili, sexuella övergrepp

Man möts av dom närhelst man slår på radion, och de flesta av dom är behagliga att lyssna på. Det finns dock radioröster som inte borde få höras — två av dessa tillhör personer av kvinnligt kön som huserar i SR:s korridorer i Umeå.

Det är hemskt att behöva lyssna på personer med röster som inte bär. På lärarutbildningen var besök hos talpedagog ett obligatoriskt inslag, och den som visade sig ha för dålig röst uppmanades att arbeta med att förbättra den. Har dom inga sådana rutiner på SR? Lärare i all ära, men radiopratare är väl i ännu större behov av behagliga röster??

Jag vill inte påstå att min röst är underbar att lyssna på — talpedagogen tyckte t.ex. att jag pratade aningen "knarrigt" — men nog borde man kunna begära av proffsiga radiopratare att de har röster som bär? Jag tänker inte lista personerna ifråga, det är jag alltför finkänslig för att göra. Dock är det strongt gjort av dom att ha lyckats hålla sig kvar som radiopratare. Kortväxta har inget att hämta i proffesionell basket och höjdhopp — på motsvarande sätt borde dåliga röster diskvalificera personer från att bli proffspratare i radio...

Läs även andra bloggares åsikter om radiopratare, SR, Umeå, röster, talpedagog

Det blev torsk på Tallinn — eller snarare: torsk på Olofsdal. Efter att ha spelat till mig en klart fördelaktig ställning mot Christoffer i gårdagens KM-parti, så satte jag bort en bonde. Därefter fick jag kämpa för remi — men när väl remimöjligheten yttrade sig så tog jag inte tillvara på den! I stället för att ta remi och gräma mig över bondebortsättningen och en missad trolig vinst, så spelade jag vidare och gick in i en springargaffel. Summa summarum: det blev torsk!

För den skull är jag inte alltför ledsen. Eftersom jag är relativt otränad gick jag gick in i KM:et med inställningen att i första hand ha kul. Även om det förstås inte är kul att förlora, så kan jag i alla fall glädja mig åt ett väl genomfört parti fram till bondebortsättningen. Att förlora ett parti som jag egentligen borde ha vunnit kan dessutom ses som ett utslag av rättvisa: i förra ronden var det ju tvärtom...

Ifall jag ska representera SK Rockaden Umeå i lagmatcher framöver så måste jag dock bättra mig. Det duger inte att sätta bort sig, tillåta simpla springargafflar och missa enkla kombinationer på det sätt som jag gjort i höst...

Läs även andra bloggares åsikter om schack, KM, Rockaden Umeå

Böcker, böcker, böcker. Med anledning av B-uppsatsen i historia har jag spenderat ett par dagar på Forskningsarkivet i Umeå. Där har jag suttit och tittat igenom gamla bouppteckningar efter uppgifter om vilka böcker man hade i hemmen på 1800-talet. Att det skulle vara mycket kristen litteratur hade jag misstänkt, men att vanliga bönder och inlandsbor skulle ha så pass mycket postillor och uppbyggelseböcker hemma hade jag inte väntat mig. Postillor verkar det dessutom ha funnits en uppsjö av: Luther, Retzius, Scriver, Ekman, Nohrborg och Arndt är bara några av de förkunnare som författat sådana.

Apropå gamla böcker så hittade jag bland gamla släktsaker för en tid sedan följande lilla skrift: "Kärlekspostiljonen - Brefställare för Älskande af E.N.F. Ästman (E.C. Askerbergs förlag, 1888)"

Som titeln antyder rör det sig om en handbok i hur man skriver kärleksbrev och hur man på bästa sätt charmar sin hjärtevän. Innehållet är faktiskt ganska charmigt och tänkvärt. Eller vad säger ni om författarens nedanstående råd till unga kvinnor?

"Vill du icke blifva bedragen, så tro aldrig en ung man, när han i de första timmarne af er bekantskap svär dig evig kärlek, ty, — tro mig — han ljuger. En man, som verkligen intresserar sig för dig, skall icke genast vara tillhands med en ed. Vidare, lägg icke för stor vigt på karlars smicker, i synnerhet om din spegel säger dig, att du icke är ful. De elaka karlarna slösa med sitt smicker som sockergryn utan att mycket tänka derpå. Den man som har en verklig böjelse för dig, är sparsam i denna mutningsartikels utdelande."

Förresten, la ni märke till den fyndiga ordvitsen i författarpseudonymen?

Läs även andra bloggares åsikter om Böcker, bouppteckningar, postillor, historia, kärlekstips

Gårdagens parti mot Kent Munyua i rond 6 av Rockaden Umeås KM, blev en minst sagt segdragen och omväxlande historia. Vi turades om att göra grova misstag och kvaliteten på spelet var inte särskilt hög. Partiet var det sista som spelades klart, och mot slutet lutade det åt remi — vilket måhända hade varit mest rättvist med tanke på de grova fel vi båda hade gjort. I 66:e draget inbjöd min motståndare till fredsförhandlingar, men jag avböjde och ville spela på ett tag till. Nästa drag gick han in i min gillrade fälla...

Maratonmanglingen slutade alltså med att jag vann! Efter att ha tittat igenom partiet som hastigast, så bar det av hemåt. Det var en minst sagt lättad bjurholmare som körde de sex milen i novembernatten...

Läs även andra bloggares åsikter om Schack, Rockaden Umeå, KM

Dagens avsnitt av Skolfront tog bl.a. upp frågan om klädregler i skolan. I en enkät uppgav hela 70,8 procent av lärarna i programmets panel att dagens skolelever klär sig för sexigt. Med anledning av detta resultat så diskuterades huruvida klädregler bör införas. På ena sidan fanns Barbara Bergström, grundare av Engelska Skolan. Som företrädare för en friskola med kontrakt och klädregler, visade hon sig föga överraskande ha en positiv attityd gentemot klädregler. Mera skeptisk var Susanna Bollhem, ordförande i Sveriges Elevråds Centralorganisation.

Själv är jag principiellt emot klädregler. Jag är av den meningen att elever bör få klä sig hur de vill, så länge inte deras klädval påverkar undervisningen i negativ riktning. Givetvis måste man ändå sätta gränser. Elever i heltäckande klädsel där ansiktet är dolt är oacceptabelt, liksom kläder med exempelvis rasistiska slagord och symboler.

Klädvalet är enligt min mening en del av personligheten. Man bär kläder utifrån vad man tycker är bekvämt, vad som är ens favoritfärger, favoritmönster och favoritmärken. Genom kläderna kan man visa vilken musik man gillar och vilken subkultur man eventuellt tillhör. En uppsättning klädregler skulle begränsa denna möjlighet att få vara sig själv. Den låter även påskina att man är en sämre människa bara för att man inte vill klä sig på det sätt som förut var normalt. Skicket att inte ha huvudbonad på sig inomhus ser jag t.ex. inte som något annat än en yttring från en tid vi inte längre lever i...

Apropå huvudbonader: för några år sedan var en friskola i Umeå i ropet för att de inte tolererade slöjor. Liksom Engelska Skolan hade (och har) Minervaskolan kontrakt där elever och föräldrar förbinder sig att följa vissa regler, däribland rörande klädsel. Ett förbud mot huvudbonader gjorde att även den berörda flickans slöja bannlystes. Tack vare att det var just en slöja — en religiöst motiverad(?) persedel — så fick skolan backa och göra ett undantag för huvudbonaden ifråga. Detta trots att regelkontraktet undertecknats (och därigenom rimligtvis accepterats) av föräldern innan rabaldret uppstod...

Att undantag gjordes för religiöst färgade slöjor hindrade dock inte skolan från att fortsätta förbjuda elever ur andra subkulturer att ha huvudbonader på sig inomhus. Den religiösa identiteten värderades alltså högre än andra identiteter, t.ex. musikaliska och politiska identiteter — trots att de senare i nog så stor utsträckning kännetecknar personligheten hos bäraren av identitetsmarkörerna. I det aktuella fallet hänvisades till religionsfrihet, men jag har svårt att se hur en 7-årig flicka överhuvudtaget kan räknas som religiös. Lika lite som ett barn är marxistiskt, feministiskt eller moderat — lika lite kan det kategoriseras i religiösa termer. Vilken 7-åring kan ta ställning till en religions (ofta) komplicerade innehåll? I Sverige anses man tillräckligt mogen för att rösta vid 18 års ålder. Kanske är det dags att sänka rösträttsåldern radikalt?

Vad gäller elevers påstått sexualiserade klädmode, så kan jag väl hålla med om att en och annan tjej klär sig aningen vågat. Rimligtvis klär de sig så av eget val — så vad är problemet? Tjejer kan ju inte ställas till svars för att hormonstinna tonårskillar tafsar på dom eller kommenterar deras kroppar på ett nedsättande sätt. Tjejer kan inte heller anklagas för att deras måhända vågade klädstil får pilska pojkar att tänka på annat än studierna. Att elever och vissa lärare har problem med att hantera enskilda elevers klädstil tycker jag inte att de klädbärande eleverna ska lastas för!

Ifall klädmodet å andra sidan inte inte är sprunget ur frivillighet, utan snarare från något slags outtalat tvång att visa sig sexig, så är det ju det outtalade tvånget som måste tas i tu med! Ett bra sätt att börja kan vara att ta initiativ till att förbättra elevernas självkänsla och självförtroende. Ingen som är stark i sig själv dras ju med i något man inte vill vara del av...

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Skolfront, klädregler, mode, skolan, Engelska Skolan, huvudbonader, slöja, Minervaskolan, Umeå, självkänsla

Ett totalt tobaksförbud är uppe på tapeten i Umeå kommun, något som har upprört personalen. För en tid sedan berörde jag rökförbud i positiva ordalag, men i Umeå handlar det tydligen inte bara om rökning utan även om snusning. Själv kan jag inte riktigt se varför snusning skulle vara något att uppröras över. Till skillnad från rökning så är ju inte precis snusning något som drabbar tredje part. Visst irriterar jag mig ibland över snusstank — men alls inte i samma utsträckning som över de illaluktande cancerframkallande ångorna från rökare...

Den kommunanställde snusaren Keijo Perkiö säger:

"Jag kan förstå att cigaretter kan vara ett problem. För den som måste röka en gång i timmen, kanske en gång per halvtimme, och måste gå ut varje gång räcker inte matpausens en timme till för ett helt arbetspass. Men snusaren behöver inte gå ut, och så länge det inte stör arbetet borde det väl vara okej. Snusning stör heller ingen annan, och det finns inget vetenskapligt belägg för att den skulle vara farlig. Ändå säger dom att det här är till för att främja vår hälsa."

Jag håller i stort sett med Perkiö, men uppfattningen att snusning inte skulle vara hälsovådlig delar jag inte. Vårdförbundet konstaterar att snusning är förenat med hälsorisker:

"Snus tycks till skillnad från rökning inte vara någon självständig riskfaktor för insjuknande i hjärtinfarkt. Däremot ger såväl epidemiologiska studier som djurexperimentella studier stöd för slutsatsen att snusning medför en ökad risk att dö i hjärtinfarkt på grund av ökad risk för hjärtrytmstörningar.

Snusning är starkt beroendeframkallande. Nikotin förbereder hjärnan för andra droger och ökar mottagligheten för till exempel alkohol. En hög snuskonsumtion ger också ökad risk för fetma, högt blodtryck och tandlossning."

Om förslaget går igenom — vilket återstår att se — så förväntar jag mig att Umeå kommun också tar krafttag mot personalfesternas alkoholintag, samt att de tar initiativ till att hjälpa sina anställda att bli kvitt kaffeberoendet...

Läs även andra bloggares åsikter om tobak, rökning, snusning, Umeå, alkohol, personalfester, kaffe

På Umeå universitet finns mängder med studenter. Där finns också massvis med dörröppnare, d.v.s. manicker som medelst snörryckning eller knapptryckning får dörrarna att öppnas. Av någon underlig anledning använder ett flertal studenter dessa dörröppnare, även när så inte är nödvändigt. Jag förstår att handikappade har nytta av dörröppnarna. Jag inser även att de är användbara för studenter och personal som bär tunga saker. Vad jag däremot inte kan förstå, är varför fullt friska människor använder sig av dessa dörröppnare...

Bildkälla: En Hermeles Dagbok

Jag kommer inte på någon annan förklaring till fenomenet, än att det är ett utslag av studenters slöhet. Beteendet är förresten inte bara slött — det är rent ut sagt korkat! Om studenterna bemödade sig med att öppna dörrar manuellt så kanske de inte skulle behöva lägga ut lika mycket pengar på gymkort...

Är man smart så ser man till att använda vardagens alla möjligheter till träning och motion. Genom att ta trappor i stället för hiss, cykla/gå i stället för att ta bil eller buss vid kortare sträckor samt öppna dörrar manuellt, så får man gratis träning. Nog måste väl Umeås studenter vara tillräckligt smarta för att förstå det?

Tänk också  vilka elkostnader som universitetet skulle spara in om dörröppnarna endast användes när det var befogat...

Läs även andra bloggares åsikter om dörröppnare, slöhet, studenter, träning, motion

Den gångna helgen spenderade jag i Umeå tillsammans med ett gäng IOGT-folk och några UNF:are. En del hade jag träffat förr, men de allra flesta var nya bekantskaper. Tiden slogs ihjäl med såväl föreläsningar som nöjesaktiviteter. Som f.d. umebo kände jag mig stolt över att få guida runt en del av de mer långväga besökarna i Björkarnas stad. Enda besvikelsen med helgen var väl att det var så få deltagande tjejer...

Igår gick rond 5 i SK Rockaden Umeås KM av stapeln. För mig blev det förlust som svart mot Anders Jonsson, efter alltför tamt spel från min sida. Jag kunde i stället glädjas över att få följa duellen mellan David Nygren och Ulf Hammar på toppbordet. Angreppsspelaren David dukade till sist under, efter ett minst sagt rörigt parti.

På vägen hem från Umeå kunde jag än en gång konstatera att dålig sikt och dåligt väglag inte är tillräckligt för att få somliga att lätta på gasen. Är det bara jag som kör försiktigt när det är mörkt och halt?

Läs även andra bloggares åsikter om Umeå, IOGT, UNF, schack, Rockaden Umeå, trafikvett

Jag har ett flertal gånger sökt jobb på Artediskolan i Nordmaling — men alltid fått avslag. Kanske var det lika bra, med tanke på vad VK skriver. Nu är jag förstås inte införstådd med alla detaljer, men att en lärare blir golvad av sin elev på arbetstid är givetvis oacceptabelt. Såväl elever som personal ska kunna gå till skolan utan risk att bli misshandlade!

Själv är jag ju ingen muskelknutte, så ifall en storväxt, aggressiv tonårskille skulle ge sig på mig så skulle jag nog inte ha mycket att hämta. Kanske läge att börja gå på gymmet?

Läs även andra bloggares åsikter om Nordmaling, Artediskolan, misshandel

Årets upplaga av Björkstadsschacket är nu färdigspelad. För mig präglades spelet av såväl med- som motgångar. Till slut hamnade jag i mitten av resultatlistan med 3,5 poäng av 7 möjliga. Detta resultat räckte faktiskt till ett delat rankingpris, så jag kunde därigenom lämna Umeå fyra hundralappar rikare...

Efter en hel helg med schack känner jag mig ganska så mentalt mörbultad. Ni får därför hålla till godo med detta korta inlägg. För resultatlista — se länken ovan. För referat av turneringen — se SK Rockaden Umeås hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om schack, Umeå, Björkstadsschacket

I helgen går Bjökstadsschacket av stapeln. Tävlingen kan följas via SK Rockaden Umeås hemsida, men den som vill besöka evenemanget och uppleva tävlingsatmosfären på plats är varmt välkommen! Självklart är det inte accepterat med högljudda hejarop, men vill ni stötta mig (eller någon annan av de tävlande) så finns det ju mer tystlåtna sätt att göra detta. En vänskaplig gest och ett leende kan vara uppmuntran nog! Många brukar resa sig från brädet medan motståndaren tänker, och då kan det ju vara läge att säga ett par uppmuntrande ord eller ge en välmenande klapp på axeln...

Spellokalen är Scandic på Teg och rondtiderna lyder som följer:

1. Fredag 20.00 - 20.40
2. Fredag 21.00 - 21.40
3. Fredag 22.00 - 22.40
4. Lördag 10.00 - 14.00
5. Lördag 15.00 - 19.00
6. Söndag 09.00 - 13.00
7. Söndag 13.30 - 17.30

Ikväll är det enbart snabbschack som gäller, så är man ute efter att beskåda mer kvalitativa partier så är det lördag eller söndag som gäller.

Läs även andra bloggares åsikter om Umeå, schack, Björkstadsschacket

Igår var det schackkväll — närmare bestämt rond 4 i SK Rockaden Umeås klubbmästerskap. Den här gången mötte jag J-O Kollin som vit. Efter att länge ha stått bättre, så tillät jag lite onödigt min motståndare att få motchanser. Det hela slutade sedan med att jag missade en enkel kombination. Genom att offra sin dam, så kunde den gode Kollin forcera matt — något som han också hade gjort om jag inte dessförinnan hade gett upp spelet...

Jag får väl delvis skylla nederlaget på min ringrostighet. Jag har trots allt inte spelat alltför mycket den senaste tiden, och ska man vinna så krävs det att man är alert och inte missar den typ av kombinationsvändningar som uppkom i gårdagens parti. Om det ska bli verklighet av mina planer att hålla en simultanföreställning i Bjurholm — något som jag en tid gått och grunnat på — så vill det till att jag tränar upp och återuppväcker de schackliga förmågor som av allt att döma har hamnat i någon sorts dvala.

Simultanschack i Bjurholm? Ja, jag har faktiskt funderat på, eller i alla fall fantiserat om, att fixa ett sådant arrangemang i Bjurholm. Tanken är i så fall att ta inträde och låta dessa pengar komma välgörenhet till godo. En simultanföreställning skulle dessutom ge PR för schacket, ge mig en möjlighet att få visa mig på styva linan och — inte minst — ge klarhet i om jag verkligen är bygdens bäste i branschen...

Frågan är dock om det finns något intresse bland bjurholmsborna att betala pengar för nöjet att få möta mig i en schackduell utöver det vanliga? En simultan bygger ju på att det finns flera deltagare...

Bildkälla: Courier Times Now

Läs även andra bloggares åsikter om Rockaden Umeå, schack, Bjurholm, simultanschack

På VK:s insändarsidor har det varit mycket skriverier om Sjöfruskolan på Tomtebo, där skolverksamheten samsas med kyrklig verksamhet om utrymmet. Att elever på en annan Umeå-skola bevistat en gudstjänst och att Lycksele-elever medverkat i bibelvandringar, är dock inget som väckt någon debatt i VK. Det tycker jag är märkligt, så här kommer lite synpunkter från mig om händelserna i fråga.

Torsdagens pappersvariant av VK berättar att en sjätteklass från Ersängsskolan varit på Östra kyrkogården, och i samband med det träffat en begravningsentreprenör. Eleverna deltog även på en fejkad begravningsgudstjänst, på inbjudan av Svenska kyrkan. Det ska sägas att deltagandet var helt frivilligt. Prästen Susanne Dahl säger till VK:

"Det kan vara bra att känna till hur det går till, innan man plötsligt står inför det. Förhoppningsvis blir det inte lika skrämmande när man väl är där"

Visst är det bra att elever får möjlighet att prata om döden. Att få en inblick i sorgeceremonier kan ju också vara upplysande. Frågan är dock varför just en kristen kontext valdes? Med tanke på att majoriteten svenskar inte är troende kristna (även om de envisas med att vara medlemmar i Svenska kyrkan), så hade det väl varit bättre att ha en borgerlig begravningsceremoni som utgångspunkt för samtal om döden? Begravnings- och sorgeceremoni är ju inte automatiskt synonymt med kristen begravningsgudstjänst...

Själv tror jag att Svenska kyrkan har ett egenintresse — det är ju inte första gången som den aktivt vänder sig till Ersängsskolans elever. I ett tidigare inlägg skrev jag om församlingens etiksamtal med skolelever, där kristendom och islam användes som diskussionsunderlag. Prästen Susanne Dahl var med på ett hörn även där. Jag tror helt enkelt att Svenska kyrkan vill stärka sina aktier bland Ersbodas mångkulturella befolkning — att det är därför man flörtar så mycket med just Ersängsskolan...

I fredagens VK (pappersvarianten även här) kunde man läsa om att alla barn från förskolan till klass sex i Lycksele bjöds på en ekumeniskt arrangerad bibelvandring, där dramat handlade om hur judarna hamnade i Egypten. Barnen fick spela roller och sålunda delta själva i ett bibeläventyr med stoff från första Moseboken. Pingstkyrkans Kjell-Arne Halvarsson säger till VK:

"Vi gör det här för att väcka nyfikenhet för Bibeln eftersom det tillhör vårt arv och det bidrar till att världen ser ut som den gör idag"

Visst tillhör kristendomen (och bibeln) vårt kulturella arv, och visst har religionen och dess heliga bok påverkat världen en hel — men är det bara av (kultur)historiska skäl som de kristna församlingarna arrangerar dessa bibelvandringar? Finns det inte en förhoppning om att ragga nya medlemmar — att få in barnen på den "kristna" vägen medan de är unga och lättpåverkade?

Jag hoppas att de arrangerande kyrkorna (eller åtminstone de deltagande skolorna) var noga med att påpeka att berättelserna kommer från en religiös "sagobok" — att skådespelet helt enkelt bygger på myter som troligtvis aldrig har inträffat. Moseböckerna anses ju ha kommit till under en tid när det judiska folket hade det kämpigt, och alltså var i behov av ett samlande "nationalistiskt" verk. Diverse myter och skrytsamheter skrevs då ned och bildade stommen i vad som nu är den inledande delen av bibelns gamla testament...

Jag tvivlar inte på att bibelvandringarna gett eleverna en intressant och rolig stund, och att skolorna efteråt kunnat använda erfarenheterna i undervisning och samtal om etik och moral. Mången skönlitterär bok kan ju användas som diskussionsunderlag, så varför inte Bibeln? Så länge de bibliska berättelserna inte framställs som varandes sanna, så är i alla fall jag nöjd! Frågan är dock hur berättelserna presenterades i det aktuella fallet. Jag tvivlar på att de bibeltroende var särskilt villiga med att påpeka brister i sin favoritbok...

Läs mer:

• Kyrkhörnan på Sjöfruskolan invigs (Spira 21/9)
• Religion är ideologi (Det Cerebrala Slagfältet, 4/10)
• Kyrkhörna på Sjöfruskolan (Humanisterna Umeå, 4/10)
• Den här veckan har vi bibelvandring i Pingstkyrkan (Pingstkyrkan Lycksele, 18/10)
• Elever besöker Norra kyrkogården (Spira 22/10)

Läs även andra bloggares åsikter om Umeå, Lycksele, Sjöfruskolan, Ersängsskolan, Ersboda, Tomtebo, Svenska kyrkan, Pingstkyrkan, gudstjänst, bibelvandring, Bibeln, kristendom

SVT:s Västerbottensnytt har anmälts till granskningsnämnden för radio och TV. Orsaken till detta är en kvinnlig reporters urringning och bikini-badande i ett nyhetsinslag förra veckan. VK skriver:

"Själva reportaget handlar om att fjällvärlden står med ett ben i vinter och ett i sommar, det går alltså att åka skidor och sedan ta ett dopp i öppet vatten. Detta illustreras med att reportern kommer ned för skidbacken iförd skidkläder, stannar framför kameran och tar av sig till bikini. Kameran zoomar då in på hennes bröst."

Själv höjde jag en del på ögonbrynen när jag såg inslaget i TV, men inte för "nakenheten" i sig, utan för "nakenheten" i kombination med vintermiljön: bikini och snö känns ju inte direkt som någon lyckad förening! Vad det är som är så upprörande med bikini och urringning i TV-rutan kan jag bara inte förstå. Någon striptease var det ju inte frågan om, och inslaget hade ju inte heller ett upphetsande syfte.

Det är tydligen inte bara rättsväsendet som dras med onödiga anmälningar...

Läs även andra bloggares åsikter om TV, Västerbottensnytt, SVT, granskningsnämnden, urringning, bikini

Jag ser att VK:s opinionssajt har fått sig en ansiktslyftning. Jag gillar helt klart det nya stuket, men fortfarande dras VK tyvärr med opinionsmässigt elittänkande. Man länkar exempelvis enbart till de senaste inläggen från VK-bloggens Opinions- och politikerbloggare, trots att seriös samhällsdebatt och opinionsbildning förekommer även i andra VK-bloggar...

Om man nu ändå håller på att göra en översyn av VK:s webbplats, så kan jag rekommendera ett besök på tidningen Dagens dito. Där publiceras nämligen inte bara debattartiklar utan även insändare! För min del ser jag gärna att VK tar efter Dagen i det hänseendet. Debattartiklar och politikerbloggar i all ära — de speglar trots allt bara proffstyckarnas åsikter. Om VK verkligen vill förbättra möjligheterna för samhällsdebatt på sin webbplats, så vore det bra om även amatörtyckare kom till tals!

Mitt tips till VK är alltså: lägg ut insändarna på webben!

Läs även andra bloggares åsikter om VK, opinion, samhällsdebatt, insändare, elittänkande

Jag har som vanligt ägnat måndagskvällen åt schack. För några timmar sedan avverkade jag mitt tredje parti i SK Rockaden Umeås KM. Motståndare denna gång var Sven Leijon — en erfaren gentleman som gjort något av en comeback vid brädan. Med rutin som få och med två meriterande KM-remier i bagaget, så hade förstås Leijonkungen goda odds inför partiets början.

Efter en udda öppning kom dock spelet att hamna i svarts (d.v.s. min) favör. Jag lyckades sedermera lura den vita damen i en fälla, varpå jag kunde slå bort den och få materiellt övertag. Utan lejoninna vid sin sida dukade så Leijonkungen snart under...

Slutställningen i två versioner:

Läs även andra bloggares åsikter om schack, KM, Rockaden Umeå

I ett tidigare inlägg tog jag upp fenomenet med stenkastning och vandalism i förorter. Har detta fenomen nu spridit sig till Umeå, eller hur ska man tolka uppgifterna om stenkastning mot bussar i Röbäck? I kommentarerna till VK:s senaste artikel skriver signaturen Sverker Norlin:

"Det är enligt min åsik helt polisen fel. Dom har under en tid trakaserat ungdomar på röbäck. Utan anledning."

Detta påminner en hel del om hur förortsungdomar söderöver i Sverige förklarat sitt oacceptabla beteende. Vän av ordning frågar sig givetvis huruvida stenkastning verkligen är ett bra sätt att visa sitt missnöje på. Och varför ska oskyldiga busschaufförer och bussresenärer drabbas av det polishat som (eventuellt) råder?

Ungdomar måste helt enkelt lära sig att skilja mellan rätt och fel: stenkastning och annat sattyg är oacceptabelt! Har man behov att visa sitt missnöje så finns det betydligt mer civilserade sätt! För inte kan väl förhållandena i Röbäck vara så urusla att de unga där — liksom i det ockuperade Palestina — ser stenkastning som enda utväg?

Läs även andra bloggares åsikter om förortsterror, Umeå, Röbäck, stenkastning, polis, bussar

Jag ser att Emma Eriksson fått chansen att delta i konståkningens elitserie — alltid kul när det går bra för ens gamla elever! Just Tegs Centralskola verkar vara en bra plantskola för idrottslöften: under mina år som lärarkandidat där, hade jag flera elever som senare låtit tala om sig på elitnivå i fotbolls-, hockey-, innebandy- och friidrottssammanhang. Nu kan konståkning också räknas in bland dessa sporter, tack vare Emma!

Läs även andra bloggares åsikter om Umeå, Tegs Central, Emma Eriksson, konståkning, idrott

Det var upplagt för revansch i rond 2 av SK Rockaden Umeås klubbmästerskap. Jag mötte nämligen Per Hjalmarsson — klubbens egen Tal, mot vilken jag tidigare har 0-3 i statistik. I och med att jag var vit tänkte jag spela lugnt och metodiskt och inte ge honom tillfälle att visa sina trollkonster. Det gick inget vidare...

Nåväl, det är bara att bita i det sura äpplet och hoppas på bättre lycka nästa gång!

Läs även andra bloggares åsikter om schack, KM, Rockaden Umeå

Någon skojare placerade under söndagen ett älghuvud i rondellen vid Klockarbäcken i Umeå, erfar VK. Många har upprörts av tilltaget, och rent av uppfattat det som oetiskt. Själv är jag uppväxt i jägarbygd, så jag är sedan barnsben van att se älghuvuden lite varstans. Jag minns speciellt älghuvudet som fanns på min dagmammas tomt. När vi hade "rast" roade jag och syrran oss med att peta på älgens ögon — det kändes lite läbbigt...

Visst är det osmakligt med ett avhugget älghuvud som rondellprydnad, men inte mer oetiskt än de bilder som återfinns i massor på VK:s jaktbildsgalleri! Jag har i ett tidigare inlägg berört den bland jägare vanliga företeelsen att stoltsera med hornprydda älghuvuden.

Läs även andra bloggares åsikter om Umeå, rondell, Klockarbäcken, älghuvud, etik

Jag har inte haft tid att tänka ut något djupare inlägg, men här kommer i alla fall några kommentarer om dygnet som gått:

1. Till att börja med så kan jag konstatera att uppslutningen till Naturskyddsföreningens föreläsning igår var dålig. I likhet med föreläsningen innan så var det bara 14 personer som infann sig. Vi som var där hade dock en mysig stund tillsammans. Efter en intressant föreläsning följde tankeväckande diskussioner. För att inte tala om det goda fikat!

2. På hemväg från evenemanget blev jag stoppad av polis för nykterhets- och körkortskoll — vilket jag inte hade något emot! Det var trevligt att se poliser i Bjurholm, det är ju inte alltför ofta man får den förmånen nuförtiden. Inlandspoliser är ju ett tämligen utrotningshotat släkte...

3. Imorse upptäckte jag att Agnäs egen sångfågel var omskriven i tidningen. Igen. Från början trodde jag att det rörde sig om ett s.k. déjà vu — men trycksvärtan på min tumme övertygade mig snabbt om motsatsen...

4. I bussen fick jag sedan känna på konsekvenserna av broförbudet i Spöland. Omvägen via Brån, Överboda och Teg var dock inte så farlig. Resetiden blev förvisso längre, men jag var ute i god tid och hade trots förseningen tid till två timmars seminarieförberedelser på universitetet ...

5. Idag har jag alltså varit på universitetet, detta till följd av ett schemalagt seminarium på den B-kurs i historia som jag läser på distans. Seminariet var på det hela taget givande. Förutom den intellektuella tillfredsställelsen så fanns även andra anledningar att trivas — universitetet kryllar ju nämligen av smarta och snygga studentskor! Ibland känner man sig rent av som en pilsk hund omgiven av löptikar, när man befinner sig i campus-vimlet. Någon lycka på den akademiska köttmarknaden har jag dock än så länge inte haft...

6. När jag efter intagen lunch befann mig på UB så aktiverades plötsligt högtalarsystemet, och namnet på nobelpristagaren i litteratur ropades ut. Som vanligt var det ingen författare jag läst, och än mindre hört talas om...

7. På bussen till Bjurholm, och väl framme, så var jag social med ett par fjolårsnior (hur nu en autist kan klara det...). Det var kul med en pratstund, och roligt att höra hur det går för dom på sina respektive gymnasieäventyr. En av mina f.d. elever visade sig studera på ett kombinerat samhälls- och naturprogram. På min tid fanns inget sådant alternativ — jag gick ett renodlat samhällsprogram. Om det hade varit idag så hade nog jag också föredragit mixvarianten...

Läs även andra bloggares åsikter om Bjurholm, föreläsning, Natuskyddsföreningen, polis, Agnäs, buss, Spölandsbron, campus, nobelpristagare, litteratur, gymnasium

Tänk om Lennart Holmlund och Anders Ågren for runt i Umeås skolor och pratade med eleverna om livsfrågor utifrån socialistisk respektive konservativ utgångspunkt — vilka rubriker det skulle bli! Säkerligen skulle flera ha invändningar mot att politiker försökte profilera sig och sina inriktningar för skolelever på skoltid. Det skulle nog inte heller gillas om exempelvis "det kommunistiska manifestet" okritiskt användes som diskussionsunderlag.

Detta är dock precis vad som försiggår i Umeå, med den skillnaden att politiken och politikerna är utbytta mot religion och religiösa, och "det kommunistiska manifestet" ersatts av Bibeln och Koranen. Det som är oacceptabelt i politisk skrud, är tydligen helt okej med religiös klädedräkt...

I en artikel med rubriken "Koranen och bibeln samsas i klassrummet" i dagens VK (pappersvarianten), skriver Anders Wynne:

"Zakaria Boukhari är praktiserande muslim och projektanställd av Umeå stadsförsamling. Tillsammans med prästen Susanne Dahl och församlingspedagogen Maria Jägare möter han elever på Ersängsskolan för samtal på teman som tro, kärlek och identitet.
[...]
Vid varje tillfälle läser de ett kort stycke ur Koranen, Bibeln och FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna."

Visst är det bra att eleverna får prata om etik och livsfrågor, men varför göra det med religion som utgångspunkt och med religiösa som samtalsledare? Om nu tanken med det hela är att undervisa om likheter och skillnader mellan religioner, diskutera livsfrågor med utgångspunkt i etiska traditioner, och ta upp hur religiösa uppfattningar påverkar människors agerande — varför ta in utomstående? Detta bör ju rimligen skolan klara själv!

Att överlåta undervisningen till utomstående aktörer är diskutabelt — i synnerhet om de utomstående representerar religiösa organisationer. Läroplanen förordar bl.a. saklighet, allsidighet och konfessionslöshet. Frågan är hur saklig undervisningen blir om kyrkans folk håller i den, och hur allsidigt det blir om endast kristendom och islam dryftas...

Läs mer:

• Sjundeklassare ska diskutera respekt (Kyrkans tidning, nr 40-09)
• Umeå Svenska kyrkan: Sjundeklassare diskuterar respekt (Mynewsdesk 31/8)

Läs även andra bloggares åsikter om Ersängskolan, Umeå, religion, skola, kristendom, islam, etik, livsfrågor, undervisning, Svenska kyrkan

SK Rockadens klubbmästerskap körde igång igår, och själv gjorde jag comeback efter ett längre uppehåll. Senaste gången jag spelade i KM var 2003, så det var verkligen på tiden! Skönt också att vinna första partiet!

Under högstadieåren och gymnasietiden fick jag förlita mig på skjuts av föräldrarna de sex milen in till Umeå, nuförtiden sitter jag själv bakom ratten. Förvisso var det bekvämare att åka...

Läs även andra bloggares åsikter om schack, KM, Rockaden Umeå

Jag var in till Umeå igår, och passade då på att besöka de två stormarknaderna på Klockarbäckens handelsområde som det talats så mycket om. Besöket på det finska varuhuset kan sammanfattas med en gäspning, men dess tyskättade granne var desto mer fascinerande. I synnerhet imponerades jag över det enorma musik- och filmutbudet! Mediavaruhuset kanske inte får en att tycka — som reklamen påstår — att allt annat känns puckat, men helt klart gav besöket mersmak!

Apropå Tyskland och musik, så kommer här ett exempel från samtidens tyska hårdrocksscen. Partymusik förvisso, men inte desto mindre med ett mycket tänkvärt innehåll. Jag (och youtube) ger er: Pink Cream 69 med "Gods come together".

Party, party!

Läs även andra bloggares åsikter om Umeå, Klockarbäcken, hårdrock, Pink Cream 69

När man bläddrar i det lokala reklambladet så får man oftast mer än ett tillfälle att dra på smilbanden. Det är nämligen så att det bland reklamerbjudandena i regel döljer sig åtskilliga stavfel, särskrivningar och andra språkliga misstag. Ibland hittar man också annonser med roligt innehåll, som t.ex. annonsen där Västanfjällets skoterklubb söker efter ordförande...

Här kommer ett utdrag ur senaste numrets snedsteg och lustigheter. Mycket nöje!

AVDELNING Paket på köpet? (eller menas "kyl- & fryspaket?")

"Kyl & frys paket"

AVDELNING Att stava rätt är inte lätt!

"Vi har även ett mysigt boende för konferansgäster."

AVDELNING Coola däckbytare!

"Snart dax att byta till vinterdäck!"

AVDELNING Särskrivning i massor!

"Barn Krysset"

"Guiden Krysset"

"Fiske rea"

"Entre 12:- inkl. festival ölglas"

"Älg pulka lottas ut till våra kunder"

AVDELNING Talspråk och inkonsekvens

"Vännäs Atletklubb öppnar nya Gymet i Centrum
[...]
Senaste nytt om gymmet & säljkontoret hittar ni på våran hemsida"

AVDELNING Kliniskt rent från stavfel? Nja...

"Vännäsby medisinska Fotvård"

AVDELNING Desperat valberedning!

"Ordförande sökes"

AVDELNING Vad ska man med skiljetecken till?

"Fick du en 2:a på bilprovningen då behöver du inte åka tillbaka för ombesiktning vi är ackrediterade att reparera och godkänna"

Man kan fråga sig huruvida de språkliga grodorna kommer från annonsörerna själva eller från reklambladets personal. Hursomhelst så ger det inte något professionellt intryck...

Läs även andra bloggares åsikter om reklamblad, särskrivning, stavfel, humor

Jag har nyligen avnjutit en smaskig — men ack så sölig — tacos-buffé i Örträsk. Mätt och belåten kan jag konstatera att det snart är dags för fredagens höjdpunkt, d.v.s. Smallville. Medan andra super, så ser jag alltså på Superman! Åtminstone några veckor till kommer fredagar 21.00 att vara en helig tid...

I väntan på att klockan ska bli slagen, så värmer jag upp med en inte alltför opassande melodi: "Sunset superman" framförd av Dio! Förhoppningsvis ska den även falla er i smaken!

Läs även andra bloggares åsikter om Smallville, Dio, Örträsk

Harald Holmberg i Norrbäck, Lycksele kommun, har kämpat för att få bruka sin skog enligt naturkultur-metoden, som innebär gallring och naturlig föryngring, kombinerat med nyplantering vid behov.

VK erfar att kammarrätten nu har sagt sitt: Holmberg får inte använda sig av alternativa avverkningsmetoder. Om han hädanefter vill avverka sin skog så måste han kalhugga den!

Rättsväsendet har alltså tagit fasta på skogsstyrelsens ståndpunkter, som betonar naturkultur-metodens underlägnsa effektivitet vad gäller trädtillväxt. I en kommentar till domen säger sig Clas Fries från Skogsstyrelsen i Umeå vara nöjd:

"Det är bra att samhället markerar att vi inte tillåter för låg tillväxt i skogen".

Frågan är dock vad som ger bäst förutsättningar för skoglig tillväxt: avverkning enligt naturkultur-metoden, eller ingen avverkning alls? Jag är nämligen tveksam till om kämpen Holmberg ens överväger att kalhugga sin skog...

Märklig är också den fixering vid "tillväxt" som skogsstyrelsen verkar ha — uppenbarligen är inte ekonomer och högerpolitiker ensamma om fascinationen för begreppet. Frågan är dock om det är skogsstyrelsens uppgift att värna om pappersindustrin och övriga skogsförädlingsindustrier, eller om de i stället bör värna om skogen som sådan. Skogen är ju inte bara en potentiell naturresurs — den är ett ekosystem som sjuder av liv. Vid kalhuggning påverkas detta ekosystem markant, livsförutsättningarna för djur- och växtarter förändras i takt med att skogsmaskinerna bullrar fram och träden faller. Är detta något som skogsgubbarna på kontoren överhuvudtaget reflekterar kring? Jag tvivlar...

Stå på dig, Harald! Låt inte de penningstinna makterna vinna över miljöhänsynen!

Läs även andra bloggares åsikter om Lycksele, kalhygge, kalavverkning, naturkultur, skogsstyrelsen, ekosystem, skog, miljö

Polarna på schackklubben har fått upp ögonen för min blogg!

Jag kan dessutom glädja Rockaden-skribenten (Jonas B?) med att jag har mycket seriösa planer på deltagande i såväl KM som Björkstadsschacket i höst. Om sms-tekniken fungerar och tidsnöderna i mina schackpartier inte blir alltför brutala, så kommer ni schackintresserade bloggläsare troligtvis att få en hel del live-rapporter från mina schackäventyr framöver.

Innan dess måste jag dock investera i en ny mobil...

Läs även andra bloggares åsikter om schack, Umeå, Björkstadsschacket, SK Rockaden

Man kan i VK läsa om att Länsstyrelsen i Västerbotten ställer in planerna på att bilda naturreservat i nordmalingstrakten. Även om jag i princip är för bildandet av nya naturreservat, så går det inte att komma ifrån att staten ofta agerat klumpigt i dessa frågor. Av den anledningen är det positivt att Länsstyrelsen — statens förlängda arm — ser ut att ändrat sitt förhållningssätt gentemot markägare.

Markägare och skogsföretag hänvisar ofta till äganderätten i sin argumentation i frågor rörande naturreservat. Man är helt enkelt rädd för att förlora makten över de markområden man står som ägare till. Visserligen är äganderätten en av hörnpelarna i det moderna samhället, men jag kan ändå inte låta bli att filosofera kring det här med ägande och äganderätt.

Är det verkligen rimligt att en människa (eller människogrupp i form av företag, stat etc.) har rätt att äga en skog, och därigenom egenmäktigt kunna styra över livsförhållandena för alla skogens innevånare? Är det rimligt att en människa kan äga en sjö, inklusive växt- och djurlivet under ytan, och därmed kunna inskränka möjligheten för andra att bada och fiska där? Kan en människa verkligen sägas äga en myrstack, en älgstig, en stenbumling eller en ståtlig björk, bara för att de är belägna på den mark som människan på papperet står som ägare till?

Vem äger planeten vi bor på? Vem äger solstrålarna, vinden och vattnet som regnar ned på marken? Vindpustarna, vattenpussarna och myrstackarna i skogen tillhör samtliga den natur — detta storartade system av liv — som även vi människor är en del av. Det känns ibland som att vi människor anser oss stå utanför — rentav över — de andra delarna av denna enorma livsväv. Likväl skulle vi stå oss slätt utan de övriga delarna.

Man kunde önska att människan visade större ödmjukhet inför sin omvärld. Vi är trots allt bara en del av något större, och är mer beroende av vår omvärld än vi vill förstå. Ska det krävas en stor klimatkatastrof för att denna insikt ska nås? Jag hoppas inte det...

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om ägande, äganderätt, naturreservat, Länsstyrelsen, Nordmaling, Västerbotten, miljöfilosofi

I Skellefteå har det delats ut flygblad med pedofilvarningar — något som applåderats av pappan till två utsatta pojkar, men nu anmälts till polisen. I artikel-kommentarerna förekommer många hätska kommentarer, vilket får mig att fundera kring den syn på straff som finns i Sverige.

Har man sonat ett brott när man fullföljt sitt straff, eller ska man fortsätta räknas som brottsling även sedan man släppts från fängelset och betalat sina böter? Ska man behöva lida resten av sitt liv för de snedsteg man en gång tagit?

Nu kan förvisso snedstegen se olika ut. Rimligtvis bör grövre brott, som i fallet ovan, bedömas på annat sätt än lindrigare brott, men frågan kvarstår. Vad gäller sexbrottslingar som förgripit sig på barn så borde det ju rimligen ligga både i samhällets och den dömdes intresse att göra allt för att nya övergrepp förhindras — förslagsvis genom vård.

Fenomenet med att hänga ut brottslingar offentligt har jag tagit upp tidigare, och då som nu så är jag kritiskt inställd. Jag förstår i och för sig pappans reaktion; om jag själv hade barn och någon skulle ha förgripit sig på dem skulle säkerligen hatet ta överhanden. Likväl bör man fråga sig hur mycket som ska tolereras i uppsåtet att förhindra nya övergrepp. Oavsett hur mycket som samhället (och anonyma flygbladsutdelare) än gör, så är det ju dessutom till syvende och sist föräldrarna själva som ansvarar för sina barns säkerhet.

Läs även andra bloggares åsikter om pedofil, flygblad, Skellefteå, straff

I VK idag kan man läsa om 70-åriga Birgitta i Bjellojaure som förlorat möjligheten att ringa. Efter att Bjellojaure haft telefon i 87 år har nu Telia beslutat sig för att dra in den. En representant för Telia konstaterar torrt: "Vi har inte längre något samhällsansvar".

Där har vi problemet: privatiseringen av Telia (f.d. Televerket) och införandet av en öppen telemarknad har inte bara ökat konkurrensen och bidragit till större utbud av varor och tjänster inom telebranschen — det har även lett till att Telia mist sitt samhällsansvar. Ansvarstagandet har ersatts av snålhet, vilket tydligt framgår av Bjellojaure-historien.

En ensam abonnent i ett öde område har dessutom inget att hämta hos de övriga bolagen på den konkurrensutsatta telemarknaden. Ingen marknadsaktör har råd att engagera sig för en ynka kund, oavsett hur mycket goodwill det än skulle tänkas ge.

Läs även andra bloggares åsikter om Telia, Bjellojaure, samhällsansvar, telebranschen, privatisering

Umeå missar melodifestivalen — så tråkigt då! Själv är jag inte något fan av melodifestivalen — i synnerhet inte sedan den levande musiken byttes ut mot förinspelad synt(h)etisk plastmusik, och enprogramskonceptet gjordes om till en gallopperande freakshow i schlagerkostym. Mig gör det alltså ingenting att Umeå går miste om detta evenemang.

Anledningen till att jag överhuvudtaget tar upp ämnet ifråga, är upprördheten i VK-artikeln över att Umeå genom att gå miste om evenemanget samtidigt går miste om massvis med presumtiva inkomster och ovärderliga PR-värden. Upprördheten förstår jag. Ett melodifestival-arrangemang i Umeå torde vara rätt så givande för kommunen och staden med samma namn, såväl ekonomiskt som PR-mässigt.

Jag kan dock inte låta bli att dra paralleller till sommaren 2003, då Schack-SM ägde rum i centrala Umeå under två varma sommarveckor. 701 starter registrerades och enligt mina uppskattningar innebar det ca 3000-4000 övernattningar på hotell och campingar. Dessutom torde besökarna ha spenderat åtskilligt med pengar på mat, shopping och annat under sin Umeå-vistelse.

Själv satt jag i arrangörsklubbens styrelse då det begav sig, och vet att många uppskattade Umeå och tävlingsförhållandena i Folkets hus. Dessa turistinkomster och PR-värden var dock inte något som Umeås affärsliv eller umeborna i allmänhet verkade ta på speciellt stort allvar. Inför evenemanget var det t.ex. oerhört svårt att få fram sponsorer, och efteråt uppmärksammades inte ens Schack-SM som en orsak till de många hotell-övernattningarna samma år.

När umebor och övriga alltså inte kunde inse fördelarna med ett så väl genomfört och (i schack-kretsar) uppskattat Umeå-förlagt evenemang som Schack-SM ändå var, så irriterar det mig desto mer att det gråts så många tårar över en utebliven melodifestival...

Läs även andra bloggares åsikter om Melodifestivalen, Umeå, Schack-SM, arrangemang, PR

I dagens VK (se även vk.se) kan man läsa om att Sveriges största vindkraftspark invigts, och att Dorotea kommun köpt ett av de gigantiska vindkraftverken. I och med detta blev Dorotea den första vindkraftverksägande kommunen, och därigenom — efter vad det verkar — självförsörjande på el.

Ett utmärkt initiativ! Dorotea visar vägen, och nu är det upp till andra kommuner att haka på! Att investera i vindkraft är inte bara bra för miljön, genom att spara in elkostnader så får kommunen pengar som kan användas till annat. I längden torde kommunala vindkraftssatsningar vara betydligt mer givande än att — som Bjurholms kommun — satsa pengar på en förlusttyngd golfbana...

Kommunal bankverksamhet verkar dock inte vara unikt för Bjurholm. På ledarplats i dagens DN skriver Malin Siwe om ett liknande fall, som tål att citeras i sin helhet:

"Tomelilla kommun ska sluta gå i borgen för föreningar som behöver banklån. Inte för att åtagandena är omfattande, 3,6 miljoner totalt enligt senaste årsredovisningen, men ändå. Det låter sunt, att garantera lån för utomstående är inte någon kärnverksamhet. Men kommunstyrelsen i Tomelilla har inte drabbats av tillfrisknande. Tvärtom. I stället för att gå i borgen ska kommunen själv låna ut pengar till det lokala föreningslivet. Må Tomelilla kommunbank gå bättre än Tomelilla sparbank gjorde. Den förlorade 400 miljoner kronor på en utlåning om 600. Den finns inte längre."

Läs även andra bloggares åsikter om vindkraft, Dorotea, Bjurholm, Tomelilla, golfbana, kommunala satsningar, Malin Siwe

Det finns olika sätt att vinkla samma nyhet. I mitt förra inlägg länkade jag till ett par artiklar som beskrev kungafamiljens besök i Sävar och framförandet av krigsskådespelet där. Båda artiklarna rapporterade på ett intressant sätt om evenemanget och kungaparets del i det hela.

Aftonbladets skildring börjar också lovande:

"Det dånar och brakar. En tjock krutdimma vilar över ängarna i Sävar utanför Umeå. Kungen, drottningen och kronprinsessan Victoria sitter på första parkett när skådespelare dramatiserar scener från det stora slaget 1809."

Något mer får man inte veta om evenemanget, för resten av artikeln handlar uteslutande om spekulationer kring prinsessbröllop...

Det hela påminner mig om ett referat i Sweden Rock Magazine (nr 29), där Simon Jormelin beskrev intrycken från presskonferensen med Motley Crue i samband med Sweden Rock Festival 2005:

"Presskonferensen börjar och det visar sig snabbt att fläskkotletten [en av Expressens utsända] har sin artikelvinkel helt klar för sig när han ställer två frågor till Tommy Lee:
Hur är din relation med Pamela Anderson?
[...]
Vad tycker du om hennes nya pojkvän Marcus Schenkenberg?
[...]
Kul att de journalister som fått de bästa platserna verkligen är där av rätt orsaker."

Jormelins ironiska kommentar skulle lika gärna kunna användas om den tidigare nämnda artikeln från Aftonbladet. I stället för att beskriva evenemanget som sådant — själva anledningen till att kungafamiljen är där — så väljer Aftonbladets journalist att vinkla in det på kändis/skvaller-området. En sådan typ av artikel anses tydligen ha större nyhetsvärde än ett sakligt reportage om ett dagsaktuellt evenemang...

Läs även andra bloggares åsikter om kungaparet, Aftonbladet, Sweden Rock Magazine, nyhetsvinklingar, skvaller, kändisar

Som historieintresserad person måste jag förstås säga något om gårdagens evenemang i Sävar. Tyvärr kunde jag själv inte vara med, då jag är inne på slutspurten av mina sommarkurs-studier. Kul ändå att det hela kom till stånd. Förhoppningsvis leder uppmärksamheten kring Sveriges senaste krig till att fler får upp ögonen för historieämnet, och att uppskattningen för freden ökar hos svenskarna. Den långa fred som Sverige har haft är ju få länder förunnat.

Man får även hoppas att svenska skolor i fortsättningen blir bättre på att upplysa om både kriget som helhet och de enskilda slagen vid bl.a. Sävar, Ratan och Hörnefors. Kriget ledde ju till förlusten av Finland — vår östra landsdel, och indirekt till maktskifte på Sveriges tron. Givetvis påverkades även den civila befolkningen. Spåren som kriget satte i Västerbotten borde rimligtvis vara en utmärkt inkörsport för såväl historiestudier i allmänhet, som för problematisering om krig som mänsklig företeelse.

Vad jag själv kan minnas, så berördes finska kriget inte nämnvärt i undervisningen — vare sig i grundskolan eller i gymnasiet. Själv fick jag upp ögonen för händelserna via mitt historieintresse, och ytterligare då jag via släktforskning blev varse om att förfäder bodde i Sävar vid tiden. Min farfars farfars far var nämligen bruksinspektor, och enligt somliga källor ska han på något sätt ha deltagit i kriget. Det ryktas även om att han, eller någon annan i hushållet, vid en räd ska ha erövrat en rysk flagga. Det skulle vara intressant att veta om det ligger någon sanning i detta, eller om det bara är skrytsamma skrönor...

Läs mer:

• Spännande dag för kungligheterna (VK 19/8)
• Kungen i krutröken på slagfältet (DN 19/8)
• Märkesåret 1809

Läs även andra bloggares åsikter om Sävar, finska kriget, märkesåret, historia, undervisning

Bildkälla: Vilda kocken Till veckan väntas kungaparet upp till Sävar/Ratan för att delta i uppmärksammandet av märkesåret. De ska även spisa mat tillsammans med inbjudna gäster, och säkerligen kommer det att bjudas på mat av det exklusivare slaget. Det kommer knappast att röra sig om vanlig husmanskost.

När jag som liten pojke en gång följde med farsan till Agnäs för att uppvakta en pensionerad arbetskamrat till honom, så blev det tal om kungar och kungligheter. En av byns äldre gentlemän — med mer än en räv bakom örat — sa då något som ledde till muntra skratt:

"Om kungen någon gång kommer på besök till mitt enkla hem, då ska jag bjuda honom på palt!"

Mannen är nu död sedan flera år. Han fick nog aldrig tillfälle att bjuda majestätet på mat, och även om han hade fått det så är jag faktiskt tveksam om det hade blivit palt...

Läs även andra bloggares åsikter om humor, kungen, märkesåret, Agnäs, palt

Tidigare i eftermiddag var jag ute på en härlig joggingtur. Nja, härlig och härlig: landsvägslöpning på asfalt smäller ju knappast lika högt som Umeå-årens sköna joggingstunder på Stadsliden. Helt klart är det härligare att springa på välpreparerade joggingspår i skogen än efter en halvdan landsväg — men vad gör man?

Apropå jogging och Umeå, så snubblade jag nyligen över ett kollegieblock från Umeå-tiden. I den finns massvis med låttexter nedskrivna. Jag hade nämligen den naiva föreställningen att jag skulle starta ett band, och plitade ned massvis med låttexter kompletta med verser, bryggor, refränger samt ett och annat stick. Till många av dem hade jag även tänkt ut passande riff, men de flesta av dessa är nu bortglömda.

Många av låtidéerna — såväl text som musik — uppkom under de joggingturer som jag nästintill varannan kväll företog mig på Stadsliden. Till skillnad från sådana som lyssnar på musik medan de joggar, så kan man på sätt och vis säga att jag skapade musik.

Många av låttexterna är inspirerade av fornnordisk mytologi, men speglar även åsikter jag hade och känslostämningar jag befann mig i. På det hela taget låg det seriösa tankar bakom. Jag tänkte nu passa på att dela med mig av smakprov ur ett par av dessa låttexter. Vem vet, det kanske finns någon därute i behov av textförfattare som får upp ögonen för mig!

Först ut är är den första delen av en låttext betitlad "Lethal metal", handlandes om vapens destruktivitet:

Vers
It started in the dawn of human life.
Mankind needed weapons to survive.
Metal was tamed by human skill.
Weapons were made to hunt and kill.
Protection was needed those risky days.
Weapons were useful in many ways.
Mainly made for giving food.
Not created to pour out blood.
When war and violence came in our hands,
weapons were used in destructive ways.

Brygga
Killing, murdering, slaughtering, torturing.

Refräng
Lethal metal!
Slay and kill — an unholy thrill.
Lethal metal!
Death and pain is what you gain.
Lethal metal!
Slay and kill — an unholy thrill.
Lethal metal!
Lethal metal!

Smakprov nummer två är från en halvfärdig låttext med titeln "Why is love so bad?":

Vers
I'm just a lonely fighter.
It's achin' in my heart.
In love I'm such a looser.
I've been that from the start.

Om det mot förmodan är någon som läst igenom texterna, så vore det trevligt med lite feedback. Vad tycker ni? Har jag någon framtid som låttext-författare?

Läs även andra bloggares åsikter om jogging, Stadsliden, musik, låtskriveri, textförfattande

Idag har jag varit med nära och kära i Örnsköldsvik. På det hela taget har det varit en trevlig dag, och det härliga vädret gjorde ju inte saken sämre. Visst håller ni med om att det är skönt med sol och värme efter allt detta dystra regn?

Det är långt mellan gångerna som man kan se mig i klädaffärer, men denna dag lockades även jag av de myckna rea-utbudet. Jag passade bl.a. på att köpa ett par fräcka lila bad-shorts. När jag ska använda dem återstår att se...

Lite bilder från dagen som varit:

En "gammeldags" glass på kajen — svensk sommar när den är som bäst!

Inget Öviks-besök utan bangolf!

Gränsmärket vid gamla kustvägen i närheten av Ava havsbad — en kulturhistorisk pärla! Det monumentala märket är rest för 240 år sedan, av mannen som gett namn åt staden Örnsköldsvik. Överst på stenen finns Adolf Fredriks kungliga monogram. Därunder står det:

GRÄNSEMÄRKE
EMELLAN
WÄSTERNORRLANDS
OCH
WÄSTERBOTTNS
LÄNER
ÅHR - 1769
UPREST AF
P.A ÖRNSKÖLD.LANDSHÖF.ÖF.W.NORL.
RIDD.AF.K:M:NORD.ST.OR:

Översatt till modern svenska (och utan förkortningar):

Gränsmärke mellan Västernorrlands och Västerbottens län
År 1769
Upprest av Per Abraham Örnsköld, Landshövding i Västernorrland samt riddare av kungliga Nordstjärneorden.

Läs även andra bloggares åsikter om Örnsköldsvik, Övik, rea, kläder, glass, bangolf, kulturhistoria

För den som vill ha nyheter från schackvärlden utan att behöva söka själv, så finns ett utmärkt recept: TV-programmet "Mitt i schack" (På engelska: "World chess news"). Programmet sänds via öppna TV-kanalen i bl.a. Stockholm, men går även att se via
Internet. För närvarande har programmet sommaruppehåll, men via dess hemsida kan man ta del av tidigare avsnitt. Avsnitten finns även med engelsk textning, för den som föredrar det.

Personerna bakom "Mitt i schack" är de talangfulla systrarna Adriana, Antonia och Amelia Krzymowska, tillsammans med sina likaledes talangfulla bröder Alfred och Albert Krzymowski. Avsnitten brukar förutom schacknyheter även innehålla en del schackliga övningar, liksom inslag om schackhistoria. Det senare kunde man dock för min del gärna ha skippat, då figuren som står för presentationen är en hopplöst torr och tråkig typ, som helt saknar förmågan att levandegöra historia på ett spännande sätt.

Har man bara överseende med detta, och står ut med påklistrade TV-leenden, så är de ambitiösa ungdomarnas mediaproduktion en fröjd att ta del av — såväl för den schackintresserade, som för den allmänt mediaintresserade. Att somliga torde ha större behållning av de unga damernas attraktiva yttre än av programmens schackliga innehåll är nog ofrånkomligt, men förhoppningsvis utgör dessa en mycket liten minoritet...

Apropå systrarna Krzymowska så kan jag berätta följande anekdot:

Vid skol-SM i schack i Umeå 2002 så satt jag periodvis i sekretariatet och tog emot resultat. Allt eftersom partierna blev färdigspelade, så kom barnen till oss för att redovisa resultatet. Vid ett av dessa tillfällen kom en av systrarna Krzymowska — minns ej vem — för att tillsammans med sin motspelare berätta hur det hade gått i deras parti. De var i 11-12-årsåldern och Krzymowska kämpade för att hålla tillbaka sina tårar. Efter att de båda lämnat sin information, så frågade min kollega i sekretariatet än en gång om resultatet, för att få bekräftat att han hade hört rätt. Onödigt, tyckte jag — det var ju uppenbart vem som hade förlorat kampen...

Läs även andra bloggares åsikter om schack, TV, media, Krzymowska, Krzymowski, ungdomar, Umeå

På Bjurholms hembygdsgård har man enligt uppsatta skyltar en "kaffestuga". På revyer och hembygdsteatrar meddelas att mellan de båda akterna tas "en kaffepaus". På Åsele marknad gjordes reklam för en och annan "kaffeservering". När man får oväntat besök i Gevalia-reklamen bjuds det på — just det — kaffe. (Nåja, det sistnämnda är ju inte så konstigt!)

I dagens Sverige lever vi i en närmast totalitär kaffekultur. Varför tas det för givet att alla dricker, vill dricka och ska dricka kaffe när det är dags för fika i gemytligt sällskap? Varför kan man inte säga fikastuga, fikapaus och fikaservering när man uppenbarligen menar just det?

Flera gånger har jag varit med om att man som icke kaffedrickande person utsätts för en närmast diskriminerande likgiltighet. I den mån det finns alternativ i form av te, läsk, lemonad eller vanligt vatten, så får man oftast hämta det själv på något anonymt ställe. Samtidigt blir kaffedrickarna artigt serverade och tillfrågade om påtår.

Upp till kamp mot kaffekulturen!

Läs även andra bloggares åsikter om kaffe, fika

Byggandet av Botniabanan fortskrider efter vad det verkar enligt planerna. Hösten 2010 sägs den ska vara klar, och det är sannerligen inte en dag för tidigt! Jag ser fram emot att få nyttja denna nya järnväg när den blir färdig.

Under sommarens marknadsdagar i Bjurholm stod jag i Naturskyddsföreningens stånd, och vid ett tillfälle var det en karl som ville hindra en annan från att närma sig ståndet med argumentet "dom där vill ba' protester mot järnvägga å allt!". Jag hann inte förklara för mannen ifråga, men sanningen är den att jag och flera andra i bjurholmskretsen stöttar Botniabanan helhjärtat — vi stör oss också på alla överklaganden!

Visst ska alla infrastrukturprojekt ta miljöhänsyn med i beräkningen, vilket man också har gjort i detta fall, men tydligen inte i tillräcklig utsträckning för att alla ska bli nöjda. Själv är jag nöjd med att Botniabanan blir ett verktyg för bättre (och miljövänligare) kommunikationer längs norrlandskusten, och att den förhoppningsvis kommer att bidra till minskat flygande.

Nog om detta.

Vad kan väl vara ett bättre sätt att avsluta ett blogginlägg om Botniabanan med, än musik som handlar om tåg? Låt mig, med hjälp av Youtube, få bjuda er på en resa till 1981 — mitt födelseår. Ett av Storbritanniens största hårdrocksband gav då ut albumet "Denim and leather" med bl.a. höjdarspåret "Princess of the night" — en låt om ett charmigt gammalt tåg.

Mina damer och herrar: Saxon!

Läs även andra bloggares åsikter om Botniabanan, Bjurholms marknad, miljö, överklaganden, Naturskyddsföreningen, hårdrock, Saxon

Så var man då hemkommen från årets besök på Åsele marknad. Kryssande fram mellan människomassor och marknadsstånd, försökte jag tidigare idag hitta det ultimata marknadsfyndet, men förgäves. Jag var bl.a. på jakt efter en t-shirt med "singel"-tryck (Desperation? Ja, kanske det...), men någon sådan såg jag inte röken av. Det närmaste var en tröja med trycket "Sexuellt undernärd — hjälp mig!", som provokatören i mig faktiskt var rätt så sugen på att köpa. Mitt prydare jag la dock in sitt veto, så något tröjköp blev det inte denna gång.

Jag var även på jakt bland godbitar i film- och musikväg, men några sådana hittade jag inte. (Om priset på live-dvd:erna med Dio respektive Whitesnake hade varit billigare så hade jag kanske slagit till, men är man snål så är man!) "Godbitar" i mänsklig form fanns det däremot gott om, men tyvärr alltsomoftast i sällskap med tillhörande pojkvän/sambo/man. Som spanande singelkille kan man få "psykbryt" för mindre! Men, som någon vis person sa: "det är bara att bryta ihop och komma igen!".

I folkvimlet brukar man också träffa på en eller annan bekant, men idag var det förvånansvärt få familjära ansikten som korsade mitt synfält. Ett längre snack med kompisen Chrille, som vanligt stationerad vid sitt marknadsstånd, var i stort sett det enda i bekantskapsväg. Bland de främmande personerna tyckte jag mig se blogg-kollegan Josefin med tillhörande fotograf, och trodde att jag kanske skulle fastna på bild — linslus som jag är. Efter att ha tittat igenom VK:s bilder från Åsele kan jag konstatera att så inte blev fallet. Den unga VK-fotografen lyckades förvisso föreviga några bjurholmare, men inte mig. (Kanske blir det till att ta på sig något mer uppseendeväckande än en "Scorpions"-tröja nästa år...)

Läs även andra bloggares åsikter om Åsele marknad

Jag var igår kväll på en trevlig teaterföreställning i Brattsbacka. Friteatern och Estrad Norr hade för kvällen tagit bygdegården i besittning, och bunkrat upp för folkkultur av finaste slag: en minimalistisk fåmans-show med "mamma-mia"-influerad grundintrig. Scenen var liten, men scennärvaron bland aktörerna var desto större. Med enkla medel och utan större rekvisitaresurser, tog sig skådespelarna igenom sin dramakomedi, och fick nog fler än mig att känna sig nöjd med kvällens teaterbesök.

Jag noterade att ungdomarna bland publiken var få, var befann sig resten av brattsbackabygdens unga garde? Var det annat som lockade, eller berodde frånvaron på att teatergenren uppfattas som töntig eller rentav som för svår och krävande?

Efter avslutad föreställning uppmanade en av skådespelarna oss i publiken att tipsa våra vänner — och ovänner — om teatersällskapets byaturné. Må uppmaningen hörsammas, för denna kulturform är i sanning underskattad. Biofilm i all ära, men ingen 3D-rulle kan ge samma intima och intensiva kulturupplevelse som äkta, hederlig teater — framförd på en liten scen, av en erfaren ensemble, i en by nära dig...

Läs även andra bloggares åsikter om Brattsbacka, teater, Friteatern, Estrad Norr, kultur

Jag var i Umeå idag, och passade då på att beskåda föremålen för det "rosornas krig" som de senaste dagarna utspelat sig på VK:s debatt- och insändarsidor. Själv har jag inget emot dem — de pryder sina platser bättre än vad två ordinära stubbar skulle ha gjort.

De skulpterade "trädrosorna" har kritiserats för att likna fallosar, men är deras blodröda styvhet verkligen något att uppröras över? Kritik har också riktats mot rosornas enkelhet, de har bl.a. kallats för hötorgskonst — ett nedsättande epitet för enkel, massproducerad allemanskonst. Bland "vanligt folk" torde "enkla" föreställande konstverk vara nog så uppskattade som de abstrakta verken (konstigheterna?) i de "fina" salongerna och galleriorna. Själv uppskattar jag det estetiska i såväl Salvador Dali's surrealism, som hos marknadernas typiska hemslöjdsalster.

Förresten, är det någon som vet var man kan få tag på affischer med Dali-motiv? Det skulle vara trevligt att ha ett par på väggen!

Läs även andra bloggares åsikter om Umeå, rådhusparken, träskulpturer, rosor, VK, konst, Dali

Så var det dags då: bloggpremiär för bjurholms egen schacknörd! Det har kliat i fingrarna förut, men inte blivit av förrän nu. Det ska verkligen bli trevligt att skriva av sig. Apropå schack, så ser jag att det gått bra för SK Rockaden Umeå:s unga representanter i Schack-SM. Lucas Wickström blev tvåa i Junior-SM och Kaj Bindler avancerade till mästarklassen. Inte illa! (Jag kan faktiskt skryta med att ha slagit båda dessa, även om det i Lucas fall var på den tiden då vi var någorlunda jämnrankade...)

För egen del är det ganska dött på schackspelarfronten. Jag har inte spelat ett seriöst parti sedan UmELOpen i början av maj, där jag för övrigt slog unge herr Bindler. Det har däremot blivit en hel del blixtspelande på gratisportalen FICS – något som jag verkligen kan rekommendera! För er som inte är insatta i schackterminologi: med blixtschack menas schackspelande med kort betänketid, exempelvis 5 min per person och parti. Kvaliteten blir förvisso lidande, men ack så kul det är!

Läs även andra bloggares åsikter om schack, schack-SM, Rockaden Umeå, blixtschack