Jag har varit på bio ikväll med en vän. Vi såg ”En underbar jävla jul” – och faktiskt här fick man skratta:-) Inga mord eller kusliga vibbar, utan bara samma, gamla fördomar om de som inte lever på samma sätt som vi själva gör eller inte är lika oss som luftades. Det var skönt att kura ned sig i biofåtöljen några timmar och lämna kylan utanför. Nästa gång blir det filmen om mannen som heter Ove…
Kanske är januari bara för sorglig…
Är det mörkret eller kylan som får en att misströsta litegrann; kanske endera av det – eller de två tillsammans. Jag bävar för allt är så skört. Jag skulle vilja springa ut bland ängens blommor i sol under blå himmel, men det går så klart inte. Känna doften av sommar bland blåklockor och prästkragar och ropa: jag är här! Det fungerar inte lika bra i snö. Kanske är det bara mörkret och när dagarna blir längre kommer allt att vara glömt igen. Alla tvivel, alla tveksamheter, allt man funderar på under tiden man går sin stilla ban. Kanske är det bara för att januari är så mörk och kall…
Du och jag…
Jag tror på en högre makt. Det går lite upp och ned, men jag återkommer alltid till att det måste finnas en skapare till allt storslaget – oss själva inkluderade. Jag fascineras av berättelser om helande eller om Guds röst. Tänk vilken nyhet det skulle bli i Aftonbladet: EXTRA – hon hörde Guds röst! istället för EXTRA – här visar GW upp Palmerevolvern. Nyhetsvärdet går bara inte att jämföra, men här krävs bevis och hur kan man bevisa att man hört Guds röst om man inte har den inspelad, saknar fingeravtryck och DNA – måste man ha en groupie? Räcker det enbart med att tro…
Det är sällan man talar om existentiella frågor. Lättare är det att tala om vädret eller recept på köttbullar. Inte för att det är något fel på just de samtalsämnena, men ingenting man sedan tänker vidare på. Det är något som jag inte vet och jag kan inte sluta fundera på vad det är. Det man värdesätter allra högst brukar man vilja bevara, som en hemlighet eller i en ask med silkespapper för man är rädd om sin skatt, fast å andra sidan sägs det ju att delad glädje är dubbel glädje…
Den svenska ensamheten…
Jag såg ett inslag på TV om dokumentärfilmaren Erik Gandini (som man även kan läsa om på SVTs hemsida) och hans nya film ”Den svenska ensamheten”. Enligt Statistiska centralbyrån bor ungefär 25 % av Sveriges befolkning ensamma och jag är en av dem. Kanske har jag en historia liknade många andras med sambo, sambo-gift-skild, sambo, självbo. Jag är mamma och mormor. 54 år. Nej, det här är ingen kontaktannons, för jag tänker inte mig själv i banorna som ”singel”, detta märkliga sätt att sätta en stämpel på människor som lever själva. Säger man att man är ”dubbel” om man är sambo eller gift – nej, jag tror inte det. Jag är alltså ”självbo”, vilket innebär att man försöker bära upp sitt eget liv och få allt att snurra runt. Man har ingen att kompromissa med, ingen att ta råd av, ingen att dela saker med inkluderat TV-licensen, men heller ingen att bli ledsen på. Man bär sitt eget liv och försöker att vara stark. Man köper sig en bil och börjar köra igen. Man ligger på badrumsgolvet och rensar avlopp. Man lagar näringsriktiga middagar och sitter och äter dem framför datorn. Man hälsar ofta på hos sin lilla familj och sitter gärna barnvakt någon fredag då och då. Man gräddar ungspannkakor som avnjuts med hemkokad lingonsylt. Man klär julgranen och köper julklappar. Man sitter och tittar på sina blommor och tänker att på några månader är det dags för omplantering. Man väntar inte på någon och går då man vill. Man har TV-maraton hela nätter och somnar i soffan. Man grälar aldrig och kör dammsugaren själv. Bara som exempel:-)
Kärleken har många ansikten och ensamhet finns överallt, såväl bland ensamma och sammanboende. Hur man hanterar sin ensamhet är en annan sak. Man tror att prinsen ska komma ridande på en vit springare. Man ser det andra inte ser. Bara som exempel:-)
Med inslag av fat, torkade körsbär, kakao, kanel, sandelträ…
och tyvärr också en aning av kork. Annars ska detta vin, som jag aldrig smakat förut, Nebbiolo Pio Cesare, serveras vid cirka 18° till rätter av nöt- eller viltkött, vilket jag tyckte skulle passa alldeles utmärkt till en hemlagad högrevsburgare med hackade tomater, kapris, italiensk salladsmix och riven parmesanost. En tröst är ändå att sockerhalten endast var <3 g/l i klunkarna jag drack. Annars verkar socker vara en vara som sprids i mat och dryck för att förhöja smaken eller kanske för att få oss att äta och dricka ännu mera. Socker är ju lite förrädiskt. Ska man sluta äta socker måste man bestämma sig: nej till kakor och godis, nej till ketchup och o’boy, nej till choklad och vitt bröd. Nej, Nej. Nej. Man blir en lite tråkigare människa och sitter där med sitt surdegsbröd och sliter förtvivlat för att tugga igenom det och tänker på varma mackor med ost, tomat och rökt skinka (detta är no-no). Jag har funderat på om mitt tidigare beroende av Lingongrova kan ha något med socker att göra. När jag var i skolåldern och drack te på morgnarna blev teet beskare och beskare och när jag tyckte att tre sockerbitar per mugg var för få och tänkte utöka till fyra – tänkte jag plötsligt en morgon (och märk väl detta var 1971) jag slutar! och från en dag till en annan drack jag te utan socker och fram kom den ljuvliga beskan – utan den minsta bismak av kork…
Tillbaka till Eden…
Eller funderingar över tomhet, liv utan passion eller lust. Jag älskar när människor är uppfyllda av något, ett projekt, en idé eller har den personligheten. Jag kanske inte alltid visar att jag tycker det, men inom mig porlar ett annat liv än det som syns utanpå. Det finns väl inget mera nedslående än att mötas av ord som ”det har vi provat förut, det fungerar inte” eller ”nej” eller någon annan dyster yttring. För varje gång man möts av blanka blad dör en liten kreativ del inom en. Jag har en del projekt jag skulle vilja ta itu med, gå in för det och få det gjort. Jag har återfått min lust att skriva och jag är glad eftersom jag under flera år inte känt någon lust alls att sitta och plita med ord och meningar. Att skriva är något som gör mig genuint lycklig, inifrån och ut. Och det om något kan väl vara meningen med livet, att känna genuin lycka någon gång då och då. Bara för att…
Byt mobiltelefon hur ofta du vill…
Jag såg reklamen en morgon på väg till bussen och man kan fråga sig om den reklamen ligger rätt i tiden? Ska man verkligen byta mobiltelefon hur ofta man vill? Miljöaspekten är en sak och den andra är att människor numera uppslukas av sina mobiltelefoner – tänk om det egentligen är tvärtom – att det är mobiltelefonen som byter människor så ofta den vill. Den makt som en mobiltelefon har tål att tänka på. Kanske kommer det snart liknande AA-möten för människor som vill avprogrammera sig behovet att jämt ha kontrollen över vad som händer, som inte kan låta bli att uppdatera sig för att inte missa något viktigt.
Jag undrar mer och mer på om det verkligen är att leva fullt ut när man har en mobiltelefon i sin hand – är den en frihet eller en boja kan man fråga sig. Jag kan inte komma på någon annan sak som har så stor makt över flertalet människor. Varhelst jag går, står eller åker talas, messas eller bläddras det på mobilen. Selfies och groupies tagna med selfiepinnar läggs upp på våra webnätverk sociala medier (önskar att sociala medier verkligen var sociala alla gånger) bara för att. Jag gör det också ibland, men det är något som skaver i allt det här. Hur länge kommer vi att orka vara sociala i den här omfattningen? Kommer vi en dag att längta efter exklusiviteten i att äta vår middag med tända ljus och någon som med ömhet viskar (du är den finaste jag vet, glöm aldrig det, men det är bara du som vet det, bara du) att vi struntar i mobilerna, fotar inte maten och tar inte fram selfiepinnen utan ser varandra djupt i ögonen istället. Det är endast vi som äger just detta ögonblick…
Den första dagen …
Jag kommer inte ihåg vad boken hette, men kapitlet hette ”Första dagen”. Kanske stod också första dagen för den första dagen på stranden den sommaren eller den första dagen i något nytt. Det är märkligt vilka saker man kan upptäcka om man riktar blicken nedåt, detaljerna, och ser man uppåt, bli omsluten av något större än en själv.
Nej, jag minns inte bokens namn, men året var 2011 och den sommaren går resan till Mallorca. En dagstur till klostret i Valldemossa, där Chopin tillbringade en vinter tillsammans med sin älskade. Jag har varit här förut, men nu är läget ett annat. Jag ser ut genom dörrarna, ut till ljuset, genom en portal av träd och växter. Jag går genom portalen och kommer ut i strålande solsken utan att snava på vattenslangen som ligger i gången – en passage – både bildligt och bokstavligt – det är den dag jag fyller 50 år.
Jag har tittat på det här fotot många gånger och på något sätt får jag alltid ro, mod och kraft när jag ser det, som att det lovar mig att framtiden är ljus. Det finns alltid kärlek bortanför mörka passager. Ljuset i tunneln är något som alla känner till. Kanske kan man hellre kalla det kärlek…
Let´s Dance, Billy Jean och Engelen…
80-tal, jag var ung och befann mig i Stockholm med ett gäng tjejer över helgen. Vi hade bokat hotell och planerna för resan var Stampen, Kolingen och Engelen. Vi dansade hela kvällen på Engelen i Gamla stan till Let´s dance och Billy Jean. Om jag fick chansen att uppleva några gamla ögonblick från tidigare i mitt liv igen skulle jag utan att tveka först välja just den magiska försommarkvällen. Bowie och Jackson finns inte mera, men deras musik lever kvar. Och jag har inte glömt hur det kändes att vara ung och väldigt, väldigt lycklig…
10 råd ger ungefär 28 300 000 resultat (0,41 sekunder) på Google …
10 råd som klår magfettet, 10 råd till soffliggare, 10 råd som gör dig till vinexpert på 10 minuter, 10 goda råd på stubinen etc. Förut sades det att goda råd var dyra, men aldrig har väl goda råd varit billigare än just nu. Kanske började allting med Tio Guds bud om hur man bäst skulle ta sig an livet och försöka bli en anständig människa. Man kan även dubblera och finna 20 tecken på att du håller på att lyckas, även om det inte känns som det. Har men det lite knapert på kärleksfronten finns 10 smarta sätt att hitta kärleken och här poängteras att man bör sikta på att hitta rätt partner.
De lyckliga paren ägnar sig inte åt meningslöst tjat och lägger undan sina mobiler. Tycker man att 10 goda råd är för få kan man läsa Dag Sebastian Ahlanders bok Handbok för glada gubbar som ger 109 råd för att lyckas nå livets höjdpunkt. Designpsykologen säger att det första intrycket är viktigast. I DN läser jag artikeln ”Illusionen om det perfekta livet blir en boja” där Anna-Karin Sahlin deklarerar att det perfekta livet inte finns och att man ska sortera bort allt som inte får en att må bra.
Slutligen landar jag på Kjell Haglunds sida Själens krigare: Skaffa dig ett liv – kanske det bästa rådet av dem alla..,
Senaste kommentarerna