Holmsund – ni måste göra något åt Himmelska Fridens Torg:-)

Av , , Bli först att kommentera 3

Ja, jag är enbart en förmedlare av information – talar folk högt när de sitter på en parkbänk och någon sitter bredvid och inte kan annat än lyssna – så anser jag att det är helt korrekt agerande att vidarebefordra önskemålet till kommunpolitikerna (vilket det kryllar av på VK-bloggen):

- Gör ett studiebesök i Vindeln (nu kommer jag inte ihåg om det var Vindeln, kan ha varit Hörnefors eller annan alternativt samhälle) – där har de ett torg med snirklande gångar, kuperat och blommor samt en Boulebana

- I Holmsund finns det ingenting kul att göra för pensionärer – inga roliga träffpunkter – inget kul alls. Var är alla Afterwork (eller Afterpension kanske?) Måste man åka in till stan för att mysa lite?

- I Holmsund är det ”stilrent” som gäller – fast några verkar istället tycka att just det är kalt, tråkigt och kantigt

- Vem ska ta tag i detta, frågade sig damerna. Det händer ingenting!

Men nu då?

Bli först att kommentera
Etiketter:

Det är tyst – bussarna har slutat gå…

Av , , Bli först att kommentera 10

Efter klockan tio på kvällen slutar bussarna att trafikera gatan där jag bor. Enstaka bilar kör förbi, någon cyklist och promenerande husse eller matte gör kvällsrundan. Lugnet sänker sig och en slags frid infinner sig. Stadsfrid. Kanske är det just det som människor saknar nuförtiden – frid. Lugn och ro. Tid att tänka efter, bara finnas till. Andas in, andas ut. Tänk alla saker som produceras till ingen nytta alls – som bara ger tomhet och ett jordklot som utarmas. Det kan göra mig lite ledsen, att mycket av det vi har är sånt vi skulle kunna vara utan. När allt som är viktigt är helt gratis, men det tänker vi inte på. River ut nya kök och sätter in ännu nyare kök. Stylar, är något. Jag levde i ett naturparadis när jag växte upp – en sjö, en äng och ett kök med solljus. Jag vet vad det innebär att leva i och med naturen. Hur höststormarna ibland svepte med mig, men jag stod kvar i regn och snålblåst vid strandkanten och fylldes av det stora, outgrundliga, sorgsna och visste att det var en lärdom. När åskan gick om hösten och blixtarna skar genom den mörka himlen, när den fuktiga kalven låg i kätten, nyss född och allt var ett mirakel i ladugårdslukten. När jag drog av grädden från mjölkens yta, när jag ropade ”kosöta” när korna skulle in för kvällen i sommarladugården. Hur livrädd jag var för Majros stora horn, den ilskna kon som bara mamma klarade av.

Jag har aldrig varit i Thailand. Jag har aldrig längtat till Thailand. Säkert ett underbart land och fina människor. Jag har bara inte längtat. Men hos mig finns fortfarande min längtan efter en dag vid en sjö, i ensamhet, i regn och blåst. En liten kalvmule. En grönskande äng. En brasa i vedspisen. En söndagsmiddag med mammas fläskkotletter, sås och kokt potatis och ett glas Portello framdukat på köksbordets vaxduk. En cykeltur med fadern.

Det är tyst – bussarna har slutat gå. Friden har lagt sig. Mörkret sänker sig över taken. Det är som det ska vara. Allt är precis som vanligt…

Bli först att kommentera
Etiketter:

Mycket ska ha mer – tant och farbror Blå…

Av , , 1 kommentar 5

Riksdagsledamöter som skrivit sig hos sina föräldrar och får ersättning – ja, man kan läsa om dem i DN (KD, Centerpartiet och Moderaterna) – men – kanske är de inte unika, är kanhända något som satts i system, bara för att man kan. I deklarationstider kan man påminna sig om vad som händer den enskilde deklaranten som inkommer med sin deklaration försent, från Skatteverkets hemsida, citat:

”En förseningsavgift ska tas ut med 625 kronor när en skattedeklaration inte har lämnats eller har lämnats för sent (48 kap. 6 § SFL). Om en uppgiftsskyldig ska lämna skattedeklaration först efter ett föreläggande, och inte gör det i rätt tid, ska en förseningsavgift tas ut med 1 250 kronor (48 kap. 6 § andra stycket SFL).”

Statens avgifter, vi accepterar dem – vi vill ju bara att allt ska vara rättvist, att reglerna ska vara lika för alla – oavsett om man är en liten gräsrot eller en klingande cymbal. Om man inga ord har eller ett uttryckssätt och bara får foga sig, vad gör man då? Jag tänkte på det när jag såg ett program på SVT med en sammankomst av personer som medverkat i SRs ”Sommar”, bl a med Alex Schulman och Lena Endre och när ett avsnitt från Endres program spelades upp och hon berättade om när hon drabbats av någon åkomma och inte fick tala på sex veckor – och vilket utanförskap det skapade – hon var inte med längre! Ingen brydde sig om vad hon tyckte och hon började plötsligt påminna sig om alla tysta människor i hennes omgivning som man inte riktigt räknade med, hen säger ju aldrig något – och den empati man måste ha med människor som inte är pratsaliga och inte riktigt får till det och kan tänka snabbt och formulera sig. Lena, oh Lena – det finns så många tysta människor som har en mängd smarta lösningar i bakfickan – och vill hålla dem hemliga:-).

Bidragstagare ska in i ”jobblinjen” – ja, vi har hört det förut. Människorna i ”tärande” grupper. Riksdagsledamöter är av en annan sort, gör bara det som är tillåtet enligt regelverket, det borde väl inte tidningarna skriva om?

Men låt alla jobba till 75 då – de som slitit ned sin kropp och har de lägsta lönerna och som inte klarar av att ekonomiskt trappa ned vid 60-65, arbetsmyrorna som alltid dragit sitt strå till stacken till drottningen – låt dom jobba och sponsra bostadstilläggen för höginkomsttagarna – glöm artros, utslitna leder och värk. Var glad och tacksam och lyssna när de som talar säger – vi följde bara regelverket – som vi själva skapade…

1 kommentar
Etiketter:

Skannar av Aftonbladets nyheter…

Av , , 1 kommentar 5

Och hamnar på rubriken ”Systrarna Parneviks hårda kritik mot Schulman: ”Galenskap”” – ja, vad är det som systrarna Parnevik reagerar så starkt emot och som skapar stora, svarta rubriker och med den avslutande texten: ”Nöjesbladet har sökt Calle Schulman.” Det visar sig att Calle har lagt upp en film på sociala medier där hans dotter blir bjuden på en glass fastän hon egentligen har glassförbud. Många kommentarer följde och, citat:

”Sedan inlägget publicerades har kommentarsfältet fyllts av många kritiska röster.

”Det faktum att ett barn i den åldern slutar med glass för att det är ’onyttigt’ är ett ätstört beteende. Det är din uppgift som hennes pappa att hjälpa henne, inte spä på beteendet så som du gör”, skriver bland annat en användare. Calle Schulman har i efterhand redigerat bildtexten till inlägget och skriver att dottern själv bestämt sig för att dra ner på glassen ”eftersom hon fattar att det är onyttigt för kroppen samt riktigt illa för djuren”.”

Varför bryr jag mig ens om att skriva om det? Enligt mig så gillar barn glass och att låta dem äta en glass utan oro är väl ett barns rättighet, men det är nyheten i sig. Hur nyheter idag kretsar kring kändisars inlägg och poddar och vad dom tycker om varandra. Men det går inte att värja sig om man inte helt vill gå in i sin egen bubbla – dessa stora svarta rubriker, som borde vara vikta åt speciellt viktiga händelser. Det är som ett låtsasliv, en kuliss, utan substans och sedan ett stort reportage i någon tidning om Camilla Läckbergs viktproblem.

När Röda Korset gör ett inlägg där de ber om hjälp till människorna i Sudan som svälter; de tillagar löv för att inte svälta ihjäl kommer det genast upp kommentarer om afghaner, pensionärer och chefer som roffar åt sig.

Jag har lyssnat en del på Youtube och Linda Bergling, pastor i Arken-kyrkan. Hon säger att hon mött många framgångsrika människor; rika, har bra jobb, från utsidan sett har de allt – men kan vara olyckliga, ångestfyllda och stressade. Hon berättar levande och berättar även när hon själv i sin ungdom och vänsterradikal stod utanför en kyrka och väntade på kompisar som aldrig dök upp och fick höra en röst inom sig att hon skulle gå in i kyrkan bredvid. Idag driver hon tillsammans med sin man Arken och en mängd utvecklingsprojekt och fadderprogram ute i världen för att hjälpa människor som är mindre lyckligt lottade. Men hon ger inte sig själv credd för det. Hon tackar Jesus. Det borde ge stora rubriker…

Arken

1 kommentar
Etiketter: ,

Vi kan alla bli mannen med hunden…

Av , , 1 kommentar 7

Jag postade det här inlägget den 15 oktober 2011 på min andra blogg: Brittas Betraktelser. Kanske betraktade jag ännu mera förut. I alla fall var mannen med hunden någon jag lade märke till:

”I flera år har jag sett honom på avstånd

Människor som passerar förbi. Går vägen bredvid. Man vet inte vem de är eller vad de tänker. I flera års tid har jag sett honom på avstånd när jag ilat till bussen på morgonen. Han promenerar och hans hund lufsar trofast några meter bakom. Jag tror det är en Golden Retreiver. Han rastar sin hund och går samma runda i kvarteret och på något sätt har det varit lite tryggt att se mannen med hunden dag ut och dag in. Jag småspringer ibland, klapperti, klapperti, klapp låter det när mina klackar når den hårda asfalten. Förra veckan hände något stort:-)

Som vanligt ilade jag och mötte mannen med hunden och han sneglade lite på mig och då vinkade jag åt honom. Vi träffas ju varenda dag och det kändes som om tre år kan vara en lämplig tid för att så att säga visa att man ser någon. Nästa dag hejade han och nu när vi träffas säger vi alltid hej. Han är en äldre man med keps, beige jacka som rastar sin hund på morgonen och jag är en jäktad människa på väg till bussen och dagens arbete. Vi korsar varandras vägar till den grad att numera har vi erkänt att vi också ser varandra. Vi säger hej och allting är precis som det ska vara…”

Ett tag efter jag skrivit inlägget ovan var mannen borta. Jag såg aldrig mera hans vänliga ansikte och ibland har jag undrat, vad hände, flyttade han, blev han sjuk, vart tog han vägen?

Vi kan alla vara mannen med hunden eller den som ser honom. Vi är smått älskade på avstånd fast vi inte vet om det. Det är en häftig känsla – så om du en dag känner att ingen älskar dig, spana bara efter en man med en hund och plötsligt är ingenting längre som förut…

1 kommentar
Etiketter:

Åh du, låt kärleken slå rot…

Av , , Bli först att kommentera 7

Jag älskar Ted Gärdestad, musiken och texterna (som hans bror Kenneth till största delen skrev).

”Åh du, låt kärleken slå rot
Och växa sig stark
Fast livet kan ta emot
För hur ska vår ensamhet ta mark
När ögonen tror
Att ingenting gror
För en gångs skull låt kärleken slå rot”

Det är så sorgligt när tonårens och ungdomens hjältar och förebilder inte längre finns kvar. Alla människor man älskat, nära och på avstånd – som sagt farväl. Aldrig mera. Och jag såg min syster, min pappa, min mor, min lärare, mina arbetskamrater, hej farfar, hej, hej. Här är jag och ni tog alla med en del av mitt hjärta.

”I den hårda tidens brus
Finns de skrik som ingen hör
Allt försvinner i ett sus
Som när vinden sakta dör”

All kärlek, alla känslor, allt som lämnas ofullständigt, blottat, sorgset – i saknad..

Det var vackert väder idag! Kändes som den första vårdagen och trots mina blygsamma 57 år kände jag en oerhörd lust att plocka fram stenkulorna och gå till skolgården och spela kula, hoppa hopprep och hage. Det är aldrig försent. Än finns tid för kärlek och lek.

Det är inte försent…

Bli först att kommentera
Etiketter:

Livet – en löjlig tävling?

Av , , 5 kommentarer 11

Ni vet, det började redan i småskolan – stava rätt, bästa på gympan, flest kompisar, snyggast, starkast, vackrast – suck…nej, jag vann aldrig några stora tävlingar – kanske kämpade jag aldrig. Jag stavade rätt. Hade bra betyg sådär som de flesta och ville verkligen göra bra ifrån mig. Nuförtiden ska det tävlas i allt, Det verkar vara nya lyckopillret, att helt enkelt vara bäst eller i rätt kategori – tillhöra det vinnande laget. So boring. Det är ju ändå bara en som kan stå där i toppen – men alla andra då? Ska vi bara skvalpa runt i rubrikerna om kändisarna som får kärleksbarn, har depressioner, klimakteriebesvär och känner sorg. Vanliga människor vinner och lider i tysthet – utan rubriker. Det kanske är en smula gammalmodigt att tänka så, för vi har ju faktiskt Facebook där varje människa kan göra ett avtryck i tiden. Som en slags snuttefilt i det stora bruset. Man är ju ändå någonting. Eller så kan man blogga eller bli en influencer.

Livet är inte alls ytligt, det gäller bara att ta tillfällena i flykten, annars kan man hamna på efterkälken. Tänk ett liv utan tatuerade ögonbryn, fillers och löshår – hur stod folk ut på 1800-talet egentligen när lyxen att vara vegan inte ens var uppfunnen för man svalt ihjäl om man inte fick en tugga av en köttbit ibland och ett glas mjölk, men nu kan en aktivist hota en jordbrukare på grund av att det synd om djuren eller att det är för stor miljöpåverkan att äta kött – men den dagen svälten står för dörren kanske många tänker om. Vi ska vara glada för att det finns människor i Sverige som fortfarande vill och kan driva ett jordbruk, som har kunskapen. Det är ungefär som innan man fick barn – helt enkelt bäst på barnuppfostran – så enkelt, det är bara att göra si eller så. I teorin är allt enkelt, men när allt ställs på sin spets, när allt kommer till kritan står vi där frågande och villrådiga och ingenting är längre självklart.

Jag tycker att vi ska hylla förlorarna, de som står där i klungan längst bak i kön, som inte tränger sig fram, som tänker på de som står framför och bakom och tror att tids nog är det min tur. Och om jag av någon anledning inte skulle hinna fram så är det helt i linje med hela mitt liv – jag har alltid varit i tid men jag kommer aldrig att ha gjort allt. Det är bara att lyssna på Phil Collins och ”Oh think twice, it’s another day for you and me in paradise, Oh think twice, ’cause it’s just another day for you, You and me in paradise, think about it”.

Allt har sin tid. Kanske min tid inte är just nu. Men en dag. I paradiset…

5 kommentarer
Etiketter: ,

Spoiler Alert – Skavlan ikväll…

Av , , Bli först att kommentera 3

Kvällens gäster i Skavlan var Sara Danius, Fredrik Lindström, den norska prinsessan Märtha Louise, en shaman samt den finske dirigenten Klaus Mäkelä.

Reflektion 1: Den norska prinsessan Märtha Louise ser inte glad ut fastän hon skrattar och ler. Med sig har hon med sig Shaman Durek och planerna är visst att göra någon slags turné i Norge och Danmark. Efter ett möte där de träffats för första gången genom en gemensam bekant berättar Shaman Durek vad hans klärvoajanta mamma sagt åt honom när han var liten: Bara så du vet det – en dag kommer du att träffa Norges prinsessa. Enligt mig lät samtalet ungefär som då Prins Charles som svar på reporterns fråga vid hans förlovning med prinsessan Diana om de var kära: Whatever love means.

Reflektion 2: Sara Danius. Hon fick inget avmålat porträtt på väggen i Svenska Akademien – som alla andra före henne – som varit ständige sekreterare. Anledningen – porträtten brukar ta ca 6 månader att färdigställa och hon blev ju typ avpolletterad vid ett styrelsemöte, hux flux. Så tavlan av Akademiens första ständiga sekreterare saknas.

Reflektion 3: Fredrik Lindström – vem är han egentligen under den där strikta akademikerhatten? Han är i alla fall flygrädd och som ateist kan han till och med tänka sig att be till Gud när han är rädd – vilket skapade stor munterhet i studion.

Reflektion 4: Dirigenten Klaus Mäkelä, endast 23 år, men så vuxen och mogen i sitt sätt. Kvällens behållning.

Om det inte hittills har framgått så är jag totalt emot shamaner, hokus-pokus, dåliga skämt och machokulturen – men älskar klassisk musik…

Bli först att kommentera
Etiketter:

Kungamordet…

Av , , 2 kommentarer 6

Hanne-Vibeke Holst. Jag har sett filmatiseringarna (återigen) av hennes trilogi Kronprinsessan, Kungamordet och Drottningoffret på SVT Play om politiskt rävspel, makt och problem som människor kan råka ut för. I Kungamordet får man en ganska djup skildring av kvinnomisshandel. Hur den minsta kommentar som faller snett kan orsaka en rak höger mitt i ansiktet. Mannen och kvinnan i äktenskapet spelas av Reine Brynolfsson och Marie Richardson. När han i en scen sitter på henne efter att han slagit henne blodig, tar stryptag och säger att han ska döda henne är det inte något som är helt taget ur luften – sådant förekommer ju IRL. I ett äktenskap eller en relation. Händelsen blir hennes wake up call. Att ta sig därifrån. Att fly medan det ännu är möjligt.

I en intervju med HVH i AB den 14 juni om Drottningoffret, citat:

”Hanne-Vibeke Holst ville skriva om maktens pris. Och det är ett pris som få kvinnor är villiga att betala.

– Kvinnor undviker makt. Vi definierar makt som maskulint. Kvinnor värjer sig och envisas med att relationer bygger på ömsesidighet. Men så fort två människor är inblandade i en relation uppstår ett maktspel. Jag brukar säga att kvinnors frihet ligger i plånboken i bakfickan. Den som inte har några pengar har ingen makt.”

Det är underbart med kvinnliga författare. Kanske är det då systerskapet träder fram, det gemensamma outtalade, det som är dolt längst där inne som annars är så svårt att sätta fingret på.

Eller när längdskidåkarbrudarna tar VM-guld i stafetten och Frida Karlsson, 19 år, tar brons i tremilen. Då är det ingen snack om att damerna inte är lika bra som herrarna – de är bättre. Underbara och fantastiska. Hoppas bara de får något riktigt bra att fylla plånboken i bakfickan med…

2 kommentarer
Etiketter: ,

När man får veta sanningen i TV-rutan…

Av , , 1 kommentar 5

Mitt Netflix-liv går vidare. Man halkar in på en serie och så är det kört. Det är som en godispåse, lika bra att aldrig köpa den eller slå på TVn överhuvudtaget (trots Språkrådets rekommendationer ”över huvud taget” skriver jag fortfarande ”överhuvudtaget” i ett enda ord:-).

I alla fall så var det en realityserie från Australien ”Back with the ex” – där man får följa en tjej, två killar och en medelålders man – som tar kontakt med sina gamla ex i förhoppningen att de ska börja om på nytt. Här sitter denne 57-årige frånskilde mannen sedan åtta år och berättar om tjejen han träffade i USA när han var 27 (hon var 20) och att han aldrig glömt henne. Han har tänkt på henne varenda dag sedan dess – även under sitt äktenskap. Han ringde till och med till hennes pappa strax innan han gifte sig för att fråga hur hon hade det. Pappan ville inte ge honom dotterns telefonnummer men lovade att leverera en hälsning.

Nu tänker jag att 57-åringens före detta hustru har bänkat sig framför TVn och surfar runt på Netflix och hittar: Back with the ex. Hon tänker lite sentimentalt på sitt eget äktenskap som inte riktigt fungerade och som slutade i skilsmässa och det hugger till lite i hjärtat. Och inte blir det bättre när hon får se sin exman Peter och får höra om alla fantastiska stunder han har upplevt – med Diane. Men var är väl en realityserie utan reality? Inte mycket att hänga i julgranen.

Det hade varit en underbar twist att även få höra Peters exfrus version av saken. Kanske hade även hon en ungdomlig kärlek i garderoben? Det är sånt man aldrig får veta. Kanske kommer det framöver en uppföljare ”Back with the ex-wife” – i terapisoffan. Jag tror att realityserier kan egentligen ha hur många varianter som helst – huvudsaken det finns TV-nördar som aldrig ger upp och bara måste se slutet.

Jag brukar även äta. Ikväll blev det ugnsrostad sötpotatis och palsternacka dippade i gräddfil, rödlök och rökt paprika – helt perfekt TV-mat…

 

1 kommentar
Etiketter: