Down on the corner…

Jag tänkte att jag skulle ge cancern ett ansikte eftersom man idag ofta tilltalar cancer som något man ska bekämpa, som en ond individ eller inkräktare, vilket det förvisso är – men ändå – ibland är man maktlös. Jag vet snart inte hur många människor jag mist i cancer. Släktingar, arbetskamrater och bekantas bekanta. Det började när jag var fem år och min farfar dog i cancer och jag minns än idag begravningen och hur jag gick med en röd nejlika fram till kistan. Jag köper aldrig nejlikor. Jag har suttit vid cancerdrabbades dödsbäddar, jag har gråtit tårar för den sjukdomens skull, men även för andra sjukdomar, som Parkinsons. När man sitter där, när man får den där känslan utan återvändo blir man maktlös och förtvivlad.

Min syster Irene dog i cancer för några år sedan. Det var en ljuvlig försommarmorgon i juni när jag fick det oundvikliga telefonsamtalet. Nej, jag gillar inte telefoner. Men, det här var inte tänkt att bli ett sorgligt inlägg utan en hyllning till min syster! På något vis är hon med mig och jag hoppas att hon verkligen förstod att jag älskade henne djupt. Hon älskade Creedence Clearwater Revival och vi lyssnade många gånger till musiken på rullbandspelaren:-) Till min syster!

.

Down on the corner..