American History X…

Av , , Bli först att kommentera 13

Filmen borde vara obligatorisk att visa för skolbarn som går i högstadiet. Förmodligen skulle den avskräcka någon eller några att falla in på en rasistisk och kriminell bana. Edward Norton suverän i huvudrollen, spelar en ung man som sugs in i en nynazistisk rörelse. Han hamnar slutligen i fängelse där han omprövar sitt liv och sina åsikter och försöker efter att han blivit utsläppt att rädda sin yngre bror från att begå samma fel som han själv gjort. Norton säger någonstans i filmen (fritt citerat): ingenting av det jag har gjort har gett mig ett bättre liv, utan tvärtom. Det är en stark film.

Det finns alltid en typ av människor som förstör och sedan en annan typ av människor som försöker rädda upp situationen, stötta, ta hand om. Badda såren och vara till tröst.

En film att lägga på minnet…

Så drog jag då till Rom…

Av , , Bli först att kommentera 40

En medelålders kvinna. Nyss ”singel”, men drömmar om att kunna tala italienska. Jag har varit på en del semesterresor under årens lopp, mer eller mindre flygrädd varje gång. Drömmen om italien började med att min dotter ville att vi två skulle göra något roligt tillsammans och vi anmälde oss till en nybörjarkurs i italienska på Folkuniversitetet. Efter den kursen fortsatte jag några år själv med ett antal kurser, men det är ju så att man måste träna, träna och åter träna och man glömmer så fort, så jag närde en liten dröm om att åka till Rom och gå en kurs i italienska. Nu skulle jag då bli ensam och min semester var ett tomt blad. Jag gjorde slag i saken och bokade en intensivkurs i två veckor i Rom och ett hotellrum som inte låg alltför långt ifrån Stazione Termini dit jag skulle komma med tåg från Leonardo da Vinci-flygplatsen.

Jag har inget lokalsinne heller, men jag tog tjuren vid hornen och bestämde mig för (trots allt hade jag varit till Rom förut en gång) att jag skulle genomföra resan. Nyinflyttad i min lägenhet hade jag kvällen innan avresan bestämt mig för att strunta i att åka. Kursen var betald, resan var betald, hotellet var betalt, men min rädsla över att gå vilse redan på Umeå flygplats blev för stor. Jag drog fram min röda, fina resväska och packade några småprylar i alla fall. När jag vaknade i ottan nästa morgon bryggde jag kaffe och gick ned till älven och satte mig på en parkbänk. Det var en strålande vacker morgon och solen var på väg att gå upp över mig och Umeå. Nu gör jag det här tänkte jag och sedan sprang jag hem, rafsade ihop lite mera kläder och slängde ned i väskan, sprang till min dotters lägenhet med en nyckel, sprang tillbaka, ringde efter en taxi och kom till Umeå flygplats i god tid. Nu återstod det bara en flygning till Stockholm, därefter Köpenhamn, Rom, tågresa till Stazione Termini och sedan hitta till hotellet. Allt gick hur bra som helst. När jag kom till Rom var kvällen ljum och massor med turister strosade på Via Cavour, där jag gick fram och tillbaka för att hitta till mitt hotell som verkade vara helt omöjligt. En snäll kvinna i en butik gav mig en karta och ett antal andra snälla människor visade mig vägen och när jag äntligen kom fram till mitt hotell kändes som om himmelriket var nära.

I två veckor stannade jag i Rom, gick till skolan i en grupp med högpresterande ungdomar som roade sig ute på nätterna. Själv gick jag promenader på eftermiddagarna. Strosade titt som tätt till Fontana di Trevi och Pantheon, åt middag ute och tänkte inom mig: tänk om jag en dag kommer att bo här en vinter. Se fontänen en kylig höstdag och andas in Rom när inte alla turister är där. Det saknas bara en italienare. På den fronten har jag inte lyckats ännu. Men min dröm lever vidare och en dag kanske någon knackar på mitt hjärtas dörr och säger: ti amo. questa donna é la pui bella in tutti le mondo. Sposata? No, non sposata! (eller något i den stilen).

Man måste hålla sina drömmar levande…

CIMG0103     Nattstad2

Att vara lycklig…

Av , , Bli först att kommentera 50

En bild säger mer än tusen ord. Åter till Lady Di där någon, kanske var det mannen som gjorde de filmade intervjuerna med henne som sa (fritt citerat): en bild kan också säga tusen saker som inte stämmer. Ja, hur kan man veta vad som egentligen stämmer och svaret är väl att det kan man inte. En människa som skrattar kan var djupt olycklig och en allvarlig människa kan vara tillfreds med sin tillvaro. Det är indianen och mockasinerna och att inte förstå förrän man provat de där skorna och gått samma väg som ägaren. Det kanske är den enda hemligheten som i framtiden kommer att finnas kvar, att inte helt kunna förstå eller totalt kunna dela en annan människas liv. Man vill inte att människor kommer innanför ens hud, man vill värna om det som är essensen av en själv. På gott och på ont.

IMG_0147 (3)

En bild som jag tog i Dalarna och utanför Anders Zorn-gården för drygt tio år sedan. Anders var kompis med Carl Larsson och om jag inte minns alldeles fel var det CL som skapade denna staty eller fontän. Familjerna umgicks, men medan Carl och Karin hade många barn hade Anders och Emma inga alls. Anders var berömd utomlands, men hemma i Sverige blev han inte accepterad. Man blir inte profet i sin egen hemstad heter det och det gällde väl även Anders Zorn. Han dog alkoholiserad vid 60 års ålder (källa Allt om historia).

Kanske är det speciellt svårt att bli profet i Mora om man inte är skidåkare och inte heter Nils. Det är lätt att älska idrottsmän och idrottskvinnor, personer som presterar med sin kropp, tävlar och blir bäst och får ett kvitto – medaljen. Prestationen, allt som ligger bakom – allt finns i mockasinerna. Ävenså i en försupen, överviktig konstnärssjäls…

Att komma hem…

Av , , Bli först att kommentera 40

Hem, ljuva hem. Man går in i ett rum eller hus och känner sig på en gång som hemma eller man tar av sig skorna och tassar omkring och sätter sig längst ut på soffkanten. Man slänger upp benen i soffan eller man sitter med fötterna i mattan med knän lätt vridna till höger. Man ler, skrattar och ser med pigga ögon på omgivningen och människorna i rummet eller man ser ned i mattan och försöker stänga världen ute. Hem, ljuva hem.

För några år sedan besökte jag Père-Lachaise-kyrkogården i Paris. Vi vandrade runt bland gravarna där ett antal berömda personer har sin sista vila. Mitt mål var att besöka Oscar Wildes och Edit Piafs gravar. Det är sådant man gör på en semester i Paris, går på kyrkogårdar (som omväxling). Det var en varm dag, grusgångarna välkrattade och gravstenarna vackra och utsmyckade. Oscars grav var överöst med mängder av röda läppstiftsmunnar och Edits snirkligt vacker. Även i döden blir avtrycken olika.

IMG_1212 (2) (1)IMG_1207 (3) (1)

Igår såg jag en film på Youtube om Princess Diana och hennes egen berättelse om åren med Prins Charles. När världen tror att anledningen till hennes tårar vid ett avsked med Charles vid ett flygplan beror på svårigheten att skiljas åt – gråter hon av svartsjuka och ensamhet. När en reporter i samband med deras förlovning frågar Diana om hon är kär och hon säger of course och Charles tittar på Diana och säger: Whatever in love means. Jag minns att jag såg det på TV på 80-talet, just den sekvensen. Whatever in love means. Senare ska Diana säga: There were three of us in this marriage, so it was a little bit crowded.

Så går livet på. Kärlek och svek. Ensamhet och gemenskap. Blomsterhavet utanför Buckingham Palace efter Dianas död. Sorgen efter någon som man tycker att man känner och som man älskar på avstånd. Folkets prinsessa…

Det är något med Lars Lerin…

Av , , 1 kommentar 13

Kanske är det hans sårbarhet, hans rättframma berättelser om tidigare problem med droger och alkohol, hans leende, hans konst eller hur han ser ut när han tittar på andra människor; lite skyggt och inte alls med någon framfusighet eller när han talar om sin sambo Junior. Det är min bild av Lars Lerin och förmodligen har han ett bredare register i vad han är och vad han gör, men av det jag ser och hör kan jag inte annat än att tycka om honom. Hans samtal med ABBA-Frida eller som igår med Leif GW Persson, så befriande utan någon överdriven glättig intervjustil utan samtal som rör sig på gränsen till det mest sårbara och ömma. Som livet kan vara. Han väjer inte för frågorna och inte heller för svaren. Det är något med Lars Lerin som gör mig väldigt glad. Han är som en hel människa, fast han säger att han har varit trasig.

Han verkar inte gilla att tävla och visa sig på styva linan, fast det behöver han inte med den talangen för måleri som han har. Faktum är att jag skulle gilla honom lika mycket även om han enbart kunde rita streckgubbar…

 

Vatten – stan är full av vatten…

Av , , Bli först att kommentera 21

Utom i min lägenhet, för ”hemma på vår gata i stan” så har vi en vattenläcka. Det är naturligtvis lite krångligt att inte ha rinnande vatten i kranarna, men som tur är har jag min dotter nära där jag kan tvaga mig då och då och dessutom har vi fått en mobil vattentank ute på gården. Egentligen hade jag tänkt skriva Déjà vu som rubrik, eftersom situationen ingalunda är obekant efter en uppväxt in the middle of nowhere, där vattnet i brunnen sinade titt som tätt och då var det utedasset som gällde; ganska lyxigt för det fanns hela tre hål i rad.

När jag nu ransonerar mitt vatten som jag hämtar ute på gården och på morgonen försöker med lätt fuktad svamp göra mig någorlunda fräsch inför dagens arbete – så är vatten allt jag tänker på. Jag tänker på vatten i en sådan omfattning att jag googlar om rent vatten, dricksvatten och vattenprojekt. Jag är så rädd om mina droppar av vatten att jag ser bilder av kvinnor framför mig som går till en källa för att hämta vatten och sedan bär dessa kärl hem, balanserandes på huvudet.

Vakin (fd Umeva) har en väldigt bra hemsida om vatten och avlopp (om ni blir så inspirerade av mitt vattenprat att ni själva vill läsa mera). Visste ni att knappt 1 % av allt vatten är tillgängligt för jordens befolkning att dricka eller att vattnet som tas upp i Umeå är av så god kvalitet att det nästan inte behöver behandlas alls? Vi borde högakta vattnet och aldrig spola disken under rinnande vatten. Det gjorde jag aldrig förut, men nu slarvar jag ibland, men nu ska det bli skärpning.

Man saknar aldrig kon förrän båset är tomt. Tomheten är en påminnelse om vad som fanns där en gång. Man måste älska sin kor…

 

Ovemannen…

Av , , Bli först att kommentera 9

Jag har läst boken och den var bra. Jag läste den i bussen på väg till och från jobbet; en perfekt bok för ändamålet med en liten berättelse i varje kapitel och en sympati för Ove växte fram och jag tänkte en del på boken efter att jag läst den. Idag har jag sett filmen och kanske var mina förväntningar alltför höga, för jag föll inte riktigt för den. En del av det humoristiska har visats i trailers i TV-program och det kan jag tycka är lite synd. I alla fall blev det en promenad sedan i det härliga vädret – och nu blir det köttfärssås.

Kollar på Kunskapskanalen på ett danskt program om vår tids fåfänga och att fylla läppar, kinder och pannor med botox eller restylane. Kunderna under 30 år har ökat markant – de enda som egentligen inte behöver några skönhetsbehandlingar alls..

 

Biodags igen…

Av , , 2 kommentarer 8

Det blev en biofilm idag igen – Carol med Cate Blanchett och Rooney Mara i huvudrollerna. Uppriktigt sagt tyckte jag att filmen var lite långdragen och den grep inte riktigt tag i mig. Filmen bygger på en bok och förmodligen ger boken mera än filmen. Det är ändå rätt så trevligt att gå på bio mitt på dagen. Fåglarna kvittrade när jag promenerade hemåt igen.

På förmiddagen fick jag fint besök. Små, små bankningar på min dörr visade sig vara barnbarnet som var på väg ut på en promenad. Mitt barnbarn som är en kille har rosa overall och hårspänne och jag älskar det. Jag hoppas att morgondagens generation blir ännu klokare än vad vi är och inte dömer människor utifrån sina uppfattningar om hur man ska vara som man eller kvinna och puttar in varandra i små fack för att det är bekvämast så. Det kan vara oerhört jobbigt att behöva bära upp en roll som byggs på andras förväntningar och tyckanden, men som inte känns rätt för personen ifråga.

När jag var liten och det känns ju ändå inte som en evighet sedan blev det folkstorm då tjejerna började läsa sportnyheter på TV; det låter hur mossigt som helst idag. Jag önskar att varje liten människa fick förbli intakt och älskad för den de är och inte bli jämförd med andra hela tiden. Det om något är inte normalt…

Ett chip under min hud…

Av , , 1 kommentar 10

Han sa det, koncernchefen för Ericsson, att inom en inte alltför avlägsen framtid kommer man att ha ett chip under huden för att kommunicera. Jag kommer aldrig, vad som än händer, att låta någon placera ett chip under min hud. Nej, innan dess kommer jag att fly till mitt barndomshem i Norrbotten där ingen, absolut ingen kommer att hitta mig eller kunna spåra mig genom GPS, chip eller vad det än månde vara. Där ska jag dra upp på berget och leva på blåbär och en och annan orre eller tjäder som jag grillar över öppen eld. Mitt hår kommer att växa och utan balsam blir detta en egen variant av rastaflätor.

All utveckling är inte bra eller försvarbar. Människor betraktas snart som boskap för att tjäna lite pengar på dem. Man sätter in ett chip…men för vems skull?

Cause your love is my love…

Av , , Bli först att kommentera 10

Tänk att en Blue Monday kan leda till en rätt så trevlig Happy Thursday! Det är magiskt nästan. I måndags var jag lägre än låg och när jag sedan fick veta att det tydligen var allas deppardag – så kändes det lite bättre; jag var helt enkelt en del i något större än mig själv. Döm om min förvåning när jag nu får veta att det är kramens dag idag – och ja, jag har fått inte mindre än fem kramar idag – visserligen av tre personer – men ändå. Den yngsta kramaren var bara 1,5 år och sprang omkring och ropade mojmoj hela tiden och den största var av en spontankramare på jobbet – så går det när man är duktig med ”datan”. Min dotter bidrog med ett par stycken.

Och så har hela dagen fortsatt, i glädjens tecken. Kanske började det redan i morse när jag hörde Whitney Houston på radion och I wanna dance with somebody – och jag rockade loss i mitt kontorsrum och plötsligt befann jag mig på 80-talet med vit glansig, volangprydd blus och permanentat hår. Snygg var jag också. Ögonblicket varade inte så länge, för jag tittade mig i spegeln, men känslan levde kvar. Jag var ung idag. Jag har varit snygg idag – och allt är Whitneys förtjänst. Hoppas du har det bra i din himmel. Jag älskar dig…