”För kan någon, så här med facit i hand, nämna en enda privatisering eller avreglering som lett till att saker har fungerat väsentligt bättre?”

Av , , 2 kommentarer 4

Så skriver Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson i DN debatt-artikleln ”En haverikommission måste se över marknadsexperimenten” och jag är benägen att hålla med. Jag skulle nog hittills aldrig funderat på att rösta på vänsterpartiet (men vem vet), men gillar Jonas Sjöstedt för att han verkar var en person som faktiskt tycker om människor och i synnerhet de som inte har ett fett bankkonto. I alla fall detta med privatiseringar som alla blåa partier håller så varmt om hjärtat. Jo, det var ju alliansen som påbörjade experimenterandet med privatiseringen – som en slags happening när man äntligen fick makten igen.

Det känns som om Sverige har tappat riktningen en smula. Man får nya makthavare och vips ska man prova egna ogenomtänkta idéer – för det kan väl inte vara så att gräddan av det Sverige har inte vet vad dom gör? BTW pratade med en god vän idag om den här tiden vi lever i och att människor allt mindre hjälper andra människor, att vi tänker att ”någon annan” får väl fixa det.

Jag skrev en gång följande ”När våren kommer brukar jag kika upp i skyn, blunda och dra in luften i lungorna. Ibland tänker jag på kärleken; hur den kan få oss att göra oväntade saker eller få oss att uthärda livets svårigheter. Kärleken, den kraft som för alltid binder oss samman. Kärleken till jorden, till arbetet, till barnen och de människor som älskar oss och de som vi haft nära och själva älskat och nu är borta.”

Vi lider måhända av kärleksbrist. Ibland känns allt tomt och kallt. Ännu tommare känns det när politiker verkar tro om sina väljare – ja, vi som lever och bor i Sverige – att vara mindre vetande. En överlägsen attityd som kan vara svår att ha fördragsamhet med. Jag är faktiskt besviken över januariöverenskommelsen och alla punkterna i programmet och ivern att lägga ned Arbetsförmedlingen. Tänk om. Gör rätt.

Källa SVT nyheter: Publicerad 11 januari 2019

  • Värnskatten tas bort 1 januari 2020. För de som har en inkomst över 662 300 kronor tas en extra statlig inkomstskatt ut med ytterligare 5 procentenheter, vilket är den så kallade värnskatten.
  • Arbetsförmedlingen ska konkurrera med privata alternativ. Ett nytt system baserat på LOV ska utvecklas där fristående aktörer matchar och rustar arbetssökande för de lediga jobben.

Det finns ett parti som jag aldrig skulle rösta på och det är SD – jobbigt att läsa att de tar väljare, fast få går ut med att de gillar SD – det verkar faktiskt som om man skäms innerst inne över att man gillar ett parti som hela tiden utmärker sig på ett dåligt sätt och har rötterna i nazismen. Det är mig en gåta att folk röstar på SD – vad vill man uppnå? En vit essens, järnrör och kvinnoförtryck?

2 kommentarer

När jag ser den hårdspacklade barnskönhetsmissen vill jag tvätta hennes ansikte…

Av , , 2 kommentarer 5

Natten är ju lång ibland och passar bra till dokumentärer. Nu senaste blev det filmaren Lauren Greenfields dokumentär ”Besatta av rikedom” som jag kollade på (för andra gången). Lauren har följt några av världens rikaste människor i 25 år – som verkar vara helt besatta av konsumtion. I början av filmen får man se en hårdspacklad flicka, kanske i sjuårsåldern, som virvlar runt i piruetter i minimala kläder och när hon sedan sitter ned bredvid sin mamma och blir intervjuad har hon en rosa spetsklänning med nät i mitten över magen. Håret i krusiduller verkar vara lagt med hårrullar och i öronen sitter gnistrande clips – och alltihopa ser helt absurt ut med det tjocka lagret av rosa läppstift, ögonskugga och allt annat.

- Vad vill du själv få ut av skönhetstävlingarna, Eden? frågar (förmodligen) Lauren.
- Pengar. Pengar, pengar, pengar! Lika mycket som hela rummet, säger flickan och skruvar med huvudet och ser förnumstig ut.
- Vad vill du göra med pengarna?
- Använda dem. Och pussa dem. Och sedan log hon…

Jag gick till skomakaren förra veckan med två par skor och en väska som skulle få ny dragkedja. De kommer att kunna hänga med ett tag till. Så roligt jag har haft i just de skorna och väskan som jag fick en gång har varit både till Paris och Rom – tillsammans med mig.

Kanske har jag sett alltför många dokumentärer sista tiden eller så är det novembermörkret. På radion spelas redan julmusik och det enda jag vill höra är en ordlös melodi. Lugn och ro.

I alla fall borde det vara förbjudet att förstöra sina barn med att klä ut dem till sexobjekt och tuta i dom att pengar är allt…

2 kommentarer
Etiketter:

Ooh baby baby, it’s a wild world…

Av , , Bli först att kommentera 6

Kommer ni ihåg Cat Stevens? Jag gjorde det i morse när jag vaknade och helt plötsligt – utan förvarning – tänkte på Lady D’Arbanville och sedan vidare till ”Wild world”, låtarna jag nötte ut på rullbandspelaren under 70-talet, på väg ut i livet. ”But if you want to leave, take good care, Hope you make a lot of nice friends out there, But just remember there’s a lot of bad and beware. Beware.” Den blåa, blanka silkepolon såg bra ut i spegeln.

”Ooh baby baby, it’s a wild world. And it’s hard to get by just upon a smile.”

Jag önskar jag lyssnat lite noggrannare på texten. Det får bli veckans upptempolåt i den lugna kategorin:-) en text och en tid att bära med sig, som en rysk Babushka-docka. Längst där inne under alla skal finns tjejen med silkepolon kvar – hon som ständigt funderar över livet, iakttar och har glasklara minnen som ständigt poppar upp…

”Ooh baby baby, it’s a wild world - And I’ll always remember you like a child, girl”.

Bli först att kommentera
Etiketter:

”Jag tycker du är en trea”

Av , , Bli först att kommentera 6

De sitter i bilen på väg till sommarhuset, mammas kille, killens dotter, mamma och han själv, en trulig tonåring på väg ut i livet. Ja, men allvarligt, säger mammas kille: Vilken siffra tycker du att du är? Säg en siffra mellan 1-10. Mamman och killens dotter sover. Jag vet inte, säger pojken. Men säg en siffra! Ok då, jag tycker att jag är en sexa. Vadå en sexa? Allvarligt? Jag tycker att du är en trea, typ så tråkig som du är, har inga kompisar, sitter bara inne och spelar TV-spel. En typisk trea. Men, det kan man ju ändra på, eller hur?

Filmen jag råkade halka in på var ”The way, way back”.

Hittade sedan en titel som verkade intressant ”Tell me who I am”, en dokumentär med en kort beskrivning: ”I denna dokumentär möter vi Alex som har tappat minnet och måste förlita sig på sin tvilling Marcus version av det förflutna. Men Marcus döljer en mörk familjehemlighet”.

Det slutade med att jag grät. Över all skit som barn råkar ut för. Det var verkligen en mörk familjehemlighet. Om ni själva tänkt se filmen kan ni sluta här – annars fortsätta läsa.

När tvillingarna är 18 år råkar Alex ut för en trafikolycka och tappar minnet. När han vaknar upp är Marcus den enda person han kommer ihåg, de är enäggstvillingar och kanske därför. Han känner inte igen sin mamma eller pappa eller huset det bor i – ett stort nästa slottsliknade lantställe på landet i England. Välbärgade. Lite adliga. Pappan har vredesutbrott och mamma är något utagerande. Det hålls fester. När de är i tjugoårsåldern får tvillingarna flytta ut i ett skjul ute på gården och de får aldrig egna nycklar till det stora huset. Marcus ger Alex fina barndomsminnen, semestrar till Frankrike, kärleksfulla föräldrar – men det inte Alex vet är att Marcus för att skona honom ger fiktiva minnen och inte alls vad som senare uppdagas när modern dör och de städar i huset (på vinden hittar de massor med inslagna paket som pojkarna fått på födelsedagar och julaftnar av bekanta, men som de aldrig sett eller fått öppna – de fick aldrig några julklappar på jularna) och Alex hittar ett foto på pojkarna när de är små, nakna och avklippt så att man inte ser deras huvuden. Nu har pojkarna blivit män, drygt 30 år och det enda Marcus kan nu är att erkänna hur deras liv har varit, men inga detaljer. Det tar drygt 20 år till innan han orkar berätta hur deras barndom varit, inte ens nu öga mot öga, utan ensam framför en filmkamera. Mamman var pedofil och utnyttjade dem tills de var fjorton år gamla. Hon tog även med dem till bekanta och lämnade kvar dem där över natten. Förstår du inte varför jag ljög för dig, säger Marcus. Jag gjorde det även för min egen skull. Jag orkade inte bära på alla minnen. Jag gjorde det även för min skull…

The way, way back.

Tell me who I am.

Två olika filmer, men någonstans möts de. Det borde aldrig få vara så…

Bli först att kommentera
Etiketter:

Grattis alla pappor!

Av , , Bli först att kommentera 5

Det är ju Fars dag idag! Tänker lite på texten i ”MIn far”.

”Jag saknar hans humor, som var hans sigill. Den som la grunden för att jag finns till.” Det kunde också ha varit en text om min far. En god far är det bästa som finns. Allt förs ju vidare. Allt det goda om och om igen. Så grattis alla pappor därute! Det är er dag idag.

Min far…

IMAG0480

Bli först att kommentera

Love Actually?

Av , , Bli först att kommentera 5

Kan inte sticka under stol med (vars nu det uttrycket kommer ifrån?) att filmen ”Love Actually” tillhör en av mina favoritfilmer all times:-) Även om jag tillbringar en hel del tid med deckare, diverse kriminalfilmer och gärna en hel serie som man kan avnjuta en lugn söndag – så ligger Love Actually bra till (Jag vet, men En duva satt på en gren, Sånger från andra våningen, Tystnaden och diverse andra hyllade filmer – lämnar mig smått oberörd. Tystnaden kan jag ju själv stå för – singel som jag är.)

Love Actually. Ni vet scenen där det unga, nygifta paret med Keira Knightley i huvudrollen och när hon besöker makens bästa kompis – i förvissning om att han som jämt är så tvär inte gillar henne vidare värst mycket – ändå ber om att få se hans bröllopsfilmning – och allt som visas är sekvenser på henne och det går upp ett Liljeholmens – det får mig att tänka på att man aldrig kan veta vad om rör sig i en annan människas inre. Någonsin. Det gör mig både smått deprimerad och glad. Det innebär ju också att negativa vibbar kan egentligen vara positiva, men också att det verkar vara svårt att visa äkta känslor i rädslan att bli utelämnad.

Och i alla mina funderingar tror jag alltid att andra människor känner samma saker som jag gör – men jag kan inte annat! Kärlek och fred – är ändå inte det vad alla vill ha…innerst inne…

Bli först att kommentera
Etiketter:

Jag måste skriva det här inlägget…

Av , , Bli först att kommentera 5

”Jag vill ge Sverige ett nytt namn: Du skall inte heta världens mest sekulariserade land, du ska kallas det upprättade landet.”

Det är Birger Skoglund som talar om detta (i detta fall är källan en artikel/intervju i Världen idag efter en profetia han fått av Gud.

Det är obekvämt att tala om Gud och Jesus i Sverige idag. Säger man att man tror på Jesus blir man lätt betraktad som lite imbecill och svag. Jag skriver bara utifrån mig själv – uppriktigt (och det är knappt ingen som vet om det här) – uppriktigt så tror jag inte att jag suttit här idag om jag inte haft mina böner. Det är personligt att skriva om vad man tror på, men egentligen varför ska det vara svårare att skriva om tro än att vara dokusåpakändis?

Jag har inte begått något brott precis, utan mera lyssnat och tagit in. Jag har alltid varit en sökare. Tänkt att det här livet kan inte vara allt. Och eftersom jag är uppväxt med Bibeln i bilder fick jag mitt livs största idol – Jesus. Vilken kille! Orädd, feminist, solidarisk, ledare, empatisk, kärleksfull – det finns absolut ingen på den här jorden som är som han var och än idag – så lever han. Jag har läst otaliga historier om människor som fått ett möte med Jesus (och den Helige Ande) och efteråt blivit helt förändrade. Det tycker jag är det största av det här, att människor får hopp och ett nytt liv. Jag tror vi även måste erkänna att det finns en mörk makt som har inflytande på oss.

I artikeln kan man läsa om Birger Skoglunds profetia och i slutet när han får frågan, citat: ”Hur lång tid tror du att vi har på oss?

– Jag vet inte, men jag tror att vi har bråttom. Gud låter inte synden fortgå hur länge som helst. Vi tror att han ser mellan fingrarna, men det gör han inte.

Birger Skoglund har tidigare delat varnande tilltal till Sverige, men han upplever att den här profetian är annorlunda.

– Det känns som om nådatiden är kortare. Det känns som om Gud säger: Det är nog nu.” Slut citat.

Många talar om en väckelse som ska gå över Sverige, eldar som ska tändas.

Jag satt i kyrkbänken. När jag söker på nätet kan det ha varit ”16-22 sept Luleå 1985″ när Roger Larsson hade ett möte. Om Roger kan du läsa här.

Citat ”I Roger Larsson förenas både den profetiska och evangelistiska tjänsten. Här möter vi profetens skarpa blick för individens, kyrkans och nationens tillstånd, samtidigt som vi möter evangelistens lidelse att göra Jesus Kristus känd för vår tids människor. Roger Larsson är född 1935. Han kommer ursprungligen från Bygdeå i Västerbotten och har sina rötter i Frälsningsarméns evangeliska väckelsemiljö, men han är inte på något sätt främmande för andra kristna traditioner. Hans passion är att över allt verka för en sund andlig enhet. Han vill se en kyrka som omvänder sig till sin ursprungliga kallelse och som blir en andlig kraft i det samhälle som håller på att falla sönder.Redan 1955 började han sin bana som evangelist i pingstförsamlingen i Ljungskile efter examen vid Bibelskolan vid Smyrnaförsamlingen i Göteborg. Men han har blivit mest igenkänd iklädd vapenrocken som en frimodig förkunnare inom Frälsningsarmén, där han blev resande fältsergeant 1983 efter att ha arbetat bland annat som kårledare och ungdomssekreterare.

År 1983 fick Roger Larsson en ny kallelse när han sökte Gud under bön på berget Kittelfjäll. Efter det har hans möten kännetecknats av en starkare gudsnärvaro med såväl kraftfulla manifestationer som andaktsfull stillhet. Många har kunnat vittna om övernaturliga ingripanden, under och tecken liksom personliga hälsningar och tilltal från den helige Ande.

Kallelsen till Roger Larsson kom från Herren med följande ord: “Jag har fört dig hit till helig plats. Du ska få en förnyad tjänst för Mig. Du ska gå härifrån bärande detta, du ska lägga dina händer på de sjuka och de ska resa sig upp från sina rullstolar och börja gå. Människor i tusental ska stå där och häpna, i förundran för att komma med förväntan och längtan efter att möta Mig, du ska gå in med helande ord där trasiga relationer råder bland folk. Jag ska lägga profetisk kreativitet i din tjänst. Jag ska ge dig profetisk nådegåva, så att du med precision ska kunna tala in i människors situation. Du ska vara den som befriar dem med Mina ord. Du ska vara ödmjuk och böjd under Mig. Du ska söka min ledning i allt du gör. Varje dag ska du rena dig i Min närhet, Mitt blod, och då ska Jag vara med dig. Frukta inte du ska få se stora, märkliga ting.” Slut citat.

Ni förstår jag hade inte den ringaste aning om vem Roger Larsson var, utan det var min syster och hennes väninna som ville att jag skulle följa upp till Luleå på det här mötet. Jag var drygt 20 år och som sagt en sökare. Jag har fragmentariska minnen av det här mötet, men jag minns glasklart än idag Roger Larssons röst och plötsligt står jag i mittgången och han står framför mig och jag svimmar och faller baklänges. Jag hade aldrig förut svimmat och aldrig efter den gången heller. När jag vaknar upp har jag alla mötesdeltagare ovanför mitt ansikte samt Roger Larssons. Eftersom jag är en rätt så introvert person var det lite av en chock. Jag har inte hämtat mig än. Men det är inte poängen. Det var en kontakt och jag vet att Gud finns. Det var inte Roger Larsson som puttade omkull mig, det var ingen masspåverkan, det var någonting helt annat…

Som det står i Psaltaren 139:

Du såg mig in­nan jag föddes,
i din bok var de re­dan skriv­na,
de da­gar som ha­de for­mats
in­nan någon av dem ha­de grytt.
Di­na tan­kar, o Gud, är för höga för mig,
väldig är de­ras mång­fald.
Vill jag räkna dem är de fle­ra än sand­kor­nen,
når jag till slu­tet är jag ännu hos dig.

Jag har inga svar, men så många frågor…

Bli först att kommentera
Etiketter:

Säg hej…

Av , , 2 kommentarer 4
säg hej...

Hej, hej…

hej, hej, träd

hej, hej, sol

hej, hej, moln

hej, hej, snö

hej, hej, ljus!

hej, hej, härliga du...

hej!

Britta Johansson/2012-12-28
2 kommentarer
Etiketter:

Sverige – snart en gangsterhåla?

Av , , 2 kommentarer 10

Hur allvarligt är läget egentligen när det gäller skjutningarna och sprängningarna i Sverige? Människor dör…

Den bilden är ganska långt ifrån den bild av Sverige som jag växte upp med – ett land som visade solidaritet och hade något genuint i folksjälen – fullt av vänliga gummor och gubbar och det värsta man kunde tänka sig var väl om någon inte vädrade mattorna ute varje vecka eller något annat trivialt – men skjutningar och sprängningar fanns i en annan värld. Inte på midsommarängen i alla fall.

Nu är det vardagsnyheter och diverse artiklar som ska försöka förstå och liknar Sverige med ett tidigare Nordirland och med länder som har inbördeskrig. Om jag bodde i Malmö skulle jag vara lätt nervös.

Hur är det egentligen? I Kristoffer Örstadius artikel Fakta i frågan: Blir det vanligare med skjutningar? i DN publicerad 2019-10-02 (som är låst och jag därför enbart fritt citerar slutsatsen av) slås fast att ja, ”det dödliga skjutvapenvåldet har ökat i Sverige sedan 2006. Även antalet personer som skadas i skjutningar har ökat och är uppe i historiskt höga nivåer. Samtidigt har det dödliga knivvåldet minskat. Dödligt våld inom familjen eller vid spontanbråk efter dispyter har minskat. Ökningen av det dödliga våldet är kopplat till konflikter i den kriminella miljön.” (ytterligare fritt citerat: Dessutom är män överrepresenterade. 95 % av de misstänkta är män och Sverige har fler dödsskjutningar är maffians hemland Italien.)

Ganska läskigt, eller hur? Och i vår kära stad Umeå verkar det också pågå ett och annat.

Det här råa sättet, avrättningar, hämnd, våld föder våld. Det finns inga vinnare i gangsterkrig. Det finns inget gott i mörker. Polisen och co vet säkert vilka de här personerna är – varför inte sätta på hela bunten elektroniska fotbojor med GPS – och händer det något på en plats där de har varit samtidigt är det bara att plocka in dem. Någonting måste man ju göra! Ska man sitta och vänta tills nästa skjutning och sedan finns det ingen som vågar vittna och personen går fri igen?

2 kommentarer
Etiketter:

Jag – en obotlig romantiker?

Av , , Bli först att kommentera 10

Alla låttexter med kärlek är som balsam för själen. Det kan vara den mest banala text eller djup fundering som liksom biter sig fast. I somras kunde jag inte sluta lyssna på ”Shallow” med Lady Gaga och Bradley Cooper – och det slår aldrig fel – jag har väldigt lätt för att gråta:-) ” I’m off the deep end, watch as I dive in. I’ll never meet the ground…” under tiden jag såg ut över havets vågor in mot land.

Sedan är det alla låtar från 80- och 90-talet som spelas på radion – texter som blandas med minnen och man går så lätt tillbaka i tiden och känner som man gjorde då det begav sig. Musik och ord är en härlig kombo. ”Wherever you go - Whatever you do - I will be right here waiting for you”. Vill man bli på bra humör ska man absolut spela något av Magnus Uggla på hög volym och hoppa upp och ned på köksgolvet till:

”Ska vi gå ut och möta livet du och jag
Den lilla tid som vi är här
Gå ut och se om det har hänt nåt nytt idag
Nu när alla blickar bakåt
Ägna er åt gårdagen ni men jag är inte road utav nostalgi
Så vi går ut och möter livet du och jag nu här idag!”

Liksom för att komma på rätt spår igen. Och när melankolin sänker sig och man bara vill ta filten och en kopp kaffe och kura i soffan under höstkvällarna lyssna till She:

”She, who always seems so happy in a crowd
Whose eyes can be so private and so proud
No one’s allowed to see them when they cry
She may be the love that cannot hope to last
May come to me from shadows in the past
That I remember ’till the day I die.”

Ja, historierna är oändliga. Allt ryms i några textrader. Allt passar in på alla, så mänskligt, nära och allmängiltigt. Människors djupt liggande behov av kärlek, omtanke och värme.

Make love – not war. Hur svårt kan det vara?

Bli först att kommentera
Etiketter: