Håll drömmen levande…

Av , , Bli först att kommentera 0

"En dag". Boken – filmen. Emma och Dexter. En historia. Två liv. Jag förstår varför boken blev en bestseller. Jag kunde inte riktigt släppa den. Höll krampaktigt den tjocka pocketboken framför mina brytningsfelströtta ögon i den halvdunkla bussen under ett par veckors tid. Jag ogillar pocketböcker – det är faktiskt inte riktiga böcker; dålig kvalitet på papperet och storleken på Times New Roman borde vara förbjuden att trycka mindre än 9 punkter.

Ni vet, en dag, de orden innehåller så mycket mer än två små ord. "En dag" är början på något nytt, en dag är en dag, en dag är just den dagen eller den allra första dagen.

En dag är att komma över vågens kam eller att gå det extra steget eller att äntligen förstå. De tankarna fick "En dag" mig att tänka – helt själv. Jag vet att en dag kommer jag att hålla den där boken i min hand; nej, jag menar inte boken "En dag", utan den boken som jag tänker skriva. Den har bara inte kommit ut från mina fingrar ännu. Den är som en avocado som ligger på köksbänken för att bli lite mjukare, lite mera mogen, lite godare – tillsammans med en stänk av citron och peppar och salt – vem vet? En dag… 

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , , ,

Original och kopior…

Av , , Bli först att kommentera 0

"Vi föds som original och dör som kopior" brukade min mamma säga. Det ligger en viss sanning i de orden, sedan är det olika hur lika vi vill och kan bli och hur väl man kämpar för att hålla kvar vid någon sorts originalitet. Jag brukar ju följa ett matlagningsprogram på TV och innan det startar sänds programmet "Say Yes To The Dress"; som går ut på att en väldigt rik flicka (med likadan näsa som övriga) ska gifta sig och går till brudshoppen med sina vänner (ja, hon har alltid många vänner) och sin mamma, moster och blivande man (det här var bara ett axplock) – sedan provar hon tre brudklänningar (någon av dessa för bara 3000 dollar) och sedan ska vännerna säga vilken brudklänning som är finast. Ska den vara sexig, konventionell eller bling-bling? Till hjälp i affären finns en man som är påfallande lik en kopia. Det bästa av allt är ändå rösten på slutet av programmet som säger något i stil med "ja, vännerna kan tycka till, men bruden har ändå det avgörande beslutet". Alla applåderar när bruden säger "Yes", to the dress.

Tror ni att man över huvud taget finns om man inte gör saker i TV? Man kanske inte ens är en riktig människa, vem vet. Människor underkastar sig det smått obehagliga i att leka fåniga lekar eller att sälja en bit av sitt privatliv – för det finns något att tjäna på det - för alla. Man stänger in en hög med ungdomar i ett hus, ger dem sprit och allt går ut live. Man producerar ett frågeprogram "The weakest link" och programledaren Anne Robinson är så oförskämd mot de tävlande, att man studsar till i soffan. Man ordnar svenska MasterChef och domarna spelar överlägsna, eftersom man tror att det är Gordon Ramsey som är kung.

Det blir mer och skruvat. Reagerar vi ens snart, utan rycker bara på axlarna och säger "det är bara TV". Med tiden kommer vi att tro att de riktiga människorna är på TV – de förnedrar, pratar skit, är plastikopererade, botoxfyllda och verkar allmänt korkade – men vill vi verkligen bli kopior av dem…

  

The love of my life…

Av , , Bli först att kommentera 40

"You are the sunrise". Viss reklam kan fastna – tack vare musiken. Nu senast ett dansande äldre par som svänger runt och inom några ögonblick förvandlas till unga igen, till tonerna av "Gold dust" med Jonathan Jeremiah. "You are the gold dust"…

Det tar ett par sekunder innan videosnutten på Youtube startar och jag funderar stilla inom mig själv hur många som kommer att låta musiken börja innan man otåligt stänger av. För här är musik som inte framförs i någon "Gangnam style"- det händer inte något hela tiden. Det är befriande. Vissa berättelser måste berättas långsamt. Det finns fortfarande tid till att lyssna, tänka och känna bortom allt som hysteriskt väller över oss…

you are the rolling wave
you are the perfect day
you are the sunrise
the love of my life

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

TV en lördagsmorgon…

Av , , Bli först att kommentera 4

Visste ni att en kamel kan väga upp till ett ton? Det är sådant man kan lära sig på TV en lördagsmorgon när man ser en kamelbrottningstävling som går av stapeln i Izmir i Turkiet. Här har tusentals människor samlats för att umgås och äta kamelkorv. Kamelbrottning är en kvarleva av det gamla Turkiet. 

Nu till ett lyxhotell och ny talar vi big lyx. Ett superhotell som kanske är det största vid Medelhavet. En rysk affärsman i textiliebranschen har byggt det och hit kommer mest ryska gäster. Tio hotelltjänarinnor välkomnar en när man träder in genom porten och det bjuds på våtservetter av de rödklädda, vackra damerna. Det finns till och med ett rum med snö man kan rulla sig efter bastun. En lite bisarr fantasivärld.

Vidare till Istanbul. Europa och Asien – här möts de. Det finns fler jobb på den europeiska sidan. Trafiken är hemsk. Man bygger en tunnel som jag nu ska få se, med hjälp av ett filmteam i gula reflexvästar och hjälmar (duktigt!) Bygget skulle vara klart på sju år, men nu har det redan gått sju år och man har inte kommit så långt och man har förlorat 300 miljoner dollar – redan. 35 000 artefakter har grävts fram, bland annat urnor från den bysantinska tiden. Fynden visar att staden kan vara äldre än 6000 år.

Plötsligt Venedig och en tur i en gondol. 400 gondoljärer finns det, enstaka av dem är kvinnor. Alexandra gör ett bra jobb. Vid snäva svängar kan det vara tufft som nybörjare att styra gondolen. Kanaler är affärer i Venedig och det är trångt om gondolplatser, men på något sätt kommer man alltid fram. De manliga gondoljärerna ignorerar Alexandra. Hon gör intrång på en manlig domän, men Alexandra trivs ändå på jobbet.

Jag älskar TV…

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Man kan aldrig vara riktigt säker…

Av , , Bli först att kommentera 7

Ta exv gubbandet med "En riktigt j-a schlager" – att de gick vidare till finalen i Melodifestivalen behöver inte ha någonting att göra med att de var en av de bästa; tänk "Let´s Dance", så kanske det ringer en liten klocka. Fredag efter fredag såg vi dem stanna kvar i programmet, de lite äldre herrarna som inte var de bästa dansörerna, men likväl i klassen "go, charmig gubbe som sett sina bästa år" fick många röster och gick vidare till nästa program.

När det gäller senaste Mellot, så är min teori den att folk röstade på Tommy Körberg. Han är stor och har en stark röst, helt enkelt tar han plats på arenan, kliver ut och spänner ögonen i publiken i TV-sofforna som för att säga "här är vinnaren". De övriga tre såg ut som småpojkar som väntade på vad klassens ledare skulle hitta på för något. Det kändes som en kul grej som man kommit på efter sill och nubbe.

Det här leder mina tankar till en annan kvartett: Alliansen. Här finns visserligen idésprutan Annie, men resten av skaran verkar ganska trötta och lessa på att vara med i det här bandet som bildades en gång. Kanske funderar någon av dem på om de kommer att bli framröstade någon fler gång. Har de chansen kvar att gå till final? Jag tippar på att Alliansen har gjort sitt. Sverige har blivit lite kallare. Man hör inte längre talas om den här solidariteten människor emellan. Money, money, money…

Jag brukar promenera här i Umeå ibland. Jag vet att jag får min belöning när jag på hemvägen går igenom den nya järnvägstunneln. Jag älskar den tunneln, med fågelkvitter och Sara Lidman-citat och en klocka på vägen som säger "tick-tack-tick-tack". Jag skulle vilja säga ett stort tack till den eller de som kom med den idén till utformning. Helt suveränt. Människor stannar upp, läser på väggarna och ler lite grann. Världen känns plätsligt lite varmare. I en värld där man aldrig kan vara riktigt säker…