Dag 5; morgon
Vaknade till ljudet av hysteriskt fnitter och skratt. Smärtgränsen är mycket nära för teamet, alla jobbar på, oavbrutet 17-18 timmar per dygn. Trötta, ofta tårfyllda ansikten men alltid med ett varmt leende, både mot patienter och kollegor. Jag har aldrig förr jobbat tillsammans med ett så fantastiskt gäng som detta!

Kom till och med en liten tår i mitt öga igår när Stefan, vår chefskirurg, säger till mig att JAG gör en heroisk insats, jag som inte är ens i närheten av deras självuppoffrande livräddande gärningar.

Kanske behöver fnittra lite själv innan dagens arbete drar igång på allvar. Expressen kommer hit för reportage, jag ska till Dano och filma, jag ska räkna döda kroppar på sjukhusets baksida och jag ska köpa en fotboll.
Det värsta för oss alla här nere är känslan av att inte räcka till. Vi hjälper några hundra människor, det är hundra tusen kvar som behöver akut hjälp, det är miljoner som behöver hjälp för att ha en framtid.
Fatta att Haiti behöver allas vår hjälp! Nu!