Som historieintresserad person måste jag förstås säga något om gårdagens evenemang i Sävar. Tyvärr kunde jag själv inte vara med, då jag är inne på slutspurten av mina sommarkurs-studier. Kul ändå att det hela kom till stånd. Förhoppningsvis leder uppmärksamheten kring Sveriges senaste krig till att fler får upp ögonen för historieämnet, och att uppskattningen för freden ökar hos svenskarna. Den långa fred som Sverige har haft är ju få länder förunnat.

Man får även hoppas att svenska skolor i fortsättningen blir bättre på att upplysa om både kriget som helhet och de enskilda slagen vid bl.a. Sävar, Ratan och Hörnefors. Kriget ledde ju till förlusten av Finland — vår östra landsdel, och indirekt till maktskifte på Sveriges tron. Givetvis påverkades även den civila befolkningen. Spåren som kriget satte i Västerbotten borde rimligtvis vara en utmärkt inkörsport för såväl historiestudier i allmänhet, som för problematisering om krig som mänsklig företeelse.

Vad jag själv kan minnas, så berördes finska kriget inte nämnvärt i undervisningen — vare sig i grundskolan eller i gymnasiet. Själv fick jag upp ögonen för händelserna via mitt historieintresse, och ytterligare då jag via släktforskning blev varse om att förfäder bodde i Sävar vid tiden. Min farfars farfars far var nämligen bruksinspektor, och enligt somliga källor ska han på något sätt ha deltagit i kriget. Det ryktas även om att han, eller någon annan i hushållet, vid en räd ska ha erövrat en rysk flagga. Det skulle vara intressant att veta om det ligger någon sanning i detta, eller om det bara är skrytsamma skrönor...

Läs mer:

• Spännande dag för kungligheterna (VK 19/8)
• Kungen i krutröken på slagfältet (DN 19/8)
• Märkesåret 1809

Läs även andra bloggares åsikter om Sävar, finska kriget, märkesåret, historia, undervisning

Idag fick jag ett efterlängtat paket med posten: tre cd-skivor från Hallands släktforskarförening. Som norrlänning kan det vara förenat med svårigheter att släktforska i områden i södra Sverige — i synnerhet om SVAR ännu inte lagt upp det sökta materialet för digital åtkomst. Tur att det då finns hjälpsamma släktforskarkollegor därute!

Visserligen kostade cd-skivorna en del, men nu kan jag ta reda på mer om Klara Forsbergs öden i det tidiga 1900-talets Småland, utan att behöva åka ned dit själv! Förhoppningsvis hinner jag slutföra artikeln jag påbörjat om den utflyttade Älskanäs-familjen Forsberg, innan deadline för nästa nummer av tidningen Släkten går ut på lördag...

Läs även andra bloggares åsikter om Släktforskning, Älskanäs, Forsberg

I släktforskningen stöter man ofta på dubbla förnamn, t.ex. Anna Ulrika, och man vill ju gärna veta vilket av förnamnen som gällde som tilltalsnamn. Det bästa av allt hade ju varit att fråga de gamla döda själva: "Vad heter du?".

Den möjligheten finns ju vanligtvis inte, så då får man ta till andra medel — underskrifter i brev och dokument kan exempelvis ge ledtrådar. Nu är det inte alltid så lätt att hitta sådant bland kvarlåtenskapen efter gamla tiders bondmoror, så då får man hoppas på att fru fortuna är välvillig på annat sätt.

Själv hade jag lyckan att hitta ett fynd i en gammal lada för ett tag sedan. Jag höll på att inventera inskriptionerna på laduväggen och såg då ett namn inskrivet med blyerts: "A Ulrika Forsberg". Alldeles intill hade hennes make "O G Holmlund" plitat sitt namn. Se där! Min gamla släkting hade fått ett tilltalsnamn! I och med denna lyckoträff så fick jag bekräftat att systern till min farmors farfar inte kallades Anna utan Ulrika!

Släktforskare håller sig vanligtvis till kyrkoarkiv och mantalslängder, men anekdoten ovan visar på vinningen av att även konsultera gamla lador i jakten på gåtorna från förr...

Läs även andra bloggares åsikter om släktforskning, tilltalsnamn, inskriptioner, lador