Lättrörd

Jag tillhör den kategori människor som har lätt till både skratt och gråt, på gott och ont.
Här om kvällen läste vi (jag läser, Fredrik lyssnar) ett kapitel i en bok som jag läst förut. Kapitlet slutar med att en av karaktärerna dör, och fast det varit tydligt genom ganska många av de föregående kapitlena att det förr eller senare skulle hända och jag dessutom läst den en gång tidigare, bryts min röst och jag börjar storgråta så att jag knappt kan läsa de sista raderna. Fredrik blir nästan lite bestört och försöker trösta.
Det är svårt att förklara för någon som inte reagerar på det sättet varför det påverkar en så starkt, det bara är så. Samma sak med filmer, eller nästan vad som helst som med minsta gnutta av den där känsloframkallande ingrediensen. Så länge det är något fint eller något sorgligt, så kommer de där tårarna lätt.
Det är ganska skönt att ha lätt till känslor på ett sätt, för då släpper man liksom ut mentalt tryck lite här och där, som en sorts själslig ventil. Fast ibland är det drygt, till exempel i en diskussion där jag inte riktigt kan göra mig förstådd. Jag blir grymt lätt upprörd i en sån situation, och då kommer tårarna också. Man blir ju inte lättare att förstå när man står och försöker förklara hur man menar med gråtbruten röst precis.
Men det är mest bra ändå. Skrattet ligger ju också nära ytan, och jag är tämligen lättroad.