Hej världen!

Av , , 1 kommentar 0

Ja hej världen eller de som valt att klicka in just här !

 

Efter att ha funderat på det här i omgångar, på att ventilera till okända, tog jag mitt beslut. Jag bloggade mycket när min yngsta var sjuk och det ger faktiskt otroligt mycket. Att få lite perspektiv eller bara att faktiskt få ur sig grejer som behöver bli nedskrivna eller sagda.

Så jag blev med en helt ny familj. Inte bara en livskamrat utan även 2 bonusbarn. J fick 3, även om det bara ärmin  yngsta som bor hemma varannan vecka.

Vad man än har för bild om hur det är att vara en bonusförälder, så är det fel. FEL, FEL, FEL. Man kan tro att man ska vara den där fantastiska extra mamman som bara ler, sjunger glatt och som bonusbarnen avgudar och gör precis som du säger. Kanske tänker du att de bara kommer vara i vägen och ta tid ifrån ditt kärleksliv. De kommer utsätta dig för en massa spratt och få dig att se dålig ut inför din kärlek. Och varje gång du inte längre lyckas behärska dig och ryter ifrån så är det naturligtvis exakt när din partner kommer in i rummet bakom din rygg. De små djävlarna kan då titta på sin RIKTIGA förälder med tårar i ögonen. Du får gå till ett annat rum och skämmas.

Nej jag vet inte, jag tror det är ett mellanting. Du är varken bäst eller sämst. Ja såklart beror det lite grann på hur du själv väljer att bete dig. Mina bonusbarn gillar mig lite olika beroende på dag. Den yngsta gillar mig för det mesta och vi har en fin relation. Hon sitter just nu på mina ben, med fisherman pastiller som hon snott från min ficka, utsmetade över hela ansiktet och diggar till musik. Hon är så pass liten att det inte var så svårt att bygga upp en fin relation. Den äldre och jag har våra dagar, vissa duger absolut inget jag gör, andra dagar är jag helt ok.

Jag har aldrig smörat för någon så mycket i mitt liv som jag smörade för mina bonusbarn i början av mitt och Js förhållande. jag var såååå snäll och hjälpsam. Ibland hamnade mina egna barn i skymundan och de tyckte deras mor var en hemskt dålig förälder som bara brydde sig om andras barn. Vi har sedan dess pratat om det och jag tror att jag lyckats förmedla vikten av hur viktigt det är att lura intet ont anande barn att tycka om en, när nöden kräver det alltså.

För visst vet mina barn att jag inte är nån leende skönsjungande bullmamma och jag antar att det måste ha känts märkligt att jag inför nå andra barn var det, eller gav det ett tappert försök i alla fall. Dock så anser jag att ibland är det helt i sin ordning. Om J:s barn inte skulle gilla mig och vice versa såklart, skulle det vara så fruktansvärt mycket svårare att leva som en familj. Det är nog svårt att sadla om från våra utan barn veckor när vi gör som vi vill, vad vi vill, när vi vill.. Ja bortsett från det där att man måste gå jobba. Så kommer de efterlängtade barnen, för satan vad man saknat dem, och helvetet bryter loss.

Jag menar de saker jag och J bråkar om under barnveckorna, de är för pinsamma att ens skrivas ned. Och ändå, mitt i mina planer på hur jag ska skita i allt och dra på en karibienkryssning med mig själv. Att bara lämna en lapp i köket, HEJDÅ.  Ja mitt i det, kommer jag på mig själv med att tänka att jag inte vill på nån jävla kryssning utan J.. För nej barnen skulle inte få följa med på den, om vi någonsin lyckades åka på en sån. Och inte heller vill jag vara varannan vecka utan barnkaoset.. Jag vill tydligen ha det här psykotiska hoppandet med en lugn kärleksfylld vecka med en dårhus vecka. Ja jag är masochist.