Hannah och förmågan att tänka…

Av , , Bli först att kommentera 1

Jag såg filmen om Hannah Arendt. Den lämnade mig med en slags melankoli – över människans lägre sidor. Hannah, den tysk-judiska filosofen, professorn, boende i New York åker till Jerusalem som journalist och med uppdraget att skriva ett antal artiklar till The NewYorker, från rättegången mot Adolf Eichmann. Hon blir förvånad för hon finner Eichmann inte som ett monster utan som en ingenting – en ordinär människa, ett tomt skal som har kopplat bort sina tankar – och bara lydde order. Han skötte bara sin del i logistiken. 

Det går en serie på TV från BBC som heter Adolf Hitler – ondskans förförelse. Det fanns en oerhört djävulsk plan bakom iscensättandet av tanken om att det vita ariska folket var höjt över alla andra och att Tyskland åter skulle bli en stormakt. De hurrande skarorna – de vanliga människorna – hade kopplat bort sina egna tankar.

Människor har både lägre och högre sidor, men tänk att leva i en stat som säger att det är ok – det är ok att hata, det är ok att krossa, det är ok att utnyttja, det är ok att döda - en stat som eldar på de lägre sidorna. Jag måste säga att jag har svårt att bara skriva Hitlers namn. Det vänder sig i magen av avsky.

Det är viktigt att aldrig glömma.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Undra på att stordåd görs…

Av , , Bli först att kommentera 0

Vit eller svart rök. När den vita röken kommer så vet man – en ny påve har blivit vald. Såg just en glimt på TV var sammanträdet håller rum där man bestämmer om påvevalet. Jag har varit turist i Sixtinska kapellet. Det måste vara en bra miljö att fatta beslut i – även Michelangelos ande svävar i rummet. Det vackra har alltid en plats i våra hjärtan; det som berör något obestämbart – det är svårt att sätta fingret på vad det är. Det kan få en att börja gråta eller känna sig en smula andäktig.

Det måste vara en bra miljö att fatta ett beslut i. Kanske är det vad världen behöver – miljöer som får människor att bli lite bättre och uppmana till stordåd. Klä sig i purpur och siden. Vara nära konsten och livet. Se upp mot himlen och veta att man är nära, nära. Evigheten. På Påvens balkong.

Om att skriva…

Av , , Bli först att kommentera 8

Hej, hej värld. Nu kan ni börja läsa…

Det är här ett inlägg jag skrev på min andra blogg, om lusten att skriva och vilka reaktionerna kan bli…

En ledig dag och vad gör jag…

Sitter och kopierar alla mina gamla inlägg från AB-bloggen i ett Word-dokument. Solen skiner, det är varmt och jag kunde väl hitta på något annat. Men, nu då jag har kommit ändå fram till februari 2009 och har gått igenom ett antal nyårsaftnar, resultat i Eurovision song contest och semesterbilder, så tror jag i alla fall att man utvecklar sitt skrivande ju mer man skriver, eller blir man låst i sitt sätt att skriva? Formen, texten, flödet – är det bara same, same, but different. Kan jag gå utanför ramarna, utveckla mitt skrivande, tänka annorlunda?

En gång skrev jag om Dr Phil och en av hans kommentarer: ”Du måste inse att det finns lika många åsikter som rövar”. Då kanske jag tyckte att jag gick utanför mina ramar. Inga kommentarer. Eller när jag i januari 2009 skriver ” Annars är just förändring det enda vi med all säkerhet vet kommer att inträffa. Ofta märker man inte av den förrän den är gjord. Förändring är en process, vi går vidare. Utvecklas, blir äldre och klokare. Plötsligt inser man att man börjat vakna klockan fem på lördagsmorgnarna. Man brygger sitt kaffe och läser morgontidningen i godan ro och har inte planerat ett endaste dugg…” då blir jag mörkrädd, för vad har hänt sedan dess?

Alla dessa funderingar jag bär på och inte riktigt kan kanalisera: ”Vi har väl alla varit där, i lyckorus eller i sorg och förtvivlan; med lite inlevelseförmåga förstår man ändå – hur det känns. Att fråga hur det känns är ibland ett intrång i en människan liv. När sorgliga saker inträffat. När gråt och desperation ligger på lur. Ja, hur känns det?”

Eller när jag försökte slå ett slag för Jokkmokk, med text från deras kommuns hemsida; ja, fråga mig inte hur jag kom på det: ”Alla borde någon gång i livet få förmånen att bo i Jokkmokk. Närheten mellan människor präglar vardagen och brottsligheten är låg. Det där med långa avstånd mätt i mil är ingen stor sak, om man vill är man i Stockholm på mindre än tre timmar. Kommunicerar med resten av världen gör man med optiskt bredband även från många av de mindre byarna. Att veckopendla tvärs över landet är heller ingen omöjlighet. Det ligger sanning i påståendet att världens centrum är precis där man befinner sig.” Nej, ingen tog till sig Jokkmokks storhet.

Jag är inte större än så här. Bara same, same, but different…
 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Bo Kasper gjorde det…

Av , , Bli först att kommentera 0

"Säg ett ord som blir bevingat". Vi kommer alltid att leva – vi kommer aldrig att dö.

Kanske räcker det så? 

Bli först att kommentera
Etiketter:

No country for old women…

Av , , Bli först att kommentera 0

Om  du gillade den här musiken – så är vi två. Det började egentligen med min syster, kassettbandspelare, fåtöljer i grön plysch, jeans och stickade västar i folklore; ja, jag talar om 70-talet. Det var väl på den tiden man verkligen kände att man levde. Inte vill jag låta pessimistisk och bakåtsträvande, utan det är bara en tillfällig nostalgitripp jag ägnar mig åt.

Tiderna har verkligen förändrats; hårpermanent är inte längre vad varje flicka önskar sig mest av allt, Thomas Ledin har blivit lite manligare, logdanser lockar inte, man är tröttast på fredagskvällen och piggast på måndag morgon.

Det gäller att följa med sin tid och inte bli en Häxan surtant – det är därför jag lyssnar på Supertramp – för att komma ihåg den som var jag – då. Vi bär dem inom oss, alla våra åldrar; en del år gav oss sår – en del år gjorde oss hela. Och hela tiden spelade någon magisk musik i bakgrunden…

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,