I SvD har det den senaste tiden debatterats flitigt om de föreslagna ändringarna i kursplanen för religion. Det kan sägas ha börjat med att Jan Björklund klagade på att formuleringar om kristendomens betydelse tagits bort. Björklunds uttalande blev ivrigt påhejat av egoistiska kristna — det är tydligen inte bara i hotellrummen utan även i kursplanerna som kristendomen ska ha företräde...

Som respons på uttalandet från Björklund, så publicerade därför representanter från Humanisterna en debattartikel på SvD Brännpunkt. I den kritiserades Björklunds utspel, och samtidigt infördes invändningar mot motiven till att kristendomen skulle ha företräde i undervisningen. Resonemanget var förvisso inte helt genomtänkt; bara för att exempelvis värderingar i kristendomen inte nödvändigtvis har kristet ursprung, så innebär ju inte det att kristendomen inte ska ha cred för att ha infört dem! Huvudidén håller jag dock med om: varför ge kristendomen mer utrymme än andra religioner, i en tid när kristendomen (åtminstone i Sverige) inte har samma stora betydelse som förr?

I en replik står Björklund på sig och menar att kristendomen visst förtjänar en särställning. Han nämner bl.a. att "[m]er än 80 procent av befolkningen är medlemmar i olika kristna samfund". Detta beror dock huvudsakligen på att de flesta svenskarna har förbaskat svårt att frigöra sig från traditioner och släppa medlemskap de aldrig gått in i av fri vilja — något som förstås Björklund också borde veta. Men det är klart, då han inte ens har koll på sina egna ansvarsområden så kanske det är för mycket begärt...

Förutom Björklund har även andra gett sig in i debatten på SvD — allihopa kritiserande Humanisternas inlägg på olika grunder. Den som vill kan läsa Humanistbloggen där kritiken tas upp och besvaras. Jag tänker i stället ta fasta på det sista citatet i Björklunds replik:

"Det är möjligt att en del ateister skulle önska att religion och kristendom kunde utraderas och att skolan skulle propagera mot religion. Men skolans uppgift är inte att ta ställning för eller emot olika livsåskådningar. Skolans uppgift är, anser jag, att undervisa om olika religioner, men lägga tyngdpunkten på den religion som påverkat oss mest."

Visst behövs en gedigen kunskap om kristendomen för att förstå den svenska och europeiska historien, och självklart ska denna undervisning vara objektivt hållen. Å andra sidan måste man ha i åtanke att kristendomens historiska särställning tydligt framkommer i historieämnet. Att kristendomen i mångt och mycket har påverkat Sverige är därför inget som försvinner från undervisningen, bara för att ett par rader i kursplanen raderas. Man kan tycka att det skulle behövas mer detaljerade kunskaper om kristendomen för att — inom ramen av historieämnet — verkligen förstå kristendomens påverkan. Men då borde man väl också argumentera för att samhällskunskapen skulle koncentrera sig på undervisning av diktatur snarare än demokrati, eftersom (monarkisk) diktatur är det som längst har påverkat landet? På något sätt misstänker jag att liberalen(?) Björklund inte vill kännas vid en sådan undervisningsmodell...

Dessutom är skolan inte enbart till för att eleverna bättre ska förstå dåtid och nutid. Än viktigare är att ha beredskap inför framtiden. För att kunna orientera sig i en alltmer globaliserad värld behövs en gedigen kunskap om islam, hinduism och andra religiösa tanketraditioner. En del av dagens miljötänkande hämtar inspiration från s.k. primitiva religioner hos ursprungsfolk (bl.a. hopi-indianerna). Hur ska man förstå det om man i religiös väg huvusakligen enbart berört Jesus och kristendomen?

I religionsämnet bör eleverna presenteras för samtliga världsreligioner, men även andra livsåskådningar som har betydelse för många idag. Kristendomen bör inte ha någon särställning i detta avseende. Religionernas uppkomst, idévärld och samhällspåverkan bör problematiseras — men detta är inget som sker i religionsämnet alléna. Som Christermagister påpekar, så går de s.k. SO-ämnena in i varandra. Religion är inte helt fristående från historia, ej heller från geografi eller samhällskunskap. Religioners uppkomst och idévärld granskas huvudsakligen i religionsämnet. Dess faktiska samhällspåverkan (positiv och negativ) tydliggörs i övriga SO-ämnen (men även i exempelvis svenskämnet). Är det något problem med det?

Under min egen skoltid har kristendomen tveklöst haft en särställning. I lågstadiet presenterades de bibliska berättelserna som sanna — i alla fall upplevde jag det så. Under högstadiet och gymnasiet gick man pliktskydligast igenom islam och judendom, samt hinduism och buddhism, men nog var kristendomen i centrum! Själv tyckte jag religionsämnet var grymt tråkigt när det begav sig. Idag är jag desto mer intresserad. Kanske hade mitt intresse väckts snabbare om man inom religionsundervisningen även hade granskat religionsfenomenet kritiskt (Varför finns religioner? Hur har de överlevt? Kan alla ha sanningsanspråk? Hur uppstod myterna?), samt tagit upp t.ex. samisk och fornnordisk religion...

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om skolan, kursplan, religion, kristendom, Humanisterna, Jan Björklund

Björklund och borgarna vill återinföra den s.k. lågstadieläraren i svensk lärarutbildning. SvD skriver:

"Det var ett stort misstag att avskaffa lågstadielärarkåren i Sverige vilket i praktiken skedde 1985. Sedan dess utbildar vi grundskollärare som ska kunna undervisa i alla nio årskurserna, förklarar utbildningsminister Jan Björklund (FP), som menar att problemet med dagens utbildning är att lärarnas kunskaper därmed blivit alldeles för dåliga."

Nog för att Björklund svamlat tidigare, men nu verkar han vara helt vilse i pannkakan. Han menar alltså att dagens lärarutbildning utbildar lärare som ska kunna undervisa grundskolans samtliga årskurser. Innan jag började mina lärarstudier så fanns det två sorters grundskollärare: 1-7 respektive 4-9. Är det detta han menar med "alla nio årskurserna"? Tanken var att 1-7-lärarna främst skulle jobba med grundskolans yngre barn, medan 4-9-lärarna skulle jobba med de äldre.

Själv tillhörde jag den första årskullen i den "nya" lärarutbildningen, som startade hösten 2001. Då hade de nämnda lärarkategorierna bytts ut mot nya: tidigarelärare respektive senarelärare. Samma princip, men inte lika cementerade årskursgränser. I praktiken blev det dock — precis som för 1-7 och 4-9 — att tidigarelärarna undervisade i det som tidigare kallades låg- och mellanstadiet, medan senarelärare undervisade på mellan- och högstadienivå. Själv har jag huvudsakligen undervisat på "högstadiet", men även gjort vissa gästspel på "mellanstadiet". (Förhoppningsvis blir jag snart behörig även för gymnasiet!)

Det finns säkerligen anledning att stärka utbildningen för "lågstadielärare" — liksom för alla lärarkategorier, men nog borde man väl ändå kunna begära att skolministern har bättre koll på den lärarutbildning han kritiserar?

Björklund citeras:

"De som blir klasslärare har själva inte utbildning i de ämnen de ska undervisa i. Ofta är mattekunskaperna för dåliga."

Detta måste givetvis rådas bot på, men är knappast något som är unikt för det forna lågstadiet. Om man ser på NO- respektive SO-ämnena i grundskolans senare år, så är det ofta så att en NO-lärare undervisar i ett NO-ämne samt i matematik och är fullt behörig till detta. SO-läraren förväntas däremot kunna undervisa i alla SO-ämnen (historia, samhällskunskap, religion och geografi) och därtill i svenska-ämnet! Hur många SO-lärare har den behörigheten?? Själv är jag (mer eller mindre) behörig i samtliga SO-ämnen, men har inte läst svenska. (På så sätt är jag mer eller mindre utesluten för jobb som so/sv-lärare — en av vanligast efterfrågade ämneskombinationerna inom grunskolan) Det är inte ovanligt att lärare utbildade i svenska och samhällskunskap "tvingas" undervisa även i historia, geografi och religionskunskap, och motsvarande att SO-lärare utan svenska-behörighet undervisar även i svenska. Det säger sig självt att ett sådant förhållande knappast är bra...

För att återgå till artikeln och situationen för "lågstadieläraren", så påpekar lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén — själv utbildad lågstadielärare — att det är bra med mera satsningar på svenska och matematik. Hon vänder sig dock mot en återgång till "kunna lite om mycket"-lösningen. Hon påpekar att det rör sig om elva ämnen, och att kunskaperna i var och ett av dessa ämnen riskerar att bli alltför ytliga.

Vad jag förstår, så var vitsen med förändringarna i lärarutbildningen att det skulle satsas mer på lärarlag, och att lärare med olika kompetenser skulle komplettera varandra. Varför lämna den principen? Nog är det väl bättre med många lärare med djupa kunskaper i olika ämnen, än med lika många lärare med ytliga kunskaper i alla ämnen? Förutsatt att systemet med lärarlag fungerar smärtfritt, och att lärarna verkligen undervisar i sina respektive ämnen, så borde den lösningen enligt mig (och andra) vara att föredra.

Det kan förstås vara en grannlaga uppgift för skolledarna att pussla ihop undervisningen så att den tar hänsyn både till lärarnas kompetens och till elevernas bästa — men någonting ska de ju ha betalt för! ;-)

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om skolan, skolpolitik, grundskolan, lågstadielärare, Jan Björklund

En timanställd barnskötare tvingades bort från förskolan. Anledningen? Hans chef hade (via föräldrar) fått nys om att barnskötaren på sin facebook-bild hade på sig en mössa med texten "pornstar". Vågar vi gissa att det rör sig om en religiös friskola?

Den forne arbetsgivaren har inget att invända mot barnskötarens arbetsinsatser — tvärtom. Men tydligen får man inte klä sig hur som helst på sin fritid. Mannen har nu anmält det hela till såväl Diskrimineringsombudsman (DO) som polis.

Utifrån uppgifterna att döma måste det ha varit ett solklart tjänstefel! Mannen var iofs inte fast anställd — men inte kan man väl välja bort duktiga arbetare bara för att de på sin fritid har på sig kläder med sexanspelande texter?

Aftonbladet har intervjuat mannen:

"Jag har aldrig blivit så kränkt i hela mitt liv, jag var helt tagen och visste inte vad jag skulle säga. Det kändes som att hon anklagade mig för att vara pedofil.
[...]
Det är väl helt ointressant vad jag gör på fritiden så länge jag är professionell i mitt jobb. Jag är en tatuerad rockerskille men det har ingenting att göra med mitt arbete."

På vilket sätt blir man en sämre människa bara för att man på fritiden bär kläder som får moralkonservativa att kippa efter luft? Jag ger mig den på att det i den svenska lärarkåren finns ett flertal personer som super till och rumlar runt på helgerna. Knappast omdömesgillt — men vad spelar det för roll om de sköter sig med den äran när de väl är på jobbet? På samma sätt borde det vara ok för lärare och skolpersonal att bära mössor med "pornstar" eller t.o.m. syssla med (laglig) porr på fritiden, så länge de sköter sitt arbete med bravur.

Snuskskräck och moralkonservativitet kan vi gott vara utan!

Läs även andra bloggares åsikter om facebook, mössa, förskola, porr

I VK den 29/12 2009 hade Camilla Grepe en debattartikel betitlad "En icke-konfessionell skola?". I den frågade hon sig bl.a. hur begreppet icke-konfessionell ska förstås, samt efterlyste en orsak till varför hänvisningar till kristen tradition nödvändigtvis måste vara kvar i skolans styrdokument. Jag hade hoppats att Grepe skulle få en replik från någon skolpolitiker, men hittills är det bara två representanter med "bevara Sverige kristet"-attityd som gett sig in i debatten.

Först ut var Lennart Jacobson i VK den 11/1, men den repliken missade målet totalt. Jacobson måste ha missförstått Grepes artikel å det grövsta, för han gjorde sitt bästa för att försvara kristna friskolor (och kristendomen överhuvudtaget) emedan Grepes artikel handlade om skolor med kommunal huvudman. Man förstår varför VK inte lät publicera den repliken på Internet...

Nummer två att replikera var Henry Andersson i VK den 12/1. Han skriver bland annat:

"Visserligen har kyrkan skilts från staten - och det är bra - men det betyder inte, att kristendomen skilts från samhället. Det är inte önskvärt och egentligen inte heller möjligt. Det är odiskutabelt, att våra västerländska samhällen och deras värderingar bygger på kristendomen."

Det är måhända inte önskvärt ur Anderssons perspektiv att Kristendomen tappar fotfäste i landet, men frågan är varför hänvisningar till kristendomen måste finnas i skolans styrdokument? Det finns mig veterligen ingen hänvisning till kristen etik i lagböcker och författningssamlingar, varför måste det då finnas i skolans "regelverk"? Sedan skulle jag vilja modifiera Anderssons påstående: det är sant, odiskutabelt om man så vill, att den svenska värdegrunden influerats av en månghundraårig kristen tradition — men att påstå att värdegrunden är byggd på kristendom allena, det är i mitt tycke att ta i!

Det kan äga sin riktighet att kristendomen — i teoretiskt hänseende — predikar yttrandefrihet, människors lika värde, samt andra grundvärderingar som en demokratisk stat inte kan vara utan. I praktiskt hänseende — d.v.s hur kyrkor och andra religiösa representanter agerat genom åren — så är det dock tydligt att denna slags värdegrund varit allt annat än vanlig. Före 1952 kunde man exempelvis inte lämna Svenska kyrkan utan att inträda i ett annat, av staten godkänt, samfund. Faktum är att utvecklingen till en regelrätt demokratisk stat först kunde ske i en tid när religionens inflytande minskat!

Ordet åter till Andersson:

"Grepe skriver, att det är en förolämpning mot såväl icke-kristna invandrare som sekulära svenskar, om man fostrar eleverna i en kristen tradition. På det vill jag svara: Även de sekulära svenskarna njuter av frukterna av vår kristna kultur och bör känna till dess grund."

Frågan är vad Andersson menar med "vår kristna kultur"? Menar han kanske vanan att fira julafton utan Jesus, men med Kalle Anka? Åsyftar han möjligen den utbredda ovanan att handla på systemet och supa sig full på fredagkvällar? Är det oförmågan att (trots otro) ta steget ur Svenska kyrkan som han tänker på, eller måhända vår yttrande-, tryck- och åsiktsfrihet — möjligheten att leva sitt liv utan att behöva oroa sig för inskränkningar från religiösa överhögheter? Givetvis har kristendomen influerat den svenska kulturen, men denna kultur har ju så många andra influenser. Jag skulle nog påstå att kristendomen i realiteten inte alls har särskilt stor del i det moderna Sveriges kultur. För 100 år sedan var situationen naturligtvis en annan...

Grepes invändning var för övrigt att hänvisningen till kristendom insinuerar att förtrogenhet med kristendomen är nödvändig för att förstå skolans värdegrund, och att detta förhållande skulle vara en förolämpning mot de icke-kristna — på samma sätt som exempelvis konståkare skulle förolämpas om de fick höra att skridskoteknik bara kan förstås av de som är förtrogna med hockey. Grepe har måhända misstolkat textpassagen, det är inte sagt att styrdokumentens författare hade sådana baktankar. Å andra sidan kan man ju fråga sig, vilket också Grepe gör, varför man ska behöva tjafsa till det med hänvisningar till kristen etik om det nu är "rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande" man är ute efter?

Hänvisningen till "etik som förvaltats av kristen tradition" förefaller inte bara onödig, utan direkt farlig! Som Grepe påpekar, så kan textavsnittet (i kombination med en luddigt definierad "icke-konfessionalitet") användas som ursäkt för kristna företrädare att vinna mark i den kommunala skolan. Den som föjt Camilla Grepes blogg har insett att detta redan sker på många ställen, bl.a. genom skolkyrkor.

Man kan verkligen hoppas att någon ledande skolpolitiker (Jan Björklund kanske?) får upp ögonen för Grepes debattarikel, och tar sig tid att försöka besvara hennes frågor. Lagar och styrdokument som ger ingångar för religiös propaganda i den svenska skolan ska vi naturligtvis inte ha!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Camilla Grepe, läroplan, skolans värdegrund, kristendom

När man läser insändare i olika tidningar, så häpnas man över den okunskap som tydligen är rätt så utbredd bland allmänheten. Många miljö-ovänner raljerar över klimatförändringar och växthuseffekt enbart på grundval av att kortfristiga vädertrender tycks motsäga dem. Antingen så har många skolkat från geografi-lektionerna i skolan — eller också har de helt enkelt glömt vad de en gång fått lära sig, nämligen att klimatförändringar är förändringar över en lång tid. Att det för närvarande är rätt så kyligt (kallare än i fjol?) motsäger alltså inte det faktum att vi går mot varmare tider!

En annan utbredd missuppfattning rör evolutionsteorin. Jag låter det vara osagt om orsaken till detta är skolk, glömska eller bristfällig biologi-undervisning. Hursomhelst, många tycks tro att evolutionsteorin säger att människor härstammar från apor. Detta är fel! Enligt evolutionsteorin är vi förvisso släkt med aporna, men den säger inte att aporna är våra förfäder. Vad evolutionsteorin säger, är att människor och apor härstammar från en gemensam förfader! Darwin häcklades under sin levnad p.g.a. denna missuppfattning. Högfärdiga människor — matade med religiös propaganda om den mänskliga rasens överlägsenhet — kunde absolut inte tänka sig att mänskligheten härstammade från apdjur...

Läs även andra bloggares åsikter om miljö, klimat, evolution, Darwin, missuppfattningar, okunskap

Ingen vill bli opererad av en obehörig kirurg. Ingen vill bli försvarad av en obehörig jurist. Men att ens barn undervisas av obehöriga lärare anses tydligen helt ok av många.

Visst, obehöriga lärare har säkerligen lärt sig en hel del (pedagogiska) knep under arbetets gång — men det gjorde även gångna tiders outbildade läkare: genom "trial and error"-metodik undersöktes vilka behandlingsmetoder som var framgångsrika. Naturligtvis en klen tröst för de stackare som utsattes för felaktiga behandlingar i brist på adekvat kunskap...

Lärarutbildningen är inte perfekt, men den ger trots allt lärarstudenterna viktiga förkunskaper innan de påbörjar sitt yrkesliv. Dessa slags kunskaper får de obehöriga (i bästa fall) först efter många års praktik. Läraryrket är ett hantverk, som kräver många års erfarenhet för att bemästra. Därtill kräver den även teoretiska kunskaper — något som många verkar ha glömt bort.

Idag är det ofta så att lärare förvisso har lärarutbildning, men att de undervisar i ämnen de inte är behöriga till. Vem skulle vilja få eluttagen monterade av en målare, eller skorstenen rengjord av en keramiker? Lika tokigt är det när tyska-lärare undervisar i spanska, och slöjdlärare undervisar i matematik. Av någon anledning så anses dock inte obehörigheten i skolans värld lika upprörande som obehörighet i samhället i övrigt.

Jag och många med mig har genomgått lärarutbildning, men vad är belöningen för fleråriga studier och stora studieskulder — jo, arbetslöshet! Detta delvis p.g.a. att skolchefer tillsvidareanställt obehöriga lärare. Att politiska krav på lärarbehörighet börjar ställas är bra, men det hjälper inte direkt de utexaminerade lärarna. De obehöriga lärarna får behålla sina jobb, och tillråga på allt så får de behörighetsgivande utbildning bekostad av sina arbetsgivare!

Vi som tagit lärarexamen och dragit på oss stora studieskulder blir alltså utan jobb, medan de obehöriga får behålla jobbet och dessutom får sin utbildning betald av andra. Orättvisa är bara förnamnet...

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om skolan, obehöriga lärare, undervisning, behörighet, arbetslöshet

I dagarna är det 150 år sedan Charles Darwins epokgörande verk "Om arternas uppkomst" (eng: "On the origin of species") först såg dagens ljus. Evolutionsteorin i sin ursprungliga form har dock förfinats en hel del sedan dess, och är sedan länge den gängse förklaringen till livets mångfald på vår planet. Trots evolutionsteorins vetenskapliga tyngd, så finns det fortfarande personer som sätter större tilltro till religiösa sagor. Knappast någon påstår längre att människor och djur kommit till på det sätt som beskrivs i t.ex. grekisk/romersk eller fornnordisk mytologi — men tron på den kristna mytologins motsvarande berättelser är fortsatt stark.

Hur kommer det att se ut om ytterligare 150 år? Kommer det fortfarande att finnas personer som tar avstånd från vetenskapens bild av livets uppkomst och utveckling? Förmodligen. Religiösa myter är seglivade och så länge religiösa grupperingar isolerar sig, så kommer det att vara svårt för vetenskapens ljus att tränga in. Det är därför av vikt att religiösa subkulturer inte förblir isolerade — ett sätt att motverka detta är att förhindra religiösa friskolor! Genom att barnen garanteras en sund skolundervisning utan religiösa dogmer, och kommer i kontakt med barn från andra miljöer, så blir det uppväxande släktet förhoppningsvis så pass upplysta att de inte sväljer de religiösa myterna och traditionerna rakt av...

Bildkälla: Wikipedia Läs mer:

• Charles Darwin och apornas uppkomst (Natur - fältbiologi - naturvård, 24/11)
• Mer Darwin! (Kunskapsbloggen 22/9)

Läs även andra bloggares åsikter om Charles Darwin, Om arternas uppkomst, evolutionsteori, kristendom, religiösa friskolor

Dagens avsnitt av Skolfront tog bl.a. upp frågan om klädregler i skolan. I en enkät uppgav hela 70,8 procent av lärarna i programmets panel att dagens skolelever klär sig för sexigt. Med anledning av detta resultat så diskuterades huruvida klädregler bör införas. På ena sidan fanns Barbara Bergström, grundare av Engelska Skolan. Som företrädare för en friskola med kontrakt och klädregler, visade hon sig föga överraskande ha en positiv attityd gentemot klädregler. Mera skeptisk var Susanna Bollhem, ordförande i Sveriges Elevråds Centralorganisation.

Själv är jag principiellt emot klädregler. Jag är av den meningen att elever bör få klä sig hur de vill, så länge inte deras klädval påverkar undervisningen i negativ riktning. Givetvis måste man ändå sätta gränser. Elever i heltäckande klädsel där ansiktet är dolt är oacceptabelt, liksom kläder med exempelvis rasistiska slagord och symboler.

Klädvalet är enligt min mening en del av personligheten. Man bär kläder utifrån vad man tycker är bekvämt, vad som är ens favoritfärger, favoritmönster och favoritmärken. Genom kläderna kan man visa vilken musik man gillar och vilken subkultur man eventuellt tillhör. En uppsättning klädregler skulle begränsa denna möjlighet att få vara sig själv. Den låter även påskina att man är en sämre människa bara för att man inte vill klä sig på det sätt som förut var normalt. Skicket att inte ha huvudbonad på sig inomhus ser jag t.ex. inte som något annat än en yttring från en tid vi inte längre lever i...

Apropå huvudbonader: för några år sedan var en friskola i Umeå i ropet för att de inte tolererade slöjor. Liksom Engelska Skolan hade (och har) Minervaskolan kontrakt där elever och föräldrar förbinder sig att följa vissa regler, däribland rörande klädsel. Ett förbud mot huvudbonader gjorde att även den berörda flickans slöja bannlystes. Tack vare att det var just en slöja — en religiöst motiverad(?) persedel — så fick skolan backa och göra ett undantag för huvudbonaden ifråga. Detta trots att regelkontraktet undertecknats (och därigenom rimligtvis accepterats) av föräldern innan rabaldret uppstod...

Att undantag gjordes för religiöst färgade slöjor hindrade dock inte skolan från att fortsätta förbjuda elever ur andra subkulturer att ha huvudbonader på sig inomhus. Den religiösa identiteten värderades alltså högre än andra identiteter, t.ex. musikaliska och politiska identiteter — trots att de senare i nog så stor utsträckning kännetecknar personligheten hos bäraren av identitetsmarkörerna. I det aktuella fallet hänvisades till religionsfrihet, men jag har svårt att se hur en 7-årig flicka överhuvudtaget kan räknas som religiös. Lika lite som ett barn är marxistiskt, feministiskt eller moderat — lika lite kan det kategoriseras i religiösa termer. Vilken 7-åring kan ta ställning till en religions (ofta) komplicerade innehåll? I Sverige anses man tillräckligt mogen för att rösta vid 18 års ålder. Kanske är det dags att sänka rösträttsåldern radikalt?

Vad gäller elevers påstått sexualiserade klädmode, så kan jag väl hålla med om att en och annan tjej klär sig aningen vågat. Rimligtvis klär de sig så av eget val — så vad är problemet? Tjejer kan ju inte ställas till svars för att hormonstinna tonårskillar tafsar på dom eller kommenterar deras kroppar på ett nedsättande sätt. Tjejer kan inte heller anklagas för att deras måhända vågade klädstil får pilska pojkar att tänka på annat än studierna. Att elever och vissa lärare har problem med att hantera enskilda elevers klädstil tycker jag inte att de klädbärande eleverna ska lastas för!

Ifall klädmodet å andra sidan inte inte är sprunget ur frivillighet, utan snarare från något slags outtalat tvång att visa sig sexig, så är det ju det outtalade tvånget som måste tas i tu med! Ett bra sätt att börja kan vara att ta initiativ till att förbättra elevernas självkänsla och självförtroende. Ingen som är stark i sig själv dras ju med i något man inte vill vara del av...

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Skolfront, klädregler, mode, skolan, Engelska Skolan, huvudbonader, slöja, Minervaskolan, Umeå, självkänsla

Jag har ett flertal gånger sökt jobb på Artediskolan i Nordmaling — men alltid fått avslag. Kanske var det lika bra, med tanke på vad VK skriver. Nu är jag förstås inte införstådd med alla detaljer, men att en lärare blir golvad av sin elev på arbetstid är givetvis oacceptabelt. Såväl elever som personal ska kunna gå till skolan utan risk att bli misshandlade!

Själv är jag ju ingen muskelknutte, så ifall en storväxt, aggressiv tonårskille skulle ge sig på mig så skulle jag nog inte ha mycket att hämta. Kanske läge att börja gå på gymmet?

Läs även andra bloggares åsikter om Nordmaling, Artediskolan, misshandel

På VK:s insändarsidor har det varit mycket skriverier om Sjöfruskolan på Tomtebo, där skolverksamheten samsas med kyrklig verksamhet om utrymmet. Att elever på en annan Umeå-skola bevistat en gudstjänst och att Lycksele-elever medverkat i bibelvandringar, är dock inget som väckt någon debatt i VK. Det tycker jag är märkligt, så här kommer lite synpunkter från mig om händelserna i fråga.

Torsdagens pappersvariant av VK berättar att en sjätteklass från Ersängsskolan varit på Östra kyrkogården, och i samband med det träffat en begravningsentreprenör. Eleverna deltog även på en fejkad begravningsgudstjänst, på inbjudan av Svenska kyrkan. Det ska sägas att deltagandet var helt frivilligt. Prästen Susanne Dahl säger till VK:

"Det kan vara bra att känna till hur det går till, innan man plötsligt står inför det. Förhoppningsvis blir det inte lika skrämmande när man väl är där"

Visst är det bra att elever får möjlighet att prata om döden. Att få en inblick i sorgeceremonier kan ju också vara upplysande. Frågan är dock varför just en kristen kontext valdes? Med tanke på att majoriteten svenskar inte är troende kristna (även om de envisas med att vara medlemmar i Svenska kyrkan), så hade det väl varit bättre att ha en borgerlig begravningsceremoni som utgångspunkt för samtal om döden? Begravnings- och sorgeceremoni är ju inte automatiskt synonymt med kristen begravningsgudstjänst...

Själv tror jag att Svenska kyrkan har ett egenintresse — det är ju inte första gången som den aktivt vänder sig till Ersängsskolans elever. I ett tidigare inlägg skrev jag om församlingens etiksamtal med skolelever, där kristendom och islam användes som diskussionsunderlag. Prästen Susanne Dahl var med på ett hörn även där. Jag tror helt enkelt att Svenska kyrkan vill stärka sina aktier bland Ersbodas mångkulturella befolkning — att det är därför man flörtar så mycket med just Ersängsskolan...

I fredagens VK (pappersvarianten även här) kunde man läsa om att alla barn från förskolan till klass sex i Lycksele bjöds på en ekumeniskt arrangerad bibelvandring, där dramat handlade om hur judarna hamnade i Egypten. Barnen fick spela roller och sålunda delta själva i ett bibeläventyr med stoff från första Moseboken. Pingstkyrkans Kjell-Arne Halvarsson säger till VK:

"Vi gör det här för att väcka nyfikenhet för Bibeln eftersom det tillhör vårt arv och det bidrar till att världen ser ut som den gör idag"

Visst tillhör kristendomen (och bibeln) vårt kulturella arv, och visst har religionen och dess heliga bok påverkat världen en hel — men är det bara av (kultur)historiska skäl som de kristna församlingarna arrangerar dessa bibelvandringar? Finns det inte en förhoppning om att ragga nya medlemmar — att få in barnen på den "kristna" vägen medan de är unga och lättpåverkade?

Jag hoppas att de arrangerande kyrkorna (eller åtminstone de deltagande skolorna) var noga med att påpeka att berättelserna kommer från en religiös "sagobok" — att skådespelet helt enkelt bygger på myter som troligtvis aldrig har inträffat. Moseböckerna anses ju ha kommit till under en tid när det judiska folket hade det kämpigt, och alltså var i behov av ett samlande "nationalistiskt" verk. Diverse myter och skrytsamheter skrevs då ned och bildade stommen i vad som nu är den inledande delen av bibelns gamla testament...

Jag tvivlar inte på att bibelvandringarna gett eleverna en intressant och rolig stund, och att skolorna efteråt kunnat använda erfarenheterna i undervisning och samtal om etik och moral. Mången skönlitterär bok kan ju användas som diskussionsunderlag, så varför inte Bibeln? Så länge de bibliska berättelserna inte framställs som varandes sanna, så är i alla fall jag nöjd! Frågan är dock hur berättelserna presenterades i det aktuella fallet. Jag tvivlar på att de bibeltroende var särskilt villiga med att påpeka brister i sin favoritbok...

Läs mer:

• Kyrkhörnan på Sjöfruskolan invigs (Spira 21/9)
• Religion är ideologi (Det Cerebrala Slagfältet, 4/10)
• Kyrkhörna på Sjöfruskolan (Humanisterna Umeå, 4/10)
• Den här veckan har vi bibelvandring i Pingstkyrkan (Pingstkyrkan Lycksele, 18/10)
• Elever besöker Norra kyrkogården (Spira 22/10)

Läs även andra bloggares åsikter om Umeå, Lycksele, Sjöfruskolan, Ersängsskolan, Ersboda, Tomtebo, Svenska kyrkan, Pingstkyrkan, gudstjänst, bibelvandring, Bibeln, kristendom

Jag var förbi Castorskolan nu på morgonen, och delade ut vinster till ett par fjärdeklassare som deltog i Naturskyddsföreningens tipsrunda tidigare i år. Det var trevligt att återse skolan — det var ju ett tag sedan jag hade förmånen att få vikariera där. Eleverna på högstadiet kände dock igen mig, så uppenbarligen har man ju gjort någon sorts intryck på dom...

Nog för att jag trivs med att fördjupa mig i historia och filosofi, nog för att jag trivs på universitetet och i UB:s fylliga bokmagasin — inget kan dock ta ifrån mig glädjen av att vistas i skolmiljö. Det är en ynnest att få spendera dagarna med det uppväxande släktet, att se dom växa såväl fysiskt som mentalt, att få vara en del av deras liv och hjälpa dom till kunskap och förståelse. Läraryrket har förstås sina jobbigare sidor, men det är ingen tvekan om att jag valt rätt bana i livet!

Igår saluterade jag kvinnorna. Nu lyfter jag i stället symboliskt på hatten för den nya generationen — barnen och ungdomarna!

Läs även andra bloggares åsikter om Castorskolan, läraryrket, barn, ungdomar, Scorpions

Jan Björklund och hans folkpartister vill att svenska gymnasieungdomar ska ges möjlighet att studera kinesiska, erfar SvD, DN och VK. Visst behövs större språkkunskaper i en alltmer globaliserad värld, och kinesiska kan ju vara lämpligt att lära sig med tanke på att det landet ser ut att bli framtidens ekonomiska stormakt.

Samtidigt finns det väl andra språk som är värda att lägga mer krut på? Enligt en undersökning från SCB år 2002, så kom de flesta av Sveriges då utlandsfödda från följande fem länder:

Med detta i åtanke, så vore det väl vettigare om svenskarna i större utsträckning lärde sig finska, arabiska och något balkan-språk? Sådana initiativ skulle inte bara vara vänskapliga gester gentemot våra invandrare, jag tror även att integreringen skulle få ökade möjligheter att bli lyckosam!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om språkundervisning, gymnasiet, kinesiska, folkpartiet, invandrare, finska, arabiska

Tänk om Lennart Holmlund och Anders Ågren for runt i Umeås skolor och pratade med eleverna om livsfrågor utifrån socialistisk respektive konservativ utgångspunkt — vilka rubriker det skulle bli! Säkerligen skulle flera ha invändningar mot att politiker försökte profilera sig och sina inriktningar för skolelever på skoltid. Det skulle nog inte heller gillas om exempelvis "det kommunistiska manifestet" okritiskt användes som diskussionsunderlag.

Detta är dock precis vad som försiggår i Umeå, med den skillnaden att politiken och politikerna är utbytta mot religion och religiösa, och "det kommunistiska manifestet" ersatts av Bibeln och Koranen. Det som är oacceptabelt i politisk skrud, är tydligen helt okej med religiös klädedräkt...

I en artikel med rubriken "Koranen och bibeln samsas i klassrummet" i dagens VK (pappersvarianten), skriver Anders Wynne:

"Zakaria Boukhari är praktiserande muslim och projektanställd av Umeå stadsförsamling. Tillsammans med prästen Susanne Dahl och församlingspedagogen Maria Jägare möter han elever på Ersängsskolan för samtal på teman som tro, kärlek och identitet.
[...]
Vid varje tillfälle läser de ett kort stycke ur Koranen, Bibeln och FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna."

Visst är det bra att eleverna får prata om etik och livsfrågor, men varför göra det med religion som utgångspunkt och med religiösa som samtalsledare? Om nu tanken med det hela är att undervisa om likheter och skillnader mellan religioner, diskutera livsfrågor med utgångspunkt i etiska traditioner, och ta upp hur religiösa uppfattningar påverkar människors agerande — varför ta in utomstående? Detta bör ju rimligen skolan klara själv!

Att överlåta undervisningen till utomstående aktörer är diskutabelt — i synnerhet om de utomstående representerar religiösa organisationer. Läroplanen förordar bl.a. saklighet, allsidighet och konfessionslöshet. Frågan är hur saklig undervisningen blir om kyrkans folk håller i den, och hur allsidigt det blir om endast kristendom och islam dryftas...

Läs mer:

• Sjundeklassare ska diskutera respekt (Kyrkans tidning, nr 40-09)
• Umeå Svenska kyrkan: Sjundeklassare diskuterar respekt (Mynewsdesk 31/8)

Läs även andra bloggares åsikter om Ersängskolan, Umeå, religion, skola, kristendom, islam, etik, livsfrågor, undervisning, Svenska kyrkan

Klädedräkter som döljer ansiktet, t.ex. niqab, är inte något som bör användas av skolpersonal — det skriver DN:s Hanne Kjöller idag, apropå barnskötareleven Alia Khalifa som anser sig vara diskriminerad:

"Alia Khalifa säger i radion att hon inte skulle vara beslöjad inomhus med barnen, däremot i kontakten med barnens pappor. Alia Khalifa säger redan där att hon inte kan tänka sig manliga arbetskamrater, att det vid sjukdom inte går att ringa in några manliga vikarier och att pappor vid hämtning måste vänta utanför dörren tills Alia Khalifa bytt om.

Det är orimligt. Alia Khalifa bör byta yrkesbana. Eller garderob."

Jag håller med Kjöller i hennes resonemang. Som privatperson ska man naturligtvis få klä sig hur man vill, men på arbetstid måste man böja sig för den klädpolicy som råder på arbetsplatsen. Den som inte kan tänka sig att anpassa sin klädedräkt efter arbetet bör rimligtvis söka sig ett annat arbete.

Hur skulle det se ut om poliser var klädda i pyjamas i stället för uniform? Vore det verkligen passande med mäklare i mjukbyxor och bagare i badbyxor? På samma sätt som poliser, mäklare och bagare bör vara klädda på ett visst sätt, så finns det även en klädkod för lärare — förvisso en mycket tillåtande sådan. Den klädkoden innefattar dock inte ansiktsdöljande inslag.

Läs gärna mitt tidigare inlägg "Burka-bekymmer..." som problematiserar religiösa klädkoder ur ett barnperspektiv.

Läs även andra bloggares åsikter om lärare, skola, diskriminering, burka, niqab, klädkoder

Skolan är ett av de ämnen som alla verkar ha en åsikt om, vilket inte är konstigt då alla svenskar någon gång kommit i kontakt med skolan — om inte annat från sin egen skolgång. Av och till hör man dock röster från tyckare som uppenbart inte är insatta i den nutida skolan och situationen för dess elever och personal. I synnerhet lärarna verkar vara lovligt byte bland många av skolans belackare och självutnämnda förståsigpåare.

Författaren till bloggen Pedagogikpolitik konstaterar krasst:

Att lyckas utföra det uppdrag som lärare har idag är i princip en omöjlighet med de förutsättningar som råder på många skolor. Tyvärr är det populärt bland såväl allmänheten som politiker, friskoleägare och rektorer att låtsas som om det inte alls har med resurser att göra utan illvilja och inkompetens bland lärare. Det känns för jävligt med tanke på att många lärare jobbar halvt ihjäl sig för att göra så bra ifrån sig som möjligt, trots de usla omständigheterna.

Bloggförfattaren fortsätter sedan med att lista en lärares olika arbetsuppgifter, och poängterar att det som på papperet låter så enkelt — t.ex. "planering" — i realiteten kan vara väldigt svårt och tidskrävande.

För er som vill få en inblick i läraryrkets utmaningar och arbetsvillkor rekommenderas ett besök på den nämnda bloggen.

Läs även andra bloggares åsikter om skola, lärare, arbetsmiljö

Innan jag dyker ned i kurslitteraturen, tänkte jag bara dela med mig av ett par funderingar kring musik och studier. Jag vet att många brukar lyssna på musik i samband med att de studerar, både inom skola och universitet. Själv vill jag vanligtvis ha det tyst när jag läser, men jag har kommit på att Black Sabbath faktiskt fungerar rätt hyfsat som bakgrundsmusik, i alla fall om litteraturen inte är alltför krävande.

Den långsamma, tunga — ofta monotona — musiken som hårdrockens urfäder framför passar måhända inte alla. Vad brukar ni andra lyssna på medan när ni läser? Lyssnar ni på någon musik överhuvudtaget, eller föredrar ni fokuseringsframkallande tystnad?

Läs även andra bloggares åsikter om musik, studier, studieteknik, Black Sabbath

Som historieintresserad person måste jag förstås säga något om gårdagens evenemang i Sävar. Tyvärr kunde jag själv inte vara med, då jag är inne på slutspurten av mina sommarkurs-studier. Kul ändå att det hela kom till stånd. Förhoppningsvis leder uppmärksamheten kring Sveriges senaste krig till att fler får upp ögonen för historieämnet, och att uppskattningen för freden ökar hos svenskarna. Den långa fred som Sverige har haft är ju få länder förunnat.

Man får även hoppas att svenska skolor i fortsättningen blir bättre på att upplysa om både kriget som helhet och de enskilda slagen vid bl.a. Sävar, Ratan och Hörnefors. Kriget ledde ju till förlusten av Finland — vår östra landsdel, och indirekt till maktskifte på Sveriges tron. Givetvis påverkades även den civila befolkningen. Spåren som kriget satte i Västerbotten borde rimligtvis vara en utmärkt inkörsport för såväl historiestudier i allmänhet, som för problematisering om krig som mänsklig företeelse.

Vad jag själv kan minnas, så berördes finska kriget inte nämnvärt i undervisningen — vare sig i grundskolan eller i gymnasiet. Själv fick jag upp ögonen för händelserna via mitt historieintresse, och ytterligare då jag via släktforskning blev varse om att förfäder bodde i Sävar vid tiden. Min farfars farfars far var nämligen bruksinspektor, och enligt somliga källor ska han på något sätt ha deltagit i kriget. Det ryktas även om att han, eller någon annan i hushållet, vid en räd ska ha erövrat en rysk flagga. Det skulle vara intressant att veta om det ligger någon sanning i detta, eller om det bara är skrytsamma skrönor...

Läs mer:

• Spännande dag för kungligheterna (VK 19/8)
• Kungen i krutröken på slagfältet (DN 19/8)
• Märkesåret 1809

Läs även andra bloggares åsikter om Sävar, finska kriget, märkesåret, historia, undervisning

Det svenska språket passar utmärkt som lekrum även för matematiska äventyr. Ur talesätt och språkliga uttryck kan man få ut mängder med problemformuleringar, som både sporrar kreativiteten och stärker tänkandet. Ett sådant ordlekande ägnar sig Anne-Marie Körling åt på sin blogg.

Körling nämner exempelvis talesättet "Man ska inte köpa grisen i säcken", och radar upp några möjliga följdfrågor:

• Men får man köpa säcken?
• Vill grisen vara med om det här?
• Om grisen inte går ned i säcken, vad är stort och vad är litet?
• Varför ska grisen in i säcken?
• Köper man grisar i säck?
• Vad väger grisen om man ska orka bära den i säcken?
• Vilken säck orkar tyngden av en gris?
• Kan man köpa andra djur i säck?
• Vilka andra djur kan samsas i en säck?
• Kan man köpa två säckar och dela upp grisen mellan dem?

Som synes är frågorna inte enbart av matematisk natur, utan på det hela taget frågeställningar som syftar till kreativt tänkande och — i förlängningen — ökad kunskap. Lekande som lönar sig, med andra ord!

Det hela påminner mig om en fråga som lärarutbildaren Olle ställde till oss lärarstudenter på en kurs i matematikdidaktik. Han frågade oss hur många hovslagare det fanns i Sverige. Själv hade han inget svar på frågan, och syftet med hans fråga var heller inte att få ett svar levererat, utan snarare att sätta igång en tankeprocess. Detta lyckades över förväntan.

Läs även andra bloggares åsikter om pedagogik, matematik, talesätt, kreativitet