Bluesbloggen

Intryck och utslag

Av , , 3 kommentarer 2

Det blev bara två låtar på Ground Zero i Clarksdale. Massor med musiker ville upp på scenen. Volymen där inne var vådlig hög och det kändes nästan skönt att få åka tillbaka till ’Hopson Plantation’ och tystnaden.

Annars har boendet på plantagen gjort sig sent påmind. Många har blivit bitna av mosqitos, vissa halvt uppätna. Lurigt, för man kände aldrig när dom bet. Men två dagar senare förstod vi varför Slim Harpo skrev ’Scratch My Back’

Nu är det färdigspelat och vi är mer än nöjda med våra framträdanden.
Vi hade vår sista bandmiddag igår på ’Butcher’s Shop’ i Memphis. Helt galet gott och en fin avslutning för bandet som kamperat ihop i snart 14 dagar. Innan bingen gjorde vi Beale Street en sista gång och lyssnade bl.a annat till ett band som inte gick av för hackor, B.B King Allstar Band.

Nu ska vi hem och det känns bra för nu orkar vi ändå inte mer. Det har varit en fantastisk tripp, vi har helt enkelt haft skitroligt – både på och utanför scenen. Vi kommer tillbaka med många nya musikaliska intryck och kan, efter en riktig ’uppkörning’ i blues, konstatera att det vi gör också håller ’Over Here’. Vill ni veta mer så ses vi på Sjöbris 30 juli!

Been here, done that….

Over and out

Mike’s Blue Groove

’Moon shine’ över plantaget

Av , , Bli först att kommentera 0

Vägen till nästa ställe, Hopson Plantation, var kantad med gravstenar. Robert Johnson (pappa till ’Sweet Home Chicago’) var tydligen begravd på tre ställen (sug på den Copperfield…).

Vi besökte en bluesklubb i Clarkesdale, Red’s Lounge (’a real juke joint’) och lyssnade till T Model Ford, 89 bast och en av de sista levande blueslegenderna. Han hade med sig sitt barnbarn på trummor, blott nio år gammal. Dom spelade och drack Jack Daniels (Ford alltså…).

Nu får vi uppleva bomullsarbetarnas liv i några dagar. Vi bor i gamla ’shacks’ med bara något modifierade badrum. Inget rum är det andra likt och plantagekänslan smyger sig på. Vi väntade bara på att den store vite ranchägaren, som enligt vad sägnen berättar med jämna mellanrum brukar hemsöka Hopson, skulle köra tig i oss när vi soundcheckade inför kvällens gig (den afroamerikanska majoriteten av spökerna får vi förhoppningsvis med oss ikväll då vi ska bluesa bomullsskjortan av publiken).

Spelningen på plantaget blev en lyckad tillställnig, för att uttrycka det milt… stående ovationer ’and a bucket full of tip’. Vi bjöd dessutom våra kära norrmän på en efterspelning i ett av ’shacksen’ (det som hade ’up-right piano’ och som för övrigt tillhört Pinetop Perkins). Exakt tidsangivelse för nattning vet vi inte men ryktet säger 06.00…

Idag väntar shopping i Clarksdale och senare spelning på Morgan Freeman’s bluesklubb Ground Zero. Hoppas han dyker upp (för det är väl bara han som har nyckeln till frihet!?)

Hade’ gott, det ska vi,

Mike’s host the ghost

Det blåser sydliga vindar

Av , , 3 kommentarer 0

Vi lämnde er kära läsare med en riktig ’cliffhanger’ senast. Vi skall givetvis inte hålla er på halster längre än nödvändigt, här kommer fortsättningen.

Fram på nattkröken kom B.B Kings kusin, Jerry Fair, fram. Det var han som sjöng och spelade gitarr i husbandet ’Delta Blues Crew’ på Club Ebony.’ Han ville snacka med blåset.

Jerry: – Hi guys, you sounded great men!

Pär: Sänk you…

Jerry: I’ im n the middle of a recording session and wonder if you two could do the horns on the CD

Pär: A blå jåbb! Dät sauns najs. I just need to talk to Olle.

Jerry: Do you have any plans for tomorrow?

Pär: Yes, we are going to Wal Mart!

Jerry: Ok… I was only thinking of picking you two guys up at the hotel for a days recording session.

Här bryter Mikke in och låter oss förstå att det inte finns någon option i världen att missa detta. Sagt och gjort blev vi upphämtade i dagen därpå och körda ut till en studio i närheten. När vi kom fram var två TV-kanaler på plats. Jerry hade tydligen tyckt att detta var en sån rolig grej att han slog på stora trumman. Där står alltså Olle och Pär, mitt ibland kameror och ljudtekniker, kablar och mikrofoner, mixerbord och chicken wings. Dom hade inte den blekaste om vad som väntade.

Fanns det noter? Nej! Var blåsprylarna bestämda? Nej! (’no problem, I sing them for you’) Var vi lita spända? Ja!!!
Medan blåset förtvivlat försökte förstå vad som hände, irrade resten av MIke’s runt i huset som små tettingar, ivrigt tittande och lyssnande på den febrila aktivitet som föregick.

Olle och Pär uppbådade den samlade kunskap som fastnat under ett liv och kunde vid lucnh få ’all thumbs up’ från Kontrollrummet. YES!!! Efter ett kort break, splittrades bandet. Då blåset gick på sin andra låt i studion, blev resten skjutsade till B.B King Museum, i Deltagängets turnébuss. Här tar storyn två parrallella spår, men med samma förtecken: trångt, varmt, kycklingben och musikhistora.

Mike’s with the horn in the corn

P.S B.B King ska också gästa på den kommande CD:n! D.S

Nu är de kokta schrimpsen stekta

Av , , 3 kommentarer 0

Den happening vi fick uppleva i Holly Ridge kan väl i det närmaste jämföras med hembygdsdagarna i Stärkesmark… fast på amerikanska. Och allt började också så bra: massor med folk, trevliga uppträdanden, god mat m.m – MEN;

Duellen i Holly Ridge
I vimlet, och kanske tydligast av alla, syntes en av grannarna till festivalområdet, en shorts- och cowboysskoklädd mexikanare, vilt fäktande och galande. Här fanns mer än Budweiser med i sjukdomsbilden och ganska snart blev han bortförd av en äkta sheriff i valrossmusch, stjärna och revolver.

Fiaskot vid flaket
Efter nästan nio timmars väntan på att få lira kom ett minst sagt oväntat besked. Framme vid scenkanten och redo att äntra, kom plötsligt ett annat band och ställde sig framför oss. Kölapp!? Sorry guys, arrangören hade sjappat och det mesta hade nu börjat spåra ur. Med sänkta huvud drog vi oss långsamt tillbaka och klev osynliga tillbaka upp på den väntande bussen. Ryktet om de fina svenskarna hade spridit sig och många förväntansfulla tillresta blev besvikna. Hoppas de kommer till Clarksdale senare i veckan.

Sveket i Indianola
Efter fiaskot i Holly Ridge var vi lägre än buken på en skallerorm. Vi var precis på väg att gå till sängs då erbjudandet på Club Ebony dök upp. Vid pass hade Hans lämnat in och vägrade i sten att hänga på och lira. Trots otaliga övertalningsförsök var det kört. Det var nu eller aldrig. Alla vände sig mot Henke och resten skulle visa sig bli historia.

Bragden på Club Ebony
Trots tre års frånvaro från trummorna gjorde Henke en smått heroisk insats då vi äntrade scenen på Club Ebony. Doften av ’the King’ låg fortfarande tät i lokalen då From den yngre knackade in första låten. Det blev tre till och succén var ett faktum. Husbandet gav lovord och så har vi lagt ytterligare en spelning till handlingarna, denna gång med vik. (strejkbrytare – Hans anm.).

Cliffhangern i natten
De skulle visa sig komma ut mycket mer från denna natt, en ’teaser’ till morgondagens blogg skulle kanske kunna bli kanske något sånt här:

Blow job for a beer!!!

Good Night,

Mike´s new vik. with a stick

Allt är STORT i USA

Av , , 3 kommentarer 0

Motellet vi bor på ligger precis vid genomfarten (’through fart’) i Indianola. Vi är omringade av STORA shoppingställen, snabbmatskjedjor och ’gas stations’. Men det är svårt att ta sig fram. Det finns inga gator att gå på, ingen som cycklar – det finns bara massor av bilar, STORA bilar. Taxi blev vi avrådda att ta, rånrisken allt för STOR. Därför är vi tvungna att korsa highway med risk för våra liv, hoppa över häckar och gena över de mest privata gräsmattor för att ta oss dit vi vill.

Affärerna runt om har fina kläder, men med storlekar som börjar på XXXXXL hittar inte ens Pär något som passar. Hans senaste t-shirtinköp liknar mer en sommarklänning och linnet en nattsärk. Å andra sidan, fortsätter vi att äta i samma takt som nu kommer dessa klädinköp snart att bli självuppfyllande.

Maten är god, men fet… Portionerna verkar mer vara anpassade till lejon. ’Smoked Ribs’ med BBQ-sås är en höjdare, så mört att man lätt kan tugga sig igenom ben och märg (jmfr. lejon ovan). STORA Nachotallrikar med smält ost och massor av rökt kött uppepå är en annan favorit.

Scenen vi uppträdde på igår var gigantisk, festivalområdet STORT. Vi lirade redan klockan 14.15 på dagen, så det blev gott om tid över till att lyssna på de andra banden. En riktigt trevlig kväll där vi också passade på att fira Sveriges nationaldag!

Till sist kan vi berätta att vi nu officiellt har gått till blueshistorien. Mikke fick signera ett munspel som skall ligga på ’High Way 61 Blues Museum’ i Leland. STORT!

Med svenska fanan i topp (å kryddat med lite ’stars and stripes’), +32C i skuggan

Big Mike and his Fat Cats

Ny leverans från B.B

Av , , Bli först att kommentera 0

Ny dag, nygamla intryck: majsfälten var åter enorma, besprutningsplanen flög om ännu ändå lägre och sist men inte minst, avtäckning av en ny bluesskylt. Under pompa och ståt avtäcktes så de senaste i raden ’blues marks’, denna gång alldeles utanför bluesmuseét i Leland. Det blev stor fest med mat och dryck.

Å så till kvällens höjdpunkt, B.B King live på sin egen ’Juke Joint’, Club Ebony. En gång per år har staden en ’Home Coming Day’ för kungen och vi lyckades pricka in denna happening. Helkväll med förband och fest. Dom lyckades verkligen bygga upp stämningen inför giget. Världens coolaste turnébuss rullade upp, livvakter föste bort folk, lång väntan och allt som hör en stjärna till. Så kommer han in, coolingen som fyllt 83 bast, sätter sig längst fram på scenkanten och äger.

Säga vad man vill, men det var något alldeles speciellt och för att få absolut ’pool position’ la sig Mikke under ett bord längst framme vid scenen. Plektrumet blev Mikkes och tre handslag…. för att va’ på den säkra sidan. Magiskt!

Mike’s with the King in the ring

Rosa hus och japankopior

Av , , Bli först att kommentera 0

Åter ett hotellbyte. Mot Yazoo City – men vägen dit blev ganska lång. Efter Highway 61 finns ett antal så kallade ’Blues Markers’. Dessa skyltar efter vägen representerar kända klassiska bluesartister. (’Walk of fame’ fast utspritt över hela delstaten). Norrmän och japaner är tydligen mer besläktade än man först kunde ana – dom har nämligen en febläss för fotografering och skall därför föreviga varje skyltdjä… dom ser. Detta betyder i sin tur att vägen ofta blir längre och krokigare än tänkt.

Hur som helst, första riktiga stoppet blev Blue front café. Vi trädde in i en stenlåda, ett schabbigt hak som var riktigt sunkigt. Men, det var här som allting en gång startade. Alla stora har tydligen passerat denna ingång. När så Jimmy ’ Duck’ Holmes började spela för oss kom plötsligt en genuin känsla över oss. Nu är vi här! När sedan godstågen passerade och blåste på i visslorna, då var vi sålda.

Efter gårdagens succé blev vi ’Main Attraction’ på kvällens spelning, på Yazoo City street festival. Yazoo City, själva ässansen av Södern, besannade alla våra fördomar. Små tanter i tjockrosa kläder, aparta färgsättningar på husen, musik dygnet runt på huvudgatan via sattelitradio. Ja, ni hör ju själva!

Regnet vräkt ner på eftermiddagen så spelning blev inomhus på ’The No Smoking Smoke House’. Vi blåste på som vanlig och det funka bara bra.

What a wonderful world!

Mike’s in the pink with a drink

Vår första spelning i USA!

Av , , 2 kommentarer 0

Rikards bror kom natten mot igår. Dubbelt så From, jo man tackar. Brorsan hade dessutom den goda smaken att fylla år, det kan bara betyda fest!

Annars blev det en hel del bussåkande. Vi drog tidigt mot Natches och åt ytterligare en ångbåtsbuffé. Ett bluesband spelade för oss på ett hak ("the oldest whorehouse in Mississippi") i närheten av båten. Scenerna och människorna där inne var närmast hämtade från serien "Twin Peaks".

Sedan mer buss – vi sov i Vicksburg (Willie Dixons hemstad) i natt, men spelade i Jackson – mer buss…

Giget i Jackson, på 930 Blues Café, blev en märklig men fantastisk upplevelse:

– Grand Lady på stället var Jackie Bell, "Miss Sweetheart". En musikant som både sjöng, spelade munspel och piano (nästan samtidigt!) Hon var tusan galnare än Otis Grand som vi spelade med i höstas.

– Vi hann inte soundchecka, men å andra sidan var det bara meningen att vi skulle spela en kort stund då husbandet, "the main attraction" hade sin paus. Så blev det inte.

– Det fanns vidare inget piano på stället. Det slutade med att "Miss Sweetheart" i all hast hämtade "något" åt Rikard att spela på. Detta något var en leksakskeyboard med blinkande, röda tangenter! Vi tyckte synd om Rikard men så här i efterhand var det hela rätt komiskt. Är det blues kan man tydligen spela på nästan vad som helst!

– Husbandet för kvällen måste ha drabbats av en synkron masskollaps. Det lät faktiskt bedrövligt. Den för kvällen ditbjudna gästartisten Bernhard Jenkins (för övrigt en lysande bluesgitarrist) vägrade att spela vidare med bandet, bröt mitt i en låt och klev av scenen.

– Där stod vi och väntade på att ta över efter husbandet och kände väl lite: "Nu dj….. sak vi visa dom" och i ärlighetens namn hade vi redan ett "öppet mål". Den paus som vi skulle ha spelat på blev en nästan 11/2 timmes konsert där den tidigare nämnde Bernhard Jenkins hängde in i bandet och stortrivdes. Vi vann verkligen publiken och kunde, efter en "Grand Finale" med både Bernhard och Jackie sittandes in i bandet, avsluta vår del av kvällen.

– Nästan alla var nöjda; vi och publiken. Husbandet fortsatte en liten stund efter det att vi slutat men…

Så har vi gjort vårt första gig i USA – coolt! Stärkta av detta tar vi nya tag imorgon. Då väntar en tur till Yazoo City, med "Street Blues Festival".

Vi höres,

Mike’s Blue Screw

P.S Koko Taylor (Queen of Blues), som nyligen uppträtt på 930 Blues Café, dog samma kväll som vi var där. En tyst minut hedrade hennes minne. (Det var husbandets bästa minut…) D.S

Hans sov till 10.00

Av , , 5 kommentarer 0

Efter att programmerat sin nyinköpta metronom begav sig den sedan i arla morgonstund övergivne och ångestfyllde trummisen ut i det varma och fuktiga New Orleans för att möta upp gänget. Dom återfanns på ’Duffy’s’, inmudigande dagens basfrukost bestående av feta omeletter,’Gritts’och bacon.

Görans avsaknad av inte bara resväska utan även gitarrsträngar fick oss down town New Orleans. Fullträff skulle det visa sig. ’Vintage Guitar Shop’ öppnade tolv – vi blev villrådiga men inte handlingsförlamade. Tvärs över gatan hittade vi en av de absolut coolaste barer, ’Lucy’s’. Ett gäng avdankade windsurfare sålde på oss båd öl och keps.

Stärkta av atmosfären blev vi till sist med sträng och gav oss sedan ut på Mississippifloden. Hjulångaren som låg ankrad vid Canal Street var en förunderlig syn. Högst upp satt en gubbe och spelade steam organ och till tonerna av världens i särklass mest falskstämda ångdrivna orgel(djä…) äntrade vi skeppet.

Där och just då kommer Rolf, vår guide i vardagen, med ett helt otippat och oväntat besked: ändrade planer – en extra insatt spelning som inte fanns med på ordinare spelschema. I morgon, i Jackson…shit! En av söderns mest anrika bluesklubbar vill att vi ska spela där! BB King, Muddy Waters och Stevie Ray Vaughan, ’They all been there and done that’.

Men vi ska ut i natten, för New Orleans är för bra för att sova bort.

Mike’s in the Blue with the Groove

Louis, vi är här!

Av , , 1 kommentar 0

Senast vi sågs satt vi glada i Köpenhamn och var förväntasfulla som några. Men underbart är kort, och tullkön till USA lång, mycket lång. Tjänstemännen i Staterna går rackarn’ inte av för hackor. Vi blev bedömda och granskade, uttittade och besudlade, förudmjukade och bespottade. Sen var vi inne. Görans bagage är fortfarande på vift, kanske på väg till Dallas, kanske inte.

Trötta, efter 20 timmar på väg gick vi och la… gick vi ut på Bourbon Street. Bourbon Street är känt för mycket, men vi väljer av publicistiska skäl att fokusera på mat och musik. Vi fick verkligen en försmak av Cajun Food ; Fried alligator, Chicken wings rykande ’hot’, Jambalaya, Shrimps i basilikasås m.m.

Med magen full och med en riktigt fet cigarr i mungipan fann vi äntligen vårt ställe. Som det förmodligen lät när det begav sig, spelade en liten jazzcombo tidsenlig swingjazz i a’la Benny Goodman style.

Viljan fanns, men efter klockan tolv lokal tid, gav även de tappraste hjältarna upp. Det är en ny dag imorgon, vi vet inte riktigt vad som väntar, men ryktet förtäljer; Hjulångare & ’Fat Cats Jazz Club’.

Nytalkade ljumskhälsningar,

Mike’s Blue Groove