Åter ett hotellbyte. Mot Yazoo City – men vägen dit blev ganska lång. Efter Highway 61 finns ett antal så kallade ’Blues Markers’. Dessa skyltar efter vägen representerar kända klassiska bluesartister. (’Walk of fame’ fast utspritt över hela delstaten). Norrmän och japaner är tydligen mer besläktade än man först kunde ana – dom har nämligen en febläss för fotografering och skall därför föreviga varje skyltdjä… dom ser. Detta betyder i sin tur att vägen ofta blir längre och krokigare än tänkt.

Hur som helst, första riktiga stoppet blev Blue front café. Vi trädde in i en stenlåda, ett schabbigt hak som var riktigt sunkigt. Men, det var här som allting en gång startade. Alla stora har tydligen passerat denna ingång. När så Jimmy ’ Duck’ Holmes började spela för oss kom plötsligt en genuin känsla över oss. Nu är vi här! När sedan godstågen passerade och blåste på i visslorna, då var vi sålda.

Efter gårdagens succé blev vi ’Main Attraction’ på kvällens spelning, på Yazoo City street festival. Yazoo City, själva ässansen av Södern, besannade alla våra fördomar. Små tanter i tjockrosa kläder, aparta färgsättningar på husen, musik dygnet runt på huvudgatan via sattelitradio. Ja, ni hör ju själva!

Regnet vräkt ner på eftermiddagen så spelning blev inomhus på ’The No Smoking Smoke House’. Vi blåste på som vanlig och det funka bara bra.

What a wonderful world!

Mike’s in the pink with a drink