När man kikade ut genom det frostiga köksfönstret kunde man se en figur komma gående långt bort på landsvägen. En lykta svängde fram och tillbaka och när figuren närmade sig gården och vek in på uppfartsvägen kröp jag upp i pappas knä. En hård knackning på fönstret och mina ögon var stora som tefat. Allt blev sedan tyst tills ytterdörren gick upp och en bankning på den tjocka trädörren in till köket. Jag stirrade mot dörren och vågade knappt andas. Dörren öppnades och så stod han då där; Tomten i min brors vinterkängor – men det tänkte jag alls inte på, jag stirrade bara på tomtens skägg och luva.

– God jul i stugan! ropade Tomten högt.

– God jul, ropade alla i köket i kör.

– Jaha, jag undrar om det finns några snälla barn i det här huset?

– Ja, viskade jag tyst.

– Här får Tomten sitta, sa min mamma.

– Det var snällt, sa Tomten. Jag har gått långt ikväll och jag är lite trött. Nå, låt se nu här är det en klapp: God Jul Britta önskar Ingrid. Finns det någon Britta här?

Jag gick sakta fram till Tomten som räckte fram klappen till mig och jag tog den och gav Tomten en kram som tack. Och så fortsatte det tills alla klapparna var utdelade och Tomten reste sig upp och sa att nu måste han fortsätta till nästa hus. Och han tog sin lykta och vände sig om till oss igen och sa, GOD JUL.

– GOD JUL, ropade alla och sedan var han borta.

Magin fortsatte när paketen öppnades och spänning släppte så småningom. Och alla var glada och på sin höjd lite glöggfryntliga. Julaftonen var både rolig och lite sorglig, för nu var det ju ett helt år innan Tomten skulle komma tillbaka igen. Och mig veterligen bor han fortfarande kvar ute i skogen, vid en landsväg i en liten by, in the middle of nowhere, och så kommer det ALLTID att förbli…