O 70-tal, Where Art Thou?

Man var ju med, satt på första parkett – en meter framför färgtelevisionsapparatens två kanaler. Hem till byn, Familjen Ashton, Arvingarna, Onedinlinjen, Fem svarta höns och dokuserien om Athur Janovs terapi primalskriket. Jag minns ännu hon som åkte till USA och satt i ett hörn i ett rum och vrålade djuriskt rakt ut. Smärtan, uppgivenheten, tröttheten – hon ville så gärna känna sig frisk och glad och lämna av den där tunga ryggsäcken av sorg där hon satt i ett hörn. Resa sig upp på lätta fötter och gå vidare.

Det påminner om de senaste veckornas metoo-flod av djup smärta som dragit in som en storm som inte går att stoppa – primalskriken ljuder och i ekot klingar smärtan, uppgivenhet, tröttheten – och styrkan. Nej, det är inte längre coolt att vara en kvinnoförtryckare, en misshandlare eller våldtäktsman. Det är inte coolt och ger inga dunkar på ryggen. Det är bara sjabbigt, fult och smutsigt. Ingen vill befatta sig med en kränkare.

Och Moa Hjelmer – hennes stora dag efter vinsten i Finnkampen, var någon tvungen att förstöra. Jag hoppas innerligt att varenda kvinna lämnar sin ryggsäck där i hörnet där den hör hemma – reser sig upp och skickar kränkarna direkt i fängelse – utan att passera gå…